Fick ett brev från socialtjänsten idag. Det är tydligen någon omtänksam människa som känner oro för ett av mina barn.
Det är bra att någon bekymrar sej för mina barn. Det gör jag också. Ganska mycket faktisk. Speciellt som mina barn har gått igenom rätt mycket i sina liv.
Speciellt under hösten som var. Då tog mina barns pappa livet av sej och de förlorade allt hopp om att deras pappa någonsin skulle vara en pappa för dem.
Att förlora sin pappa är en fruktansvärd händelse för ett barn. Är man dessutom i början av tonåren med allt vad som händer med kropp och hjärna under puberteten så kan jag tänka mej att det är ännu jobbigare.
Jag var beredd på att det skulle bli jobbigt för dem/oss och det blev det.
Sorg kan ju visa sej på olika sätt så det har varit tårar, ilska, frågor.....hela känslospektrat har vänts upp och ner på något sätt.
Naturligtvis har detta märkts i skolan. Barnen har fått utbrott på de mest konstiga saker, de har haft dagar då allt fungerat bra, men de har också haft dagar då allt har varit enbart skit och elände. Då minsta lilla motstånd fått dem att explodera. Då det helt enkelt varit för jobbigt att se andra jämnåriga må bra och de har bara dragit därifrån.
Skolan har varit helt fantastisk under den här tiden. De har ställt upp på allt. De har sms;at vid incidenter, jag har haft en, under vissa perioder, daglig kontakt med barnens mentor för att ha koll på läget. De har ordnad anpassad skolgång, de har ordnat elevassistenter, kuratorer och psykologer. Varannan vecka har vi suttit ner tillsammans med det barn som haft det jobbigast just då; jag , barnet, rektorn, mentorn, kuratorn och specialpedagogen (ibland även någon annan berörd person)
Själv har jag levt "på spänn" hela hösten för att något ska hända i skolan, att det skulle komma ett sms eller ett samtal från en lärare som säger att "nu har det blivit tokigt igen"
Och "tokigt" har det blivit ibland. Det har varit slagsmål och andra utbrott och det har varit skolk.
Men nu äntligen känner vi att det börjar ordna till sej. Den som skolkat mest och kommit efter med skolarbetet börjar komma ikapp. I och för sig är inte måendet det allra bästa, men där finns en etablerad och ganska regelbunden kontakt med en jättebra skolpsykolog så vi känner att det är på rätt väg.
Det andra barnet är lugnare, satsar på pluggandet och börjar fundera över gymnasieval och betyg.
Så ja, vi känner att vi börjar komma på fötter allihopa.
Så det där brevet idag känns som en stor fet käftsmäll.
Jag läser ju till socionom, jag vet varför socialtjänsten gör som de gör och jag är glad över att den finns. Så jag klagar inte på dem (även om jag önskar att sekretessen inte var så ogenomträngligt så att de faktiskt kunde kolla med skolan vad som är på G, eller fick fram något om deras far genom missbruksenhetens rullor när de tar fram ärendet med mitt barn)
Men, lagarna är som de är och socialtjänsten är ju till för att skydda och hjälpa.
Det är den där anonyma anmälan som stör mej. Det hade kunnat vara en anmälan från skolan eftersom det varit besvärligt där. Det hade också kunnat vara en anmälan från polisen efter ett slagsmål i höstas som anmäldes dit.
Men...hade det varit därifrån anmälan kommit hade den inte varit anonym.
Alltså finns det någon människa därute som är så orolig för just det här barnet att man tycker att man behöver ringa till socialtjänsten, utan att uppge vem man är och tala om att man är orolig för ett av mina barn och därigenom även misstror mej som förälder.
Men jag kan ändå tycka att om man nu är så pass nära detta barn så man känner "oro" så borde man ju även vara så pass nära det barnet att man vet vad som hänt.
Ingen av oss har ju heller smygit med att situationen varit jobbig och om man då är så nära att man tycker att man kan anmäla oss/mej, så borde man ju även veta hur hårt vi har jobbat för att försöka reda ut det.
Man borde också veta att de sista veckorna på höstterminen varit lugnare för det barn som anmälan gäller.
Eftersom jag går den utbildning jag går så har jag även lite koll på anmälningsförfarandet och jag vet att om det kommer in en anonym anmälan (eller annan anmälan) så är socialtjänsten skyldig att hålla sej inom vissa tidsramar för att utreda ärendet. Alltså kan det inte var så väldigt länge sedan någon anonymt anmälde sin oro över ett av mina barn.
Det sårar faktiskt. Jag vet att jag inte behöver vara orolig för att soc ska "ta mina barn", men det känns väldigt jobbigt att någon okänd människa ska ha synpunkter för hur jag är som mamma till dem. Tydligen en människa som inte har en aning egentligen....
