Husby vs Segersta

Det har ju varit lite "stökigt" i Husby den senaste tiden. Eller ja, inte bara där, det har ju spridit sej till flera orter/förorter.
Jag läser ju en del artiklar om det hela och det finns ju en hel massa förslag till varför det blev som det blev. En del säger att det är ett etniskt problem, andra säger att det är ett klassproblem. Man skyller på arbetslöshet, ekonomi, dåliga lärare, neddragningar i skolan, för lite poliser osv....
Visserligen har säkert allt det där en inverkan och många av förslagen till förbättring för ungdomarna i Husby skulle säkert hjälpa till att göra situationen bättre men jag funderar ändå.....

En av de "ledande" i upploppen i Husby är 12 år. TOLV ÅR! En tolvåring är, i mina ögon, fortfarande ett barn och ett barn tror jag inte ens har kunskapen om segregering, arbetslöshet, samhällsekonomi eller övrig politik.
Mina barn är 14 och 15 år (lika gamla som de flesta "bråkmakarna" i Husby. De kan visserligen bli irriterade för att läraren är korkad, att mamma inte har råd att köpa en spritter ny moppe eller att vi inte åker till Teneriffa på semester. Men, när mina barn är irriterade på läraren så säger de det till läraren. När mina barn inte får en spritt ny moppe så surar de ett tag och sen letar de begagnade på blocket. När mina barn inte kan åka till Teneriffa på semester så tar de kompisen med ner till Hypperna och badar. De startar inga våldsamma upplopp.

Som jag ser på det så har inte 12-15 åringar som startar våldsamma upplopp en enda anledning till att göra det och det är för att de vill att vi ska se dem!!!!

Ett barn som inte känner sej bekräftat kan göra vad som helst för att märkas. 

Jag tror inte att fler poliser, arbete åt alla, högutbildade lärare och kunniga politiker kan lösa det problemet åt ungdomarna. Jag tror istället att det är varje vuxen människas uppgift att tillsammans ge bekräftelse till de barn och ungdomar man har i sin närhet. Att bry sej om...

Låt mej berätta hur man gör i vår lilla by:

De senaste veckorna har vi haft lite besvärligt med vandalisering och nedskräpning. I vår lilla by samlas ungdomarna gärna nere vid tidigare nämnda "hypperna" (en av byns badplatser)  för att umgås och mysa på kvällarna. 
Vår by "styrs" av ett byalag. Det är ett gäng betrodda Segerstabor som bildar en liten styrelse som  värnar om vår lilla by. De leds med bravur av en "Byålderman" (som inte alls vill bli kallad det så vi kallar henne istället för bylagets ordförande)
Detta byalag ordnar med såna saker som att det finns flextrafik att ta sej till och från Segersta med. De ser även till att bryggorna läggs i vattnet vid badplatserna på sommaren och att byn blir en mysig plats att vara på.
Nyligen har de byggt en lite mysig "grillkåta" nere vid hypperna. Där finns också en grillplats och en beachballplan.

Nu består ju vår lilla by inte av så värst många invånare så när någon "ställer till med något" så blir de ofta igenkända. Som till exempel i vintras fick jag ett sms : "Jag höll på att köra på din dotter i morse, hon hade ingen reflexväst så jag åkte och hämtade en sån och gav henne, du kan väl påminna henne om att ha den på sej"  Tack för det Anders.

Eller förrförra sommaren när telefonen ringde och Marit sa: "Du, din son och en kompis till honom har kastat lera på min båt, jag har skickat ner dem att skura den"

Jag tycker det är bra. För då vet ungdomarna att vuxna ser dem. Och de ser dem även när de gjort nåt bra. Häromdagen fick yngstingen beröm för att hon och kompisen tagit upp en gungställning som kastats i vattnet där ungarna brukar bada. Någon hade sett dem göra det....

