En lycklig röstberättigad mamma

Häromdagen satt mina yngsta barn i bilen och diskuterade politik. Min yngsta var otroligt upprörd över att en ung man blivit utvisad. De hade haft mycket kontakt under våren och helt plötsligt var han bara försvunnen. Efter flera månader hade de fått reda på att han inte fått uppehållstillstånd i Sverige och omedelbart blivit hemskickad till sitt tidigare hemland. Min yngsta tyckte att det var så himla orättvist att han, som var trevlig, generös och arbetssam inte fick stanna medan hans granne som är alkoholist och allmänt vidrig får stanna i Sverige.


Genom dessa funderingar kom vi så in på dagens invandrarpolitik. Barnen konstaterade efter ett tag att det finns rötägg bland invandrarna men att det också finns rötägg bland svenskfödda. Dottern avslutade ämnet invandrarpolitik med : Varför kan man inte bara utvisa sverigedemokraterna? För dem finns det anledning att hata eftersom de vill skicka i väg alla, även de jättetrevliga, tillbaka till de länder de kommer ifrån och där de behandlas illa.


Jag blir så stolt!


Inte för att de tycker illa om ett "parti", utan för att de bryr sig. För att de frågar, är nyfiken, läser, engagerar sig. Visserligen säger sonen "Heja Jimmie" med jämna mellanrum, men han visar tydligt att det är för att reta mamma och lillasyster, inte för att han hejar på Jimmie.


Sonen frågade alldeles innan senaste valet varför jag var så emot SD. Han menade att vi har ju rätt till våra åsikter och det är upp till var och en vad man tycker. Jag sa att, visserligen är de så, men det är inte den största anledningen till att jag inte tycker de hör hemma inom politiken. Eller jo, det är ju deras åsikt också, men inte bara....


För jag resonerar så här:
För bara drygt 100 år sedan var det otänkbart att sitta i riksdagen om man var det minsta lilla kriminell eller hade ens en betalningsanmärkning. De som styrde landet måste vara helt oförvitliga. Jag menar inte att det ska vara så hårda regler nu, men allvarligt talat, något som helst vett borde man väl ha om man är politisk representant för andra människor?


Men här sitter vi och har i totalt demokratiskt oförstånd och obstinat dumhet, valt in ett gäng småungar till landets riksdag. Det var tydligt redan under valrörelsen och de har då sannerligen bevisat detta de senaste tre månaderna också. Nu gäller det inte bara representanter för ovan nämnda parti, det finns även några andra stjärnor från mer etablerade partier som vräker ur sig saker och beter sig som om de leker herre och tjänare där alla slåss om att vara herre.


Detta är inte bara på riksdagsnivå. Häromkvällen hade kommunen som betalar mig lön ett kommunfullmäktigesammanträde där de skulle bestämma vilka som skulle sitta i vilka nämnder under kommande fyra år. I sittande möte råkade det bli så att en kvinna som kommit in i fullmäktige på listan för ett litet lokalt parti, helt plötsligt bytte partitillhörighet till det fascistiska parti vi inte ska prata så mycket om men som är mycket starka i denna kommun. Detta gjorde att helt plötsligt hade det fascistiska partiet nio mandat istället för åtta, medan centern/det lokala partiet fick ett mandat mindre.


Dagen efter fanns det en intervju med den överhoppande kvinnan i lokalpressen. En underrubrik var : "Jag gjorde rätt, nu är jag bland vänner". Anledningen, enligt kvinnan var att de i hennes gamla parti varit dumma och gått bakom ryggen på henne. Ett fascinerande uttalande är när hon säger: "De kanske tycker att jag svikit dem, men man måste ju tänka på hur man själv mår". I det nya (fascistiska) partiet känner hon sig välkommen därför att ordföranden bjudit hem henne på middag och tröstat henne då hon varit ledsen.


Vart tog åsikterna vägen? Vart tog samhällsengagemanget vägen?


Har vi blivit så individualistiska och egotrippade att det inte ens går att rösta på en åsikt längre utan vi ska ta hänsyn till hur de valbara personerna mår?


I så fall undrar jag inte på att välfärden krackelerar.


Eller har jag fokuserat på helt fel saker när jag valt vad jag ska rösta på?


Vid närmare eftertanke ska jag nog tänka om lite inför valet i mars: Det är synd att inte Bodström ställer upp, för jag tycker han är lite snygg. Borg har ju fått nytt jobb, annars hade jag kunnat tänka mig att rösta på honom, åtminstone om han lät håret växa igen. Jag gillar långt hår......
Jag skulle kunna tänka mig att rösta på Alf Svensson också, för honom träffade jag en gång på DEX-cupen i Ljusdal. Han hejade på mig, så han var nog bra. Min kusin har varit hemma hos förre centerledaren också, så hon kan jag kanske rösta på...för han sa att hon var trevlig. Vete katten om jag kan rösta på Löfven förresten, för min dotter säger att han är ful. Förresten ska jag nog överväga Jimmie också, för han ser ju inte illa ut. Han mår ju dåligt också nu, så som socialarbetare kan jag ju tänka att det skulle ge positiva effekter för hans mående om han fick se att jag röstade på honom.


I alla fulla fall; Jag är stolt över mina barn. De behöver inte tycka som mig, men så länge deras åsikter bygger på intresse och samhällsengagemang istället för middagar, tröst eller ekonomisk vinning, så får de tycka vad de vill. (Så länge de inte agerar fascistiskt)


Hej hopp. Nu ska jag bege mig till kommunen som mera bekymrar sig över bandyhallar snarare än partitillhörigheter under sina fullmäktigemöten...

Dåliga barn?