Jag är ingen perfekt mamma, det vet jag. Men å andra sidan känner jag ingen annan som är det heller. Men jag vet att jag finns här. Jag är oftast hemma när de kommer från skolan. Jag skjutsar och är med på träningar och matcher. När de gör fel får de konsekvenser.
De ränner inte på Kilafors och rycker väskor eller stjäl pengar. (Den ena störde folk på Konsum fick jag höra, men då löste vi det med att det inte får tillbringas speciellt mycket tid i Kilafors alls, det är inte det barnet man uttryckt oro för heller)
De har skrivit obetänksamma och elaka saker på facebook ibland, men då har de fått gå in och radera så fort jag sett det.
Mina barn måste visserligen diska, städa, sköta djur, laga mat, tvätta sina kläder. Men de är inte utan mat eller kläder, de är rena och för det mesta hela...
Vi är en liten familj på 3,5 personer där alla pluggar, så då måste vi hjälpas åt för att det ska fungera.
De är inte alltid så fin i munnen, de kan låta väldigt elaka mot andra. Men tillbringar man lite tid i uppehållsrummet i skolan så hör man att de är då allt annat än ensamma om det tonfallet.
Jag blir vansinnigt arg på dem emellanåt, men hittills har jag då inte slagit dem sönder och samman.
Vi har inte så gott ställt och de flesta "statusprylar" de har, har de fått spara till och köpa själva, vilket betyder att den ena har en jättegammal mobiltelefon, de har inga dyra kameror....vi har inga webkameror, de har inga äkta converse på fötterna och de har inte märkeskläder.
De fick inga dyra julklappar och de får inte pengar till lunch varje gång inte skolmaten duger, därför att jag tycker att de ska äta den mat som skattepengarna ger dem gratis varje dag.
Men just nu tror jag ändå att de mår ganska bra för det mesta mina barn. Jag började äntligen andas ut efter att ha gått med en psykiskt spänning sedan den sista augusti. Jag började se fram emot att få fokusera på min egen skolgång istället för barnens.
Tji fick jag.
Tack vare denna anonyma oroskännare så får jag tillbringa dagen då har kursintroduktionen i Gävle för min kommande 15 poängskurs, med att fundera och vara nervös inför mötet jag måste ha dagen efter tillsammans med barnet och två socialsekreterare på socialtjänsten i Bollnäs.
Jag tycker det var onödigt.
måndag 14 januari 2013
lördag 12 januari 2013
Jag har inget att GÖÖÖÖÖ
Såg en sån underbar status idag på Facebook. Den var skriven av en kille här i byn på drygt 20 år som hade tänkt åka skoter idag, men skotern var trasig så han beklagade sej lite. Men han avslutade med att skriva: "Men....det finns alltid nåt att göra bara man vill"
De orden är nåt jag funderat en hel del på. Allt som oftas ser man/hör man vuxna människor uttrycka sej ; vad ska jag hitta på nu då, jag har inget att göra. Min fråga till dem är : Hur kan man INTE ha något att göra???
Att "inte ha nåt att gö" hör, i min värld, hemma i barnaåldern. Det är helt normalt för en tioåring att klaga på det, för det hör till utvecklingen när ett barn ska börja klara sej själv och ta egna initiativ och även för att kunna lära sej ha tråkigt.
Men en trettioårig vuxen människa med egen bostad? Näe....
En sak är om man har små barn, det är kallt, något av barnen är sjuk, då kan det vara svårt att KUNNA göra en massa saker, speciellt om inte det eventuellt sjuka barnet vill ha uppmärksamhet hela tiden.
Men det är inte de människorna jag menar, utan jag menar de ensamlevande vuxna människorna "därute" som inte har nåt att göra.....
Jag har inte alltid "måsten" i min vardag. Ingen skola jag alltid måste gå till, inget arbete som alltid måste skötas. Men sysselsättning förstår jag inte hur man kan vara utan. I och för sej bor jag på en stor fastighet med stort hus och stor tomt, jag har tre barn osv....men jag har väldigt svårt att tänka mej att vara sysslolös även utan det. Finns ju massor att göra HELA TIDEN: Läsa en bok, handarbeta, se en film, ta en promenad, göra ingenting.....och när jag tröttnat på det så kan jag alltid städa en garderob, diska en disk, skura ett golv, tvätta en tvätt, sy en gardin, putsa ett fönster, städa bilen.....
Skulle jag känna mej social går det ju alltid att åka till någon, chatta med någon, ringa till någon.....men att säga "Åhhh, jag har ingenting att göra", det finns inte ens på kartan.