Men ibland blir ungdomarna som bråkar inte igenkända, eller jo...för det mesta känner någon igen någon, men det kan inte riktigt utrönas vem som gjort vad.
Det är då man ringer till byalaget.
Så var det förra veckan. Då hade någon förstört pappen på taket på den nya grillkåtan, det var väldigt nedskräpat kring grillplatsen och gungställning var ju slängt i vattnet....
Så, någon ringde till byalagets eminenta ordförande och hon är en mycket vettig människa så hon tar sin man med sej och åker ner till hypperna för att prata med de ungdomar som var där och minsann hittade hon inte de som skräpat ner. Så de fick städa upp efter sej....
Hon fick även tips på vilka som kunde tänkas vara inblandade i resten av vandalismen.
Då gör hon det som jag tycker är så otroligt: Hon åker hem till dem.....hon åker dit och pratar med föräldrar och ungdomar för att ta reda på vad som hänt. 
(Att jag vet detta beror på att min son var inblandad i en av incidenterna)

Detta, anser jag, var ett absolut "rätt" sätt att bemöta det på. Byns (och några från grannbyn) barn och ungdomar lärde sej att de inte kan förstöra saker utan att bli upptäckta och att deras föräldrar får reda på vad som händer. 

Framför allt blev våra barn och ungdomar "sedda"  För jag tror som sagt att när barn och ungdomar vill känna bekräftelse då ser de till att de blir sedda. I Segersta.....och i Husby......

Jag tror inte ungdomarna i byn hade låtit bli att förstöra grillkåtans tak om de hade haft lärare med högre utbildning. Men jag tror inte att de kommer att förstöra den igen heller för de vet att det finns människor omkring som bryr sej så mycket om både ungdomarna och grillkåtan att de inte låter sånt gå osett förbi....

En del människor i Husby börjar förstå det här. Där finns krafter (ideella förstås) som, istället för att se förorten som helhet, försöker se individen (ungdomen). Organisationer som etablerar sej i kvarter för kvarter för att försöka få till en gemenskap, en mindre cell som har möjlighet att "se".

Om varje människa bryr sej så mycket om sin närmaste omgivning att man är rädd om både individer och miljö, då kommer det nog att bli mycket färre upplopp.
Och då spelar det ingen roll om man är ursvensk eller utlandsfödd, om man är arbetslös eller sjukpensionär, om man är ung eller gammal. 
Det spelar nog inte ens någon roll om man bor i Husby eller om man bor i Segersta......

Anledningen till att jag skulle bli oerhört dålig recensent

Nån enstaka gång har jag funderat på att försöka slå mej fram som filmkritiker eller recensent eller något liknande. Jag menar, jag tittar på mycket filmer, jag lyssnar på en hel del konstig musik och jag har malt i mej böcker sedan jag vara tio år.

Fast det finns en anledning till att jag skulle bli väldigt fattig om jag valde den karriären. Jag tycker nämligen att det mesta är så bra. Jag blir liksom så otroligt lätt förälskad  i filmen jag ser på, boken jag läser och låten jag hör. Det är inte så att jag tycker allt är helt strålande bra rakt igenom, men i mitt huvud dyker det alltid upp sådant som liksom motverkar anledningen till att det jag ser, läser eller hör skulle vara alltigenom uruselt.

Ta till exempel filmen "The lucky one". Det är en film om en amerikansk soldat som hittar ett foto på backen som föreställer en vacker kvinna när han befinner sej mitt i ett brinnande krig. Han får för sej att den kvinnan blivit hans "lyckoamulett" och  bestämmer sej för att leta reda på henne då han kommer hem till USA och så vidare.....Filmen grundar sej på en bestsellerbok och handlingen är superbra. Problemet är bara att filmen inte är det. Regissören (eller storytellern) har varit så mån om att få med så mycket från boken att man inte lagt ner någon tid på att få ett djup i filmen, därför blir den ganska "platt".

Fast, jag kan ju ändå inte ge filmen dåligt betyg eftersom jag hittar så mycket förmildrande omständigheter : "Zac Efron var ju lysande" Hon som spelade mormodern, oj vilkens skådespelerska" "Jo, men storyn var ju jättevacker" "Scenografin var makalös" Så där håller jag på....Till slut har jag övertalat mej själv till att tycka att den var jättebra och på det viset blir jag ju ingen bra filmkritiker?

