I morgon har jag en tenta. Det är en salstentamen på en 10-veckors kurs om utredningsmetodik och fördjupad rättskunskap. Avslutningen på kursen liksom.
Kursen har handlat om en hel massa lagar utifrån socialtjänstlagen. Jätteintressant egentligen. Det har handlat om sånt jag varit inne och nosat på den del genom tidigare erfarenheter. Lagen om vård av missbrukare, lagen om vård av unga, lagen om rättspsykiatrisk vård, lagen om tvångspsykiatrisk vård, överklaganden av kommunens beslut osv.
Det har även handlat om lagen om särskilt stöd och offentlighet och sekretesslagar. Sånt som jag egentligen inte hade en aning om.
Det har varit tjocka böcker och intressanta föreläsningar. Det har även varit individuella inlämningsuppgifter, seminarier och grupparbeten. Det har varit Gävle en gång i veckan och däremellan en massa förberedelser tillsammans med studiegruppen i Bollnäs.
Kort sagt, en högintressant kurs och i allra högsta grad aktuell i mitt val av utbildning och framtida eventuella yrke.
Det är bara en sak som har varit fel:
Vi hade första sammankomsten på kursen onsdagen den 29/8. Under den första kaffepausen under den första föreläsningen ringde min telefon och hela världen vändes tillfälligt upp och ner.
Då ringde en vän och frågade : Har du hört? De säger att Thomas slängt sej framför tåget!
Så den här kursen har varit full av hårt arbete för högskolan (Tack och lov för studiekamraterna), men den har även innehållit ett ännu hårdare arbete i privatlivet. Det har varit planering av begravning och allt kring detta. Det har varit en ständig oro för barnen och otaliga samtal från både dem och från deras skola. Det har varit många, långa samtal med anhöriga och sörjande. Det har varit ett skjutsande och åkande fram och tillbaka hela tiden.
Det har varit samtal med präst, kantor, begravningsbyrå, ungar, rektor, lärare.
Under de här tio veckorna har det även varit städande, innebandytränande, hästskötande och allehanda vanliga vardagsbestyr.
Den 5/10 kl 14.00 hade vi en form av final. Vi hade en otroligt fin begravningsgudstjänst i Hanebo kyrka. Allt blev som jag ville att det skulle bli och jag tänkte att nu, äntligen, kanske vi alla kan slappna av.
Nu blev det inte riktigt så heller eftersom en exsvåger avled veckan innan och tankarna gick även åt Ytterhogdal och ett vackert avsked i en annan kyrka. Det har även varit tankar och samtal med en mycket kär exsvägerska. På något sätt kunde vi finna varandra där, i planeringarna och den tvångsmässiga känslan av begravningen måste bli exakt RÄTT.
Men, har jag tänkt, efter den 12/10, när även den begravningen är över. DÅ ska jag finna ro att fokusera mera på skolan.
Tji fick jag.
Det är nämligen så att barnens sorg och funderingar inte alltid är som mammans funderingar.
En tonårings sorg kan visa sej utåtagerande. När en tonåring är utagerande så går inte utagerandet över bara för att begravningen är över och mamman behöver plugga.
Det fortsätter bara liksom ändå.........men ilska och utbrott av både tårar och raseri, både i skolan och hemma.
Så det har varit många mera samtal. Det har varit möten på skolan, det har varit hämtande av barn mitt i natten.
Milt sagt kan jag säga så här : Jag har inte slappnat av i kroppen sedan den 29/8.
När man inte slappnar av i kroppen så mår kroppen inte bra. Den värker, blöder, hjärtat bultar. Den fungerar inte alls ibland känns det som.
Senaste veckorna har det räckt med att fundera på något som behöver göras så rusar hjärtslagen iväg som om hjärtat tänker explodera.
Det fungerar ganska bra när det är saker som gäller vardagen, jag vet varför det är som det är och kan snabbt lugna ner mej.
Och jag har fått mycket ordnat. De senaste dagarna har jag tagit det ganska lugnt och mått ganska bra. Jag har kunnat sitta lugnt och mått ganska bra på läktaren i Alfta sporthall i lördags. Jag har kunnat i godan ro åka ner till min älskade bilmekaniker och investerat i nya dubbdäck för 3700.
Jag har kört tre vändor till Bollnäs bara idag för att sonen spelat innebandy samma dag som dottern, lillasystern, lillasysterns mamma skulle hämtas för att vi skulle träffa vaktmästaren på Hanebo kyrkogård och se ut en plats för barnens pappa att få sista vilan. Jag har pratat med kyrkogårdsförvaltningen och vi har beställt en urnnedsättning på torsdag. Jag har hittat alla bortslarvade papper som behövs för att kommunen ska betala de 19700 kronor som begravningen kostade.
Jag har till och med klarat av att konstatera att tvättmaskinen gått sönder och jag i morgon kommer att köpa en sprillans ny på elgiganten.
Men jag klarar inte att plugga. Jag tar fram papperen eller böckerna, börjar läsa.....och PANG. Huvudvärk och hjärtklappning direkt! Det jag läser fattar jag inte och orden och lagarna bara snurrar runt.
Så jag ger upp.
Jag har varit på alla föreläsningar och gruppträffar utom två under de här 10 veckorna. Det flesta är ämnen jag inte är helt främmande för. Vi får ha lagboken med på tentan.
Så......i morgon klockan nio kommer jag att sitta där med de andra. Jag kommer att få tentan framför mej. Jag kommer att svara på det jag kan och räknar benhårt med att jag inte klarar det alls.
Men jag kommer att överleva ändå.
För när jag tänker tillbaka på de senaste tio veckorna så känner jag mej ändå väldigt stolt över att jag varit med så mycket som jag faktiskt varit.
Och det börjar lugna ner sej kring barnen i skolan. Det är snart klart med allting kring gravsättning och dödsboanmälan.
Jag har snart en ny fungerande tvättmaskin och jag har nya fina dubbdäck.
Den 12/12 är det omtenta på denna tenta. Då har jag lite koll på vad det kommer att handla om eftersom jag gör ett försök på den redan i morgon och jag kommer att klara omtentan med bravur.
Det är ändå i god tid för att jag ska hinna få in de nödvändiga 15 högskolepoängen för nästa termins studielån och ingen skada är skedd.
Så....jag erkänner mej besegrad av livet och tar nya tag igen. Och även om jag inte har kunnat hamra in kunskaperna tillräckligt från denna kurs, så har jag ändå en otrolig massa erfarenheter med mej efter de 10 veckor kursen har pågått, även om det inte varit från Högskolan i Gävle alla erfarenheter kommit.
Nu ska jag lägga mej och läsa en bok om kärlek och romantik och inte tänka ett dugg på utredningsmedoder och rättskunskaper.
Godnatt!
måndag 29 oktober 2012
onsdag 24 oktober 2012
Mitt alldeles egna skvallerinlägg...
Nu har det hänt en del ute i världen igen. Det har hänt en otrolig massa dumheter och farligheter, men jag har faktiskt inte lust att skriva om krig, död, naturkatastrofer och andra olyckor.
Alltså, det betyder inte att jag inte BRYR mej om hur det det ser ut i världen, jag har bara ingen lust att skriva om det.
Idag väljer jag att fokusera på att det snart är premiär på den allra sista Twilightfilmen. (Breaking Dawn 2). Premiären är den 12/11 i LA, den 14/11 i Sverige och den 15/11 i Australien. Eller ja, man kan ju för enkelhetens skull säga att den har premiär runt om i världen vecka 46. Det räcker nog så...
Och det här är STORT! Ungefär var tredje inlägg i världens skvallerbloggar handlar just nu om dessa skådespelare som har förgyllt livet för miljoner människor runt om i världen sedan 2008 med sina gestaltningar av vampyrer och varulvar.
Nu har alla dessa skådespelare satt igång på allvar med promotion. Det betyder intervjuprogram, fotograferingar, och "Twilightevents" runt om i världen. Just för tillfället är Robert Pattinson i Australien, Kristen Stewart i Japan, Tayler Lautner i Brasilien och Nikki Reed och Kellan Lutz i Skottland (?).
Jag fokuserar på Robsten i dag. (Robsten är alltså Robert och Kristen, amerikanare älskar sammanslagningar av namn)
När Robsten ska åka någonstans så kommer de först till LAX (Flygplatsen i LA). Där omges de av livvakter, har huvudet sänkt, småspringer och försöker göra allt för att inte komma med på bild. Det går sisådär, för 10 minuter senare finns ungefär 1000 bilder ute på nätet "Kristen Stewart lämnar Los Angeles, hon ser sorgsen ut"
Cirka 11 timmar senare finns ytterligare 1000 bilder ute på nätet. Fortfarande livvakter runt om, men denna gång en leende och vinkande skådespelerska och rubrikerna säger "Kristen Stewart anländer till Japan, hon ser lycklig ut"
Vid båda fototillfällena brukar det sedan komma analyser på nätet. Hon såg sorgsen ut för att allt inte är utrett med Rob. Hon ser glad ut för att hon fått ett kärleksfullt sms på planet ifrån Rob.
Bra att folk vet liksom.
Sen är det då teveshowerna.
För Robert funkar det bra. Han är engelsman, gör shower i Australien. Inga problem med språket där inte. De kan skämta och ha roligt. Jag har sett några av dem och han gör sej riktigt bra där nere. (Rob alltså)
Sen har vi stackars Kristen. I Japan pratar de inte engelska. De pratar Japanska. De textar inte på japanska när någon pratar engelska heller. Den som intervjuar pratar japanska. Kristen pratar inte japanska.
Det betyder att när Kristen intervjuas i japansk teve så sitter det en tolk bakom/bredvid henne. Så frågan kommer på japanska, tolkas till engelska så Kristen ska förstå den. Kristen svarar på engelska för att tolken sedan ska kunna översätta till japanska.
Lättsamma, roliga intervjuer? Not so much......eller som japanerna skulle säga: あまりない.
Alla dessa intervjuer som görs följs ju naturligtvis av världspressen, eller nja, mest av amerikansk press för Twilight är ju ändå amerikansk film, så...
Allt de säger och gör när de är ute och promotar analyseras utifrån varenda aspekt som finns och analyserna och tolkningarna blir efter ett tag sanningar.
Ett tydligt exempel på detta är från en talkshow i Australien då Rob får frågan "Är det helt osannolikt att det kommer en sjätte film och skulle du i så fall vara med i den?" Rob svarar: "Jag brukar säga att ingenting är omöjligt".
Två dagar senare i amerikansk press : ROBERT PATTINSON BEKRÄFTAR, DET BLIR EN FORTSÄTTNING!
Det har ju som bekant stormat lite kring Robsten sedan i juli. Detta har ju gjort att skvallervärlden har haft väldigt jobbigt med att spekulera kring själva promotionturnen. KOMMER paret att kunna framträda samtidigt på samma plats?
Fast just nu verkar de vara ganska lugna ändå, för paret har ju synts på två fester tillsammans. De har ju till och med synts kyssas hemma i Kristens nya hus, eller är det Robs? Eller är det bådas?? Jo, de har i allafall synts kyssas vid ett hus där båda var och där det finns en pool.....
Fast ändå, trots dessa betryggande bilder så spekuleras det ändå. En rubrik från nattens press var "Skickar de Kristen till Japan som straff för att hon varit otrogen?".....(undrar varför de skickade Rob och Tayler dit förra promotionturnen inför förra filmen?).
De har dessutom (pressen alltså) slagit upp stort att just i år så kommer de att dela på de tre huvudrollsinnehavarna, BARA på grund av "otroheten". Det är alltså därför som de, just inför denna film, inte är i samma länder samtidigt.
Att de inte heller varit det de senaste tre filmerna har man glömt.....för nu beror på allt på Kristens otrohet.
Som jag anser beror på Liberty Ross......men för att världen ska förstå vem man pratar om när man nämner hennes namn i en rubrik så måste man få in namnet Stewart också. Annars vet inte en käft vem hon är.
Jag kan bara upprepa min åsikt : Boven i dramat är Liberty Ross, alla andra är oskyldiga. Robsten har hållt ihop hela tiden. Så är det med det.
De gör förresten små hälsningar också. Robsten alltså. Till de delar av världen som de inte hinner besöka inför premiären.
Här är en hälsning till grannlandet:
Kristen Stewart hälsar till Finska fans
Förresten, Justin Timberlake har gift sej i helgen. Grattis!
Han kände sej visserligen hängig hela veckan och mådde inte så bra under själva vigseln, men lyckades ändå framföra en sång tillägnad frun Jessica. Åtminstone är det var "säkra källor" säger. Mest grundat på att han de sista dagarna före vigseln inte syntes festa med sina kompisar utan umgicks med sina föräldrar. Då måste man va sjuk!
Men jag tror att JT och Jessica, (eller som senaste bloggen kallar dem; Jestin Timberbiel) kommer all leva lyckliga i alla sina dagar...typ.
De verkar i allafall vara mogna människor som vet vad de vill och det är inte att leva under bevakning. Så, Lycka till!
Nämen då så....då var veckans skvalleranalys gjord. Eller åtminstone onsdagens.....
Hörs huj!
Alltså, det betyder inte att jag inte BRYR mej om hur det det ser ut i världen, jag har bara ingen lust att skriva om det.
Idag väljer jag att fokusera på att det snart är premiär på den allra sista Twilightfilmen. (Breaking Dawn 2). Premiären är den 12/11 i LA, den 14/11 i Sverige och den 15/11 i Australien. Eller ja, man kan ju för enkelhetens skull säga att den har premiär runt om i världen vecka 46. Det räcker nog så...
Och det här är STORT! Ungefär var tredje inlägg i världens skvallerbloggar handlar just nu om dessa skådespelare som har förgyllt livet för miljoner människor runt om i världen sedan 2008 med sina gestaltningar av vampyrer och varulvar.
Nu har alla dessa skådespelare satt igång på allvar med promotion. Det betyder intervjuprogram, fotograferingar, och "Twilightevents" runt om i världen. Just för tillfället är Robert Pattinson i Australien, Kristen Stewart i Japan, Tayler Lautner i Brasilien och Nikki Reed och Kellan Lutz i Skottland (?).
Jag fokuserar på Robsten i dag. (Robsten är alltså Robert och Kristen, amerikanare älskar sammanslagningar av namn)
När Robsten ska åka någonstans så kommer de först till LAX (Flygplatsen i LA). Där omges de av livvakter, har huvudet sänkt, småspringer och försöker göra allt för att inte komma med på bild. Det går sisådär, för 10 minuter senare finns ungefär 1000 bilder ute på nätet "Kristen Stewart lämnar Los Angeles, hon ser sorgsen ut"
Cirka 11 timmar senare finns ytterligare 1000 bilder ute på nätet. Fortfarande livvakter runt om, men denna gång en leende och vinkande skådespelerska och rubrikerna säger "Kristen Stewart anländer till Japan, hon ser lycklig ut"
Vid båda fototillfällena brukar det sedan komma analyser på nätet. Hon såg sorgsen ut för att allt inte är utrett med Rob. Hon ser glad ut för att hon fått ett kärleksfullt sms på planet ifrån Rob.
Bra att folk vet liksom.
Sen är det då teveshowerna.
För Robert funkar det bra. Han är engelsman, gör shower i Australien. Inga problem med språket där inte. De kan skämta och ha roligt. Jag har sett några av dem och han gör sej riktigt bra där nere. (Rob alltså)
Sen har vi stackars Kristen. I Japan pratar de inte engelska. De pratar Japanska. De textar inte på japanska när någon pratar engelska heller. Den som intervjuar pratar japanska. Kristen pratar inte japanska.
Det betyder att när Kristen intervjuas i japansk teve så sitter det en tolk bakom/bredvid henne. Så frågan kommer på japanska, tolkas till engelska så Kristen ska förstå den. Kristen svarar på engelska för att tolken sedan ska kunna översätta till japanska.
Lättsamma, roliga intervjuer? Not so much......eller som japanerna skulle säga: あまりない.
Alla dessa intervjuer som görs följs ju naturligtvis av världspressen, eller nja, mest av amerikansk press för Twilight är ju ändå amerikansk film, så...
Allt de säger och gör när de är ute och promotar analyseras utifrån varenda aspekt som finns och analyserna och tolkningarna blir efter ett tag sanningar.
Ett tydligt exempel på detta är från en talkshow i Australien då Rob får frågan "Är det helt osannolikt att det kommer en sjätte film och skulle du i så fall vara med i den?" Rob svarar: "Jag brukar säga att ingenting är omöjligt".
Två dagar senare i amerikansk press : ROBERT PATTINSON BEKRÄFTAR, DET BLIR EN FORTSÄTTNING!