En annan sak jag gått och funderat på den sista tiden är det enorma ungdomsarbetslösheten. Eller nej, inte den samhälleligt uttryckta ungdomsarbetslösheten där ungdomar har svårt att få fast anställning, utan det faktum att många ungdomar "inte har nåt att göra".
Jag hör nämligen till dem som tror att som samhället ser ut så kan man inte, som ung, fokusera så mycket på tillsvidarejobb. Jag tycker inte heller att man, eftersom situtationen är enormt tuff för arbetsgivare att anställa, behöver ta så stor hänsyn till "vita jobb" till en början.
För jag tror att som ung handlar det om att visa att man vill och kan jobba. Det tror jag inte alla vill visa. Jag tror att alltför många lever på sina föräldrar och väntar på att någon arbetsgivare ska ringa och säga : "Hej, jag hörde att du var utan jobb, jag har ett här, när kan du börja. Jag betalar jättebra"
Jag tror också att alltför många söker såna jobb de verkligen vill ha (med hög lön naturligtvis), och struntar i resten för det är för låg lön, för dåliga arbetstider, för långt bort osv....
Och innan någon klagar över att jag är trångsynt och generaliserar: Ja, kanske lite grann. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel...
Jag tänker så här: Som vuxen med familj är det en sak. Jag har själv varit arbetslös långa perioder. Har man familj och hus är det svårt att bara flytta iväg. Har man dessutom barn (speciellt om man är ensamförälder) är det väldigt krångligt att jobba på andra tider är dagtid på vardagar. Då kan det vara väldigt besvärligt att få arbete och inkomst.
Men i tjugoårsåldern utan familj (Till familj räknas inte mamma och pappa i det här inlägget) så har jag väldigt svårt att förstå att man är helt utan sysselsättning. Att man är utan fast anställning förstår jag.....men helt utan sysselsättning??
Jag tar min egen dotter som exempel: Hon är 19 år, tog studenten i somras, drömmer om att bli polis men behöver läsa upp betygen först.
Jag har aldrig hört henne beklaga sej över att hon är sysslolös. Hon förväntar sej inte att jag och hennes pappa ska försörja henne helt. Hon tar det hon får, hon hoppar in där hon kan. Jag tycker baske mej hon jobbar JÄMT. Det har varit svartjobb i Sigtuna ett tag, de har varit helgjobb under hela sista året i gymnasiet, vilket faktiskt var lite besvärligt eftersom hon inte hade körkort och jag var tvungen skjutsa henne (naturligtvis betalade hon själv bensinen) Det har varit vita jobb på timmar och det har varit semestervik i olika stall. Hon har varit på anställningsintervju i Skåne, hon har hästmänniskor som ringer och mailar och vill att hon ska komma och jobba. Hon har inte alltid haft mycket betalt och hon får arbeta hårt.....men för varje litet jobb hon tar åt sej så får hon ett bättre rykte och får flera och bättre jobb.
Hon säger själv att "Jag är ung, jag behöver visa vad jag kan och jag behöver pengar" När Nytorp ringde och frågade om hon kunde jobba jul och nyår, fanns det inte ens i föreställningsvärlden att hon skulle missa att fira med vänner och familj, utan hennes första reaktion var : Dubbelt OB, klart jag jobbar"
Okej, nu skryter jag hemskt över min dotter, men det är faktiskt inte bara hon häromkring. Det är många av hennes gamla klasskamrater, både från grundskolan och gymnasiet som verkar vara i liknande situation. De jobbar som tusan....på timmar lite här och var. Det är Max, hemtjänsten, städning, barnomsorg, djurhållning osv. Många av dem har även flyttat från orten, till och med landet, för att de behöver jobba och skaffa sej erfarenhet och kunna försörja sej själva. Hon säger själv, när vi pratar om det, att de få som inte jobbar är de som är för lata och bekväma......
Hon bor hemma än, javisst. Utan fast anställning är det svårt att få egen lägenhet när man är nitton år hur mycket man än vill, så hon bor hemma än. Ibland hos mej, ibland hos sin far, beroende på vartifrån det är närmast till det ställe hon råkar jobba på just det dygnet. Men hon lever inte på mej. (hur hon gör hos sin far kan jag inte svara för). Hon betalar ingen hyra, för hennes inkomster är lite instabila emellanåt. Men de perioder hon bor här så handlar hon en del av maten, hon sköter sin tvätt själv, hon har sin egen bil som hon tankar själv. Hon hjälper till med att skjutsa och hämta ibland och hon begär aldrig att jag ska betala bensinen. De gånger hon lånat min bil (för den har bättre dubbdäck) har hon tankat den.....