Jag har även svårt med att tycka att någon låt är en skitlåt. Jag tycker också att det är otroligt störande när andra säger att en låt är en skitlåt. 

Såg det på facebook några gånger i går kväll när det var melodifestival och blev ganska irriterad.

För när det gäller musik så är ju smaken ganska delad. Eller? 

Jag har till exempel väldigt svårt för musik som innehåller långa solopartier med elgitarrer som solister. Jag ryser i kroppen och stänger av musiken.  

Men jag inser ju också att finns de som älskar långa elgitarrsolon. Då blir det ju liksom fel om jag säger "sicken skitlåt", för det är ju inte alls säkert att det är en skitlåt, det är bara jag som inte gillar elgitarrsolon.

Så....jag tittade alltså på melodifestivalen i går kväll. Jag lyssnade och tittade på alla 26 bidragen. Jag hade inte hört ett enda före (förutom Sverige) så alla låtar var helt nya för mina öron. Och ärligt talat så kan jag inte säga att jag tycker att ett enda bidrag vår "dåligt". För det tyckte jag inte.

Jag funderade i och för sig ett tag på vad Grekland hade där att göra, men så slog det mej att det finns betydligt mer greker än det finns mej och om grekerna tyckte att bidraget var bra och demokratin faktiskt föddes i Grekland så kan väl inte jag komma här och säga att majoriteten har fel utan kan bara rent krasst konstatera att just det bidraget var något som inte jag kommer att lyssna på så mycket igen. Jag kan ju inte säga att det var en skitlåt. Den passade bara inte mina öron så bra. Eller?

Författaren E.L James (Hon som har skrivit 50 nyanser av......) verkar ha samma syn på saken som mej. Jag följer henne på twitter och märkte i går att hon är helt fascinerad av melodifestivalen. Det var jätteskoj att följa henne, inte bara för att hon berömde arrangemanget till tusen, utan för att hon också lyckade säga något positivt om de flesta bidragen. Jag kände liksom igen mej i hennes resonemang.

När Litauen sjöng så kommenterade hon : "Oh, love that belt" 

Om Moldaviens framförande sa hon "Jag har sett detta....i wicked och hunger games"

Hon älskade den spanska sångerskans klänning och den belgiske sångaren är lika gammal som E.L:s son.

Hon var också fascinerad över Estlands sångerskas lungor, eftersom hon tydligen även är gravid i femte månaden.

Hon var imponerad över att Tysklands bidrag kunde gå ner för en brant trappa med så höga klackar och hon gillade grekens hår.

Det är precis så jag gör med det mesta. Även om jag inte gillar det så hittar jag ändå något att gilla så jag inte ska säga att jag tycker att det var alltigenom dåligt. För det känns liksom taskigt mot dem som gillar det om jag säger att det är skräp.

Det är i och för sig inte alltid som jag själv kommer på något positivt eller sånt som gör att det blir roligare. Ibland har jag god hjälp av andra också. 

Barnen till exempel. När de säger att "Kolla, den armeniske sångaren ser ut som en blandning mellan Jesus och Johnny Depp" Eftersom jag gillar både Jesus och Johnny så blir ju liksom sången också bättre.

Greklands bidrag blev också bra mycket roligare när Niklas Strömstedt sa att de hade ÖSK:s reservställ på sej.

Niklas sa också: "Ibland känns det som om det finns fler än tolv toner...ibland hittar någon på en alldeles ny, inte helt ren, men ändå...."

Det gjorde att jag även kunde försvara Tysklands bidrag. Jag kunde se henne som en innovatör. Hon hittade ju på flera nya toner i alla fall.

Tja, det var min analys av melodifestivalen det. Och förklaringen till att jag inte kan säga att något som någon annan lagt ner tid och möda på är "skit"

Förresten, jag kan här med upplysa om att den brittiske författaren som större delen av tiden lever i USA: E:L James avslutar sin twitterrapportering med "Wow!!! Spectacular. Sweden, great production and lighting design. Tis is a triumph. Congratulations" 

Eftersom E.L tycker så så kan ju inte jag gå omkring att säga att melodifestivalen är skit. Eller? Förresten är jag stolt över att vara svensk. Så det så!