I går skrev Jenny Strömstedt en krönika i Expressen om betygen i skolan 
( http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/det-rader-betygshets-i-skolan-och-vara-barn-grater-av-utmattning/ ).Om hur barnen blir stressade, hur betygen är svåra att uppnå. Aj, vad jag håller med. 

Nu har ju inte jag barn som blir stressade för att de strävar efter bra betyg, nej, jag har barn som strävar efter att få godkänt i tillräckligt många ämnen för att komma in på gymnasiet. 

I betygsskalan är det numera bokstäver, där A är skitbra, E är godkänt med minsta möjliga marginal och F är underkänt. När jag gick i skolan, för en sisådär hundra år sedan, kunde man också låta bli att få godkänt i alla ämnen. Jag hade t.ex inte betyg i matte när jag gick ut nian. Men det var ganska ovanligt utan man fick betyg som var antingen bra eller dåligt. Maxbetyget var 5,0 och jag hade 1,6. Inte helt okej, men det var ett betyg.
Numera är det så att du måste, när du slutar nian, ha minst E i ett visst antal ämnen för att komma in på en mer praktisk gymnasieutbildning (som barn och fritid eller bygg eller nåt). För att komma in på en mer teoretisk utbildning måste du ha minst E i flera ämnen. Av de ämnen du måste ha E i, är matte, engelska och svenska "måsten". Spelar ingen roll om du har A i alla ämnen utöver matten, har du F i matte är du inte behörig att söka till gymnasiet. För varje årskurs är det vissa moment du måste uppnå för att få betyg, vilket i praktiken innebär att om du missar mycket i sjuan är du i det närmaste chanslös att få ett bra betyg i nian.

Detta informerar man både elever och föräldrar om redan i sexan, för att alla verkligen ska förstå att det är allvar när de kommer till högstadiet.

Stressigt? Jo, oerhört för de som är mogna och förstår. De har en press på sig att högprestera varje termin för att ha en chans att få riktigt bra betyg i nian. De som är så mogna tror inte jag är så många, men jag tycker synd om dem som får slita och förstår stressen.

Jag har faktiskt en gnutta kritik mot hela systemen. Eller nja, jag är jättekritiskt till hela systemet.

Man ska alltså förstå hur allvarligt läget är när man går vårterminen i sexan. Då är flertalet elever 12 år. Om jag jämför med familjeenheten på socialtjänsten så kan jag säga att vi räknar de som är mellan 13-17 som "ungdom", de som är yngre är barn. De allra flesta som är 12 år är alltså fortfarande barn. De förstår inte konsekvenser på ett vuxet sätt ännu. De är inte mogna att forma hela sin framtid ännu, för de är fortfarande barn som leker barns lekar. 
Mogenheten har inte bara med de fysiska åren att göra heller. En niondeklass kan innehålla elever i olika mognadsgrad i spannet 12-17 år. Många mognar mycket under de tre åren då betygen är som mest betydelsefulla. En del "fattar" redan i sjuan. En del når inte den mognaden förrän vårterminen i nian och utefter den ovanstående betygsbeskrivning är det redan kört då. Det finns inte en chans att höja ett tveksamt E till ens ett D. Det finns väldigt små chanser att höja ett F till ett E. Detta tror man att man ska lösa med högre löner, fler betyg, högre utbildade lärare. Jag är tveksam.

Jag hade klassträff för ett tag sedan, vi firade att det var 30 år sedan vi slutade nian. Nu var vi inte så många där, men jag tycker ändå att de flesta av oss artat oss riktigt bra. I vår utgångsklass -84 hittar vi poliser, socionomer, HVB-föreståndare, sjuksköterskor, teletekniker, resemäklare, hårfrisörskor, företagsledare osv. Skulle vi räkna ihop så har vi nog ganska många högskolepoäng tillsammans. Detta UTAN att alla lärare var behöriga (eller ens pedagogiska alltid), utan krångliga betygssystem, utan fullständiga högstadiebetyg i alla ämnen. Jag är ganska säker på att vi istället fick känna att vi hade ett värde. Vi hade människor omkring oss som trodde på oss, vi hade möjlighet att få vänta tills vi blev äldre med att ta alla stora beslut som vi inte klarade av att ta i sjuan...........vi fick fortfarande vara barn.

Idag tycker jag nästan att man ställer högre krav på barn i högstadiet än vad man gör på vuxna.

Mina barn har ju haft lite "otur" i högstadiet. Framför allt den yngsta som förlorade sin far första veckan i högstadiet. Hennes lärare sa till mig för ett tag sedan: "När en vuxen förlorar en nära anhörig är det självklart att de blir sjukskrivna, det borde vara så för barn också"
För så är det INTE.

När en vuxen är sjukskriven från sitt jobb så får de som är kvar på arbetsplatsen lösa de uppgifter som den sjuke inte kan göra.
För ett barn i sjuan finns det ingen som gör det. Ett barn i sjuan som inte fungerar när de förlorar en förälder måste ta igen allt de missat. INNAN de slutar nian (och de kan glömma allt som heter höga betyg, hur de än kämpar). För har de inte gjort det är de misslyckade. De får gå IM på gymnasiet och blir genast stämplade som "misslyckade". För livet!

Vi ställer alltså högre krav på våra tonåringar än vi gör på vuxna. Vi kräver att barn ska prestera mera än vuxna, på kortare tid.

Sen undrar vi varför våra barn och ungdomar mår så dåligt?

Nu är det en "riktig" grav...