Det har ju som bekant stormat lite kring Robsten sedan i juli. Detta har ju gjort att skvallervärlden har haft väldigt jobbigt med att spekulera kring själva promotionturnen. KOMMER paret att kunna framträda samtidigt på samma plats?
Fast just nu verkar de vara ganska lugna ändå, för paret har ju synts på två fester tillsammans. De har ju till och med synts kyssas hemma i Kristens nya hus, eller är det Robs? Eller är det bådas?? Jo, de har i allafall synts kyssas vid ett hus där båda var och där det finns en pool.....
Fast ändå, trots dessa betryggande bilder så spekuleras det ändå. En rubrik från nattens press var "Skickar de Kristen till Japan som straff för att hon varit otrogen?".....(undrar varför de skickade Rob och Tayler dit förra promotionturnen inför förra filmen?).
De har dessutom (pressen alltså) slagit upp stort att just i år så kommer de att dela på de tre huvudrollsinnehavarna, BARA på grund av "otroheten". Det är alltså därför som de, just inför denna film, inte är i samma länder samtidigt.
Att de inte heller varit det de senaste tre filmerna har man glömt.....för nu beror på allt på Kristens otrohet.
Som jag anser beror på Liberty Ross......men för att världen ska förstå vem man pratar om när man nämner hennes namn i en rubrik så måste man få in namnet Stewart också. Annars vet inte en käft vem hon är.
Jag kan bara upprepa min åsikt : Boven i dramat är Liberty Ross, alla andra är oskyldiga. Robsten har hållt ihop hela tiden. Så är det med det.
De gör förresten små hälsningar också. Robsten alltså. Till de delar av världen som de inte hinner besöka inför premiären.
Här är en hälsning till grannlandet:
Kristen Stewart hälsar till Finska fans
Förresten, Justin Timberlake har gift sej i helgen. Grattis!
Han kände sej visserligen hängig hela veckan och mådde inte så bra under själva vigseln, men lyckades ändå framföra en sång tillägnad frun Jessica. Åtminstone är det var "säkra källor" säger. Mest grundat på att han de sista dagarna före vigseln inte syntes festa med sina kompisar utan umgicks med sina föräldrar. Då måste man va sjuk!
Men jag tror att JT och Jessica, (eller som senaste bloggen kallar dem; Jestin Timberbiel) kommer all leva lyckliga i alla sina dagar...typ.
De verkar i allafall vara mogna människor som vet vad de vill och det är inte att leva under bevakning. Så, Lycka till!
Nämen då så....då var veckans skvalleranalys gjord. Eller åtminstone onsdagens.....
Hörs huj!
måndag 22 oktober 2012
Fria datorer till skolungdomar? Njaaaaa.....
I lördags satt jag i sekretariatet på en P14 match i innebandy. P14 innebär att det är killar från Söderhamnstrakten mellan 13 och 15 år som spelar matcher mot, i det här fallet, killar mellan 13 och 15 år från Bollnästrakten. (Vi har tre km närmare till Söderhamn än till Bollnäs, alltså räknas sonen i det här fallet som en kille från Söderhamnstrakten)
När jag sitter i sekretariatet så brukar jag sköta klockan. En match i P14 spelas i 3*20 minuter och klockan ska stoppas då det blir mål, om domarna säger till samt vid varje avblåsning under de tre sista minuterna av matchen. Man ska även trycka på knappar när någon gör mål och trycka på andra knappar när någon blir utvisad.
Till min hjälp hade jag i lördags en pratglad ambulansförare med mikrofon som talade om för publiken vilka som gjorde mål, vilka som gjorde assist och vem som var utvisad. Dessutom kunde han småprata med mej, vilket var trevligt.
När det är killar i den här åldern som spelar innebandy följer det även med en skock tjejer. Tjejer som beundrar killar i 13-15 års åldern brukar betyda snygga, fnissiga och tuggummismällande (jo, jag lovar, jag höll på att slita ut tuggummit ur käften på ett par stycken, för JÖSSES vad de smällde) tjejer som sitter på nedersta läktarraden med fötterna på sargen och beundrande tittar på alla snygga och svettiga killar som jagar bollen.
Nåväl. Vi satt där, jag och Tomas (ambulansföraren) och följde den mycket spännande matchen, tysta och fokuserade på bollen, då Tomas plötsligt skrattar till och säger : "Men kolla på läktaren!"
Så jag kollade på läktaren och förstod genast vad han menade.
För där på läktaren satt åtta snygga tjejer i de yngre tonåren i rad med fötterna på sargen. Samtliga satt med båda händerna upptagna med varsin telefon, ingen pratade, ingen tittade på matchen utan allihopa var helt fokuserade på vad som hände på mobilens skärm.
Ungdomen av idag, sa vi, och fascinerades.
Jag funderade lite mera på det hela när jag kom hem på kvällen.
Visserligen är jag ganska förtjust i livet framför datorn och visst känner jag mej naken om jag råkar befinna mej mer än en meter från min mobiltelefon, men jag har ganska bestämda uppfattningar om att det ändå måste begränsas lite grann. SPECIELLT för barn i yngre tonåren och neråt.
Till min äldsta dotters förtret så vägrade jag t.ex låta henne ha dator med internet på rummet ända fram till hon började gymnasiet (för då flyttade hon hemifrån, svårt att ha koll då)
Vi har, i vårt hushåll två stationära datorer. Den ena är min och står inne på mitt kontor, den andre är barnens och står i vardagsrummet.
För jag har en mycket bestämd uppfattning om att det kan hända mycket tok när yngre ungdomar har fri tillgång till nätet. Alla människor på olika sociala nätverk är inte ärliga och många websidor är inte nyttiga. Alltså vill jag inte att de ska stänga in sej på sitt rum och kunna göra en massa smyg. (Stänga in sej på sitt rum får de göra, dock helst inte med internettilllgång)
Det finns också en risk att de "fastnar" någonstans på någon sida och inte kommer i säng någongång i rimlig tid, vilket i så fall kan göra att de inte fungerar, varken hemma eller i skolan därför att de har sömnbrist.
Alltså, inget internet på rummen.
Men i och med den "nya" tekniken blir ju all sån här föräldrakontroll besvärlig.
Vi har ju inte längre väckarklockor utan man ställer alarmet på sin mobiltelefon för att komma upp på morgonen. Då barnen är 13 och 14 år tycker jag det är självklart att de i alla fall ska kunna göra försök att själv ta sej upp på morgonen (även om det, de flesta dagar, är jag som skriker åt dem fem minuter innan de måste gå och de blir sura för att jag inte väckt dem tidigare)
Men jag vill ju ändå att de ska försöka, alltså bör de ju ha mobilerna på sitt rum på nätterna, annars blir det svårt.
Nu för tiden har de internet i mobilerna. Visserligen har inte mina barn så där supermoderna mobiler och kan inte spela en massa webbaserade spel på dem, men de kan chatta och vara social med kompisar till långt in på nätterna. Jag vet inte vad andra föräldrar tycker, men jag tycker iallafall att man tappar alldeles för mycket kontroll på barnens sovvanor. Och de är ju faktiskt barn ännu, även om de är stora nog att ta eget ansvar i mycket.
Sen har vi det där som jag anser var ett stort problem och verkligen underminerar föräldrarollen.
Den yngsta dottern går i sjuan. I skolan är det så bestämt att ALLA sjuor ska ha egen dator. Alltså har alla sjuor fått kvittera ut en varsin laptop. En jättefin liten laptop med mycket lagringsutrymme och ett eminent trådlöst nätverkskort i.
Sjuorna har också "virtuella klassrum". Dvs, de gör mycket skolarbete i datormiljö, vilket gör att de inte behöver göra så himla mycket i skolan längre utan de kan göra mycket hemifrån, eller från korridorerna, uppehållsrummen, skolgården, skateboardrampen, stallet.....ja, överallt dit det trådlösa nätverket räcker.
På "den gamla goda tiden", skickade vi iväg ungarna till skolan på morgonen, de kom hem på eftermiddagen, umgicks med kompisar, satt möjligen vid datorn en sväng, gjorde eventuellt någon läxa, tittade på teve. Man skickade dem i säng på kvällen och dagen var över. Både för barn och föräldrar.
Nu ställs det lite andra krav på oss föräldrar faktiskt.
För det första så måste du skaffa en router. En trådlös sådan, eftersom annars blir trettonåringen irriterad på att den måste sitta med en kort kabel till modemet. Oftast måste då trettonåringen även sitta intill modemet, vilket faktiskt kan minska studieron för eleven därför att det innebär ju att det kan sitta både syskon och föräldrar i samma rum. Trådlös router alltså, så eleven kan sitta i lugn och ro.
Alternativet skulle vara mobilt bredband, men då pratar vi extra kostnader.
Sen är det här med tiderna. Eftersom jag själv är en nattuggla och dessutom har många av mina barns klasskamrater på Facebook så ser ju jag vilka tider de är vakna. Det är tider som jag ABSOLUT inte vill ha mina barn vakna. Inte bara för att jag trivs med att vara ensam vaken här hemma, utan också därför att jag är säker på att en trettonåring som börjar i skolan kl 8.30 inte mår bra av att sitta och spela spel kl 02.30 på natten innan.
Här hemma höll det på att gå över styr. Det har ju varit lite rörigt för oss allihopa senaste två månaderna och mina "principer" har liksom fått falla lite på ända och jag lovar : Tonåringar förstår att uppfatta sånt omedelbart. Så fort en trött och stressad mamma förlorar lite grepp om vardagen så tar tonåringar över helt.
Så, efter en jobbig period med "nätmobbning" och nattsuddning som kulminerade i en natt i bilen sökande efter förlorad trettonåring, har vi stramat upp reglerna en aning.
Facebook får båda ha, men bara med det villkoret att de är vän med mej och jag har deras inloggningsuppgifter. Det är ett ganska enkelt sätt att hålla lite koll, för de flesta har kontakt genom detta medium och det går ganska lätt att klura ut vad som hänt om det händer något.
Hon med laptopen får ha sin laptop på sitt rum fram till kl 22.00. Efter det ska den ligga på mitt skrivbord och sova.
Några försök har gjorts att vara aktiv via mobilen och nätet istället, men den elaka mamman ser ju då om man är inloggad och då blir inte den elaka mamman glad.
Två, kan man tycka, enkla grejer, men oj vad de är orsak till mycket sura miner. För tydligen får man inte som förälder vara så hård.
Men jag tycker inte att jag är hård. Jag tycker att jag bryr mej om. För jag vill att barnen ska sova, jag vill inte att de ska vara aktiv på nätet jämt, jag vill att de ska orka skolan. Så så får det bli. Åtminstone på vardagarna. Helgkvällarna kan bli senare, men fortfarande ingen dator på rummet på nätterna.
För ärligt talat....varför?
Varför måste alla trettonåringar ha en egen dator? Varför måste de vara nåbara jämt? Varför måste de kunna vara uppkopplade hela tiden?
Jag är inte helt odelat positiv till skolans införande av datorer till alla. Det ställer inte bara krav på föräldrarna hemma för att få det att fungera, inte bara med tillgång till nätet utan det ger även ytterligare en anledning till konflikter med barnen och ännu en svårighet i föräldrarollen.
Vad ger det i skolan?
Förvisso är det lätt för ungdomarna att söka information och ta fram och förvara bilder. Men ärligt talat.......jag är inte övertygad, även om lärarna säger att det inte är något problem, att det främjar skolgången att de är inloggade på sociala nätverk jämt. För det är de.....åtminstone större delen av dagen. De skriver till varandra via facebook i klassrummet. De tar bilder på allt som händer och lägger ut flera gånger under dagen.
Visserligen är det kul för mej som mamma (som ofta sitter vid datorn hemma) att veta vad som händer med barnen i skolan. Men allvarligt....det måste bli oerhört stressande för ungdomarna. Att ALLTID vara online. Att ALLTID se bra ut för man vet aldrig vad som kommer ut på nätet den närmaste kvarten.
Jag kan ju bara utgå i från mej själv....och jag tycker ärligt talat att dagarna i Gävle är jättesköna. För på högskolan är det trångt på nätet vilket gör det jobbigt att gå ut via mobilen. Och jag äger ingen laptop så det är inget alternativ. Så Gävledagarna är internetfria dagar och det är avkopplande.
Varför ska inte hormonsprutande pubertetsungdomar få ha datorfria dagar eller timmar.
Då kanske de inte vore så uppstressade över ständig webnärvaro att de faktiskt kunde sitta på läktaren och följa innebandymatchen istället för telefonskärmen?
När jag sitter i sekretariatet så brukar jag sköta klockan. En match i P14 spelas i 3*20 minuter och klockan ska stoppas då det blir mål, om domarna säger till samt vid varje avblåsning under de tre sista minuterna av matchen. Man ska även trycka på knappar när någon gör mål och trycka på andra knappar när någon blir utvisad.
Till min hjälp hade jag i lördags en pratglad ambulansförare med mikrofon som talade om för publiken vilka som gjorde mål, vilka som gjorde assist och vem som var utvisad. Dessutom kunde han småprata med mej, vilket var trevligt.
När det är killar i den här åldern som spelar innebandy följer det även med en skock tjejer. Tjejer som beundrar killar i 13-15 års åldern brukar betyda snygga, fnissiga och tuggummismällande (jo, jag lovar, jag höll på att slita ut tuggummit ur käften på ett par stycken, för JÖSSES vad de smällde) tjejer som sitter på nedersta läktarraden med fötterna på sargen och beundrande tittar på alla snygga och svettiga killar som jagar bollen.
Nåväl. Vi satt där, jag och Tomas (ambulansföraren) och följde den mycket spännande matchen, tysta och fokuserade på bollen, då Tomas plötsligt skrattar till och säger : "Men kolla på läktaren!"
Så jag kollade på läktaren och förstod genast vad han menade.
För där på läktaren satt åtta snygga tjejer i de yngre tonåren i rad med fötterna på sargen. Samtliga satt med båda händerna upptagna med varsin telefon, ingen pratade, ingen tittade på matchen utan allihopa var helt fokuserade på vad som hände på mobilens skärm.
Ungdomen av idag, sa vi, och fascinerades.
Jag funderade lite mera på det hela när jag kom hem på kvällen.
Visserligen är jag ganska förtjust i livet framför datorn och visst känner jag mej naken om jag råkar befinna mej mer än en meter från min mobiltelefon, men jag har ganska bestämda uppfattningar om att det ändå måste begränsas lite grann. SPECIELLT för barn i yngre tonåren och neråt.
Till min äldsta dotters förtret så vägrade jag t.ex låta henne ha dator med internet på rummet ända fram till hon började gymnasiet (för då flyttade hon hemifrån, svårt att ha koll då)
Vi har, i vårt hushåll två stationära datorer. Den ena är min och står inne på mitt kontor, den andre är barnens och står i vardagsrummet.
För jag har en mycket bestämd uppfattning om att det kan hända mycket tok när yngre ungdomar har fri tillgång till nätet. Alla människor på olika sociala nätverk är inte ärliga och många websidor är inte nyttiga. Alltså vill jag inte att de ska stänga in sej på sitt rum och kunna göra en massa smyg. (Stänga in sej på sitt rum får de göra, dock helst inte med internettilllgång)
Det finns också en risk att de "fastnar" någonstans på någon sida och inte kommer i säng någongång i rimlig tid, vilket i så fall kan göra att de inte fungerar, varken hemma eller i skolan därför att de har sömnbrist.
Alltså, inget internet på rummen.
Men i och med den "nya" tekniken blir ju all sån här föräldrakontroll besvärlig.
Vi har ju inte längre väckarklockor utan man ställer alarmet på sin mobiltelefon för att komma upp på morgonen. Då barnen är 13 och 14 år tycker jag det är självklart att de i alla fall ska kunna göra försök att själv ta sej upp på morgonen (även om det, de flesta dagar, är jag som skriker åt dem fem minuter innan de måste gå och de blir sura för att jag inte väckt dem tidigare)
Men jag vill ju ändå att de ska försöka, alltså bör de ju ha mobilerna på sitt rum på nätterna, annars blir det svårt.
Nu för tiden har de internet i mobilerna. Visserligen har inte mina barn så där supermoderna mobiler och kan inte spela en massa webbaserade spel på dem, men de kan chatta och vara social med kompisar till långt in på nätterna. Jag vet inte vad andra föräldrar tycker, men jag tycker iallafall att man tappar alldeles för mycket kontroll på barnens sovvanor. Och de är ju faktiskt barn ännu, även om de är stora nog att ta eget ansvar i mycket.