Den otroligt viktiga myndigheten MSB (eller den mest onödiga?)

Läste en insändare i lokala tidningen idag. Den var skriven av de moderata riksdagskvinnorna Cecilia Widegren och Margareta B Kjellin. 
Den var intressant att läsa. I och för sig anser jag den vara otroligt, otroligt korkad, men ändå intressant.

Stora ämnen för dagen i samhället är söndertrasad välfärd, arbetslöshet, ökade inkomstklyftor och infrastrukturen.

Så, vad handlar då insändaren om? Jo, den handlar om det otroligt stora problemet Sveriges förmåga att hantera kriser i fredstid!

De talar om att "Det svenska samhällets förmåga att hantera kriser i fredstid har utvecklats på många sätt sedan alliansregeringen tillträdde 2006."

Jo, men det är ju jättebra. Grattis alliansregeringen, ni har åstadkommit något stort!
Man talar vidare om att man inrättat en ny myndighet som heter MSB och som har som uppgift att "utveckla och stödja samhällets förmåga att hantera olyckor och kriser". Den nya myndigheten  "bidrar också till att förebygga händelser och vara förberedda när de inträffar."

Insändarskribenterna berättar också att MSB, tillsammans med försvarsmakten, har ett ansvar för att militärt och civilt försvar samordnas för att största möjliga försvarseffekt uppstår.

Skönt att veta...

Det skriver vidare att "Ett robust samhälle och en god beredskap att hantera kriser i fredstid stärker också förmågan i händelser av höjd beredskap. Även planeringen för höjd beredskap hos kommuner, landsting, region, företag och organisationer kommer att belysas."

Man tackar....

Insändaren avslutas med att de verkligen slår sig för brösten och informerar oss okunniga svenskar om följande:
"Med uppdraget till MSB fortsätter alliansregeringen utveckla även det civila försvaret, samhällets förmåga att bidra till Försvarsmakten vid ett väpnat angrepp och upprätthålla samhällets funktioner. Steg för steg fortsätter alliansregeringen att stärka Sveriges totala försvarsförmåga"

Bra så.

Men, min undran är: 

Var denna nya myndighet något vi verkligen behövde? Hade inte vi redan en försvarsmakt. I och för sig har försvarsmakten avvecklats till viss del, men vad jag förstår så har den avvecklats av samma regeringskoallition som utvecklat MSB? Eller har jag missat något.

Visst är det berömvärt att ha beredskap om/när det händer stora olyckor. Om det händer en enorm tågolycka någonstans eller om det hoppar in en galning med gevär på någon stor skola. Självklart! Men är det värt en helt ny myndighet? Jag trodde, i min enfald, att kommunerna redan hade någon form av beredskap. Jag är också helt övertygad om de som kommer att fungera bäst i en sådan situation är kyrkan och frivilligorganisationer. De är inte ett dugg beroende av MSB.

Sen det här med "väpnat angrepp". Kom igen.....vi har avvecklat nästan hela försvaret, våra unga män är inte längre utbildade i krig. Vi har inga kärnvapen och ingen kunskap. Vad sjutton ska vi göra vid ett anfall?
Skulle vi bli isolerade så skulle det, enligt jordbruksministern, enbart ta ca 3 dygn så skulle vi vara utan mat till våra medborgare eftersom ovan nämnda alliansregering även varit med i de beslut som tagits som gjort att mängder av bönder inte längre har råd att odla varken grödor eller djur, vilket i sin tur för med sig att Sverige är väldigt långt ifrån att vara självförsörjande när det gäller livsmedel.
Så varför ska vi ha en dyr myndighet som som stöd då? Vi kommer ju ändå att förlora en stor del av befolkningen i händelse av krig...inte av vapen, men av svält.

Så, ursäkta kära Cecilia och Birgitta, jag tycker det finns viktigare saker att slå sig på bröstet för (om man lyckats bidra till det alltså, vilket inte är fallet) ; minskade klyftor i samhället, rättvisor, bra undervisning, fungerande sjukvård, minskade barngrupper, fungerande infrastruktur, arbetslöshet med mera...