Två år och en månad. Så lång tid tog det från att vi gravsatte urnan till att gravstenen kom på plats. Innan någon nu börjar svära över stenhuggaren eller kyrkogårdsförvaltningen så kan jag med en gång dementera att dröjsmålen skulle ha ett dugg med dessa att göra. Det är helt och hållet ett anhörigproblem. Det är nämligen så, för den som inte vet, att kommunen beviljar bidrag till begravningskostnader på upp till ett halvt basbelopp. 2012, då allt hände, blev det ett bidrag på max 20600 kronor. Begravningen och dödsannonsens kostnader uppgick till 19.700. (Då betalade vi inget för solist eller minnesstund eftersom min syster sjöng och mina föräldrar bjöd på minnesstunden)
Det är inte heller en rättighet att ha en grav, alltså får man inga extra pengar för gravsten. 
Vi hade ju kunnat använda oss av asklunden istället, men eftersom både barn, mor och syster ville ha en "riktig grav" så blev det så.
En gravsten är ju inte heller gratis. Den på bilden kostar 14000 kronor, vilket är ett "normalpris" för dylika tingestar. Så tillsammans valde vi en form och en design hos stenhuggaren. Stenen görs inte färdig förrän den är betald och det var där vi körde fast.
Förutom att jag inte har den minsta lilla juridiska ansvar att stå för några som helst kostnader så är jag också en ensamstående tonårsmamma som lever på studielån. För den som inte vet, så kan jag tala om att 9700 kr/mån INTE tillåter en utgift på 14000. 
Minderåriga barn varken ska eller får betala föräldrars begravningskostnader, även om de har resurser till det på banken (vilket hans barn inte har)
Då återstod de andra "intressenterna", dvs de andra som ville att det absolut skulle vara en gravsten.
Det är bara det att de inte tyckte att de skulle betala allt. Det tyckte jag.
Till slut ringde kyrkogårdsförvaltningen och ville ta bort det provisoriska korset. Då blev det bråttom. För även om jag klarar mig utan en gravsten att gå till, så betyder det mycket för de där två jag har ansvar för och som har sin pappas namn på stenen. Så jag ringde de övriga intressenterna. De ville fortfarande inte stå för hela kostnaden. De tyckte att jag skulle stå för en tredjedel. Jag tyckte att jag kunde säga upp gravplatsen (eftersom jag, som förmyndare för hans barn, är gravrättsinnehavare). De satte in 10000 på mitt konto. Jag gav upp. När mitt studielån kom satte jag in 14000 på stenhuggarens konto och veckan efter ringde de från kyrkogårdsförvaltningen och berättade att de tinat marken på morgonen så att stenhuggaren kunde sätta stenen på plats.
På kvällen åkte jag och barnen dit med granris, ljus och andra prydnader som vi haft hemma i väntan på en "riktig" grav. 

När jag såg glädjen i dotterns ögon den kvällen så var det värt allt. Vi lever på smulor och bensinångor denna vecka men det är det banne mig värt. Det är en lättnad som är helt obeskrivlig att NU, ÄNTLIGEN är det över. Åtminstone känns det som om det är detta vi väntat på, detta som var det som behövdes för att kunna ta nya steg framåt i barnens sorgearbete. 

Jag är så oerhört less på invandrare...

Och nej, jag har inte gått och blivit sverigedemokrat och nej, jag tycker inte vi ska neka flyktingar. Absolut inte. Jag har ägnat en hel massa studietimmar de senaste åren med att få insikt i flyktingars hemländer, flyktingläger, avvisanden och stigmatisering. Jag utbildar mig till socialarbetare, både internationellt och nationellt och det är en inbodd reflex i mig att man ska hjälpa människor. Så ingen behöver skälla på mig och säga att jag är mot invandringen.

Men jag är less på rasismen. Och nej, jag menar inte att jag är less på skinnskallar och sverigedemokrater (som jag f.ö. inte alls sympatiserar med), jag har implementerat två nya rasistiska uttryck : "Omvänd rasism" och "kärleksrasism".

Den omvända rasismen är den som gör att man inte får säga någonting om invandringen för då är man rasist. För jag har fått en hel del kritik för mina uttalanden när jag säger att JO, invandringen är ett problem. För det är ett stort problem. Vi har många invandrare i vårt land. Det inrättas nya asylboenden i snart varje byhåla. Men min åsikt är alltså inte att invandringen ska stoppas, vi västerlänningar har det otroligt bra, och de allra flesta som kommer hit behöver vår hjälp.
Det jag menar är : Hjälper medborgarna till? Jag säger : Ett fåtal....
Många pratar om hur positiva de är till att vi tar emot flyktingar. Man samlar ihop kläder till boendena, man skäller på alla invandrarfientliga människor. Men allvarligt talat : Att prata, skänka gamla kläder och visa kärlek räcker inte!

För det är lätt att tala om vad bra det är att vi tar emot människor i nöd. Det är svårare att se till att det fungerar. I skolan : I närheten av asylboendena finns skolor. Där går de nyanländas barn tillsammans med "vanliga" barn. Det är jättebra, det snabbar ju upp integreringen. Men, hur blir läget i en femteklass där 14 av 17 elever knappt talar svenska? (Och för er som bor omkring små byskolor, så JA, det är så det ser ut på vissa ställen). Jo, Hur blir det i en klass där så många har en helt annan kultur och inte har vant sig vid hur samhället i det nya landet fungerar? 
Hur får man ihop detta med skolundervisning? Jag är väldigt säker på att man INTE får ihop det. Inte utan fler resurser. Men kommunens skolor måste ju spara också, så det är ju inte aktuellt med extra resurser. Vad blir resultatet ? Jo, de som har möjlighet väljer andra skolor där deras barn kan få förutsättningar till att få bra betyg. (Och ja, jag har pratat med några sådana föräldrar också)

I samhället : De nyanlända är vanliga människor de också. De har föräldrar som inte knyter an till sina barn precis som vi som bott i landet länge, de har nästan ännu sämre förutsättningar eftersom så många också gått igenom saker som gör att de mår psykiskt dåligt. De barn som kommer har, precis som de barn som är födda i landet, inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter osv..... Bland de nyanlända vuxna finns, precis som hos oss "andra" kriminella, våldsbenägna och de som har andra kognitiva problem. Inte fler, inte färre....men de existerar. 
Då behövs socialtjänsten. Det kan vara familjer som behöver boendestöd, familjebehandling och andra specialinsatser. Det kan till och med vara en så allvarlig situation så att barn behöver placeras hos andra då de far illa. Till detta behövs socialarbetare som kan göra alla behövliga utredningar och ta alla jobbiga beslut. Det behövs även tolkar och både socialarbetare och tolkar är det brist på redan nu. Vi behöver utbilda flera sådana och kommunerna behöver anställa. Kommunerna och högskolorna som samtidigt har stora sparkrav på sig. 