Sen har vi det där som jag anser var ett stort problem och verkligen underminerar föräldrarollen.
Den yngsta dottern går i sjuan. I skolan är det så bestämt att ALLA sjuor ska ha egen dator. Alltså har alla sjuor fått kvittera ut en varsin laptop. En jättefin liten laptop med mycket lagringsutrymme och ett eminent trådlöst nätverkskort i.
Sjuorna har också "virtuella klassrum". Dvs, de gör mycket skolarbete i datormiljö, vilket gör att de inte behöver göra så himla mycket i skolan längre utan de kan göra mycket hemifrån, eller från korridorerna, uppehållsrummen, skolgården, skateboardrampen, stallet.....ja, överallt dit det trådlösa nätverket räcker.
På "den gamla goda tiden", skickade vi iväg ungarna till skolan på morgonen, de kom hem på eftermiddagen, umgicks med kompisar, satt möjligen vid datorn en sväng, gjorde eventuellt någon läxa, tittade på teve. Man skickade dem i säng på kvällen och dagen var över. Både för barn och föräldrar.
Nu ställs det lite andra krav på oss föräldrar faktiskt.
För det första så måste du skaffa en router. En trådlös sådan, eftersom annars blir trettonåringen irriterad på att den måste sitta med en kort kabel till modemet. Oftast måste då trettonåringen även sitta intill modemet, vilket faktiskt kan minska studieron för eleven därför att det innebär ju att det kan sitta både syskon och föräldrar i samma rum. Trådlös router alltså, så eleven kan sitta i lugn och ro.
Alternativet skulle vara mobilt bredband, men då pratar vi extra kostnader.
Sen är det här med tiderna. Eftersom jag själv är en nattuggla och dessutom har många av mina barns klasskamrater på Facebook så ser ju jag vilka tider de är vakna. Det är tider som jag ABSOLUT inte vill ha mina barn vakna. Inte bara för att jag trivs med att vara ensam vaken här hemma, utan också därför att jag är säker på att en trettonåring som börjar i skolan kl 8.30 inte mår bra av att sitta och spela spel kl 02.30 på natten innan.
Här hemma höll det på att gå över styr. Det har ju varit lite rörigt för oss allihopa senaste två månaderna och mina "principer" har liksom fått falla lite på ända och jag lovar : Tonåringar förstår att uppfatta sånt omedelbart. Så fort en trött och stressad mamma förlorar lite grepp om vardagen så tar tonåringar över helt.
Så, efter en jobbig period med "nätmobbning" och nattsuddning som kulminerade i en natt i bilen sökande efter förlorad trettonåring, har vi stramat upp reglerna en aning.
Facebook får båda ha, men bara med det villkoret att de är vän med mej och jag har deras inloggningsuppgifter. Det är ett ganska enkelt sätt att hålla lite koll, för de flesta har kontakt genom detta medium och det går ganska lätt att klura ut vad som hänt om det händer något.
Hon med laptopen får ha sin laptop på sitt rum fram till kl 22.00. Efter det ska den ligga på mitt skrivbord och sova.
Några försök har gjorts att vara aktiv via mobilen och nätet istället, men den elaka mamman ser ju då om man är inloggad och då blir inte den elaka mamman glad.
Två, kan man tycka, enkla grejer, men oj vad de är orsak till mycket sura miner. För tydligen får man inte som förälder vara så hård.
Men jag tycker inte att jag är hård. Jag tycker att jag bryr mej om. För jag vill att barnen ska sova, jag vill inte att de ska vara aktiv på nätet jämt, jag vill att de ska orka skolan. Så så får det bli. Åtminstone på vardagarna. Helgkvällarna kan bli senare, men fortfarande ingen dator på rummet på nätterna.
För ärligt talat....varför?
Varför måste alla trettonåringar ha en egen dator? Varför måste de vara nåbara jämt? Varför måste de kunna vara uppkopplade hela tiden?
Jag är inte helt odelat positiv till skolans införande av datorer till alla. Det ställer inte bara krav på föräldrarna hemma för att få det att fungera, inte bara med tillgång till nätet utan det ger även ytterligare en anledning till konflikter med barnen och ännu en svårighet i föräldrarollen.
Vad ger det i skolan?
Förvisso är det lätt för ungdomarna att söka information och ta fram och förvara bilder. Men ärligt talat.......jag är inte övertygad, även om lärarna säger att det inte är något problem, att det främjar skolgången att de är inloggade på sociala nätverk jämt. För det är de.....åtminstone större delen av dagen. De skriver till varandra via facebook i klassrummet. De tar bilder på allt som händer och lägger ut flera gånger under dagen.
Visserligen är det kul för mej som mamma (som ofta sitter vid datorn hemma) att veta vad som händer med barnen i skolan. Men allvarligt....det måste bli oerhört stressande för ungdomarna. Att ALLTID vara online. Att ALLTID se bra ut för man vet aldrig vad som kommer ut på nätet den närmaste kvarten.
Jag kan ju bara utgå i från mej själv....och jag tycker ärligt talat att dagarna i Gävle är jättesköna. För på högskolan är det trångt på nätet vilket gör det jobbigt att gå ut via mobilen. Och jag äger ingen laptop så det är inget alternativ. Så Gävledagarna är internetfria dagar och det är avkopplande.
Varför ska inte hormonsprutande pubertetsungdomar få ha datorfria dagar eller timmar.
Då kanske de inte vore så uppstressade över ständig webnärvaro att de faktiskt kunde sitta på läktaren och följa innebandymatchen istället för telefonskärmen?
tisdag 16 oktober 2012
Åsså var det här med sömnen......
Jag läser ju som bekant en del undersökningar. Det finns en hel del undersökningar om sömn. De säger att kroppen behöver en viss del sömn för att må bra. Beroende på undersökning så borde min kropp med min ålder behöva 7-9 timmars sömn per dygn.
Undrar när jag ska börja fatta det?
När man som jag, sover för lite, så börjar folk komma med goda råd : Gå och lägg dej tidigare. Stäng av telefonen. Ha svalt i sovrummet. Ha ingen elektronik i sovrummet (dator, teve).
Det är jättebra råd, allihopa. Men....jag har inte svårt att somna.
Det hade jag för några år sedan, men när någon introducerade mp3 spelare och lurar så försvann det problemet. En bok i öronen så somnade jag på ett litet kick. Den metoden fungerade så bra så nu behöver jag inte ens mp3 spelaren längre.
För tillfället läser jag böcker istället. Ett kapitel så följer inte ögonen med i raderna längre. Då är det bara att släcka och jag sover inom en halv minut.
Så några insomningsproblem har jag inte.
Problemet är att jag nästan aldrig är sömnig. Trött på livet och trött i hjärnan visserligen, men väldigt sällan sömnig.
Och DET blir ett problem.
Det känns som om det inte finns någon anledning att gå och lägga sej när man absolut inte känner sej sömnig.
Någon gång har jag försökt gå och lägga mej ändå, men då kommer insomningsproblemen krypande istället.
Då kryper det i benen, tankarna börjar snurra, hjärtat börjar bulta och det går absolut inte att somna.
Alltså, för att somna brukar jag vänta med att gå och lägga mej tills jag känner mej sömnig.
Vilket kan betyda en hel massa tider, men tyvärr bara någon enstaka gång före midnatt. Oftast någon timme efter midnatt.
Det är helt okej att gå och lägga sej efter midnatt anser en del forskning. För människor är olika. En del är kvällströtta och en del är morgontrötta. Att då gå och lägga sej vid ett varje natt och sen sova till 8-9 på morgonen är ganska okej, för då har man ju ändå fått 7-8 timmars sömn......
Problemet är att min klocka ringer klockan 06.00 varenda sketen vardagsmorgon. Visserligen gör den inte det på helgmornarna (för det mesta), men då är kroppen så inställd på att vakna till liv kl 06.00 att den liksom gör det ändå. Möjligen nån gång att jag sover till 7, men det är sällan.
Alltså så sover jag inte mer än max 5 timmar per natt. (ofta färre)
Och ja, forskningen har rätt. Det ÄR för lite.
Jag tänker ofta att jag "får ju sova några timmar på dagen" och det får jag om jag vill, åtminstone ganska ofta eftersom jag har turen att få styra mina dygn ganska mycket som jag vill själv.
Problemet är bara att jag är ju INTE SÖMNIG. Så....när ungarna gått till skolan kan jag låsa ytterdörren, knäppa av ljudet på telefonen, dra för persiennerna och lägga mej i sängen för att sova. Och det händer ibland att jag gör det också. Ibland ända upp mot 2 timmar.
Men för det allra mesta fungerar det så att jag lägger mej, tar en skittråkigt bok, helst en som jag redan läst en gång, börjar läsa.......och läsa......och läsa. Tills boken är slut. (Vilket aldrig händer när jag lägger mej på kvällen/natten, för då somnar jag efter ett kapitel).
Så då ger jag upp och går och diskar eller nåt.
Då har jag gått igenom två goda råd som inte funkar så bra.
Det tredje rådet är "ha svalt i sovrummet"
Jag HAR svalt i sovrummet. Jag har två element i mitt sovrum som aldrig är på. Vår/sommar/höst är oftast fönstret öppet också......totalt verkningslöst.
Tredje rådet : "Ingen elektronik i sovrummet"
Nej, jag har inte det i mitt sovrum. Mitt sovrum är ganska stort, har två fönster, två element, en byrå, en skön säng och en strykbräda (?) Ingen teve, ingen dator, inte ens en radio....
Men som sagt var, insomningsproblem har jag inte. Däremot uppvakningsproblem.
Att ha uppvakningsproblem innebär att när något låter så vaknar jag. Så länge jag vaknar före kl 04.00 är det inga problem, för då somnar jag bara om igen. Men när katten piper kl 04.15 är det oftast kört (Ja, en av våra katter piper, han är tre år och har aldrig lärt sej jama)
För efter klockan fyra är det tydligen inte meningen att jag ska somna om.
Jag är alltså lättväckt. Nåt så INFERNALISKT lättväckt!
Ett kattpip, en mobiltelefon som börjar få slut på batteri, ett sms, ett hundgnäll, ett rävyl, en åsksmäll, en unge som ramlar ur sängen (JA, det har hänt) och jag är klarvaken. Jag inte bara vaknar utan jag vaknar med ett ryck och det första jag tänker på är att gå och sätta i sladden på perkulatorn.....
Jag tillhör alltså kategorin kvällspigga. Men jag tillhör även kategorin morgonpigga. Jag är defenitivt inte kategorilös. Bara trött.
För kroppen är trött. Den är supertrött. Det visar sej på aptiten, i musklerna och på humöret.
Ofta är jag så trött att jag inte orkar ta mej för någonting alls. Att diska känns övermäktigt, att åka på ett styrelsemöte kvällstid är avskyvärt för jag orkar knappt gå ut till bilen. Men sömnig? Närå.......
Så, jag börjar vid 44 års ålder acceptera faktum: Jag sover sällan!
Många saker är bra med mitt "förlitesovandeliv" också:
* Jag försover mej sällan (Tror jag gjort det tre gånger i hela mitt liv)
* Jag behöver inga droger. Behöver sannerligen inte något uppåttjack i allafall. Och om jag haft en natt med bara tre timmars sömn innan ett seminarium i skolan så får jag en otrolig svada också. Tankarna vandrar lite hursomhelst som jag har hört det beskrivas när folk rökt hasch.
* Jag är sällan sur på mornarna. Eftersom jag är klarvaken direkt jag slagit upp mina ögon, så är det snarare så att jag retar upp andra i hushållet som inte alls är lika pigg på mornarna.
Så, jag får väl fortsätta med mitt haltande av antal sovtimmar per dygn. Någongång ibland talar kroppen om att jag bara MÅSTE sova, så då slocknar jag före åtta någon kväll och sover till åtta morgonen efter. Efter ett sånt dygn är kroppen "fit for fight" igen och det är bara att köra på....
Nu ska jag gå och sova......snart.......kanske........
Undrar när jag ska börja fatta det?
När man som jag, sover för lite, så börjar folk komma med goda råd : Gå och lägg dej tidigare. Stäng av telefonen. Ha svalt i sovrummet. Ha ingen elektronik i sovrummet (dator, teve).
Det är jättebra råd, allihopa. Men....jag har inte svårt att somna.
Det hade jag för några år sedan, men när någon introducerade mp3 spelare och lurar så försvann det problemet. En bok i öronen så somnade jag på ett litet kick. Den metoden fungerade så bra så nu behöver jag inte ens mp3 spelaren längre.
För tillfället läser jag böcker istället. Ett kapitel så följer inte ögonen med i raderna längre. Då är det bara att släcka och jag sover inom en halv minut.
Så några insomningsproblem har jag inte.
Problemet är att jag nästan aldrig är sömnig. Trött på livet och trött i hjärnan visserligen, men väldigt sällan sömnig.
Och DET blir ett problem.
Det känns som om det inte finns någon anledning att gå och lägga sej när man absolut inte känner sej sömnig.
Någon gång har jag försökt gå och lägga mej ändå, men då kommer insomningsproblemen krypande istället.
Då kryper det i benen, tankarna börjar snurra, hjärtat börjar bulta och det går absolut inte att somna.
Alltså, för att somna brukar jag vänta med att gå och lägga mej tills jag känner mej sömnig.
Vilket kan betyda en hel massa tider, men tyvärr bara någon enstaka gång före midnatt. Oftast någon timme efter midnatt.
Det är helt okej att gå och lägga sej efter midnatt anser en del forskning. För människor är olika. En del är kvällströtta och en del är morgontrötta. Att då gå och lägga sej vid ett varje natt och sen sova till 8-9 på morgonen är ganska okej, för då har man ju ändå fått 7-8 timmars sömn......
Problemet är att min klocka ringer klockan 06.00 varenda sketen vardagsmorgon. Visserligen gör den inte det på helgmornarna (för det mesta), men då är kroppen så inställd på att vakna till liv kl 06.00 att den liksom gör det ändå. Möjligen nån gång att jag sover till 7, men det är sällan.
Alltså så sover jag inte mer än max 5 timmar per natt. (ofta färre)
Och ja, forskningen har rätt. Det ÄR för lite.
Jag tänker ofta att jag "får ju sova några timmar på dagen" och det får jag om jag vill, åtminstone ganska ofta eftersom jag har turen att få styra mina dygn ganska mycket som jag vill själv.
Problemet är bara att jag är ju INTE SÖMNIG. Så....när ungarna gått till skolan kan jag låsa ytterdörren, knäppa av ljudet på telefonen, dra för persiennerna och lägga mej i sängen för att sova. Och det händer ibland att jag gör det också. Ibland ända upp mot 2 timmar.
Men för det allra mesta fungerar det så att jag lägger mej, tar en skittråkigt bok, helst en som jag redan läst en gång, börjar läsa.......och läsa......och läsa. Tills boken är slut. (Vilket aldrig händer när jag lägger mej på kvällen/natten, för då somnar jag efter ett kapitel).
Så då ger jag upp och går och diskar eller nåt.
Då har jag gått igenom två goda råd som inte funkar så bra.
Det tredje rådet är "ha svalt i sovrummet"
Jag HAR svalt i sovrummet. Jag har två element i mitt sovrum som aldrig är på. Vår/sommar/höst är oftast fönstret öppet också......totalt verkningslöst.
Tredje rådet : "Ingen elektronik i sovrummet"
Nej, jag har inte det i mitt sovrum. Mitt sovrum är ganska stort, har två fönster, två element, en byrå, en skön säng och en strykbräda (?) Ingen teve, ingen dator, inte ens en radio....
Men som sagt var, insomningsproblem har jag inte. Däremot uppvakningsproblem.
Att ha uppvakningsproblem innebär att när något låter så vaknar jag. Så länge jag vaknar före kl 04.00 är det inga problem, för då somnar jag bara om igen. Men när katten piper kl 04.15 är det oftast kört (Ja, en av våra katter piper, han är tre år och har aldrig lärt sej jama)
För efter klockan fyra är det tydligen inte meningen att jag ska somna om.
Jag är alltså lättväckt. Nåt så INFERNALISKT lättväckt!
Ett kattpip, en mobiltelefon som börjar få slut på batteri, ett sms, ett hundgnäll, ett rävyl, en åsksmäll, en unge som ramlar ur sängen (JA, det har hänt) och jag är klarvaken. Jag inte bara vaknar utan jag vaknar med ett ryck och det första jag tänker på är att gå och sätta i sladden på perkulatorn.....