Men, är det så att det är det enda "bra" som alliansregeringen har uträttat under sex år vid makten så kan jag ju förstå att man vill framhäva det.....

NU ÄR JAG ARG!

Jag är precis hemkommen från "byn" (läs:Segersta) där jag deltagit i att försöka stoppa ett världskrig. Jag blir arg, jag blir ledsen och jag blir oerhört upprörd.

Alltså, på min tid, förr i tiden, på medeltiden eller nja, åtminstone på åttiotalet, när jag var tonåring så blev jag och mina kamrater oense ibland. Vi brukade lösa det med att gräla lite för att sedan inte ha något med varandra att göra på ett tag. Möjligen, medan var som mest uppretad över kompisen, så kanske man pratade lite illa om den kompisen till sina andra kompisar, men sedan blev man liksom sams igen och fortsatte som förut.
När jag säger att man pratade lite illa om sin kompisar så menar jag alltså såna saker som: "Jag tycker hon är helknäpp" eller "Hon gjorde si eller så och var dum"

Så gör man inte längre har jag märkt. Nu skriker man till varandra om man blir osams. Då menar jag inte att man skriker; "Dumma dej", utan man skriker "GÅ OCH DÖ DIN JÄVLA HORA" Det hör liksom till att man gör så.
När man inte är på samma ställe och skriker till varandra, då RINGER man. Man ringer till den man är osams med flera gånger i timmen. Däremellan ringer man också till andra kompisar och berättar vad fruktansvärt vidrig den andre kompisen är. Då menar jag inte ; "Hon är dum" utan jag menar "Hon är ett fetto och helt sjuk i huvudet"
Sen kan man alltid blogga om vad vidrig denna människa är. Och så kan man använda sms eller Kik, för att förtydliga det hela med att skriva, både till den det berör och till andra om hur fruktansvärt vedervärdig denna person nu är.

En annan sak som förändrats sedan åttiotalet är synen på föräldrarna. På "min tid" så gjorde man som föräldrarna sa. Om min mamma eller pappa sa att jag skulle vara hemma klockan tio på kvällen, så var jag hemma klockan tio på kvällen. Om min mamma eller pappa skällde på mej för att de tyckte jag gjort fel så tog jag åt mej av vad de skällde om. Jag kanske inte höll med om allt de sa, men jag visste ändå att det var de som bestämde.
Om det skulle vara så att någon annan kompis förälder sa att vi gjorde fel eller skällde på oss, så var man beredd att sjunka genom jorden för man skämdes så otroligt. För kompisarnas föräldrar var liksom totala auktoriteter som man alltid hade ännu mera respekt för.

Så är det inte heller längre kan jag meddela. Numera ringer man upp kompisens förälder om man tycker att den gjort något den inte ska. Och skäller.
Är det så att en förälder skriver något negativt, eller kritiserar sitt barns status på facebook så är det inte helt ovanligt att denne modige förälder får ett spydigt och nonchalant svar från någon av sitt barns kompisar.

En sak som dock inte var aktuell när jag var tonåring var integriteten och hemlighållandet. Det var liksom aldrig aktuellt. Hade man hemligheter så var det muntliga hemligheter. Var det så att någon berättade för sina föräldrar så var det upp till dem. Och var det så att föräldrarna hörde vad man pratade om med sina kompisar så var det liksom "so what".
Integriteten är viktig nu. Och självbestämmandet. Tydligen....