Bland de nyanlända är människor också sjuka, kanske ännu mera eftersom de tagit skada av flykten från sitt hemland. De behöver både psykiatrisk hjälp och medicinsk hjälp, precis som vi som är födda i Sverige. Men.....det är brist på sjuksköterskor, det är brist på läkare, det är brist på psykologer. Dessutom har ju alla sjukhus och landsting stora sparkrav på sig.

Så ja, jag anser att invandringen är ett stort problem. Inte att vi har den, utan att INGEN är villig att betala den. 
För vem ska göra det? Pensionärerna som redan är hårt drabbade? Arbetslösa eller sjukskrivna?

För jag är övertygad om att utan större inkomster till kommuner, landsting, stat, högskolor, skolor osv, kan vi inte fixa invandringen. Vi kan inte fixa sjukvården till någon (varken till svenskar eller somalier), vi kan inte fixa skolgången (varken till svenskar eller eritrianer).

Nu ska jag vara otroligt ärlig: 

Jag har fått skäll för att jag uttryckt, som någon sa, "rasistiska åsikter" och "brist på människokärlek" när jag pratat om detta (Det är detta jag kallar kärleksrasism). Men jag är i alla fall fullt beredd att betala för det (inte bara genom arbetet). De senaste åtta åren har vi som har lön fått väldigt mycket mera i plånboken så vi kan köpa ännu mera och bidra ännu mera till världens överproduktion av kapitalvaror. Jag är villig att skippa alla fem jobbskatteavdrag och återgå folkhemmets grundidé till att skatter ska bekosta vår (och de nyanländas) välfärd. 

Jag tycker det är att visa människokärlek i mycket större utsträckning än att sitta hemma och twittra eller facebooka om vad elaka alla är som uttrycker oro i invandrarfrågan.

Hur många är beredda att faktiskt vara med att hjälpa till?

Vilken välfärd?

Välfärd är bland annat de delvis skattesubventionerade eller helt skattefinansierade tjänster och de transfereringar som stat, landsting och kommun tillhandahåller i syfte att säkra individens trygghet vid bland annat barndom, sjukdom, arbetslöshet, funktionsnedsättning och ålderdom.Kallas ibland även "social trygghet" eller "socialt skyddsnät". Det handhas i Sverige av kommunerna och ett antal myndigheter under socialdepartementet. Regeringsformen föreskriver att "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten." (Wikipedia)

Välfärdsstat, nationalstat där det offentliga ansvaret för medborgarnas välfärd är omfattande. (NE)

Jag läste en debattartikel i en kvällstidning häromdagen. Den var skriven av Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på arbetsgivarorganisationen Almega och rubriken var : "Nu börjar den svenska välfärden nedmonteras"

Jo, det har jag ansett länge!

Men.....om man skriver en sådan debattartikel direkt efter ett val där förespråkare för den nordiska universella välfärden så blir jag lite kallsvettig. (Ifall någon undrar vad den nordiska välfärden är så är kärnpunkten att alla ska ha lika möjligheter, social solidaritet och trygghet för alla, att alla ska ha lika tillgång till social och hälsotjänster, utbildning och kultur. Välfärden ska också huvudsakligen finansieras genom ett, jämfört med andra länder, högt skattetryck, enligt Norden.com)

Så, vad handlade då debattartikeln om?

Jo, den handlade om att författaren ansåg att problemet var detta ; Privata vårdgivare kommer inte att våga utveckla sin verksamhet och anställda med idéer om hur vården kan bli bättre kommer inte att våga starta nya företag. Internationella aktörer kommer inte heller att vilja etablera sig i Sverige, och vi riskerar därmed att gå miste om nya behandlingsmetoder.

Det är de mindre företagen där vinst ofta är en del av lönen som kommer att drabbas hårdast av Vänsterpartiets uppgörelse med regeringen. De flesta företag inom välfärden är små och möjligheten att ta ut vinst är central för att grundarna överhuvudtaget ska kunna arbeta i företaget.

De som nu alltså drabbas först är sjuksköterskor, förskollärare och andra som startat egen verksamhet. Troligtvis en verksamhet du brukar. En skola, en förskola, en vårdcentral eller ett äldreboende.

Aha, så det är alltså där vi har problemet med välfärden? Valfriheten? Att små "välfärdsföretag" ska gå under? Att de som äger företagen inte ska kunna ta ut vinster?

Ursäkta mig, herr Lindberg, men jag tycker du är ute och cyklar......och den cykelturen har inte ett dugg med välfärd att göra.

Nu är inte jag superförespråkare för de som bildat regering i höst. Jag är ännu mindre förespråkare för de som innahaft regeringsställningen de senaste åtta åren.

Men.....jag är en förespråkare för universell välfärd. Den där välfärden som säger att det är samhället som ska ha ansvaret för välfärden. Den där välfärdspolitiken som ibland kallas för "social trygghet" eller det "sociala skyddsnätet". Jag hittar inte det i den välfärd som författaren till debattartikeln beskriver. I den artikeln hittar jag förlorade arbetstillfällen och minskade vinster för ägarna.

