En lycklig röstberättigad mamma

Häromdagen satt mina yngsta barn i bilen och diskuterade politik. Min yngsta var otroligt upprörd över att en ung man blivit utvisad. De hade haft mycket kontakt under våren och helt plötsligt var han bara försvunnen. Efter flera månader hade de fått reda på att han inte fått uppehållstillstånd i Sverige och omedelbart blivit hemskickad till sitt tidigare hemland. Min yngsta tyckte att det var så himla orättvist att han, som var trevlig, generös och arbetssam inte fick stanna medan hans granne som är alkoholist och allmänt vidrig får stanna i Sverige.


Genom dessa funderingar kom vi så in på dagens invandrarpolitik. Barnen konstaterade efter ett tag att det finns rötägg bland invandrarna men att det också finns rötägg bland svenskfödda. Dottern avslutade ämnet invandrarpolitik med : Varför kan man inte bara utvisa sverigedemokraterna? För dem finns det anledning att hata eftersom de vill skicka i väg alla, även de jättetrevliga, tillbaka till de länder de kommer ifrån och där de behandlas illa.


Jag blir så stolt!


Inte för att de tycker illa om ett "parti", utan för att de bryr sig. För att de frågar, är nyfiken, läser, engagerar sig. Visserligen säger sonen "Heja Jimmie" med jämna mellanrum, men han visar tydligt att det är för att reta mamma och lillasyster, inte för att han hejar på Jimmie.


Sonen frågade alldeles innan senaste valet varför jag var så emot SD. Han menade att vi har ju rätt till våra åsikter och det är upp till var och en vad man tycker. Jag sa att, visserligen är de så, men det är inte den största anledningen till att jag inte tycker de hör hemma inom politiken. Eller jo, det är ju deras åsikt också, men inte bara....


För jag resonerar så här:
För bara drygt 100 år sedan var det otänkbart att sitta i riksdagen om man var det minsta lilla kriminell eller hade ens en betalningsanmärkning. De som styrde landet måste vara helt oförvitliga. Jag menar inte att det ska vara så hårda regler nu, men allvarligt talat, något som helst vett borde man väl ha om man är politisk representant för andra människor?


Men här sitter vi och har i totalt demokratiskt oförstånd och obstinat dumhet, valt in ett gäng småungar till landets riksdag. Det var tydligt redan under valrörelsen och de har då sannerligen bevisat detta de senaste tre månaderna också. Nu gäller det inte bara representanter för ovan nämnda parti, det finns även några andra stjärnor från mer etablerade partier som vräker ur sig saker och beter sig som om de leker herre och tjänare där alla slåss om att vara herre.


Detta är inte bara på riksdagsnivå. Häromkvällen hade kommunen som betalar mig lön ett kommunfullmäktigesammanträde där de skulle bestämma vilka som skulle sitta i vilka nämnder under kommande fyra år. I sittande möte råkade det bli så att en kvinna som kommit in i fullmäktige på listan för ett litet lokalt parti, helt plötsligt bytte partitillhörighet till det fascistiska parti vi inte ska prata så mycket om men som är mycket starka i denna kommun. Detta gjorde att helt plötsligt hade det fascistiska partiet nio mandat istället för åtta, medan centern/det lokala partiet fick ett mandat mindre.


Dagen efter fanns det en intervju med den överhoppande kvinnan i lokalpressen. En underrubrik var : "Jag gjorde rätt, nu är jag bland vänner". Anledningen, enligt kvinnan var att de i hennes gamla parti varit dumma och gått bakom ryggen på henne. Ett fascinerande uttalande är när hon säger: "De kanske tycker att jag svikit dem, men man måste ju tänka på hur man själv mår". I det nya (fascistiska) partiet känner hon sig välkommen därför att ordföranden bjudit hem henne på middag och tröstat henne då hon varit ledsen.


Vart tog åsikterna vägen? Vart tog samhällsengagemanget vägen?


Har vi blivit så individualistiska och egotrippade att det inte ens går att rösta på en åsikt längre utan vi ska ta hänsyn till hur de valbara personerna mår?


I så fall undrar jag inte på att välfärden krackelerar.


Eller har jag fokuserat på helt fel saker när jag valt vad jag ska rösta på?


Vid närmare eftertanke ska jag nog tänka om lite inför valet i mars: Det är synd att inte Bodström ställer upp, för jag tycker han är lite snygg. Borg har ju fått nytt jobb, annars hade jag kunnat tänka mig att rösta på honom, åtminstone om han lät håret växa igen. Jag gillar långt hår......
Jag skulle kunna tänka mig att rösta på Alf Svensson också, för honom träffade jag en gång på DEX-cupen i Ljusdal. Han hejade på mig, så han var nog bra. Min kusin har varit hemma hos förre centerledaren också, så hon kan jag kanske rösta på...för han sa att hon var trevlig. Vete katten om jag kan rösta på Löfven förresten, för min dotter säger att han är ful. Förresten ska jag nog överväga Jimmie också, för han ser ju inte illa ut. Han mår ju dåligt också nu, så som socialarbetare kan jag ju tänka att det skulle ge positiva effekter för hans mående om han fick se att jag röstade på honom.