Upprinnelsen till denna kvälls irritation var i torsdagsnatt då min yngsta försvann. Hon smet ut sent på kvällen och vägrade svara i telefon.
Mitt i natten såg jag på facebook att hennes kompis hade "taggat" henne och en tjej till......i Segersta.
Efter ett tag kommenterade några andra, äldre ungdomar,  att de hade varit nära att köra på dessa tre tjejer. Jag förstod även senare att en av tjejerna idkat skadegörelse vid ett hus en bit härifrån. Jag blev rasande, men fick inte tag i dem på natten. Som den otroligt slitna och sömnbristbesvärade mamma jag är så somnade jag till slut (Jag visste ju att de var flera och jag visste att de var i byn). När jag vaknade tidigt nästa morgon var dottern i allafall hemma.
Men jag var arg. Oj, så arg jag var.
Jag anser dessutom att när en trettonåring missbrukat ett förtroende så har jag fullständig rätt att beslagta henne käraste ägodel (som jag betalar för) så jag beslagtog hennes telefon. Jag anser också att en trettonåring som mår dåligt och som är mitt ansvar, inte har så himla stor rätt till hemligheter längre,så jag snokade igenom hennes telefon för att hitta en ledtråd på varför hon mår så dåligt och framför allt, vad det var som hänt under natten.
Jag läste inte allt, följde bara två, i mina ögon, intressanta konversationer på Kik. (Kik är ett sms program som inte lagrar sms i telefonen, vilket gör det otroligt lätt att skriva dumma saker och sen inte låtsas om som att man skrivit dem) 
I den första konversationen kunde jag följa planeringen för nattens bravader. Två av tjejerna GICK en mil från Kilafors och en av tjejerna redogjorde även för sin plan att förstöra en massa hos en klasskompis föräldrars hus.
I den andra konversationen kunde jag följa en lång period av sexuellt utnyttjande. Inblandade var två TRETTONÅRINGAR!!!! Men det hör inte till det här inlägget.

Men alltså, när jag var 13/14 år så existerade inte sånt alls. Man planerade inte att vandalisera hemma hos någon som man var sur på och man hade inte sex. 

Nu har det alltså kommit fram att jag läst hennes konversation (Mest för att jag talat om att jag läst att de planerade torsdagsnattens begivenheter). Helt plötsligt ringer min telefon nu ikväll. Okänt nummer. Ung tjej som inte presenterar sej och frågar "Har du tagit XX mobiltelefon och läste vad alla hennes kompisar har skrivit?" 
Jag svarade, lugnt och sansat att, Ja, jag har beslagtagit hennes telefon och Nej, jag har inte läst allt, bara det som rörde torsdagsnattens bravader och det andra (som jag inte ska ta upp i inlägget) 
Så när min dotter ringde upp mej, totalt vansinnig, så var de i det läget att hon och en tjej till som var ute på byn, pratade i telefon med tre andra tjejer som är i en annan by ikväll och de var osams.
Jag tog bilen och åkte ner till byn där de satt. (mina tjejer alltså) och kom mitt i ett telefonsamtal med högtalarfunktionen aktiverad. Jag fick höra : "Din jävla hora, jag ska döda dej" Du förtjänar inte att leva" "Jag ska köra in en pinne i hjärnan på dej" "Jag ska tala om för din mamma att du röker" "Vi ska snacka skit om dej så mycket vi kan" "Vi kommer att sprida skit om er så ingen kommer att prata med er i skolan" Osv....osv....osv.....
Det här kom från båda hållen (min dotter är inte oskyldig)
Så jag tog telefonen och snackade lite med dem i andra änden. Förklarade hur jag såg på saken och talade om för dem att de skulle inte prata med varandra mer på ett tag.
Men, de hade tydligen hunnit med det viktigaste i alla fall: Ringa och berätta vad vidriga dessa Segerstabrudar var, för det åkte förbi några andra tjejer och pekade finger åt "mina".

Så här är det i den yngre tonårsvärlden mina vänner. Min dotter kanske har det lite extra besvärligt med en pappa som tagit livet av sej och en mamma som är ensamstående. Men så är det inte för de andra tjejerna jag pratat med ikväll. Två av dem bor med båda sina respektabla biologiska föräldrar och de andra två bor växelvis hos sina ordentliga föräldrar. Fina flickor. Dock inte i käften. 

Jag undrar vad det beror på? Har det svängt över så totalt från den totalitära vuxenauktoriten till att man inte har respekt för andra alls?
Har man som förälder inte ens rätt att ta barnens mobiltelefoner, eller ens säga ifrån åt trettonåringar som beter sej illa?
Jag vet ju i alla fall vad jag får höra med jämna mellanrum om jag råkar ta tag i min trettonåring när vi är osams: "Jag ska ringa soc eller polisen och anmäla dej för misshandel"

En elak kärring

Jodå. 
Jag är elak. Dessutom är jag egoistisk och slarvig. För att inte tala om lat.