Han skriver också om att den vi kommer att missa internationella utvecklingar inom välfärden om vi stoppar välfärdsföretagen.

Fast jag undrar : Innan privatiseringarna skapade Sverige sig ett rykte om att vara OERHÖRT framstående då det gällde både medicinsk utveckling och skolresultat. Då var det det staten som ägde det hela. Det var staten som hade det ekonomiska ansvaret. Det var samhället som var den stora arbetsgivaren och som genom skatter på de anställdas löner försökte tillgodose att : alla ska ha lika möjligheter, social solidaritet och trygghet för alla, att alla ska ha lika tillgång till social och hälsotjänster, utbildning och kultur.

Detta tycker jag är precis vad den nordiska universella välfärden vi en gång var så stolta över, står för. Den står för ALLAS välfärd, inte bara de som är arbetsgivare.

Deodorant och Bodybutter

Som någon kanske vet så tillverkar jag egen bodybutter och egen deodorant. Det har ju också visat sig att några människor i min närhet vill använda sig av mina, numera väl utprovade, produkter.

De finns att köpa i självbetjäningsgårdsbutiken på Åkre. Dessutom finns det möjlighet att höra av sig till mig så kan jag fixa det hela.

I självbetjäningsgårdsbutiken finns även en massa information om de olika råvaror som finns i de färdiga produkterna, men eftersom jag (till min förvåning) insett att alla inte åker till Segersta när de är sugen på bodybutter eller deodoranter så lägger jag ut innehållsförteckningarna även här:

ANNAS BODYBUTTER

Annas bodybutter är en hudlotion gjord helt utan emulgeringsmedel och

andra tillsatser. Den är istället gjord av olika ekologiska oljor och fetter.

Doften kommer från en eterisk rosenträolja.

Bodybutter innehåller inget vatten så för att uppnå bäst effekt kan det vara

bra att smörja in kroppen direkt efter dusch eller bad, då huden är lite fuktig.

Ingredienser:

Sheasmör: Kommer från sheaträdet som växer på den västafrikanska

savannen. Trädets frukt har en kärna (nöt) som har ett fettinnehåll på 50%

och det är denna nöt som används för att göra sheasmör. Sheasmöret kallas

även för ”Womens gold” eftersom tillverkningen ger hundratusentals

kvinnor arbete och ökad status i samhället. Sheasmörets feta yta skyddar mot

väder, vind, irritation och bevarar fukt bra. Den är även känd för att påskynda

hudläkning och är bra för torr, narig, fjällig och sprucken hud, småsår,

eksemhud och solsveda. Den har också en naturlig solskyddsfaktor 3.

Olivolja: I bodybuttern används en ekologisk, kallpressad olivolja

som är framställd i Spanien. Den feta ytan som olivoljan ger på huden

skyddar mot väder och vind. Den är en klassisk olja för torr och sprucken hud

och är även känd för att vara antiinflammatorisk och kan lindra klåda och

irritation.

Jojobaolja: En antiseptisk olja som utvinns av fröna från jojobabusken

som växer i öknarna i sydvästra USA. Den är helt doftfri och är den av

naturens oljor som är mest lik hudens egen olja. Jojobaolja är bra om man

har problemhud då den tränger in lätt i huden. Den är även känd för att

lindra infekterad hud och eksem. Jojoban gör även så att huden behåller sin

elasticitet och smidighet.

Mandelolja: Detta är en näringsrik olja som utvinns ur sötmandeln.

Mandelolja är en mild och mjukgörande olja. Den rekommenderas särskilt

till känslig hud och babyvård. Den gör torr, spröd och sträv hud smidig och

kan lindra vid hudinflammationer och klåda.

Eterisk rosenträolja : Utvinns ur veden från rosenträdet som växer

huvudsakligen i Brasilien. Den har en mjuk, söt och rosigt blommig trädoft

med frisk krydda. Rosenträoljan anses kunna motverka rastlöshet och istället

stimulera stabilitet och glädje.

Bodybuttern finns att köpa för ca 80 kr/burk. Att priset kan skilja beror helt enkelt på att jag anser att det är onödigt att lägga ner massor av pengar på dyra burkar när det går att återanvända glasburkar eller hitta burkar i olika affärer där de är superbilliga.

ANNAS DEODORANT

Annas deodorant är en deodorant helt utan kemikalier. Den är istället

baserad på oljor och fetter som blandas med fuktupptagande stärkelse och

doftneutraliserande naturliga ämnen. Deon innehåller inget fuktinstängande

(som aluminium) och i början av användandet kan man uppleva att man

svettas mycket. Detta upphör efter några dagar. Deon finns om stift, men

enklast är att använda den som en ”vanlig” salva. D.v.s, ta en liten klick på

fingret och smörj in där du vill applicera deodorant.

Ingredienser:

Sheasmör: Kommer från sheaträdet som växer på den västafrikanska

savannen. Trädets frukt har en kärna (nöt) som har ett fettinnehåll på 50%

och det är denna nöt som används för att göra sheasmör. Sheasmöret kallas

även för ”Womens gold” eftersom tillverkningen ger hundratusentals

kvinnor arbete och ökad status i samhället. Sheasmörets feta yta skyddar mot

väder, vind, irritation och bevarar fukt bra. Den är även känd för att påskynda

hudläkning och är bra för torr, narig, fjällig och sprucken hud, småsår,

eksemhud och solsveda. Den har också en naturlig solskyddsfaktor 3.