Hon söker jobb, utbildningar, praktiker, kurser och jag vet att helt plötsligt kan hon komma och säga : Hörru, jag får börja jobba i Östergötland på måndag, får logi där...jag ringer sen.
Jag tror inte min nittonåring är nåt speciellt unikt undantag. Jag tror att de skulle kunna gälla de flesta i hennes ålder.
Men istället väljer många(med sina föräldrars stora stöd) att stanna hemma och tycka synd om sej själv istället för att se möjligheterna. De möjligheter som säger : Jag är ung, jag är frisk, jag är flyttbar. Att ta vara på chansen att prova på allt det man kan innan det är för sent....innan man sitter där med hus och barn. Att ta chansen att jobba i Turkiet ett halvår, Thailand några månader, Norge ett tag......att visa vad man kan och vill, eller åtminstone försöka försörja sej själv även om det inte är en tillsvidareanställning med hög lön.
En studiekamrat till mej har en son på 22 år som säger "Jag förstår inte varför så många i min ålder inte har några drömmar om vad de vill göra i livet utan verkar acceptera att bara driva omkring"
Jag håller med.....
De orden är nåt jag funderat en hel del på. Allt som oftas ser man/hör man vuxna människor uttrycka sej ; vad ska jag hitta på nu då, jag har inget att göra. Min fråga till dem är : Hur kan man INTE ha något att göra???
Att "inte ha nåt att gö" hör, i min värld, hemma i barnaåldern. Det är helt normalt för en tioåring att klaga på det, för det hör till utvecklingen när ett barn ska börja klara sej själv och ta egna initiativ och även för att kunna lära sej ha tråkigt.
Men en trettioårig vuxen människa med egen bostad? Näe....
En sak är om man har små barn, det är kallt, något av barnen är sjuk, då kan det vara svårt att KUNNA göra en massa saker, speciellt om inte det eventuellt sjuka barnet vill ha uppmärksamhet hela tiden.
Men det är inte de människorna jag menar, utan jag menar de ensamlevande vuxna människorna "därute" som inte har nåt att göra.....
Jag har inte alltid "måsten" i min vardag. Ingen skola jag alltid måste gå till, inget arbete som alltid måste skötas. Men sysselsättning förstår jag inte hur man kan vara utan. I och för sej bor jag på en stor fastighet med stort hus och stor tomt, jag har tre barn osv....men jag har väldigt svårt att tänka mej att vara sysslolös även utan det. Finns ju massor att göra HELA TIDEN: Läsa en bok, handarbeta, se en film, ta en promenad, göra ingenting.....och när jag tröttnat på det så kan jag alltid städa en garderob, diska en disk, skura ett golv, tvätta en tvätt, sy en gardin, putsa ett fönster, städa bilen.....
Skulle jag känna mej social går det ju alltid att åka till någon, chatta med någon, ringa till någon.....men att säga "Åhhh, jag har ingenting att göra", det finns inte ens på kartan.
En annan sak jag gått och funderat på den sista tiden är det enorma ungdomsarbetslösheten. Eller nej, inte den samhälleligt uttryckta ungdomsarbetslösheten där ungdomar har svårt att få fast anställning, utan det faktum att många ungdomar "inte har nåt att göra".
Jag hör nämligen till dem som tror att som samhället ser ut så kan man inte, som ung, fokusera så mycket på tillsvidarejobb. Jag tycker inte heller att man, eftersom situtationen är enormt tuff för arbetsgivare att anställa, behöver ta så stor hänsyn till "vita jobb" till en början.
För jag tror att som ung handlar det om att visa att man vill och kan jobba. Det tror jag inte alla vill visa. Jag tror att alltför många lever på sina föräldrar och väntar på att någon arbetsgivare ska ringa och säga : "Hej, jag hörde att du var utan jobb, jag har ett här, när kan du börja. Jag betalar jättebra"
Jag tror också att alltför många söker såna jobb de verkligen vill ha (med hög lön naturligtvis), och struntar i resten för det är för låg lön, för dåliga arbetstider, för långt bort osv....
Och innan någon klagar över att jag är trångsynt och generaliserar: Ja, kanske lite grann. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel...
Jag tänker så här: Som vuxen med familj är det en sak. Jag har själv varit arbetslös långa perioder. Har man familj och hus är det svårt att bara flytta iväg. Har man dessutom barn (speciellt om man är ensamförälder) är det väldigt krångligt att jobba på andra tider är dagtid på vardagar. Då kan det vara väldigt besvärligt att få arbete och inkomst.
Men i tjugoårsåldern utan familj (Till familj räknas inte mamma och pappa i det här inlägget) så har jag väldigt svårt att förstå att man är helt utan sysselsättning. Att man är utan fast anställning förstår jag.....men helt utan sysselsättning??