Så ser livet ut just nu. Det är väl bara att bita ihop och härda ut antar jag.

Men faktiskt så tycker jag att man borde få ta paus ibland. Få några veckor där man bara får "vara". Några veckor där man inte behöver göra tentor, leta sommarjobb, betala räkningar, bråka med tonåringar, prata med skolkuratorer, kratta gräsmattor, diska, laga mat, ha dålig lukt i köket, gå ut med hunden, luncha hästar, göra barnintervjuer, spela in samtal, göra kompletteringar på fältstudier, laga cyklar, skriva individuella uppgifter om Rågsvedsbor, knåpa ihop genogram, åka till Gävle, tanka bilen, fixa nya sommardäck, laga tak, ringa elektrikern, beställa hämtning av grovsopor, fundera över praktikplats, grunna på ämne för C-uppsats, bekymra sig över pengar, gå på styrelsemöten, fundera över möblering i en ny cafeteria och dessutom slippa vara trevlig.

Fast det funkar inte så har jag märkt.

Senaste dagarna har jag låtit livet trycka ner mej och låtit funderingarna ta över förnuftet, så jag tänkte göra ett försök med att sammanställa mina sammanlagda aktiviteter och funderingar under april månad, skriva ner det och hoppas på att det försvinner ur skallen för gott sedan. 

Så här såg det ut under en månad i mitt kaosliv:

1:a   Nån snor lösenordet på Facebook, måste byta. Dumt. Men vi åt en fantastiskt god kycklingsallad till kvällsmat.

2:a   Föreläsningsdag hemma vid datorn, ungarna har påsklov. Funderar en hel massa på det politiska arbetssättet i kommunen.

3:e   Fastnar i en tankesnurra redan på morgonen då jag läser om hur socker kan påverka cancercellers tillväxt. Försöker plugga till morgondagens omtenta i kursen "livslopp" Går sisådär.

4:e  Hemtenta i nio timmar. Tar lunch för att luncha hästar och åka ner till Kilafors för att låna böcker jag behöver inför tentans andra hälft. Sonen kommer in på eftermiddagen och meddelar att det droppar vatten från taket i köket. Känns bra med tentan, känns mindre bra med läckande kökstak. Barnvakt på kvällen.

5:e  Over and out. Slut i skallen efter gårdagens tenta. Pressar mej igenom en föreläsning om empowement. Intressant ämne, tråkig röst.

6:e   Lördag. Snöar. Sovmorgon, sover ända till strax före sju, ägnar dagen åt städning. De yngsta sov borta så storjäntan och jag hade mysmiddag på kvällen. Skönt att sitta ner och äta i ett nystädat  hus.

7:e  Min tur att släppa ut hästarna. Kökstaket läcker fortfarande. Åker och kollar på "Oz-the great and powerful" med lillasyster på kvällen.

8:e  Hemmadag utan föreläsningar. Diskar och lagar faktiskt mat till alla barnen. Riktigt skön "ensamhemmadag"

9:e Föreläsningsdag om empowerment och KBT. Bloggar om barns rollspel. Har en känsla av att mitt blogginlägg kom sej av att skolan ringde och det var problem kring dottern, men det har jag förträngt.

10:e Hade hovslagaren här. Trevligt, han muntrar upp. Storjäntan tillagade kycklinggryta.

11:e Ensamhemmadag igen. Orkar inte med folk. Läser, klurar och funderar.

12:e Sonen fyller 15. Han firar med att åka iväg på cup. Storjäntan åker till Oslo. Yngstingen är sjuk. Tråkigt lugnt. Jag hinner klura och fundera en hel massa...

13:e Börjar med att läsa om folkhemmets förfall i ett debattinlägg, så dagen ägnas åt funderingar om välfärden. Yngstingen är missnöjd med det mesta så vi är osams större delen av dagen.