I alla fulla fall; Jag är stolt över mina barn. De behöver inte tycka som mig, men så länge deras åsikter bygger på intresse och samhällsengagemang istället för middagar, tröst eller ekonomisk vinning, så får de tycka vad de vill. (Så länge de inte agerar fascistiskt)


Hej hopp. Nu ska jag bege mig till kommunen som mera bekymrar sig över bandyhallar snarare än partitillhörigheter under sina fullmäktigemöten...

Dåliga barn?

I går skrev Jenny Strömstedt en krönika i Expressen om betygen i skolan 
( http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/det-rader-betygshets-i-skolan-och-vara-barn-grater-av-utmattning/ ).Om hur barnen blir stressade, hur betygen är svåra att uppnå. Aj, vad jag håller med. 

Nu har ju inte jag barn som blir stressade för att de strävar efter bra betyg, nej, jag har barn som strävar efter att få godkänt i tillräckligt många ämnen för att komma in på gymnasiet. 

I betygsskalan är det numera bokstäver, där A är skitbra, E är godkänt med minsta möjliga marginal och F är underkänt. När jag gick i skolan, för en sisådär hundra år sedan, kunde man också låta bli att få godkänt i alla ämnen. Jag hade t.ex inte betyg i matte när jag gick ut nian. Men det var ganska ovanligt utan man fick betyg som var antingen bra eller dåligt. Maxbetyget var 5,0 och jag hade 1,6. Inte helt okej, men det var ett betyg.
Numera är det så att du måste, när du slutar nian, ha minst E i ett visst antal ämnen för att komma in på en mer praktisk gymnasieutbildning (som barn och fritid eller bygg eller nåt). För att komma in på en mer teoretisk utbildning måste du ha minst E i flera ämnen. Av de ämnen du måste ha E i, är matte, engelska och svenska "måsten". Spelar ingen roll om du har A i alla ämnen utöver matten, har du F i matte är du inte behörig att söka till gymnasiet. För varje årskurs är det vissa moment du måste uppnå för att få betyg, vilket i praktiken innebär att om du missar mycket i sjuan är du i det närmaste chanslös att få ett bra betyg i nian.

Detta informerar man både elever och föräldrar om redan i sexan, för att alla verkligen ska förstå att det är allvar när de kommer till högstadiet.

Stressigt? Jo, oerhört för de som är mogna och förstår. De har en press på sig att högprestera varje termin för att ha en chans att få riktigt bra betyg i nian. De som är så mogna tror inte jag är så många, men jag tycker synd om dem som får slita och förstår stressen.

Jag har faktiskt en gnutta kritik mot hela systemen. Eller nja, jag är jättekritiskt till hela systemet.

Man ska alltså förstå hur allvarligt läget är när man går vårterminen i sexan. Då är flertalet elever 12 år. Om jag jämför med familjeenheten på socialtjänsten så kan jag säga att vi räknar de som är mellan 13-17 som "ungdom", de som är yngre är barn. De allra flesta som är 12 år är alltså fortfarande barn. De förstår inte konsekvenser på ett vuxet sätt ännu. De är inte mogna att forma hela sin framtid ännu, för de är fortfarande barn som leker barns lekar. 
Mogenheten har inte bara med de fysiska åren att göra heller. En niondeklass kan innehålla elever i olika mognadsgrad i spannet 12-17 år. Många mognar mycket under de tre åren då betygen är som mest betydelsefulla. En del "fattar" redan i sjuan. En del når inte den mognaden förrän vårterminen i nian och utefter den ovanstående betygsbeskrivning är det redan kört då. Det finns inte en chans att höja ett tveksamt E till ens ett D. Det finns väldigt små chanser att höja ett F till ett E. Detta tror man att man ska lösa med högre löner, fler betyg, högre utbildade lärare. Jag är tveksam.

Jag hade klassträff för ett tag sedan, vi firade att det var 30 år sedan vi slutade nian. Nu var vi inte så många där, men jag tycker ändå att de flesta av oss artat oss riktigt bra. I vår utgångsklass -84 hittar vi poliser, socionomer, HVB-föreståndare, sjuksköterskor, teletekniker, resemäklare, hårfrisörskor, företagsledare osv. Skulle vi räkna ihop så har vi nog ganska många högskolepoäng tillsammans. Detta UTAN att alla lärare var behöriga (eller ens pedagogiska alltid), utan krångliga betygssystem, utan fullständiga högstadiebetyg i alla ämnen. Jag är ganska säker på att vi istället fick känna att vi hade ett värde. Vi hade människor omkring oss som trodde på oss, vi hade möjlighet att få vänta tills vi blev äldre med att ta alla stora beslut som vi inte klarade av att ta i sjuan...........vi fick fortfarande vara barn.