Jag tar min egen dotter som exempel: Hon är 19 år, tog studenten i somras, drömmer om att bli polis men behöver läsa upp betygen först.
Jag har aldrig hört henne beklaga sej över att hon är sysslolös. Hon förväntar sej inte att jag och hennes pappa ska försörja henne helt. Hon tar det hon får, hon hoppar in där hon kan. Jag tycker baske mej hon jobbar JÄMT. Det har varit svartjobb i Sigtuna ett tag, de har varit helgjobb under hela sista året i gymnasiet, vilket faktiskt var lite besvärligt eftersom hon inte hade körkort och jag var tvungen skjutsa henne (naturligtvis betalade hon själv bensinen) Det har varit vita jobb på timmar och det har varit semestervik i olika stall. Hon har varit på anställningsintervju i Skåne, hon har hästmänniskor som ringer och mailar och vill att hon ska komma och jobba. Hon har inte alltid haft mycket betalt och hon får arbeta hårt.....men för varje litet jobb hon tar åt sej så får hon ett bättre rykte och får flera och bättre jobb.
Hon säger själv att "Jag är ung, jag behöver visa vad jag kan och jag behöver pengar" När Nytorp ringde och frågade om hon kunde jobba jul och nyår, fanns det inte ens i föreställningsvärlden att hon skulle missa att fira med vänner och familj, utan hennes första reaktion var : Dubbelt OB, klart jag jobbar"
Okej, nu skryter jag hemskt över min dotter, men det är faktiskt inte bara hon häromkring. Det är många av hennes gamla klasskamrater, både från grundskolan och gymnasiet som verkar vara i liknande situation. De jobbar som tusan....på timmar lite här och var. Det är Max, hemtjänsten, städning, barnomsorg, djurhållning osv. Många av dem har även flyttat från orten, till och med landet, för att de behöver jobba och skaffa sej erfarenhet och kunna försörja sej själva. Hon säger själv, när vi pratar om det, att de få som inte jobbar är de som är för lata och bekväma......
Hon bor hemma än, javisst. Utan fast anställning är det svårt att få egen lägenhet när man är nitton år hur mycket man än vill, så hon bor hemma än. Ibland hos mej, ibland hos sin far, beroende på vartifrån det är närmast till det ställe hon råkar jobba på just det dygnet. Men hon lever inte på mej. (hur hon gör hos sin far kan jag inte svara för). Hon betalar ingen hyra, för hennes inkomster är lite instabila emellanåt. Men de perioder hon bor här så handlar hon en del av maten, hon sköter sin tvätt själv, hon har sin egen bil som hon tankar själv. Hon hjälper till med att skjutsa och hämta ibland och hon begär aldrig att jag ska betala bensinen. De gånger hon lånat min bil (för den har bättre dubbdäck) har hon tankat den.....
Hon söker jobb, utbildningar, praktiker, kurser och jag vet att helt plötsligt kan hon komma och säga : Hörru, jag får börja jobba i Östergötland på måndag, får logi där...jag ringer sen.
Jag tror inte min nittonåring är nåt speciellt unikt undantag. Jag tror att de skulle kunna gälla de flesta i hennes ålder.
Men istället väljer många(med sina föräldrars stora stöd) att stanna hemma och tycka synd om sej själv istället för att se möjligheterna. De möjligheter som säger : Jag är ung, jag är frisk, jag är flyttbar. Att ta vara på chansen att prova på allt det man kan innan det är för sent....innan man sitter där med hus och barn. Att ta chansen att jobba i Turkiet ett halvår, Thailand några månader, Norge ett tag......att visa vad man kan och vill, eller åtminstone försöka försörja sej själv även om det inte är en tillsvidareanställning med hög lön.
En studiekamrat till mej har en son på 22 år som säger "Jag förstår inte varför så många i min ålder inte har några drömmar om vad de vill göra i livet utan verkar acceptera att bara driva omkring"
Jag håller med.....
måndag 7 januari 2013
Årskrönika 2012 del 2. Det hemska halvåret....
Känner att jag inte riktigt kommer vidare i bloggtankevärlden om jag inte får resten av 2012 ur världen, så.....här kommer det. Det jobbigaste halvåret:
Vecka 27:
Almedalsveckan, mycket intressant att följa i media. Kolbulleafton på hembygdsgården, massor av folk. Köpte 13 kg vattenmelon.
Vecka 28:
Översvämningar i Mariannelund. Feber av bromsbett. Fick nästan full pott i tentan i politiskt entrepenörskap och regnet öste ner nästan hela veckan. Hade en heltrevlig kväll med studiekamraterna på Långnäs. Trivdes på Marits kanonparty på hembygdsgården och avslutade veckan med namngivningskalas och Magnus Uggla i Bollnäs.