Jag tillhör alltså kategorin kvällspigga. Men jag tillhör även kategorin morgonpigga. Jag är defenitivt inte kategorilös. Bara trött.
För kroppen är trött. Den är supertrött. Det visar sej på aptiten, i musklerna och på humöret.
Ofta är jag så trött att jag inte orkar ta mej för någonting alls. Att diska känns övermäktigt, att åka på ett styrelsemöte kvällstid är avskyvärt för jag orkar knappt gå ut till bilen. Men sömnig? Närå.......
Så, jag börjar vid 44 års ålder acceptera faktum: Jag sover sällan!
Många saker är bra med mitt "förlitesovandeliv" också:
* Jag försover mej sällan (Tror jag gjort det tre gånger i hela mitt liv)
* Jag behöver inga droger. Behöver sannerligen inte något uppåttjack i allafall. Och om jag haft en natt med bara tre timmars sömn innan ett seminarium i skolan så får jag en otrolig svada också. Tankarna vandrar lite hursomhelst som jag har hört det beskrivas när folk rökt hasch.
* Jag är sällan sur på mornarna. Eftersom jag är klarvaken direkt jag slagit upp mina ögon, så är det snarare så att jag retar upp andra i hushållet som inte alls är lika pigg på mornarna.
Så, jag får väl fortsätta med mitt haltande av antal sovtimmar per dygn. Någongång ibland talar kroppen om att jag bara MÅSTE sova, så då slocknar jag före åtta någon kväll och sover till åtta morgonen efter. Efter ett sånt dygn är kroppen "fit for fight" igen och det är bara att köra på....
Nu ska jag gå och sova......snart.......kanske........
lördag 13 oktober 2012
Mina 124 favoritfilmer...
Ifall någon har missat det så kan jag härmed tala om att jag tittar otroligt mycket på film. Jag älskar känslan av att försvinna från verkligheten för ett tag, att leva sej in i någon annans liv. Jag älskar att gråta, skratta, bli rädd, bli arg och bli fascinerad. Helt på andras bekostnad. Det är inte mitt hjärta som blir krossat, det är inte mina känslor som trampas på.
Ja, jag kan stå för det. Jag själv vill ha ett lugnt och stilla liv, utan romanser, uppbrott, barnafödande, död, bröllop, skilsmässor och allt det där andra som ibland hör till livets gång. Jag har ju också, som kanske någon vet, en stor förkärlek för vampyrer. Vete katten vad det är som lockar med dessa blodtörstande och odödliga skapelser. Det kan vara att de är så starka, så snabba, så snygga, så odödliga. Nåt är det i alla fall.
Som sagt var, jag gillar filmer.
Jag spar mina filmer på en extern hårddisk och tittar på dem lite nu och då i min dator. Eftersom jag har en otroligt bra skärm till datorn och en otroligt skön fåtölj framför datorn så funkar det faktiskt väldigt bra. Teven och dvd-spelaren låter jag de yngre förmågorna i hushållet roa sej med.
För ett tag sen (ganska länge sen) började min externa hårddisk krångla. Ibland ville liksom inte datorn veta av den. När inte datorn vill veta av den så är det svårt att titta på filmer. Jag ville inte heller koppla in den för ofta eftersom jag, vis av erfarenhet, vet att när nåt börjar krångla så är det bara en tidsfråga innan det inte funkar alls.
Eftersom min externa hårddisk innehöll mer än 200 filmer som jag var lite rädd om så lät jag disken vara. Min tanke var att köpa en ny extern hårddisk och flytta över alla filmer till den.
Fast när man är student och har en hög tonårsbarn så är det inte bara att köpa en ny. Externa hårddiskar är DYRA!
Eller har varit i alla fall. Nu helt plötsligt har priserna sjunkit igen. (Tänk förresten om det kunde vara så med bensinen också, helt plötsligt bara sjunker priset med flera hundra...)
Och eftersom jag ändå vill se filmer så har de nya hamnat på datorns hårddisk istället vilket inte är så bra eftersom den har aningens mindre lagringsutrymme..
Så idag blev det en ny extern hårddisk. Den är bara på 500 GB, men det räcker ett tag, så länge jag inte sparar alla Blueray filmer.
Nu äntligen har jag fått flytta över alla mina filmer. Eller nej, inte riktigt alla, eftersom en del som jag sparat faktiskt är riktigt, riktigt usla. Så idag har jag sorterat ut dem. Inte bara de med dålig kvalitet utan även de med väldigt dålig handling.
Som Dare t.ex. Kommer inte ens ihåg vad den handlade om, så dålig var den.
Eller Chaos Theori. En film med Ryan Reynolds som jag är väldigt glad över inte var den första filmen jag såg med Ryan Reynolds i huvudrollen, för då hade jag vägrat se någon mer med honom och det vore ju synd eftersom han gjort en hel del bra efter den. Som Safe House t.ex. Den är bra. Åtminstone om man gilla CIA filmer som utspelas i Sydafrika och motspelaren heter Denzel Washington. Då är den bra. Se den!
Men nu så, nu har jag plockat över dem jag vill ha kvar.
Som alla Twiligth-filmerna t.ex. De tröttnar jag av någon anledning aldrig på. De innehåller allt. Ung kärlek, evig kärlek, spänning, tankar om döden, vänskap. När det är sorgligt är det sorgligt så jag gråter och när det är roligt skrattar jag högt.
Om jag vid något tillfälle tycker att Edward och Bella är lite mesiga så tittar jag på några avsnitt av True Blood istället. (Naturligtvis har jag alla fem säsonger) Där blir det lite råare i triaden : Sookie, Bill och Eric, än i Twiligths triad: Bella, Edward, Jacob.
Vill jag enbart har roligt åt vampyrer tittar jag på Johnny Depp i Dark Shadows istället.
Jag har några gråtfilmer också om jag känner mej på det humöret : "A little bit of heaven" är en sån. Det är Kate Hudson som på ett fantastiskt sätt spelar en ung kvinna som dör i cancer. Den är så sorglig så det är nåt helt otroligt så sorglig den är.
En annan lika sorglig är "Griffin and Phoenix". Där båda är dödssjuka och båda vill dö före den andre. Jisses så mycket tårar man kan få fram när man ser den filmen. Varenda gång!
Söta ungdomsfilmer är också trevliga. Jag kan inte hjälpa det, men jag älskar "cinderella" filmerna. Det är unga drömmar som naturligtvis förverkligas och ung kärlek som naturligtvis besvaras. Gullig söta filmer som man blir glad av.
"High school musical" har vi ju också. DE blir man glad av. Mycket bra musik och mycket Zac Efron. (Eftersom jag är en medelålders kvinna törs jag erkänna att jag gillar att titta på unga pojkar) Dock är jag inte så väldigt förtjust i första filmen sedan jag fick klart för mej att eftersom Zac var i målbrottet under inspelningen så är det faktiskt inte han själv som sjunger. Sicken besvikelse.
Efter Highschool filmerna fortsatte han med att spela i "17 again". Lika söt, lika mysig. Spelar dessutom mot Matthew Perry och som ett glatt fan av teveserien "vänner" så gör ju inte det nåt heller.
Sen har vi ju de här filmerna där man kan njuta av att andra är så makalöst duktiga på att dansa, både på vanligt underlag och på is. Så såna filmer har jag några stycken. "Cutting edge" t.ex. Det är tre filmer med olika konståkningparskonstellationer. Naturligtvis blir paren kära på slutet, men det är liksom inte det som är grejen. Det är när man får se de där otroliga konsterna på isen, på gränsen till omöjliga och man kan tänka att "Ojojoj, om man ändå kunde göra så där"
Step up filmerna är också såna filmer. Glada, lite romantiska, men framför allt; Otroliga dansare och otrolig koreografi.
Sen har vi de här filmerna som jag bara tittar på för att skådespelarna är vackra att se på. Eller kanske inte riktigt bara det. Det är filmer som handlar om något glatt, gärna romantiskt. Inte någon djup och tänkvärd handling kanske, men so what? Ögonfröjd kan inte vara förbjudet det heller.
"Killers" är en sån film. Lite James Bond tänk i början, men utvecklas till en gosig rolig kärlekskomedi. Ashton Kutcher och Katerine Heigl. Kan bara bli bra.
"Two weeks notice" (Hugh Grant) är en annan sån film. För att inte tala om "The proposal", Ryan Reynolds i sitt esse.
Jag får ju inte glömma Johnny Depp filmerna. De går liksom inte att stoppa in i nåt fack. De är bara........Depp. Vi har de härliga flokfilmerna :"Carabbeanfilmerna", "Alice in wonderland" och "Dark Shadows"
Sen har vi de lite mindre "flokiga" filmerna, De som är så tänkvärda och bra. "Gilbert Grape", "The Tourist", "Rum Diary" och framför allt "Chocolat"
Jag glömmer inte heller de helroliga filmerna. "Bridget Jones" är såna filmer. Man mår bara bra när man tittar på dem. "27 dresses" är också en sån film....och "American Dreamz"....
Jag har också såna där filmer som handlar om många samtidigt. Par alltså, eftersom jag mest tittar på romantiska komedier eller bara romantiska.....
Där finns några som "New years eve" Titta på den. Den innehåller det mesta....och de flesta: Ashton Kutcher (så klart) Lea Michelle, Josh Duhamel, Zac Efron, Michelle Pfeiffer, Katerine Heigl, Sarah Jessica Parker, Hillary Swank och massor av flera....
Lite sammalika är "Valentines day"
Vill man ha nåt lite mera allvarligt fast i samma genre så finns ju alltid "Love actually" Mycket tänkvärt där vill jag lova. Bland annat hur besvärligt det kan vara om man är statsminister i Storbrittanien och dessutom singel.....inte så viktig kunskap kanske, men skoj.
Naturligtvis rymmer min externa hårddisk även de "stora" filmverken. Åtminstone de romantiska storheterna: "Notting Hill", "Pretty Woman", "Australia", "Dirty Dancing", "Fyra bröllop och en begravning", "Pearl Harbor", såna filmer som man liksom bara "måste" ha sett. Minst fem gånger vardera....
Mina favoriter är dock inte dessa. Nej, mina favoriter är de där som inte så många har sett. De som är vackra, har vackra och kända huvudrollsinnehavare. Såna som roar, men inte så mycket att alla pratar om dem. De filmerna som jag går och tänker på i flera dagar efter jag sett dem. De filmerna där jag kan börja fundera på en scen eller en replik så mycket att jag bara är tvungen att sätta mej och leta fram just den repliken. De filmerna som verkligen GER något.
"About a boy" är en sån film för mej. En film där jag (förutom att njuta av Hugh Grant) verkligen kan känna med den där stackars killen som är mobbad, rädd för att mamman ska ta självmord, som söker en pappafigur. Och jag kan verkligen känna Hugs rädsla för att ta ansvar för en liten kille.
En annan sån film är "Personal effects". Ashton Kutcher gör en strålande roll som 24-årig kille vars tvillingsyster mördats. Filmen visar på sorg på ett makalöst sätt. Den är inte heller en högklassig teknisk inspelning. Kutcher är inte snygg, Det är inte mycket repliker, men attans så bra den är.
"The Guardian" Ännu en Kutcherfilm, denna gång mot Kevin Kostner. Den filmen används på etiklektionerna på Nytorp. Filmen handlar om att ta rätt val, att prioritera när det gäller liv och död. Suverän.
"Remember me" Det är en film som man, när sista scenen är visad, har hjärtat uppe i hjärnan. Den visar gemenskapen (eller den obefintliga gemenskapen) i en familj. Den visar ensamhet och osäkerhet på ett eminent sätt. Att huvudrollen spelas av Robert Pattinson är liksom bara grädden på moset.
Där hör också "Elisabethtown" hemma. Så udda, så speciell. Men jag kan inte hjälpa det. Varenda gång jag sett den värker det i hjärtat av längtan att åka runt i USA. Och filmen ger en rejäl tankeställare om hur viktigt det är att ta vara på de "små" stunderna. Att stanna upp och se nuet...
Som sagt var: Jag trivs med mina filmstunder. Jag tjatar om mina filmer, men jag lovar. Alla mina 124 (än så länge) filmer på min externa hårddisk finns där av en anledning. De ger mej nåt jag trivs med att behöva. Så de får vara kvar. Jag plockar fram dem och njuter av dem emellanåt. Och jag fyller på med några till lite nu och då.
Däremellan går jag på bio.....
Ja, jag kan stå för det. Jag själv vill ha ett lugnt och stilla liv, utan romanser, uppbrott, barnafödande, död, bröllop, skilsmässor och allt det där andra som ibland hör till livets gång. Jag har ju också, som kanske någon vet, en stor förkärlek för vampyrer. Vete katten vad det är som lockar med dessa blodtörstande och odödliga skapelser. Det kan vara att de är så starka, så snabba, så snygga, så odödliga. Nåt är det i alla fall.
Som sagt var, jag gillar filmer.
Jag spar mina filmer på en extern hårddisk och tittar på dem lite nu och då i min dator. Eftersom jag har en otroligt bra skärm till datorn och en otroligt skön fåtölj framför datorn så funkar det faktiskt väldigt bra. Teven och dvd-spelaren låter jag de yngre förmågorna i hushållet roa sej med.
För ett tag sen (ganska länge sen) började min externa hårddisk krångla. Ibland ville liksom inte datorn veta av den. När inte datorn vill veta av den så är det svårt att titta på filmer. Jag ville inte heller koppla in den för ofta eftersom jag, vis av erfarenhet, vet att när nåt börjar krångla så är det bara en tidsfråga innan det inte funkar alls.
Eftersom min externa hårddisk innehöll mer än 200 filmer som jag var lite rädd om så lät jag disken vara. Min tanke var att köpa en ny extern hårddisk och flytta över alla filmer till den.
Fast när man är student och har en hög tonårsbarn så är det inte bara att köpa en ny. Externa hårddiskar är DYRA!
Eller har varit i alla fall. Nu helt plötsligt har priserna sjunkit igen. (Tänk förresten om det kunde vara så med bensinen också, helt plötsligt bara sjunker priset med flera hundra...)
Och eftersom jag ändå vill se filmer så har de nya hamnat på datorns hårddisk istället vilket inte är så bra eftersom den har aningens mindre lagringsutrymme..
Så idag blev det en ny extern hårddisk. Den är bara på 500 GB, men det räcker ett tag, så länge jag inte sparar alla Blueray filmer.
Nu äntligen har jag fått flytta över alla mina filmer. Eller nej, inte riktigt alla, eftersom en del som jag sparat faktiskt är riktigt, riktigt usla. Så idag har jag sorterat ut dem. Inte bara de med dålig kvalitet utan även de med väldigt dålig handling.
Som Dare t.ex. Kommer inte ens ihåg vad den handlade om, så dålig var den.
Eller Chaos Theori. En film med Ryan Reynolds som jag är väldigt glad över inte var den första filmen jag såg med Ryan Reynolds i huvudrollen, för då hade jag vägrat se någon mer med honom och det vore ju synd eftersom han gjort en hel del bra efter den. Som Safe House t.ex. Den är bra. Åtminstone om man gilla CIA filmer som utspelas i Sydafrika och motspelaren heter Denzel Washington. Då är den bra. Se den!
Men nu så, nu har jag plockat över dem jag vill ha kvar.
Som alla Twiligth-filmerna t.ex. De tröttnar jag av någon anledning aldrig på. De innehåller allt. Ung kärlek, evig kärlek, spänning, tankar om döden, vänskap. När det är sorgligt är det sorgligt så jag gråter och när det är roligt skrattar jag högt.
Om jag vid något tillfälle tycker att Edward och Bella är lite mesiga så tittar jag på några avsnitt av True Blood istället. (Naturligtvis har jag alla fem säsonger) Där blir det lite råare i triaden : Sookie, Bill och Eric, än i Twiligths triad: Bella, Edward, Jacob.
Vill jag enbart har roligt åt vampyrer tittar jag på Johnny Depp i Dark Shadows istället.
Jag har några gråtfilmer också om jag känner mej på det humöret : "A little bit of heaven" är en sån. Det är Kate Hudson som på ett fantastiskt sätt spelar en ung kvinna som dör i cancer. Den är så sorglig så det är nåt helt otroligt så sorglig den är.
En annan lika sorglig är "Griffin and Phoenix". Där båda är dödssjuka och båda vill dö före den andre. Jisses så mycket tårar man kan få fram när man ser den filmen. Varenda gång!
Söta ungdomsfilmer är också trevliga. Jag kan inte hjälpa det, men jag älskar "cinderella" filmerna. Det är unga drömmar som naturligtvis förverkligas och ung kärlek som naturligtvis besvaras. Gullig söta filmer som man blir glad av.