Idag tycker jag nästan att man ställer högre krav på barn i högstadiet än vad man gör på vuxna.

Mina barn har ju haft lite "otur" i högstadiet. Framför allt den yngsta som förlorade sin far första veckan i högstadiet. Hennes lärare sa till mig för ett tag sedan: "När en vuxen förlorar en nära anhörig är det självklart att de blir sjukskrivna, det borde vara så för barn också"
För så är det INTE.

När en vuxen är sjukskriven från sitt jobb så får de som är kvar på arbetsplatsen lösa de uppgifter som den sjuke inte kan göra.
För ett barn i sjuan finns det ingen som gör det. Ett barn i sjuan som inte fungerar när de förlorar en förälder måste ta igen allt de missat. INNAN de slutar nian (och de kan glömma allt som heter höga betyg, hur de än kämpar). För har de inte gjort det är de misslyckade. De får gå IM på gymnasiet och blir genast stämplade som "misslyckade". För livet!

Vi ställer alltså högre krav på våra tonåringar än vi gör på vuxna. Vi kräver att barn ska prestera mera än vuxna, på kortare tid.

Sen undrar vi varför våra barn och ungdomar mår så dåligt?

Nu är det en "riktig" grav...

Två år och en månad. Så lång tid tog det från att vi gravsatte urnan till att gravstenen kom på plats. Innan någon nu börjar svära över stenhuggaren eller kyrkogårdsförvaltningen så kan jag med en gång dementera att dröjsmålen skulle ha ett dugg med dessa att göra. Det är helt och hållet ett anhörigproblem. Det är nämligen så, för den som inte vet, att kommunen beviljar bidrag till begravningskostnader på upp till ett halvt basbelopp. 2012, då allt hände, blev det ett bidrag på max 20600 kronor. Begravningen och dödsannonsens kostnader uppgick till 19.700. (Då betalade vi inget för solist eller minnesstund eftersom min syster sjöng och mina föräldrar bjöd på minnesstunden)
Det är inte heller en rättighet att ha en grav, alltså får man inga extra pengar för gravsten. 
Vi hade ju kunnat använda oss av asklunden istället, men eftersom både barn, mor och syster ville ha en "riktig grav" så blev det så.
En gravsten är ju inte heller gratis. Den på bilden kostar 14000 kronor, vilket är ett "normalpris" för dylika tingestar. Så tillsammans valde vi en form och en design hos stenhuggaren. Stenen görs inte färdig förrän den är betald och det var där vi körde fast.
Förutom att jag inte har den minsta lilla juridiska ansvar att stå för några som helst kostnader så är jag också en ensamstående tonårsmamma som lever på studielån. För den som inte vet, så kan jag tala om att 9700 kr/mån INTE tillåter en utgift på 14000. 
Minderåriga barn varken ska eller får betala föräldrars begravningskostnader, även om de har resurser till det på banken (vilket hans barn inte har)
Då återstod de andra "intressenterna", dvs de andra som ville att det absolut skulle vara en gravsten.
Det är bara det att de inte tyckte att de skulle betala allt. Det tyckte jag.
Till slut ringde kyrkogårdsförvaltningen och ville ta bort det provisoriska korset. Då blev det bråttom. För även om jag klarar mig utan en gravsten att gå till, så betyder det mycket för de där två jag har ansvar för och som har sin pappas namn på stenen. Så jag ringde de övriga intressenterna. De ville fortfarande inte stå för hela kostnaden. De tyckte att jag skulle stå för en tredjedel. Jag tyckte att jag kunde säga upp gravplatsen (eftersom jag, som förmyndare för hans barn, är gravrättsinnehavare). De satte in 10000 på mitt konto. Jag gav upp. När mitt studielån kom satte jag in 14000 på stenhuggarens konto och veckan efter ringde de från kyrkogårdsförvaltningen och berättade att de tinat marken på morgonen så att stenhuggaren kunde sätta stenen på plats.
På kvällen åkte jag och barnen dit med granris, ljus och andra prydnader som vi haft hemma i väntan på en "riktig" grav. 

När jag såg glädjen i dotterns ögon den kvällen så var det värt allt. Vi lever på smulor och bensinångor denna vecka men det är det banne mig värt. Det är en lättnad som är helt obeskrivlig att NU, ÄNTLIGEN är det över. Åtminstone känns det som om det är detta vi väntat på, detta som var det som behövdes för att kunna ta nya steg framåt i barnens sorgearbete.