Vecka 29:
Yngstingen tillbringar veckan som bonddräng i Vallsta. Bromsfeber igen. Gudstjänst med syskonen i Ovanheden.
Vecka 30:
Storjäntan i Lund. Romansen mellan Ashton Kutcher och Mila Kunis uppdagas. Kristen Stewarts "otrohet" upptäcks. Sonen stack till Alex i Barkarby och jag blev getingstucken.
Vecka 31:
Födelsedagsvecka. Deppvecka. Började titta på True blood från första säsongen, dåligt med nattsömn. Fick trerättersmiddag av yngstingen och hennes moster. Solen visar sej ofta och jag kokar saft och sylt.
Vecka 32:
Mycket vampyrer. Läser om Putnam och policyprocesser. Det är OS i London och favoritsvågern (den enda svågern) fyller år. Prins CarlPhilip bil överfallen och kvällstidningarna får massor att göra.
Vecka 33:
Alla tre barnen borta hela veckan, grottar ner mej i analyser av mej själv. Deprimerande. Fascineras av Cronenbergs och Pattinsons kapitalistteorier och det är allsång i Särsta.
Vecka 34:
Skolstart för de yngsta, innebandystart för sonen. En omtenta i forskningsteorier. Massor av fotboll på Landa IP och massor av True blood i datorn. Hellediga dagar från högskolan.
Vecka 35:
Söker häckklippare, lyckas dåligt. Kursintroduktion på högskolan. Får ta emot beskedet att yngstingarnas far har slängt sej framför tåget. Informerar barnen. KAOS.
Vecka 36:
Första tandläkarbesöket på flera år, överlevde. Bloggar om döden och har ont i halsen. Lusläser psalmer och sångtexter, konfererar med barnens lillasysters mamma. Skjutsar storjäntan till nya jobbet i Sigtuna.
Vecka 37:
Fick äntligen dödsbuden, identifieringen var klar. Pluggar officialprinciper och försöker få allt att fungera. Äldsta dottern fyller år och jag tittar på Magic Mike.
Vecka 38:
Har en heltokig kattunge och åker på bandyfunktionärsupptaktsmöte. Hästen åker till slakt och yngstingen mår helkasst. Skickar ner yngstingen till äldstingen i Sigtuna några dagar. Dödsannonsen kommer ut i tidningen.
Vecka 39:
Underhållet för barnen upphör. Efterlevandepensionen till barnen har inte kommit igång än. Kaos i kassan. Får ett elakt anonymt brev angående Thomas begravning. Svarar via bloggen. Träffar prästen ang. begravningen. Konstant huvudvärk. Klippte håret tokkort och går på bio och ser "Snow white and the huntsman"
Vecka 40:
Begravningsplaneringar. Begravning. Städar och bakar tårtor. Många intryck, dottern hemma från Sigtuna över helgen tack och lov. Lär känna exsvåger med familj på nytt. Tacksam över det!
Vecka 41:
Läser om LVU. Försöker hantera vardagen. Krismöten i skolan, barnen fungerar inte så bra just nu. Ytterligare en begravning, denna gång i Ytterhogdal. Blir faster igen till Astrid. Höststädar kiosken på Landa IP och får hjärtklappning så fort jag äter.
Vecka 42:
Första snön kommer neddalande, kaninerna får vinterfint. Städdagar, styrelsemöten och innebandymatcher. Hinner inte med.
Vecka 43:
Byter till dubbdäck. Ringer rörmokare pga den eländiga kattungen. Hemmapremiär i bandyn. Innebandy i Alfta och jag har huvudvärk och yrsel.
Vecka 44:
Stormen Sandy drar in över USA:s östkust och jag har en tenta. Barnen har höstlov och vi bestämmer gravplats. Köper ny tvättmaskin och börjar kolla på Vampire Diaries. Urnnedsättning på Hanebo kyrkogård. Mycket fin stund.
Vecka 45:
Ny kursupptakt och presidentval i USA. Många samtal från skolan, fortfarande kaos där. Tänder ljus på graven på fars dag och Twilightgänget börjar promota BD2 på allvar.
Vecka 46:
Förkyld. BD2 premiär. Retar upp mej på att folk inte följer åldersgränserna (även om det är korkade gränser) Dottern jobbar hela helgen så jag är utan bil.
Vecka 47:
Möte på skolan....igen. Problem....igen. Seminarie i Gävle och får besök av mellanbror med familj.
Vecka 48:
Skola i Gävle och adventspyntande. Lagar det sista hos tandläkare och får bilen godkänd på besiktningen. Massor av snöande, buss och tågtrafiken inställd. Innebandymatch inställd pga snön, bakar pepparkakor istället.