"High school musical" har vi ju också. DE blir man glad av. Mycket bra musik och mycket Zac Efron. (Eftersom jag är en medelålders kvinna törs jag erkänna att jag gillar att titta på unga pojkar) Dock är jag inte så väldigt förtjust i första filmen sedan jag fick klart för mej att eftersom Zac var i målbrottet under inspelningen så är det faktiskt inte han själv som sjunger. Sicken besvikelse.
Efter Highschool filmerna fortsatte han med att spela i "17 again". Lika söt, lika mysig. Spelar dessutom mot Matthew Perry och som ett glatt fan av teveserien "vänner" så gör ju inte det nåt heller.
Sen har vi ju de här filmerna där man kan njuta av att andra är så makalöst duktiga på att dansa, både på vanligt underlag och på is. Så såna filmer har jag några stycken. "Cutting edge" t.ex. Det är tre filmer med olika konståkningparskonstellationer. Naturligtvis blir paren kära på slutet, men det är liksom inte det som är grejen. Det är när man får se de där otroliga konsterna på isen, på gränsen till omöjliga och man kan tänka att "Ojojoj, om man ändå kunde göra så där"
Step up filmerna är också såna filmer. Glada, lite romantiska, men framför allt; Otroliga dansare och otrolig koreografi.
Sen har vi de här filmerna som jag bara tittar på för att skådespelarna är vackra att se på. Eller kanske inte riktigt bara det. Det är filmer som handlar om något glatt, gärna romantiskt. Inte någon djup och tänkvärd handling kanske, men so what? Ögonfröjd kan inte vara förbjudet det heller.
"Killers" är en sån film. Lite James Bond tänk i början, men utvecklas till en gosig rolig kärlekskomedi. Ashton Kutcher och Katerine Heigl. Kan bara bli bra.
"Two weeks notice" (Hugh Grant) är en annan sån film. För att inte tala om "The proposal", Ryan Reynolds i sitt esse.
Jag får ju inte glömma Johnny Depp filmerna. De går liksom inte att stoppa in i nåt fack. De är bara........Depp. Vi har de härliga flokfilmerna :"Carabbeanfilmerna", "Alice in wonderland" och "Dark Shadows"
Sen har vi de lite mindre "flokiga" filmerna, De som är så tänkvärda och bra. "Gilbert Grape", "The Tourist", "Rum Diary" och framför allt "Chocolat"
Jag glömmer inte heller de helroliga filmerna. "Bridget Jones" är såna filmer. Man mår bara bra när man tittar på dem. "27 dresses" är också en sån film....och "American Dreamz"....
Jag har också såna där filmer som handlar om många samtidigt. Par alltså, eftersom jag mest tittar på romantiska komedier eller bara romantiska.....
Där finns några som "New years eve" Titta på den. Den innehåller det mesta....och de flesta: Ashton Kutcher (så klart) Lea Michelle, Josh Duhamel, Zac Efron, Michelle Pfeiffer, Katerine Heigl, Sarah Jessica Parker, Hillary Swank och massor av flera....
Lite sammalika är "Valentines day"
Vill man ha nåt lite mera allvarligt fast i samma genre så finns ju alltid "Love actually" Mycket tänkvärt där vill jag lova. Bland annat hur besvärligt det kan vara om man är statsminister i Storbrittanien och dessutom singel.....inte så viktig kunskap kanske, men skoj.
Naturligtvis rymmer min externa hårddisk även de "stora" filmverken. Åtminstone de romantiska storheterna: "Notting Hill", "Pretty Woman", "Australia", "Dirty Dancing", "Fyra bröllop och en begravning", "Pearl Harbor", såna filmer som man liksom bara "måste" ha sett. Minst fem gånger vardera....
Mina favoriter är dock inte dessa. Nej, mina favoriter är de där som inte så många har sett. De som är vackra, har vackra och kända huvudrollsinnehavare. Såna som roar, men inte så mycket att alla pratar om dem. De filmerna som jag går och tänker på i flera dagar efter jag sett dem. De filmerna där jag kan börja fundera på en scen eller en replik så mycket att jag bara är tvungen att sätta mej och leta fram just den repliken. De filmerna som verkligen GER något.
"About a boy" är en sån film för mej. En film där jag (förutom att njuta av Hugh Grant) verkligen kan känna med den där stackars killen som är mobbad, rädd för att mamman ska ta självmord, som söker en pappafigur. Och jag kan verkligen känna Hugs rädsla för att ta ansvar för en liten kille.
En annan sån film är "Personal effects". Ashton Kutcher gör en strålande roll som 24-årig kille vars tvillingsyster mördats. Filmen visar på sorg på ett makalöst sätt. Den är inte heller en högklassig teknisk inspelning. Kutcher är inte snygg, Det är inte mycket repliker, men attans så bra den är.
"The Guardian" Ännu en Kutcherfilm, denna gång mot Kevin Kostner. Den filmen används på etiklektionerna på Nytorp. Filmen handlar om att ta rätt val, att prioritera när det gäller liv och död. Suverän.
"Remember me" Det är en film som man, när sista scenen är visad, har hjärtat uppe i hjärnan. Den visar gemenskapen (eller den obefintliga gemenskapen) i en familj. Den visar ensamhet och osäkerhet på ett eminent sätt. Att huvudrollen spelas av Robert Pattinson är liksom bara grädden på moset.
Där hör också "Elisabethtown" hemma. Så udda, så speciell. Men jag kan inte hjälpa det. Varenda gång jag sett den värker det i hjärtat av längtan att åka runt i USA. Och filmen ger en rejäl tankeställare om hur viktigt det är att ta vara på de "små" stunderna. Att stanna upp och se nuet...
Som sagt var: Jag trivs med mina filmstunder. Jag tjatar om mina filmer, men jag lovar. Alla mina 124 (än så länge) filmer på min externa hårddisk finns där av en anledning. De ger mej nåt jag trivs med att behöva. Så de får vara kvar. Jag plockar fram dem och njuter av dem emellanåt. Och jag fyller på med några till lite nu och då.
Däremellan går jag på bio.....
onsdag 10 oktober 2012
Vote for stuff...
I år är det valår.
Inte i Sverige dock, men "over there".
Om man som jag, är äckligt nyfiken på en massa konstiga saker och tillbringar mycket tid med att läsa om så intressanta saker som t.ex valkampanjer så blir man fascinerad.
För "over there" engagerar man folk. Inte bara för en enda presidentkandidat, utan även för att få folk att rösta. I och för sej har man bara ett valdeltagande bland befolkningen på 61.7% (2008), och i Sverige hade vi i senaste valet 84.6% deltagande, men ändå.....
Man jobbar iallafall hårt för att höja valdeltagandet där borta i staterna. Och man använder det starkaste man har : Kändisarna!
Hittade för ett tag sen en suverän liten video där flera av de hårt arbetande skådespelarna uppmanade befolkningen att gå och rösta:
http://perezhilton.com/tv/Zac_Efron_Selena_Gomez_and_Joseph_Gordon_Levitt_Star_In_Vote_4_Stuff_PSA/?id=a2fbef0bf6447&autoplay=false
"Over there" är det ju lite enklare att rösta också. Man har ju liksom bara två alternativ. Antingen röstar du på demokraterna eller så röstar du på republikanerna. (Fast vid närmare eftertanke är det ju inte så stor skillnad här hemma heller, eftersom alla samarbetar. En röst på C är ju t.ex. en röst på M, dvs alliansen, men på papperet har vi ju i allafall en hel massa partier att rösta på)
I år står ju, som bekant, valet mellan Mitt Romney och Barack Obama.
Det är där min nya analyserande skvallerblogg kommer in. För där kan man analyserar friskt om man vill.
Nu tänker jag dock inte analysera så speciellt mycket på mikronivå utan snarare på meso/makro, men ändå....
För ett tag sedan skrev jag om Robert Pattinsons teori om att eftersom USA inte har något kungahus att följa, så väljer de sina prinsar och prinsessor själva och det här har ju båda presidentkandidaterna anammat.
I och för sej med varierat resultat eftersom deras prinsar och prinsessor har egen vilja och då får Mitt Romney genast en del problem.
Barack får Nathalie Portman, Zac Efron, Ashton Kutcher, Zach Braff, Demi Moore, Kate Perry m.fl, medan Mitt får nöja sej med George Clooney och Clint Eastwood.
Men ändå.....presidentkandidaterna har fattat galoppen och utnyttjar det till fullo och de olika skvallerbloggarna fylls med information om att man ska rösta och hur de tycker man ska rösta.
När demokraterna fick Nathalie Portman att tala på deras konvent så är jag ganska säker på att ett helt gäng hormonstinna män i trettioårsåldern tycker att det är värt att rösta på Obama. När sedan det konventen avslutades med en konsert av Kate Perry antar jag att demokraterna fick en hel del förstagångsväljare på sin sida.
Häromdagen blev Mila Kunis utsedd till världens "sexiest woman alive". (Dessutom är hon tillsammans med Ashton Kutcher).
När Mila gör ett uttalande som hon gjorde igår "The way that Republicans attack women is so offensive to me. And the way they talk about religion is offensive. I may not be a practicing Jew, but why we gotta talk about Jesus all the time? And it's baffling to me how a poor person in Georgia can say, 'I'm a Republican.' Why?"
så är jag helt övertygad om att Mitt faktiskt förlorade en hel massa röster. För när Mila (och säkert Ashton också, eftersom de kanske snart ska gifta sej om Demi letar fram skilsmässopapperen snart så Ashton kan skilja sej, OM han någonsin varit gift på riktigt med Demi) säger att hon inte förstår hur man kan rösta på republikanerna då kan ju inte heller någon av hennes fans förstå det.
Jag önskar vi hade lite mer av det här i Sverige. Nu har ju vi i och för sig ett kungahus, men vår lagstiftning säger att medlemmarna i vårt kungahus inte FÅR uttala sej politiskt, så dem kan vi ju glömma i kommande kampanj. Men vi har faktiskt en hel del sk kändisar.
Så 2014 vill jag se en film där våra största kändisar går samman för att uppmana befolkningen att rösta.
2014 vill jag se Alexander Skarsgård ifrågasätta hur man kan rösta på Fredrik, jag vill se Magnus Uggla på vänsterns kongress, jag vill se Swedish House Mafia uppträda (en sista gång igen) på sossarnas.
Jag vill se Daarin, Måns, Molly, Persbrant, Göransson och allihopa tala om vad de tycker och vem de tänker rösta på.
Jag vill se de kändisar som inte är svenska medborgare bli så deppade att de inte får rösta i riksdagsvalet var så deprimerade att de sitter på en kändiskrog och borrar i ett bord bara för att de inte får delta i 2014 års viktigaste händelse, precis som Robert Pattinson gjorde häromdagen i New York när det gick upp för honom att han som engelsman inte får rösta på Obama i höst :
(Okej, jag erkänner att jag inte vet om det var för han inte fick rösta som han borrar i bordet, men det känns ändå som om det skulle kunna vara en anledning.....)
Inte i Sverige dock, men "over there".
Om man som jag, är äckligt nyfiken på en massa konstiga saker och tillbringar mycket tid med att läsa om så intressanta saker som t.ex valkampanjer så blir man fascinerad.
För "over there" engagerar man folk. Inte bara för en enda presidentkandidat, utan även för att få folk att rösta. I och för sej har man bara ett valdeltagande bland befolkningen på 61.7% (2008), och i Sverige hade vi i senaste valet 84.6% deltagande, men ändå.....
Man jobbar iallafall hårt för att höja valdeltagandet där borta i staterna. Och man använder det starkaste man har : Kändisarna!
Hittade för ett tag sen en suverän liten video där flera av de hårt arbetande skådespelarna uppmanade befolkningen att gå och rösta:
http://perezhilton.com/tv/Zac_Efron_Selena_Gomez_and_Joseph_Gordon_Levitt_Star_In_Vote_4_Stuff_PSA/?id=a2fbef0bf6447&autoplay=false
"Over there" är det ju lite enklare att rösta också. Man har ju liksom bara två alternativ. Antingen röstar du på demokraterna eller så röstar du på republikanerna. (Fast vid närmare eftertanke är det ju inte så stor skillnad här hemma heller, eftersom alla samarbetar. En röst på C är ju t.ex. en röst på M, dvs alliansen, men på papperet har vi ju i allafall en hel massa partier att rösta på)
I år står ju, som bekant, valet mellan Mitt Romney och Barack Obama.
Det är där min nya analyserande skvallerblogg kommer in. För där kan man analyserar friskt om man vill.
Nu tänker jag dock inte analysera så speciellt mycket på mikronivå utan snarare på meso/makro, men ändå....
För ett tag sedan skrev jag om Robert Pattinsons teori om att eftersom USA inte har något kungahus att följa, så väljer de sina prinsar och prinsessor själva och det här har ju båda presidentkandidaterna anammat.
I och för sej med varierat resultat eftersom deras prinsar och prinsessor har egen vilja och då får Mitt Romney genast en del problem.
Barack får Nathalie Portman, Zac Efron, Ashton Kutcher, Zach Braff, Demi Moore, Kate Perry m.fl, medan Mitt får nöja sej med George Clooney och Clint Eastwood.
Men ändå.....presidentkandidaterna har fattat galoppen och utnyttjar det till fullo och de olika skvallerbloggarna fylls med information om att man ska rösta och hur de tycker man ska rösta.
När demokraterna fick Nathalie Portman att tala på deras konvent så är jag ganska säker på att ett helt gäng hormonstinna män i trettioårsåldern tycker att det är värt att rösta på Obama. När sedan det konventen avslutades med en konsert av Kate Perry antar jag att demokraterna fick en hel del förstagångsväljare på sin sida.
Häromdagen blev Mila Kunis utsedd till världens "sexiest woman alive". (Dessutom är hon tillsammans med Ashton Kutcher).
När Mila gör ett uttalande som hon gjorde igår "The way that Republicans attack women is so offensive to me. And the way they talk about religion is offensive. I may not be a practicing Jew, but why we gotta talk about Jesus all the time? And it's baffling to me how a poor person in Georgia can say, 'I'm a Republican.' Why?"
så är jag helt övertygad om att Mitt faktiskt förlorade en hel massa röster. För när Mila (och säkert Ashton också, eftersom de kanske snart ska gifta sej om Demi letar fram skilsmässopapperen snart så Ashton kan skilja sej, OM han någonsin varit gift på riktigt med Demi) säger att hon inte förstår hur man kan rösta på republikanerna då kan ju inte heller någon av hennes fans förstå det.
Jag önskar vi hade lite mer av det här i Sverige. Nu har ju vi i och för sig ett kungahus, men vår lagstiftning säger att medlemmarna i vårt kungahus inte FÅR uttala sej politiskt, så dem kan vi ju glömma i kommande kampanj. Men vi har faktiskt en hel del sk kändisar.
Så 2014 vill jag se en film där våra största kändisar går samman för att uppmana befolkningen att rösta.
2014 vill jag se Alexander Skarsgård ifrågasätta hur man kan rösta på Fredrik, jag vill se Magnus Uggla på vänsterns kongress, jag vill se Swedish House Mafia uppträda (en sista gång igen) på sossarnas.
Jag vill se Daarin, Måns, Molly, Persbrant, Göransson och allihopa tala om vad de tycker och vem de tänker rösta på.
Jag vill se de kändisar som inte är svenska medborgare bli så deppade att de inte får rösta i riksdagsvalet var så deprimerade att de sitter på en kändiskrog och borrar i ett bord bara för att de inte får delta i 2014 års viktigaste händelse, precis som Robert Pattinson gjorde häromdagen i New York när det gick upp för honom att han som engelsman inte får rösta på Obama i höst :
(Okej, jag erkänner att jag inte vet om det var för han inte fick rösta som han borrar i bordet, men det känns ändå som om det skulle kunna vara en anledning.....)
måndag 8 oktober 2012
Bagage....på gott och ont
Helgen är över. Det har varit en fantastisk helg på många vis. Mycket sorg och mycket glädje. Många nygamla bekantskaper. Många ansikten jag aldrig trott jag skulle se igen och som jag faktiskt saknat. Jo....trots all sorg och stress har det nog varit mest glädje.
Idag började vardagen igen. Det där livet utanför planeringar och död. Den där vardagen som innebär föreläsningar, seminarier, långa frukostar i högskolans cafeteria, tågresorna med massor av skitsnack....
Idag hade vi seminarium på förmiddagen. Vi var sex olika grupper som hade 12 minuter var på oss att redovisa en utredning som vi fått oss tilldelade (för oss var det SOU 2008:97)
På eftermiddag hade vi en intressant föreläsning om LSS.