Olivolja: I bodybuttern används en ekologisk, kallpressad olivolja

som är framställd i Spanien. Den feta ytan som olivoljan ger på huden

skyddar mot väder och vind. Den är en klassisk olja för torr och sprucken hud

och är även känd för att vara antiinflammatorisk och kan lindra klåda och

irritation.

Potatisstärkelse: Vanligt potatismjöl. Det fungerar som svällande och

upptorkande. Effektiv som fuktbindande, dvs det som fångar upp svetten.

Bikarbonat: Anses kunna minska svettlukt. Har dessutom en

fuktbindande och emulgerande effekt.

Eterisk rosenträolja : Utvinns ur veden från rosenträdet som växer

huvudsakligen i Brasilien. Den har en mjuk, söt och rosigt blommig trädoft

med frisk krydda. Rosenträoljan anses kunna motverka rastlöshet och istället

stimulera stabilitet och glädje.

Cederträolja: Används som rökelse i Asien. Doften är mycket rökig och

tjärig och passar bra som komplement till rosenträoljan. Anses kunna

motverka problem i njurar och urinvägar.

Av samma anledning som att priset skiljer sig på bodybuttern så skiljer sig även priserna på olika deo, min riktmåttet är : En deostick kostar ca 25 kr/hylsa och en burk med deo kostar ca 40 kr.

Hoppas någon mer vill unna sin hud något annat än olika färgämnen, konserveringsämnen, dofttillsatser, metaller och annan joll...

Jag blev så arg på mig!!!

Det brinner i Västmanlands skogar, det tror jag alla vet vid det här laget. Vi bor 15 mil ifrån själva branden men ändå är luften disig och det luktar brandrök, det ger en liten hint om hur kraftig branden faktiskt är.

Själv har jag första dagen på min enveckassemester så jag tar det otroligt lugnt, sitter vid datorn, läser lite, stirrar på disken och funderar på vad jag inte hunnit göra i sommar. Något som jag ändå var tvungen att göra var att tvätta kläder, så tvättmaskinen är nog det enda som jobbat hårt här idag. Det är varmt väder ute, så jag gick ut på gräsmattan för att hänga upp den blöta, rena vittvätten för att hänga den på min mycket dyra torkvinda. 

När jag står där och hänger tvätten så kommer jag på mig själv att tänka : "Men usch så hemskt, nu kommer ju min nytvättade tvätt lukta brandrök"

Jag blev så arg på mig själv!! Kära nån, det är hittills 1200 personer som fått lämna sina hem med kort varsel, de har inte en aning om husen står kvar eller om de förlorat allt de inte fick med sig i bilen. Det är nästan 5000 personer i Norberg som  tillbringat senaste dygnet med att packa och vara nervös för huruvida de måste fly undan elden. Det är 110 brandmän ute i skogarna, för att med minimalt med sömn och i 30 graders värme gör allt för att försöka stoppa eldens framfart. Det är massor av poliser som åker runt i byarna, tätt intill elden för att göra allt för att försöka få folk att lämna sina hem, som möter människors förtvivlan och rädsla hela inför det stora hotet som elden innebär. Det finns 13 helikopterförare som flyger fram och tillbaka i värme och dålig sikt för att på något sätt försöka få på så mycket vatten som det bara går för att stävja elden. Det finns massor av människor som faktiskt riskerar livet för att försöka rädda byarna i Västmanland. Folk som bor inom åtta mils radie från branden rekommenderas att hålla sig inomhus, stänga fönster och dörrar och om de mår dåligt av röken, resa bort.

Och här stod jag, 15 mil därifrån (fågelvägen alltså) och muttrar över att tvätten kan lukta lite brandrök. Skäms på mig!

Sedan, när jag satte mig framför datorn och lyssnade på lite livesändningar, skämdes jag lite för andra också. För jisses vad det ska gnällas och kritiseras.

En kvinna skällde över att de inte fått reda på att de skulle evakueras i tid och bara fått en kvart på sig att packa. Hennes grannar hade packat sedan länge och var fullt beredda, eftersom de sett att röken kommit närmare och närmare och dessutom hört på radion att det var aktuellt. Men denna kvinna var arg på räddningsledningen som inte informerat henne personligen flera timmar tidigare så hon hunnit packa.

Nu inser jag att det kan ha varit så att hon, i sin egen rädsla, förträngt att det faktiskt var så nära och att hon var rädd och behövde lägga skulden på någon för det som hände. Men faktiskt så tycker jag att journalisterna också borde vara medvetna om att det kunde vara så och inte låta henne skälla över räddningsledningen i media.

Eller ta mannen som inte kunde begripa varför inte räddningstjänsten kunde åka och vattenbomba hans sommarstuga. Eftersom huset intill redan brunnit ner borde de ju förstå att det var risk att hans hus också skulle brinna upp. Själv satt han i Västerås och var förbannad för att de inte prioriterade hans nytimrade sommarstuga mitt i skogsbranden. Varför bryr sig ens massmedia om honom???

Fanns också en rubrik om att ett skogsbolag kritiserade räddningstjänsten för att skogsbranden spridit sig så fort och långt. Undrar om det var samma skogsbolag som hade beställt markberedning i torr skog och 30 graders värme och (som man misstänker) var anledningen till att skogen tog eld från första början.

Det klagas en hel del över räddningsledningen. Hallå! Vi har den största skogsbranden i modern historia i landet. Det är tokvarmt, det blåser. Alla brandmän vittnar om att elden "hoppar" flera kilometer i vindbyarna. Det finns hus och gårdar i dess väg och någon måste bistå dem i evakueringarna. INGEN som jobbar med bränderna har någonsin varit med om något liknande och klart som tusan att det är kaos. Inte katten blir elden släckt bara för att folk går ut i media och riktar "skarp" kritik mot ledningen.