Vecka 49:
Ont i ryggen. Skottar snö. Skottar snö. Skottar snö. Får en blomstercheck av Ewa på posten, blir glad så jag gråter. Skolbussen inställd. Mina barn får vara hemma. Stickar mössor och skottar snö. Lillasysters rygg kraschar. Dissar ett julbord för att vara barnvakt istället. Har namnsdag och det är premiär på Julmust.
Vecka 50:
Virkar dörrkransar, får besök av veterinär efter anmälan om bristande djurhållning.....dvs, misskötsel av en kanin. Gör julfint på graven. Skottar först fram den under en meter snö. Storjäntans rygg kraschar. Går på julfesten på HärskPärskgården. Fabulöst. Insnöad helg, bakar mera pepparkakor.
Vecka 51:
Uppehåll men varsel om mera snö. Skottar taken. Ungarna får magsjuka, jag klarar mej. Köper några julklappar och friterar struvor. Ont i halsen. Bevistar julupptakten med kyrkokören. Magiskt.
Vecka 52:
Julevecka. Den bästa på många år. Julaftonsbön i kyrkan på julafton, barnvakt under julottan på juldagen. Spelkväll med syskonen. Fina julklappar. Sams med barnen. Annandagsderby på Sävstaås, Bollnäs vann!!! Slappnar av efter hela höstens måsten, färgar håret brunt och bryter ihop i en brakförkylning.
Året till ända och resultatet är både glädje och sorg. Är glad över att familjen tagit oss igenom hösten och barnen har stabiliserats i det "faderlösa" livet och verkar må så otroligt mycket bättre än för några månader sen.
Jag har även lärt mej massor av livet som jag tror kommer att förgylla mitt liv framöver även om det var jobbigt när det hände. Jag har lärt mej att varva ner, att jag måste kunna sitta stilla med en virkning och en film utan att känna att jag inte hinner med det jag måste.
Kort sagt så är jag otroligt glad och tacksam över året som nyss lagts till handlingarna och ser fram emot ett nytt och helt oskrivet 2013.
Vecka 27:
Almedalsveckan, mycket intressant att följa i media. Kolbulleafton på hembygdsgården, massor av folk. Köpte 13 kg vattenmelon.
Vecka 28:
Översvämningar i Mariannelund. Feber av bromsbett. Fick nästan full pott i tentan i politiskt entrepenörskap och regnet öste ner nästan hela veckan. Hade en heltrevlig kväll med studiekamraterna på Långnäs. Trivdes på Marits kanonparty på hembygdsgården och avslutade veckan med namngivningskalas och Magnus Uggla i Bollnäs.
Vecka 29:
Yngstingen tillbringar veckan som bonddräng i Vallsta. Bromsfeber igen. Gudstjänst med syskonen i Ovanheden.
Vecka 30:
Storjäntan i Lund. Romansen mellan Ashton Kutcher och Mila Kunis uppdagas. Kristen Stewarts "otrohet" upptäcks. Sonen stack till Alex i Barkarby och jag blev getingstucken.
Vecka 31:
Födelsedagsvecka. Deppvecka. Började titta på True blood från första säsongen, dåligt med nattsömn. Fick trerättersmiddag av yngstingen och hennes moster. Solen visar sej ofta och jag kokar saft och sylt.
Vecka 32:
Mycket vampyrer. Läser om Putnam och policyprocesser. Det är OS i London och favoritsvågern (den enda svågern) fyller år. Prins CarlPhilip bil överfallen och kvällstidningarna får massor att göra.
Vecka 33:
Alla tre barnen borta hela veckan, grottar ner mej i analyser av mej själv. Deprimerande. Fascineras av Cronenbergs och Pattinsons kapitalistteorier och det är allsång i Särsta.
Vecka 34:
Skolstart för de yngsta, innebandystart för sonen. En omtenta i forskningsteorier. Massor av fotboll på Landa IP och massor av True blood i datorn. Hellediga dagar från högskolan.
Vecka 35:
Söker häckklippare, lyckas dåligt. Kursintroduktion på högskolan. Får ta emot beskedet att yngstingarnas far har slängt sej framför tåget. Informerar barnen. KAOS.
Vecka 36:
Första tandläkarbesöket på flera år, överlevde. Bloggar om döden och har ont i halsen. Lusläser psalmer och sångtexter, konfererar med barnens lillasysters mamma. Skjutsar storjäntan till nya jobbet i Sigtuna.
Vecka 37:
Fick äntligen dödsbuden, identifieringen var klar. Pluggar officialprinciper och försöker få allt att fungera. Äldsta dottern fyller år och jag tittar på Magic Mike.