Men trots att alla pratar (antingen föreläsaren eller kurskamraterna) så kan jag ändå inte hindra tankarna från att löpa på i sin egen takt emellanåt. Speciellt på hemresan från Gävle idag, då jag åkte tåget före de andra och alltså satt ensam med min arbetande hjärna.
Jag funderade på vad vi hittills lärt oss på utbildningen jag går.....och vad jag varit med om i praktiken. Eftersom fredagen är ganska färsk i mitt minne så kopplade jag ihop de erfarenheter jag fått inom det sociala arbetsområdet genom de människor jag rörde mej kring den dagen.
Ska försöka bena ut mina tankar nu:
Vi läste en kurs i juridik förra terminen. Den handlade mycket om föräldrabalken, sambolag och äktenskapsbalken.
Jodå, jag har varit gift och gått igenom bodelning. Jag har varit sambo och separerat. Jag har stridit för ensam vårdnad om mina yngsta barn. Jag har både fått underhåll och betalat underhåll för mina barn.
(I fredags var det alltså begravning för en f.d make, som dessutom var far till två av mina barn, det äldsta barnet, som jag en period betalade underhåll till fadern för, var närvarande och en före detta sambo var också med)
Vi läste även om brottsbalken och rättegångsbalken.
Jag har varit på några rättegångar i mina dar. Jag har suttit som målsägande och jag har suttit som åhörare. (Allt med barnafadern)
Vi läste även om avtalslagar och konkurser.
Jag har till och med varit i tingsrätten på konkursförhandling (Dock var ingen därifrån på begravningen i fredags)
Vi har läst om anmälningsplikt till socialtjänsten om barn som far illa. Om civilkurage.
Jodå, jag har gjort en par anmälningar till socialtjänsten också.
Ett av fallen var på plats i fredags. Jag hoppas (och tror) att jag numera är förlåten av pappan i familjen jag anmälde, för jag fick då en kram av honom. Jag hoppas (och tror) att han vet att mitt handlande handlade om barnens bästa, inte om att "sätta dit" någon.
Vi har läst om placeringar av barn.
Mina barns far har varit fosterhemsplacerad. De han var placerad hos som 16 åring var där i fredags.
Vi har läst om LVM. Jodå, några såna har jag varit i närheten av också......så även många av dem som var där i fredags.
Vi har läst om försörjningsstöd.
Haha, jag fick hjälp med försörjningen så sent som förra hösten, så jag har ju lite koll på normer och sånt.
Hela begravningen bekostas ju dessutom av socialtjänsten så jag får ju söka ännu mera stöd, även om det inte är till mej själv.
Vi har läst om olika behandlingsformer för missbrukare.
I fredags träffade jag folk som varit engagerade i flera olika behandlingshem och behandingsformer, både som intagen och anställd. Dessutom har jag ju faktiskt själv jobbat inom LP-verksamheten, haft vänner på Erik Edin-stiftelsen och genomgått behandling för medberoende enligt 12-stegsmodellen.
Vi har haft arbeten om ensamstående mödrar som inte riktigt orkar med vardagen och behöver hjälp från socialtjänsten.
Jodå, jag har suttit där med barngruppen, haft familjerådslag, blivit beviljad kontaktfamilj varannan helg för mina barn för att jag själv skulle få vila (Två av de kontaktfamiljerna var representerade i fredags)
Vi har läst socialpsykologi. (och även en del individpsykologi)
Det får man då sannerligen användning av då man har att göra med barn som sörjer. De sörjer ju på olika sätt och är i olika åldrar.
Eftersom jag dessutom har balanserat (känns det som ) i en värld av sörjande mamma (som vill på ett sätt) sörjande exfru (som vill på ett sätt) sörjande barn (som vill på en hel hög sätt) sörjande sambo (som också vill nåt) Mitt eget sätt (som faktiskt också var ganska viktigt) så känns det som om socialpsykologiinsynen var ganska skön att ha i ryggen.
Vi har även, i socionomutbildningen, pratat en hel del om stämpling och dysfunktionella familjer.
Jodå, DET har jag haft att göra med de sista veckorna. Det har blivit insyn i många olika familjekonstellationer och jag blir fascinerad över hur illa det kan vara. Antingen har man ingen kontakt alls, eller så bara behandlar man varandra illa. Eller den tredje varianten, som jag tycker är värst : Man vill till varje pris visa upp en idyll över hur man tycker att det borde vara och innanför är det mest bara ruttenhet och falskhet. "Bara en yta" som någon uttryckte det....
Hur som haver har det fått mej att inse (återigen) hur glad jag är över mina föräldrar och syskon. (som delvis också var där i fredags)
Summa summarum kan jag ju faktiskt konstatera att jag har otroligt mycket praktisk erfarenhet som jag nu lär mej koppla till fina ord och dessutom får betyg på.
Men det är ju bara kring det här med kriminalitet, socialtjänstlag, föräldrabalk, umgängesregler, LVM, LVU, missbruksvård och dysfunktionalitet.
Föreläsningen vi hade idag om LSS är helt obruten mark i min hjärna. Så även allt vi läst om forskning och statistik.
Jag har ingen personlig erfarenhet av människor med funktionshinder eller om äldrevård och jag har ingen som helst erfarenhet av att skriva utredningar och journaler.
Det är nog det mest fascinerande med att leva och alltid vilja lära sej nya saker tror jag. Det KÄNNS verkligen som om varje dag är första dagen på resten av mitt liv.......åtminstone för det mesta.....
Idag började vardagen igen. Det där livet utanför planeringar och död. Den där vardagen som innebär föreläsningar, seminarier, långa frukostar i högskolans cafeteria, tågresorna med massor av skitsnack....
Idag hade vi seminarium på förmiddagen. Vi var sex olika grupper som hade 12 minuter var på oss att redovisa en utredning som vi fått oss tilldelade (för oss var det SOU 2008:97)
På eftermiddag hade vi en intressant föreläsning om LSS.
Men trots att alla pratar (antingen föreläsaren eller kurskamraterna) så kan jag ändå inte hindra tankarna från att löpa på i sin egen takt emellanåt. Speciellt på hemresan från Gävle idag, då jag åkte tåget före de andra och alltså satt ensam med min arbetande hjärna.
Jag funderade på vad vi hittills lärt oss på utbildningen jag går.....och vad jag varit med om i praktiken. Eftersom fredagen är ganska färsk i mitt minne så kopplade jag ihop de erfarenheter jag fått inom det sociala arbetsområdet genom de människor jag rörde mej kring den dagen.
Ska försöka bena ut mina tankar nu:
Vi läste en kurs i juridik förra terminen. Den handlade mycket om föräldrabalken, sambolag och äktenskapsbalken.
Jodå, jag har varit gift och gått igenom bodelning. Jag har varit sambo och separerat. Jag har stridit för ensam vårdnad om mina yngsta barn. Jag har både fått underhåll och betalat underhåll för mina barn.
(I fredags var det alltså begravning för en f.d make, som dessutom var far till två av mina barn, det äldsta barnet, som jag en period betalade underhåll till fadern för, var närvarande och en före detta sambo var också med)
Vi läste även om brottsbalken och rättegångsbalken.
Jag har varit på några rättegångar i mina dar. Jag har suttit som målsägande och jag har suttit som åhörare. (Allt med barnafadern)
Vi läste även om avtalslagar och konkurser.
Jag har till och med varit i tingsrätten på konkursförhandling (Dock var ingen därifrån på begravningen i fredags)
Vi har läst om anmälningsplikt till socialtjänsten om barn som far illa. Om civilkurage.
Jodå, jag har gjort en par anmälningar till socialtjänsten också.
Ett av fallen var på plats i fredags. Jag hoppas (och tror) att jag numera är förlåten av pappan i familjen jag anmälde, för jag fick då en kram av honom. Jag hoppas (och tror) att han vet att mitt handlande handlade om barnens bästa, inte om att "sätta dit" någon.
Vi har läst om placeringar av barn.
Mina barns far har varit fosterhemsplacerad. De han var placerad hos som 16 åring var där i fredags.
Vi har läst om LVM. Jodå, några såna har jag varit i närheten av också......så även många av dem som var där i fredags.
Vi har läst om försörjningsstöd.
Haha, jag fick hjälp med försörjningen så sent som förra hösten, så jag har ju lite koll på normer och sånt.
Hela begravningen bekostas ju dessutom av socialtjänsten så jag får ju söka ännu mera stöd, även om det inte är till mej själv.
Vi har läst om olika behandlingsformer för missbrukare.
I fredags träffade jag folk som varit engagerade i flera olika behandlingshem och behandingsformer, både som intagen och anställd. Dessutom har jag ju faktiskt själv jobbat inom LP-verksamheten, haft vänner på Erik Edin-stiftelsen och genomgått behandling för medberoende enligt 12-stegsmodellen.
Vi har haft arbeten om ensamstående mödrar som inte riktigt orkar med vardagen och behöver hjälp från socialtjänsten.
Jodå, jag har suttit där med barngruppen, haft familjerådslag, blivit beviljad kontaktfamilj varannan helg för mina barn för att jag själv skulle få vila (Två av de kontaktfamiljerna var representerade i fredags)
Vi har läst socialpsykologi. (och även en del individpsykologi)
Det får man då sannerligen användning av då man har att göra med barn som sörjer. De sörjer ju på olika sätt och är i olika åldrar.
Eftersom jag dessutom har balanserat (känns det som ) i en värld av sörjande mamma (som vill på ett sätt) sörjande exfru (som vill på ett sätt) sörjande barn (som vill på en hel hög sätt) sörjande sambo (som också vill nåt) Mitt eget sätt (som faktiskt också var ganska viktigt) så känns det som om socialpsykologiinsynen var ganska skön att ha i ryggen.
Vi har även, i socionomutbildningen, pratat en hel del om stämpling och dysfunktionella familjer.
Jodå, DET har jag haft att göra med de sista veckorna. Det har blivit insyn i många olika familjekonstellationer och jag blir fascinerad över hur illa det kan vara. Antingen har man ingen kontakt alls, eller så bara behandlar man varandra illa. Eller den tredje varianten, som jag tycker är värst : Man vill till varje pris visa upp en idyll över hur man tycker att det borde vara och innanför är det mest bara ruttenhet och falskhet. "Bara en yta" som någon uttryckte det....
Hur som haver har det fått mej att inse (återigen) hur glad jag är över mina föräldrar och syskon. (som delvis också var där i fredags)
Summa summarum kan jag ju faktiskt konstatera att jag har otroligt mycket praktisk erfarenhet som jag nu lär mej koppla till fina ord och dessutom får betyg på.
Men det är ju bara kring det här med kriminalitet, socialtjänstlag, föräldrabalk, umgängesregler, LVM, LVU, missbruksvård och dysfunktionalitet.
Föreläsningen vi hade idag om LSS är helt obruten mark i min hjärna. Så även allt vi läst om forskning och statistik.
Jag har ingen personlig erfarenhet av människor med funktionshinder eller om äldrevård och jag har ingen som helst erfarenhet av att skriva utredningar och journaler.
Det är nog det mest fascinerande med att leva och alltid vilja lära sej nya saker tror jag. Det KÄNNS verkligen som om varje dag är första dagen på resten av mitt liv.......åtminstone för det mesta.....
fredag 5 oktober 2012
Äntligen...
Det har gått bra, det var ett fantastiskt fint avsked.
En av gästerna som varit nära Thomas de senaste 14 åren uttryckte det som att "Nu har han fått upprättelse"
Så känner jag det lite också. Idag har ingen pratat om "misären", för idag har vi fått komma ihåg människan bortom missbrukaren.
Vi har fått minnas det spralliga barnet, den glada, vilda tonåringen, den lekande pappan, den stolta pappan, den romantiske och omtänksamme mannen, sonen, mågen, brodern, svågern, kusinen.
På det här viset vill jag säga TACK till alla som gjort denna dag så fin för Thomas barn. För allt ni delat med er, för den tid ni gett idag för att visa barnen att deras pappa betytt något för någon.
Tack till Gunilla som ordnat så vackert vid båren, som varit så frikostig med sina kramar, som varit så stort stöd ända sedan den 29/8 då vi först fick veta.
Tack till Peråke, en av världens underbaraste präster som gett så mycket av sin tid och som delat med sej av så fina tankar under gudstjänsten och som skötte så mycket under minnesstunden.
Tack till Karin, vår underbara kantor, som valt så vacker musik under inledningen, avskedet och avslutningen.
Tack till Anneli, den omtänksamme vaktmästaren i kyrkan som tog sådan tid för barnen och lät dem ställa frågor och hjälpa till.
Tack till systeryster som sjungit, spelat, arrat, övat, ordnat programblad, städat, fixat, donat och funnits med i allt hela tiden.
Tack till Stina som sjungit så vackert för pappa i kyrkan.
Tack till Oscar som bakat så goda kakor till minnesstunden.
Tack till Elin som skrivit så vackert brev till sin pappa.
Tack till mor och far som bjudit på smörgåstårtorna och dessutom skött all dukning och servering under minnesstunden.
Tack till alla ni andra som tillsammans med oss och tagit avsked idag, för vackra tal, kramar, blommor, sånger.....Varenda en av er 45 är värd en stjärna i himlen för att ni hjälpt Thomas barn att få en dag att minnas som den dag de tog ett värdigt farväl till en fin människa som trots sina problem ändå var deras pappa.
Mor, far och systeryster ordnade med minnesstunden.
Sov gott!
Blomsterhjärtat som säger:
Sov Gott Pappa
Oscar
Stina
Elin
Ida
Tack Gunilla för att du gjorde det åt oss.
Tommy Gillberg, en barndomskamrat till Thomas sjöng på minnesstunden. Tack!
Sitter nu här och pustar ut efter dagen som varit.
Vi lämnade församlingshemmet framåt halvsju, då tog storjäntan med sej yngstingen och hennes kompis för ett mål mat på Max i Bollnäs (Med ett stopp före i ett stall i Kilafors där de fick träffa polis, veterinär, journalister och en hel massa annat löst folk, då det precis upptäckts att två av hästarna blivit rivna av björn under eftermiddagen.)
Sonen och jag lämnade av lillasystern och lillasysterns mamma hemma i Segersta och fortsatte sedan till Söderhamn tillsammans med Thomas storebror och hans familj för att koppla av med en innebandymatch (P15 Region Jungfrukusten - Håsta)
Medan vi satt där fick jag sms från lillasysterns mamma som sa att hennes magsmärtor tilltagit. Då kändes det skönt att ha en exsvägerska som genast säger : "Lämna sonen med oss du, vi åker till McDonalds och äter med honom så kan du åka hem och kolla till lillasysters mamma.
Stort tack till er; Kenneth, Sussie, Julia och Jenny. Jag är så glad att ni fanns med oss idag.
Jag åkte hem i en rasande fart, rådgjorde med en sjuksköterska på sos-alarm som i sin tur skickade hit en ambulans med blåljusen på.
Så nu ligger min lilljänta och hennes lillasyster och sover på övervåningen, medan lillasysters mamma ligger på Gävle sjukhus.
I ett sånt läge känns det skönt att de har varandra. Barnen alltså. Och att lillasyster känner och litar på sin storasyster. Tack Stina, för att du är du!
Själv ska jag strax lägga mej i sängen, läsa en sliskroman och försöka tömma hjärnan på tankar. Ny dag och nya tag i morgon.
Godnatt!
torsdag 4 oktober 2012
Danföredantankar.....
Urk.....vilken dag!
Just nu sitter jag och är tacksam för en hel massa saker, men framförallt detta:
Tack och lov att storjäntans pappa är gift! (Det betyder att jag slipper ha så mycket att göra med den begravningen)
Tack och lov att denna dag är slut!
Tack och lov att hjärtrytmen är normal!
Denna dag började storartat.....
Jag hade bestämt med systeryster att jag skulle åka till henne när ungarna gått till skolan för att vi skulle gå igenom programmet för begravningsgudstjänsten. Så det gjorde jag.
Eftersom vi har gemensamma bekanta som är väldigt inne på Fitline så tyckte min syster att jag skulle prova det så hon blandade till en morgondrink till mej. Mycket snällt. Hon varnade för att man kan bli aningen rödflammig direkt man intagit den, faktiskt mycket goda, drinken.
Jag drack....huden hettade på bröstkorg, armar, lår och i ansiktet. Hettade är en underdrift....det kändes som om någon bytt ut huden mot glödande lava!
Efter ett tag lättade hettan och jag tog några klunkar av det svalnande kaffet jag redan hade upphällt i en mugg framför mej.