Som sagt, jag skäms!

Sedan läser jag facebook. Då kommer tårarna istället. För VILKET engagemang! Åkerifirmor ordnar lastbilar till evakueringar, djurtransporter och vattentransporter. Privatpersoner erbjuder hästtransporter. Ridskolor och trav erbjuder stallplatser, IKEA erbjuder sängar, täcken och kuddar, stora hotell erbjuder rum. Privatpersoner erbjuder logi för hela familjer och dess husdjur. De som har körkort för tung trafik erbjuder sina tjänster, läkare, veterinärer och sjuksköterskor lämnar sin mobilnummer och är beredd att rycka in. Man samlar redan in allt som kan behövas för de som förlorat sina hem och behöver nya husgeråd och kläder. Man ordnar transport och mjölkningsmöjligheter för 120 mjölkkor inom en timme och hagar finns för både kor och hästar överallt i Dalarna, Värmland och Gästrikland. Allt gratis. Allt tack vare människors engagemang. 

Då blir jag lite stolt!

Sedan lyssnar jag på intervjuer av några som drabbats hårt och fått lämna sina bostäder. De berömmer brandmännen, poliserna, hemvärnet och alla hjälpsamma människor.

Då blir jag ännu mera stolt. Stolt över att de, mitt i sin egen sorg, kan hysa tacksamhet över alla dessa människor som sliter, nästan dygnen runt, för att på något sätt försöka få stopp på branden.

Så......jag kommer att lukta på min torkade tvätt, känna brandrökslukten och med respekt tänka på alla som drabbats så otroligt mycket hårdare än att ha fått lite röklukt på vittvätten...

Jag jobbar, alltså lever jag.

Fick ett deppanfall i går morse när jag var på väg till sommarjobbet. Deppanfallet i detta fall var det faktum att jag måste jobba. Det som utlöste deppanfallet var förmodligen att det nästan inte var någon trafik ute på vägarna strax efter sju på morgonen. 

Att det inte var någon trafik ute en fredagmorgon kan jag tänka mig har sitt ursprung i de statusar som pyntat facebook den senaste veckan: "Semester".

Naturligtvis är alla människor som arbetar värda sin sommarsemester. Man betalar under hela året för att få den och man sliter under hela året och behöver vilan. Självklart ska man njuta av sin rätt till semester.

Men jag var alltså på väg till jobbet, precis som jag kommer att vara varenda vardag fram till tentaveckan börjar i Gävle, för då ska jag åka tåg till Gävle istället.

Jo, jag tycker det känns orättvist ibland, att inte kunna ha semester alltså. Fast egentligen är det inte så orättvist om jag tänker efter. Det är bara det att jag VILL ha semester och vara ledig. Men, om jag tänker efter, så förstår min hjärna att det är självförvållat att jag måste jobba hela sommaren, för jag har ju valt att studera. Jag har valt mina vägar själv ända sedan 1986 och det har inte alltid varit så kloka val, men jag har klarat mig. Hyfsat i alla fall.

Jag har varit ensam med mina barn och jag har jobbat. Eftersom jag inte haft någon speciell utbildning har jag haft lite trassel MELLAN de olika jobben, men jag har banne mig gett allt under de perioder jag jobbat. För jag har haft barn. Att ha barn kostar pengar och eftersom jag alltid velat att mina barn skulle få mer än basföda och baskläder så har jag varit tvungen att jobba och tjäna pengar. Under långa perioder har mina barn anlänt till dagis/fritids först av alla och jag har hämtat dem sist. Mina barn har tillhört dem som flyttat runt mellan olika dagis fritids under sommaren eftersom man haft stängt på de olika ställena då personalen fått sin efterlängtade semesterperiod. Men jo, det har varit mitt val, eftersom jag velat försörja mina barn, därför att jag velat att vi skulle ha något mer än existensminimum. Därför att jag inte ville lära mina barn att "Det är bara att ringa till soc"

Så här har det varit (och är) för otroligt många ensamlevande föräldrar. Så här är det även för många familjer där föräldrarna lever ihop men där någon (eller båda) är arbetslösa eller lågutbildade. Där man inte har något annat val än att ta de arbeten som finns, vilket huvudsakligen är under sommaren. Där man är tvungen att "ge allt" när man har chansen till extrajobb eller praktik, eftersom man inser att det är väldigt viktigt att ge ett hängivet och gott intryck till presumtiva arbetsgivare om man vill ha ett "riktigt" jobb. För man vill ge sin familj något mer än att bara "hanka sig fram".

Så här är/var livet för oss. Inget att göra åt.

Men ibland blir man nerklubbad. Det är när man möter den där människan som fortfarande har ett val. Den där människan som säger :Nej, jag vill bara jobba deltid för jag vill ta hand om mina barn. Eller den där människan som konstaterar att "Vi vill inte att våra barn ska tillbringa för mycket tid på dagis, det mår de inte bra av, så vi valde att vara hemma med våra barn" Värst av allt är de fina människor som säger : "Föräldrar nuförtiden är så egoistiska, de väljer jobbet framför barnen när de inte ens låter barnen få några veckor ledigt från fritids under sommaren"

Dessa kommentarer talar om för mig att jag är en dålig förälder. Jaja, det är oförståelse, men ändå. För allvarligt talat: Väldigt många människor har inte valt att leva ensam med sina barn. Väldigt många människor vill ha ett arbete de trivs med, de vill kunna jobba deltid och de vill kunna låta sina barn uppleva semesterresor och ledigheter. Men, de människor som inte har allt det här måste ju ta de tillfällen som finns till jobb. Alltså, extrajobb när alla "goda" föräldrar har semester och är hemma med sina barn. 