14:e Vaknar (av mej själv) halvsex på morgonen. Njuter av tystnad och stillhet. Tar en lång morgonpromenad med vovven.Yngstingen hostar lungorna ur sej, sonen kommer hem från cupen, ryggskadad.

15:e Son hemma och sjuk, yngsting hostande i skolan. Hästutsläpp, pluggande protokollskrivande. Lyssnar på en ljudbok med en bedrövlig uppläsare.

16:e Alla barn i skola eller på jobb. Jag deppar och krattar.

17:e Bra dag. Promenerar med vovven, njuter av vårsolen, städar altanen.

18:e Katterna utan mat. Städar och tvättar. Föreläsningseftermiddag om socialt arbete på samhällsnivå. Bevistar en fantastisk föreläsning om ungdomars nätanvändande på kvällen.

19:e Lönedag. Åker till Bns när ungarna slutar skolan, köper skor till yngstingen och mej själv. Yngstingen är på Tranan på kvällen och eftersom hon skött skolan under veckan och hjälpt till hemma så blev jag tvungen att hämta henne mitt i natten.

20:e Uppe tidigt. Skjutsar ungar på fotbollsträning, byter däck på bilen (konstaterar att de är alldeles för slitna för att egentligen vara lagliga). Barnvakt på kvällen. Chaufför på natten.

21:a Uppe tidigt trots sent i säng. Städar, sonen lagar lunch till sin mormor och morfar som är på väg för att fira hans födelsedag. Familjen syster ansluter lagom till marängswisstunden. Bra dag. 

22:a Upptäcker att yngstingen snott det mesta av mitt smink. Blir sur. Får betyget på min individuella uppgift och på fältstudien. Måste komplettera båda. Får ont i magen bara av tanken. Superdeppdag.

23:e Hemma och deppar. Lagar mat och fixar matlådor.

24:e Kontraproduktiv dag. Sonen praoar.

25:e Hämtar mej inte riktigt från dessa dåliga betyg. Deppar mera. Retar mej på lata och bekväma tonåringar. Får betyget på omtentan. Bra betyg. Humöret vänder.

26:e Guidning på flottningsmuseet för ett gäng Rättvikspensionärer. Ett riktigt humörlyft. Trevlig kväll med alla barnen.

27:e Städdag på fotbollsplanen. Mycket frisk luft och roligt sällskap. 30-årsmiddag hos lillebror på kvällen. 

28:e Vaknar på tok för tidigt. Sonen är på galant humör och städar en massa. Ovant värre. Jag kokar en kastrull Bulgur som jag glömmer. Luktar bränd bulgur överallt. Jag mår illa.

29:e Systern har magsjuka, jag mår illa. Doften av ett råttlik i köksväggen sprider sej. Jag mår ännu mera illa. Livet känns illa.

30:e Luktar avskyvärt i kåken. Trevlig kväll vid församlingshemmet med kase och fyrverkerier.

Tja, det var april månad det. Medan jag skrivit har jag slagits av det faktum att det roliga och trevliga faktiskt överväger det jobbiga och tråkiga. Helt plötsligt, medan jag gått igenom dag för dag (i mina facebookstatusar) så hittar jag en hel massa små guldkorn som gör att livet faktiskt inte känns så himla jobbiga. Jag konstaterar också att mycket av det jag tyckte var jobbigt just då, faktiskt inte är ett dugg jobbigt längre.

Så jag ska nog fortsätta att inte skriva statusar om alla jättejobbiga situationer varje dag. Då kan jag även i fortsättningen gå tillbaka en månad i tiden när allt känns jobbigt, för att konstatera att det inte är så jobbigt hela tiden som jag tycker att det är ibland.

Kontentan av hela detta inlägg blir alltså : Allt är inte så jobbigt och besvärligt som det verkar vara ibland och om det ändå är det så går det jobbiga och besvärliga över också. Någon sa till mej en gång: "Man ska inte stänga dörren till ett jobbigt förflutet. Man ska sätta upp en backspegel så man kan se och glädjas över förändringar och framsteg utan att behöva vända sej om"