Jag lärde mej fort att det skulle jag inte ha gjort.
Hjärtat skenade och strupen krymte. Det var det absolut värsta jag varit med om. Jag kände hur synfältet krympte och jag var på väg att sjunka ihop. Ett stort glas vatten fick jag i mej, sen släppte det.
Lite dumt var det kanske av mej att i det läget ta en klunk kaffe till (ville bara testa att det verkligen var kaffet det berodde på) För hjärtat började skena igen......mera vatten......
Just då och där började jag undra om systeryster gav mej drinken för att vara snäll, eller om det var så att hon verkligen önskade livet ur mej.
Fast sen erbjöd hon sej att följa med hem till mej för att hjälpa mej röja i kåken så jag bestämde mej för att hon ändå bryr sej om mej. Känns bättre att tänka så faktiskt.
Men jisses vilken pers......
Städning ja.
Av någon mysko anledning är det ingen som brytt sej speciellt om inomhusmiljön här hemma senaste månaden. Inte utomhusmiljön heller förresten.
Detta visade sej i form av drivor med hundhår i varenda rum, döda krukväxter, hönsskit på verandan, påsar och säckar som inte tagit sej längre än ut på bron, tidningshögar som började skymma sikten genom fönstret ovanför bänken osv. Dessutom var det någon lat stackare i vårt hushåll som inte orkat bära upp den nya kartongen med kattsand uppför trappan till kattlådan, vilket resulterat i att kattlådan var överfull och hela hemmet osade av den fastansfulla odören KATTSKIT!
Vi hade nog kunnat leva med oredan ett tag till (dock icke kattskitslukten) om det inte vore så att vi skulle ha nattgäster ett par nätter och annat främmande i helgen.
Jag är visserligen inte speciellt pedantisk, men även jag har gränser för hur jag klarar av att det ser ut när det kommer främmat.
Så systeryster tog itu med verandan. JÖSSES sicken fin veranda jag har nu.
Hon tog även itu med alla döda krukväxter.......så just nu har jag några krukväxter färre i mina fönster, men de jag har verkar i allafall ha överlevt den senaste månaden.
Själv tog jag itu med tidningshögarna. En stor plastbalja till tidningsinsamlingen och fyra soppåsar fulla med skräp.
Jag tog även itu med badrummet uppe......både katterna och jag trivs bättre där nu. Katterna är glada för att deras rena kattlåda faktiskt innehåller mer kattsand än kattskit och jag är glad för att det inte luktar kattskit när jag ska duscha. It´s a win win situation!
Efter storröjningen tog systeryster med sej sonen till storstan för en välbehövlig klippning (av son alltså, inte av systeryster. Systeryster gjorde en massa annat under tiden)
Själv dammsög jag hemmet....och torkade golv. Massor av såpa (Såpa luktar bättre än kattskit)
Satte mej sedan ner i min ensamhet och pustade ut.....kom på att det var bara en timme kvar innan prästen skulle komma. Jag var genomsvettig av dagens aktiviteter (morgonens skräckupplevelse gav även fruktansvärda svettattacker) DUSCH!
När duschen var avklarad anlände även systeryster och nyklippt son från storstan, vi hann precis få igång perkulatorn innan Peråkepräst dök upp.
Yngstingen dök upp strax efter så vi kunde prata lite om vilka sånger som skall sjungas när. (Yngstingen och systeryster är solister under begravningen så det underlättar ju om de vet när de ska sjunga)
Peråkepräst är förresten en fantastisk präst. Han har så ofantligt mycket klokt att säga så man blir glad bara över att prata med honom.
Vi fick alla berätta våra minnen barnens pappa för honom och han berättade lite för oss om hur han trodde det kunde ha snurrat i tankarna för Thomas när han tog beslutet att ta sitt liv.
Som sagt var, en fantastisk präst.
Direkt när Peråkepräst givit sej av slängde vi in oss i bilen och for till storstan.
Det är ju så att barnen har en åttaårig lillasyster. (Eftersom jag inte är mamma åt henne så är det ju lätt att räkna ut att de har samma pappa)
Lillasyster och hennes mamma bor i storstan och har inte körkort. Dessutom hade de tillbringat eftermiddagen på en begravning (Lillasysters gammelmormor), så jag hade lovat hämta dem efteråt och ta med dem hit så de skulle slippa vara ensamma ikväll.
I storstan finns även Willys, så vi passade på att köpa en hel massa tacotillbehör för att ha något att fylla magarna med innan läggdags.
Väl hemma slängde vi ur ungar och matkassar med order om att fixa käket medan lillasysters mamma och jag tog en tur till Söderhamn för att hämta upp min storjänta som kom med bussen från Sigtuna.
Vilken mysig känsla när vi kom hem. Vi var sex stycken kring matbordet. Vi som i vanliga fall är tre stycken som oftast äter mat var för sig vid varsin dator eller teve.
Men...eftersom vi är sex personer här hemma just nu så får vi inte plats i en och samma bil, vilket kan ställa till det lite eftersom vi ska till samma ställe samtidigt under morgondagen. Så vi har löst det med att låna in en extra bil. Så smart! Och så bra att storjäntan har körkort.
Alltså tog storjäntan och jag oss en liten kvällstur för att hämta en till bil (och några extra inlånade täcken och kuddar.)
Det var sen det blev riktigt jobbigt.......
För när jag satte mej ensam i den inlånade opeln för att åka hem igen kom "stressångesten" Hjärtat skenade, kallsvetten kröp över kroppen. Trodde ett tag där att jag skulle få ligga på HIVA under begravningen....
Hade jag inte vetat vad det var hade jag nog blivit nåt alldeles otroligt rädd......
Lååånga, djuuuupa andetag hela vägen hem. Det släppte......
Jag vet vad det beror på men just nu är det bara som det är.....efter i morgon ska jag ta det yberlugnt. Jag lovar! Men just nu måste det vara så här.
Jag pratade förresten med min exsvägerska idag också. Hon förlorade sin man för ett par veckor sedan. De hade varit tillsammans i 53 (!) år. De hade gjort nästan allt tillsammans under alla dessa år. Vilket tomrum, vilken saknad....Det rann många tårar nerför mina kinder under det samtalet. Jag är så glad att jag fått lära känna dem....jag är så ledsen för att hon blivit så ensam nu....
Och jag är så lättad över att jag inte förlorat någon så nära. Även om jag på ett sätt delar barnens sorg så är det ju inte samma sak som att förlora en livskamrat sedan ett halvt sekel tillbaka.
För jag mår bra just nu. Riktigt bra.
Prinsesstårtorna är förberedda, ska bara monteras i morgon. Fotot som ska stå på kistan står på köksbordet och väntar. Blomdekorationen från barnen är färdig (Dock gjord av Gunilla, inte av mej, vilket alla som kommer att se den ska vara glada över) Sonen har precis bakat en långpanna med kokoskladdkaka, så huset luktar av en blandning av grönsåpa och nybakat.
Sonen har bäddat ner sej på en luftmadrass i vardagsrummet tillsammans med sin trogna vän X-box, yngstingen sover i sin brors rum (efter att hennes storasyster avlägsnat katternas nyfunna vän, den haldöda fladdermusen)
Jag hör lillasystern och hennes mamma småprata i yngstingens rum och storjäntan har slocknat i sitt eget rum.
Min puls är normal och min säng lockar.
I morgonkväll den här tiden är det över..........
Just nu sitter jag och är tacksam för en hel massa saker, men framförallt detta:
Tack och lov att storjäntans pappa är gift! (Det betyder att jag slipper ha så mycket att göra med den begravningen)
Tack och lov att denna dag är slut!
Tack och lov att hjärtrytmen är normal!
Denna dag började storartat.....
Jag hade bestämt med systeryster att jag skulle åka till henne när ungarna gått till skolan för att vi skulle gå igenom programmet för begravningsgudstjänsten. Så det gjorde jag.
Eftersom vi har gemensamma bekanta som är väldigt inne på Fitline så tyckte min syster att jag skulle prova det så hon blandade till en morgondrink till mej. Mycket snällt. Hon varnade för att man kan bli aningen rödflammig direkt man intagit den, faktiskt mycket goda, drinken.
Jag drack....huden hettade på bröstkorg, armar, lår och i ansiktet. Hettade är en underdrift....det kändes som om någon bytt ut huden mot glödande lava!
Efter ett tag lättade hettan och jag tog några klunkar av det svalnande kaffet jag redan hade upphällt i en mugg framför mej.
Jag lärde mej fort att det skulle jag inte ha gjort.
Hjärtat skenade och strupen krymte. Det var det absolut värsta jag varit med om. Jag kände hur synfältet krympte och jag var på väg att sjunka ihop. Ett stort glas vatten fick jag i mej, sen släppte det.
Lite dumt var det kanske av mej att i det läget ta en klunk kaffe till (ville bara testa att det verkligen var kaffet det berodde på) För hjärtat började skena igen......mera vatten......
Just då och där började jag undra om systeryster gav mej drinken för att vara snäll, eller om det var så att hon verkligen önskade livet ur mej.
Fast sen erbjöd hon sej att följa med hem till mej för att hjälpa mej röja i kåken så jag bestämde mej för att hon ändå bryr sej om mej. Känns bättre att tänka så faktiskt.
Men jisses vilken pers......
Städning ja.
Av någon mysko anledning är det ingen som brytt sej speciellt om inomhusmiljön här hemma senaste månaden. Inte utomhusmiljön heller förresten.
Detta visade sej i form av drivor med hundhår i varenda rum, döda krukväxter, hönsskit på verandan, påsar och säckar som inte tagit sej längre än ut på bron, tidningshögar som började skymma sikten genom fönstret ovanför bänken osv. Dessutom var det någon lat stackare i vårt hushåll som inte orkat bära upp den nya kartongen med kattsand uppför trappan till kattlådan, vilket resulterat i att kattlådan var överfull och hela hemmet osade av den fastansfulla odören KATTSKIT!
Vi hade nog kunnat leva med oredan ett tag till (dock icke kattskitslukten) om det inte vore så att vi skulle ha nattgäster ett par nätter och annat främmande i helgen.
Jag är visserligen inte speciellt pedantisk, men även jag har gränser för hur jag klarar av att det ser ut när det kommer främmat.
Så systeryster tog itu med verandan. JÖSSES sicken fin veranda jag har nu.
Hon tog även itu med alla döda krukväxter.......så just nu har jag några krukväxter färre i mina fönster, men de jag har verkar i allafall ha överlevt den senaste månaden.
Själv tog jag itu med tidningshögarna. En stor plastbalja till tidningsinsamlingen och fyra soppåsar fulla med skräp.
Jag tog även itu med badrummet uppe......både katterna och jag trivs bättre där nu. Katterna är glada för att deras rena kattlåda faktiskt innehåller mer kattsand än kattskit och jag är glad för att det inte luktar kattskit när jag ska duscha. It´s a win win situation!
Efter storröjningen tog systeryster med sej sonen till storstan för en välbehövlig klippning (av son alltså, inte av systeryster. Systeryster gjorde en massa annat under tiden)
Själv dammsög jag hemmet....och torkade golv. Massor av såpa (Såpa luktar bättre än kattskit)
Satte mej sedan ner i min ensamhet och pustade ut.....kom på att det var bara en timme kvar innan prästen skulle komma. Jag var genomsvettig av dagens aktiviteter (morgonens skräckupplevelse gav även fruktansvärda svettattacker) DUSCH!
När duschen var avklarad anlände även systeryster och nyklippt son från storstan, vi hann precis få igång perkulatorn innan Peråkepräst dök upp.
Yngstingen dök upp strax efter så vi kunde prata lite om vilka sånger som skall sjungas när. (Yngstingen och systeryster är solister under begravningen så det underlättar ju om de vet när de ska sjunga)
Peråkepräst är förresten en fantastisk präst. Han har så ofantligt mycket klokt att säga så man blir glad bara över att prata med honom.
Vi fick alla berätta våra minnen barnens pappa för honom och han berättade lite för oss om hur han trodde det kunde ha snurrat i tankarna för Thomas när han tog beslutet att ta sitt liv.
Som sagt var, en fantastisk präst.
Direkt när Peråkepräst givit sej av slängde vi in oss i bilen och for till storstan.
Det är ju så att barnen har en åttaårig lillasyster. (Eftersom jag inte är mamma åt henne så är det ju lätt att räkna ut att de har samma pappa)
Lillasyster och hennes mamma bor i storstan och har inte körkort. Dessutom hade de tillbringat eftermiddagen på en begravning (Lillasysters gammelmormor), så jag hade lovat hämta dem efteråt och ta med dem hit så de skulle slippa vara ensamma ikväll.
I storstan finns även Willys, så vi passade på att köpa en hel massa tacotillbehör för att ha något att fylla magarna med innan läggdags.
Väl hemma slängde vi ur ungar och matkassar med order om att fixa käket medan lillasysters mamma och jag tog en tur till Söderhamn för att hämta upp min storjänta som kom med bussen från Sigtuna.
Vilken mysig känsla när vi kom hem. Vi var sex stycken kring matbordet. Vi som i vanliga fall är tre stycken som oftast äter mat var för sig vid varsin dator eller teve.
Men...eftersom vi är sex personer här hemma just nu så får vi inte plats i en och samma bil, vilket kan ställa till det lite eftersom vi ska till samma ställe samtidigt under morgondagen. Så vi har löst det med att låna in en extra bil. Så smart! Och så bra att storjäntan har körkort.
Alltså tog storjäntan och jag oss en liten kvällstur för att hämta en till bil (och några extra inlånade täcken och kuddar.)
Det var sen det blev riktigt jobbigt.......
För när jag satte mej ensam i den inlånade opeln för att åka hem igen kom "stressångesten" Hjärtat skenade, kallsvetten kröp över kroppen. Trodde ett tag där att jag skulle få ligga på HIVA under begravningen....
Hade jag inte vetat vad det var hade jag nog blivit nåt alldeles otroligt rädd......
Lååånga, djuuuupa andetag hela vägen hem. Det släppte......
Jag vet vad det beror på men just nu är det bara som det är.....efter i morgon ska jag ta det yberlugnt. Jag lovar! Men just nu måste det vara så här.
Jag pratade förresten med min exsvägerska idag också. Hon förlorade sin man för ett par veckor sedan. De hade varit tillsammans i 53 (!) år. De hade gjort nästan allt tillsammans under alla dessa år. Vilket tomrum, vilken saknad....Det rann många tårar nerför mina kinder under det samtalet. Jag är så glad att jag fått lära känna dem....jag är så ledsen för att hon blivit så ensam nu....
Och jag är så lättad över att jag inte förlorat någon så nära. Även om jag på ett sätt delar barnens sorg så är det ju inte samma sak som att förlora en livskamrat sedan ett halvt sekel tillbaka.
För jag mår bra just nu. Riktigt bra.
Prinsesstårtorna är förberedda, ska bara monteras i morgon. Fotot som ska stå på kistan står på köksbordet och väntar. Blomdekorationen från barnen är färdig (Dock gjord av Gunilla, inte av mej, vilket alla som kommer att se den ska vara glada över) Sonen har precis bakat en långpanna med kokoskladdkaka, så huset luktar av en blandning av grönsåpa och nybakat.
Sonen har bäddat ner sej på en luftmadrass i vardagsrummet tillsammans med sin trogna vän X-box, yngstingen sover i sin brors rum (efter att hennes storasyster avlägsnat katternas nyfunna vän, den haldöda fladdermusen)
Jag hör lillasystern och hennes mamma småprata i yngstingens rum och storjäntan har slocknat i sitt eget rum.
Min puls är normal och min säng lockar.
I morgonkväll den här tiden är det över..........
onsdag 3 oktober 2012
Nu börjar det dra ihop sej..
En sak har jag då lärt mej av den senaste månaden : Om man är kontrollfreak så får "freakenheten" autobahnspeed om ens barns far dör och man dessutom ska arrangera begravningen.
Nu börjar det i alla fall närma sej slutdatum, så nu är jag helhispig. Vaknade dessutom upp härom morgonen och var helt sjukt nervös. Fattar inte riktigt varför heller, men usch vad nervös jag är.
Det är inte bara för själva ceremonin i kyrkan tror jag, det är så mycket annat som ska fixas också. Jag kan ju ge en liten beskrivning om vad som hänt idag....
Annas dagbok 121003
Eftersom jag tillbringade en halvtimme i telefon med barnens farmor mitt i natten tog det emot nåt makalöst när klockan ringde i morse men upp måste man ju.
