Omsluten...

Alltför ofta på Facebook får man läsa :"Åh, vad mycket idioter det finns" eller "Knäppa människor" eller "Hur slut får man vara"
Nu menar jag inte att man får läsa det hela tiden. Jag menar inte heller att man inte får tycka det.
Jag menar bara att jag är så glad att jag INTE är omgiven av idioter.
Jag tycker jag har världens bästa människor omkring mej. Ute i periferin finns det en del konstigt folk, men jag tycker att jag själv väljer om jag ska lägga energi på att reta mej på det och just nu tycker jag inte att jag har lust att ens tänka på såna människor.
Jag ska istället tala om vad jag har för människor omkring MEJ.

Jag studerar till socionom mot högskolan i Gävle. Vi är sju personer som pluggar tillsammans i Bollnäs. De är otroliga människor. De är människor som säger : "Jo, vi vet att du och Gunilla har mycket att göra på torsdag och fredag, men OM vi inte hinner färdigt med vårat grupparbete under onsdag så kan vi andra träffas och göra färdigt det på torsdag utan er. För ni får inte komma för oss, för ni har nåt viktigt att göra då och det har inte vi."
Jag har också helt fantastiska föräldrar. Det är såna föräldrar som säger : "Du ska inte bry dej ett dugg om dukning och servering på minnesstunden, för du har annat att göra. Vi klarar det helt utan dej"
Jag har en begravningsbyrå som säger när man ringer och behöver information : "Jag ska ändå in till stan i morgon, jag ordnar det. Du behöver inte göra något"
Jag har en exmans exfru som sms:ar en vanlig måndag : "Du, jag vill bjuda dej på fika i morgon för jag tycker så mycket om dej"
Jag har en kantor i min hemförsamling som ringer en helt vanlig tisdag och säger "Jag har tänkt så mycket på er och jag vet vad ni går igenom. Bekymra er inte över musiken, jag vet vad ni vill ha och jag ordnar det"
Jag har en ungdomsvän som läste ett av mina blogginlägg och upprört ringde upp en kväll bara för att säga "Kramar till er ALLIHOPA"
Jag har vänner som ringer och säger "Jag vet att ni har mycket nu, vad kan jag hjälpa till med?"

Jag har även ett kontaktnät kring mina barn som är otroligt. Där finns kuratorer, rektorer, mentorer och lärare. Såna man kan sms:a när som helst om det är något man behöver hjälp med. Och de gör det.
Barnen har jättefina vänner. Visserligen har vi den sista tiden haft problem med några jämnåriga till yngstingen som betett sej på ett sätt som gjort att man vill ta den ene och slå den andre med. Men jag tycker att det känns bättre att fokusera på de andra vännerna. De av yngstingens vänner som ställt upp i vått och torrt och försvarat henne på bekostnad av sej själv. Det känns mycket bättre att vara glad över det än förbannad över de andra.
Jag vet också att tack vare dessa fina lärare och kompisar har situationen med de som inte var så fina, löst sej.

Det är inte bara människorna omkring som jag har sån "tur" med. Jag har otroligt fina barn också. Visserligen är de lite bortskämda (av mej), lite bekväma (läs; lata), de har kolossalt hett temperament (de två yngsta) och väldigt, väldigt slarviga.
Men de är också skötsamma (för det mesta), begåvade, artiga (mot alla utom varandra och sin mamma), duktiga att laga mat, självständiga och inte rädda för att säga sin mening.
Den stora jäntan är arbetssam och omtänksam och inte rädd för att testa nya saker.
Alla tre har fantastiskt fina vänner. Jag vet, för jag har de flesta själv på facebook. (Ett motto som jag har är "de blir inte accepterade som kompisar till mina barn förrän de skickat MEJ en vänförfrågan")
Jag förstår att min yngsta dotter ibland tycker att det är pinsamt när hennes kompisar säger "Din mamma är häftig", men so what?? Jag gillar det!

Visserligen försöker jag vara trevlig och hjälpsam mot andra också, men sista tiden har jag inte direkt haft så mycket ork över till andra och det gör mej ännu mera tacksam över alla enormt förstående och omtänksamma människor det faktiskt finns "där ute"

Så....varför slösa energi på att reta upp sej på minoriteten (som är korkade) när man mår så mycket bättre av att glädjas över majoriteten.....