Vecka 38:
Har en heltokig kattunge och åker på bandyfunktionärsupptaktsmöte. Hästen åker till slakt och yngstingen mår helkasst. Skickar ner yngstingen till äldstingen i Sigtuna några dagar. Dödsannonsen kommer ut i tidningen.
Vecka 39:
Underhållet för barnen upphör. Efterlevandepensionen till barnen har inte kommit igång än. Kaos i kassan. Får ett elakt anonymt brev angående Thomas begravning. Svarar via bloggen. Träffar prästen ang. begravningen. Konstant huvudvärk. Klippte håret tokkort och går på bio och ser "Snow white and the huntsman"
Vecka 40:
Begravningsplaneringar. Begravning. Städar och bakar tårtor. Många intryck, dottern hemma från Sigtuna över helgen tack och lov. Lär känna exsvåger med familj på nytt. Tacksam över det!
Vecka 41:
Läser om LVU. Försöker hantera vardagen. Krismöten i skolan, barnen fungerar inte så bra just nu. Ytterligare en begravning, denna gång i Ytterhogdal. Blir faster igen till Astrid. Höststädar kiosken på Landa IP och får hjärtklappning så fort jag äter.
Vecka 42:
Första snön kommer neddalande, kaninerna får vinterfint. Städdagar, styrelsemöten och innebandymatcher. Hinner inte med.
Vecka 43:
Byter till dubbdäck. Ringer rörmokare pga den eländiga kattungen. Hemmapremiär i bandyn. Innebandy i Alfta och jag har huvudvärk och yrsel.
Vecka 44:
Stormen Sandy drar in över USA:s östkust och jag har en tenta. Barnen har höstlov och vi bestämmer gravplats. Köper ny tvättmaskin och börjar kolla på Vampire Diaries. Urnnedsättning på Hanebo kyrkogård. Mycket fin stund.
Vecka 45:
Ny kursupptakt och presidentval i USA. Många samtal från skolan, fortfarande kaos där. Tänder ljus på graven på fars dag och Twilightgänget börjar promota BD2 på allvar.
Vecka 46:
Förkyld. BD2 premiär. Retar upp mej på att folk inte följer åldersgränserna (även om det är korkade gränser) Dottern jobbar hela helgen så jag är utan bil.
Vecka 47:
Möte på skolan....igen. Problem....igen. Seminarie i Gävle och får besök av mellanbror med familj.
Vecka 48:
Skola i Gävle och adventspyntande. Lagar det sista hos tandläkare och får bilen godkänd på besiktningen. Massor av snöande, buss och tågtrafiken inställd. Innebandymatch inställd pga snön, bakar pepparkakor istället.
Vecka 49:
Ont i ryggen. Skottar snö. Skottar snö. Skottar snö. Får en blomstercheck av Ewa på posten, blir glad så jag gråter. Skolbussen inställd. Mina barn får vara hemma. Stickar mössor och skottar snö. Lillasysters rygg kraschar. Dissar ett julbord för att vara barnvakt istället. Har namnsdag och det är premiär på Julmust.
Vecka 50:
Virkar dörrkransar, får besök av veterinär efter anmälan om bristande djurhållning.....dvs, misskötsel av en kanin. Gör julfint på graven. Skottar först fram den under en meter snö. Storjäntans rygg kraschar. Går på julfesten på HärskPärskgården. Fabulöst. Insnöad helg, bakar mera pepparkakor.
Vecka 51:
Uppehåll men varsel om mera snö. Skottar taken. Ungarna får magsjuka, jag klarar mej. Köper några julklappar och friterar struvor. Ont i halsen. Bevistar julupptakten med kyrkokören. Magiskt.
Vecka 52:
Julevecka. Den bästa på många år. Julaftonsbön i kyrkan på julafton, barnvakt under julottan på juldagen. Spelkväll med syskonen. Fina julklappar. Sams med barnen. Annandagsderby på Sävstaås, Bollnäs vann!!! Slappnar av efter hela höstens måsten, färgar håret brunt och bryter ihop i en brakförkylning.
Året till ända och resultatet är både glädje och sorg. Är glad över att familjen tagit oss igenom hösten och barnen har stabiliserats i det "faderlösa" livet och verkar må så otroligt mycket bättre än för några månader sen.
Jag har även lärt mej massor av livet som jag tror kommer att förgylla mitt liv framöver även om det var jobbigt när det hände. Jag har lärt mej att varva ner, att jag måste kunna sitta stilla med en virkning och en film utan att känna att jag inte hinner med det jag måste.
Kort sagt så är jag otroligt glad och tacksam över året som nyss lagts till handlingarna och ser fram emot ett nytt och helt oskrivet 2013.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)