Barnen var lika trötta som sin mor, så det var segt som tusan. Sonen kom ner kl 07.35, drog på sej kläderna och försvann ner till busshållplatsen för att hinna med bussen 08.00.
Kom på att jag måste skriva ut lite papper att ha som underlag för dagens grupparbete på högskoleenheten.
Min tur att släppa ut hästar idag också.....kan ju vara bra att få på sej lite kläder då. Ut och ge fyra hästar kraftfoder, klä på en av dem, sätta på alla grimmor och leda ut dem i hagen. In och duscha.
Packar väskan och går ut i bilen, kommer på att den går på ångor, så det blir en liten extra sväng ner på Kilafors för att fylla på lite bensin. 14.93 kr/liter. (Inte så kul att vara beroende av bil)
Svänger in en snabbis på Konsum för att köpa lite frukost, kastar en blick på klockan och upptäcker att jag ska hämta upp Anna om nio minuter...Hmmm, det tar nästan en kvart att ta sej dit där hon står och väntar. Gasen i botten!
Vi anländer till skolan endast tre minuter sena.
Lämnar breven från barnens pappas sambo till begravningsbyrårepresentanten (De ska med i kistan).
Vi sätter igång att förbereda måndagens seminarium. Det är ruggigt svårt att fokusera på utredningar om offentliga förvaltningar när man mest sitter och funderar på vad som behöver göras inför begravningen, men det går....periodvis.
Får ett sms från systeryster ; "Har skrivit ut fotot till kistan"
Telefonen ringer. Det är sonen. "Mamma, jag har så otroligt ont i huvudet". Hmmm....klockan är halvelva, bussen hem går halvfyra, mamman sitter 2 mil därifrån och måste plugga.
Ringer systeryster : Kan du hämta min son? Självklart säger hon. Ringer sonen och säger åt honom att gå ut och vänta på sin moster.
Fortsätter med att fundera på vad utredningen fått fram.
Telefonen ringer: Det är barnens pappas sambo. Hon talar om att det blir en mindre därifrån och passar på att fråga vad det är för klädsel som gäller på begravningen.
Jag svarar att det är ingen speciell klädsel. Han var för ung för svart och för gammal för ljus. Vi har enats om det man vill ha på sej duger så länge det inte är neonfärger. Hon tycker det låter bra, men vill nog ha svart ändå, för han gillade svart. Helt okej för min del.
Vi lyckas få färdigt redovisningen inför måndagen (Ärligt talat var det mest de andra i gruppen som gjorde det, men jag rider på vågen)
Lunchdags: Springer ner till cafeterian och köper en macka och en youghurt. Sneglar avundsjukt på Anna som faktiskt tänkt på att ta med köttsoppa och en hårdmacka hemifrån.....och på Gunilla som har en riktig matlåda som hon värmt i mikron.
Jag ska också börja sköta mej och ta med mat. Sen......
Eftermiddagens föreläsning om LVM startar. Börjar fundera på barnens pappas senaste LVM.......det som han släpptes från i maj. Funderar även på det LVM som låg och väntade på verkställning den 28/8. Undrar lite vad som hänt om de hunnit plocka in honom. Vi pratar lite om det och jag konstaterar att jag faktiskt är ganska övertygad om att det bara skjutit upp självmordet. Förr eller senare hade han nog verkställt det ändå. Hemsk tanke egentligen, men jag tror faktiskt ärlig talat att han verkligen var färdig med sitt liv. Att han verkligen innerst inne inte ville längre...
Fortsätter lyssna på föreläsningen där LVM gås igenom paragraf för paragraf. Uppfattar inte så mycket men tänker att jag får ju ha lagboken med på tentan så det kommer väl att ordna sej ändå.
Slutar kl 15 och drar åstad till Dollarstore. Måste ha en svart fotoram till det svartvita foto vi ska ha på kistan. Hittar en ram som duger.
Går förbi servetterna och kommer att tänka på vad sambon sagt ; Han gillade svart. Hittar svart och vitrutiga servetter och tänker att de nog passar bra på minnesstunden. Köper dem
Kommer också att tänka på att vi inte har några blommor på borden i församlingshemmet. Det får bli ljuslyktor istället. Köper ett storpack värmeljus.
Sätter mej i bilen och vänder kosan mot Segersta. Telefonen ringer.
Det är Gunilla, hon har pratat med chefen på begravningsbyrån som kontrollerat barnens pappas bankkonton (för att kunna söka ersättning för begravningskostnaderna hos kommunen) Han var vid stadd kassa vid sitt frånfälle: En krona och 17 öre. Fattas då bara ca 25000......det är dyrt att begrava någon.
Kommer på att jag måste ringa min exsambo och tala om vilken tid som gäller i kyrkan, så jag ringer honom. Småpratar lite. Han är bra att småprata med ibland.
Svänger in på Segerstavägen och tänker att jag måste åka till systeryster och hämta fotot innan jag åker hem.
Telefonen ringer. Det är exsambon som exalterat meddelar att hans äldste son är på väg till BB med sin sambo. Vattnet har gått. Exsambon ska bli farfar. Calle som var så liten när jag träffade honom första gången ska bli pappa. Jag ska nästan bli plastfarmor. Kan man kalla mej explastfarmor? Jag kör på det.
Kommer på en sak jag glömt inför minnesstunden. SMS;ar barnens farmor om det.
Åker till systeryster. Eller nja, systeryster jobbar så jag åker till hennes man och dricker kaffe och klipper till ett foto av barnens pappa så det får plats i ramen. Snyggt blir det. Kommer att göra sej fint där på kistan, på det blå bårtäcket, bakom de tre ljusen i änglaljusstakar.
Pratar med svågern och dricker kaffe, försöker få systersonen att säga "Moster Anna är bäst" Systersonen kastar en torkad aprikos på golvet och säger "Tappa"
Åker hem. Det tar ett tag eftersom de bygger om vägen. Får åka på en hel massa knölig täckduk täckt med grovt singel.
Hämtar upp dotter med kompis på Svempas. Kommer hem. Möts av hungrig son. Går ut i stallet och pratar lite strunt med hästfolket. En av dem som var där och red hade träffat min storjänta på Solvalla helgen som var. Kommer på att storjäntan kommer hem i morgonkväll. Ska bli så skönt att ha henne hemma några dagar.
Går in och återupptar bekantskapen med min dator som varit ensam sedan nio i morse. Internet försvinner.
Blir lite stressad men det kommer tillbaka efter en kvart. Har fått PM från exsvägerskan som talar om att de bokat rum på Kilafors Herrgård. Vi hinner prata om att de ska komma hit på lördag (Vilket känns väldigt skoj eftersom vi inte träffats sedan 1998, barnen har aldrig träffat varken sin farbror eller sina kusiner)
En fördel med begravningar är ju i alla fall att man får träffa människor man sällan träffar annars.
Internet försvinner igen. Börjar ana misstankar : Flera grävmaskiner i byn.....djupa hål i vägen.....inget internet....
Ringer Bollnäs energi : "Vi har fått många felanmälningar från hushåll i Segersta, tekniker är ute och felsöker"
Inget internet är som inget kaffe på morgonen. Illa, illa.
Lagar mat i brist på sysselsättning.
Sköter djuren.
Dotterns kompis åker hem, hon har ont i huvudet och mår illa. Hoppas hon inte blir sämre. Som gammal emetofob kommer tankarna "Tänk om hon har magsjuka.....tänk om vi blir smittade.....vi ska ju på begravning snart"
Försöker tänka på annat. Mår illa nu.
Fast internet är tillbaka. Tack och lov.
Tänker på morgondagen. Ingen skola tack och lov. Men jag måste städa färdigt kåken, fixa fem prinsesstårtor, åka till systeryster och få på pränt vilka sånger som ska sjungas när. (Skönt att ha en systeryster med begravningsvana.) Prästen kommer på en sista genomgång kl 16 i morgon.
Barnens lillasysters mamma (och lillasystern)ska hämtas på eftermiddagen. Sonen ska baka kokoskladdkakor till minnesstunden. Storjäntan ska hämtas i Söderhamn på kvällen.
Snart är det över......snart......
Nu börjar det i alla fall närma sej slutdatum, så nu är jag helhispig. Vaknade dessutom upp härom morgonen och var helt sjukt nervös. Fattar inte riktigt varför heller, men usch vad nervös jag är.
Det är inte bara för själva ceremonin i kyrkan tror jag, det är så mycket annat som ska fixas också. Jag kan ju ge en liten beskrivning om vad som hänt idag....
Annas dagbok 121003
Eftersom jag tillbringade en halvtimme i telefon med barnens farmor mitt i natten tog det emot nåt makalöst när klockan ringde i morse men upp måste man ju.
Barnen var lika trötta som sin mor, så det var segt som tusan. Sonen kom ner kl 07.35, drog på sej kläderna och försvann ner till busshållplatsen för att hinna med bussen 08.00.
Kom på att jag måste skriva ut lite papper att ha som underlag för dagens grupparbete på högskoleenheten.
Min tur att släppa ut hästar idag också.....kan ju vara bra att få på sej lite kläder då. Ut och ge fyra hästar kraftfoder, klä på en av dem, sätta på alla grimmor och leda ut dem i hagen. In och duscha.
Packar väskan och går ut i bilen, kommer på att den går på ångor, så det blir en liten extra sväng ner på Kilafors för att fylla på lite bensin. 14.93 kr/liter. (Inte så kul att vara beroende av bil)
Svänger in en snabbis på Konsum för att köpa lite frukost, kastar en blick på klockan och upptäcker att jag ska hämta upp Anna om nio minuter...Hmmm, det tar nästan en kvart att ta sej dit där hon står och väntar. Gasen i botten!
Vi anländer till skolan endast tre minuter sena.
Lämnar breven från barnens pappas sambo till begravningsbyrårepresentanten (De ska med i kistan).
Vi sätter igång att förbereda måndagens seminarium. Det är ruggigt svårt att fokusera på utredningar om offentliga förvaltningar när man mest sitter och funderar på vad som behöver göras inför begravningen, men det går....periodvis.
Får ett sms från systeryster ; "Har skrivit ut fotot till kistan"
Telefonen ringer. Det är sonen. "Mamma, jag har så otroligt ont i huvudet". Hmmm....klockan är halvelva, bussen hem går halvfyra, mamman sitter 2 mil därifrån och måste plugga.
Ringer systeryster : Kan du hämta min son? Självklart säger hon. Ringer sonen och säger åt honom att gå ut och vänta på sin moster.
Fortsätter med att fundera på vad utredningen fått fram.
Telefonen ringer: Det är barnens pappas sambo. Hon talar om att det blir en mindre därifrån och passar på att fråga vad det är för klädsel som gäller på begravningen.
Jag svarar att det är ingen speciell klädsel. Han var för ung för svart och för gammal för ljus. Vi har enats om det man vill ha på sej duger så länge det inte är neonfärger. Hon tycker det låter bra, men vill nog ha svart ändå, för han gillade svart. Helt okej för min del.
Vi lyckas få färdigt redovisningen inför måndagen (Ärligt talat var det mest de andra i gruppen som gjorde det, men jag rider på vågen)
Lunchdags: Springer ner till cafeterian och köper en macka och en youghurt. Sneglar avundsjukt på Anna som faktiskt tänkt på att ta med köttsoppa och en hårdmacka hemifrån.....och på Gunilla som har en riktig matlåda som hon värmt i mikron.
Jag ska också börja sköta mej och ta med mat. Sen......
Eftermiddagens föreläsning om LVM startar. Börjar fundera på barnens pappas senaste LVM.......det som han släpptes från i maj. Funderar även på det LVM som låg och väntade på verkställning den 28/8. Undrar lite vad som hänt om de hunnit plocka in honom. Vi pratar lite om det och jag konstaterar att jag faktiskt är ganska övertygad om att det bara skjutit upp självmordet. Förr eller senare hade han nog verkställt det ändå. Hemsk tanke egentligen, men jag tror faktiskt ärlig talat att han verkligen var färdig med sitt liv. Att han verkligen innerst inne inte ville längre...
Fortsätter lyssna på föreläsningen där LVM gås igenom paragraf för paragraf. Uppfattar inte så mycket men tänker att jag får ju ha lagboken med på tentan så det kommer väl att ordna sej ändå.
Slutar kl 15 och drar åstad till Dollarstore. Måste ha en svart fotoram till det svartvita foto vi ska ha på kistan. Hittar en ram som duger.
Går förbi servetterna och kommer att tänka på vad sambon sagt ; Han gillade svart. Hittar svart och vitrutiga servetter och tänker att de nog passar bra på minnesstunden. Köper dem
Kommer också att tänka på att vi inte har några blommor på borden i församlingshemmet. Det får bli ljuslyktor istället. Köper ett storpack värmeljus.
Sätter mej i bilen och vänder kosan mot Segersta. Telefonen ringer.
Det är Gunilla, hon har pratat med chefen på begravningsbyrån som kontrollerat barnens pappas bankkonton (för att kunna söka ersättning för begravningskostnaderna hos kommunen) Han var vid stadd kassa vid sitt frånfälle: En krona och 17 öre. Fattas då bara ca 25000......det är dyrt att begrava någon.
Kommer på att jag måste ringa min exsambo och tala om vilken tid som gäller i kyrkan, så jag ringer honom. Småpratar lite. Han är bra att småprata med ibland.
Svänger in på Segerstavägen och tänker att jag måste åka till systeryster och hämta fotot innan jag åker hem.
Telefonen ringer. Det är exsambon som exalterat meddelar att hans äldste son är på väg till BB med sin sambo. Vattnet har gått. Exsambon ska bli farfar. Calle som var så liten när jag träffade honom första gången ska bli pappa. Jag ska nästan bli plastfarmor. Kan man kalla mej explastfarmor? Jag kör på det.
Kommer på en sak jag glömt inför minnesstunden. SMS;ar barnens farmor om det.
Åker till systeryster. Eller nja, systeryster jobbar så jag åker till hennes man och dricker kaffe och klipper till ett foto av barnens pappa så det får plats i ramen. Snyggt blir det. Kommer att göra sej fint där på kistan, på det blå bårtäcket, bakom de tre ljusen i änglaljusstakar.
Pratar med svågern och dricker kaffe, försöker få systersonen att säga "Moster Anna är bäst" Systersonen kastar en torkad aprikos på golvet och säger "Tappa"
Åker hem. Det tar ett tag eftersom de bygger om vägen. Får åka på en hel massa knölig täckduk täckt med grovt singel.
Hämtar upp dotter med kompis på Svempas. Kommer hem. Möts av hungrig son. Går ut i stallet och pratar lite strunt med hästfolket. En av dem som var där och red hade träffat min storjänta på Solvalla helgen som var. Kommer på att storjäntan kommer hem i morgonkväll. Ska bli så skönt att ha henne hemma några dagar.
Går in och återupptar bekantskapen med min dator som varit ensam sedan nio i morse. Internet försvinner.
Blir lite stressad men det kommer tillbaka efter en kvart. Har fått PM från exsvägerskan som talar om att de bokat rum på Kilafors Herrgård. Vi hinner prata om att de ska komma hit på lördag (Vilket känns väldigt skoj eftersom vi inte träffats sedan 1998, barnen har aldrig träffat varken sin farbror eller sina kusiner)
En fördel med begravningar är ju i alla fall att man får träffa människor man sällan träffar annars.
Internet försvinner igen. Börjar ana misstankar : Flera grävmaskiner i byn.....djupa hål i vägen.....inget internet....
Ringer Bollnäs energi : "Vi har fått många felanmälningar från hushåll i Segersta, tekniker är ute och felsöker"
Inget internet är som inget kaffe på morgonen. Illa, illa.
Lagar mat i brist på sysselsättning.
Sköter djuren.
Dotterns kompis åker hem, hon har ont i huvudet och mår illa. Hoppas hon inte blir sämre. Som gammal emetofob kommer tankarna "Tänk om hon har magsjuka.....tänk om vi blir smittade.....vi ska ju på begravning snart"
Försöker tänka på annat. Mår illa nu.
Fast internet är tillbaka. Tack och lov.
Tänker på morgondagen. Ingen skola tack och lov. Men jag måste städa färdigt kåken, fixa fem prinsesstårtor, åka till systeryster och få på pränt vilka sånger som ska sjungas när. (Skönt att ha en systeryster med begravningsvana.) Prästen kommer på en sista genomgång kl 16 i morgon.
Barnens lillasysters mamma (och lillasystern)ska hämtas på eftermiddagen. Sonen ska baka kokoskladdkakor till minnesstunden. Storjäntan ska hämtas i Söderhamn på kvällen.
Snart är det över......snart......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)