Alltså, kära goda föräldrar, åker jag till jobbet varenda dag nu när ni har semester och lämnar mina barn hemma. Förhoppningen är att vi ska kunna göra en liten kryssning tillsammans i slutet av sommaren eftersom det är något barnen faktiskt önskar sig. Att vi ska göra något tillsammans alltså. Men en kryssning tillsammans med två tonåringar kostar en hel del, så varenda timme jag gör är ett bidrag till denna kryssning. Så jag jobbar så många timmar jag kan fram till skolorna börjar. Då är det inte bara jag som börjar skolan, även barnen gör det. Blir lite knepigt att hitta tiden till den där kryssningen vi alla vill göra. Tillsammans. Som familj. Dessutom, när man tagit valet att plugga i flera år, så kan jag ju tala om att studielånen inte är skyhöga så mycket i ekonomin släpar efter. Sånt vill man komma ikapp med när man får lön under sommaren. Har man dessutom glasögon och desperat behöver nya då synen försämrats rejält, så kanske man även vill hämta ut dem för hälften av en värdefull månadslön under sommaren. 

Det är när man börjar tänka på allt det här som man blir deppig en fredagsmorgon på väg till jobbet. Det är när man tänker på det här som man blir så trött och känner en enorm negativ stress.

När man kommer till detta stadium och talar om hur man känner sig, då kommer den riktiga käftsmällen från välmenande medmänniskor :"Men, du jobbar för mycket, du måste tänka på dig själv också"

Okej, jag är gnällig nu. Jag inser också vilken tur jag har. Jag har ett fantastiskt bra sommarjobb. Det är varierat och självständigt, jag får vara ute mycket och det är inte hårt fysiskt arbete. Jag har en hyfsad lön och jag har barn som är så pass stora att de kan tycka det är skönt att mamma är borta hela dagarna och inte stör deras umgänge och sömn. Jag har dessutom möjlighet att jobba mer än heltid vilket faktiskt även betyder att jag får lön för ganska många fler timmar än vad många andra får på sina sommarjobb.
Jag lever också med att det är sista sommaren jag behöver sommarjobba. I Januari är jag framme vid mitt mål. De dryga tre åren av hårt pluggande och sommarjobbande är över. Arbetsmarknaden för socionomer är stor och nästa sommar kommer jag (förhoppningsvis) att ha hunnit jobba ett halvår med helt okay lön och jag kan ta ut några veckors betald semester under sommaren. Jag kommer att vara en mamma med en inkomst som även kommer att gagna mina stackars försummade barn som tillbringat alltför mycket tid på dagis/fritids när de var mindre. Kort sagt. Jag ser ett stort ljus i en mycket lång tunnel.

Många har inte det ljuset i sina tunnlar. Många har inte möjligheten att studera. Ibland klarar inte ekonomin det, ibland går det inte för barnen är för små. En del har helt enkelt inte hjärnan för det. Jag kom in på min drömutbildning för att jag hade bra resultat på högskoleprovet. Alla har inte det. Alla har inte bra betyg. Jag har klarat studierna för jag har ett fantastiskt skyddsnät omkring mig bestående av vänner och familj. Alla har inte det. 

Jag är storligen bekymrad över de ekonomiska klasskillnaderna i samhället. Jag är storligen bekymrad över det enorma gap som gör det nästan omöjligt för en lågutbildad låginkomsttagare att ta "ett kliv upp". Jag är storligen bekymrad över att betygen har så stor betydelse, att det blir nästan omöjligt att skaffa sig ett jobb om man inte har höga betyg eller högskoleexamina.

Men framför allt är jag storligen bekymrad över att så många människor mår så dåligt över att känna att de är dåliga föräldrar om de inte har semester med sina barn, att de är dåliga människor om de inte är friska, att de är dåliga människor om de inte jobbar, att de är dåliga människor om de jobbar för mycket, att de är dåliga människor om de inte har bra betyg.

De enda människor (förutom de rent kriminella) som ska behöva känna sig dåliga är de som verkligen inte VILL förändra en dålig situation, de som lutar sig tillbaka och anser att det är bekvämare att leva på socialbidrag än att söka jobb. Men jag tror inte att dessa människor är så många som många tror.

Utmaning!

Det cirkulerar uppdrag på Instagram och på Facebook, såna där uppdrag som att "Dela med dig av din vardag i X antal dagar" eller "skriv tre positiva saker varje dag".

Jag har fått en hel del uppmaningar och utmaningar om att göra sånt, men näe....jag har inte gjort det. Eller jo, jag har gjort det. För jag gör det ofta. Om jag ser en häftig grej i min vardag så fotar jag den  och lägger ut den. För att jag vill. Inte för att jag måste. Jag har helt enkelt en grej jag vill berätta och eftersom vi har förmånen att liva i ett samhälle med yttrandefrihet så gör jag det. Ibland och när jag har lust...

Det här med positiva saker då?  

Ärligt talat tycker jag att det är tragiskt att människor ska behöva sådana uppmaningar. Att skriva tre positiva saker som händer varje dag i en vecka.
Jag tog en liten historietillbakablick på internet för att tänka lite extra på hur mycket positivt tänkande det finns där. Det var lite deprimerande faktiskt.

Väldigt mycket "jag har tråkigt", "ont i huvudet", "deppig idag","usch, vilket väder". Sånt som man absolut har rätt att tala om, men det är bara det att några har en förmåga att BARA tala om det. Det negativa alltså. Man brukar ju säga att det hjärtat är fullt av talar munnen. Det gör mig lite ledsen. För jag har några "vänner" som bara talar om att de mår dålig när de mår dåligt (vilket verkar vara väldigt ofta). När de inte mår så dåligt så kan det nämnas som "idag mår jag inte lika dåligt" 
Om man tycker att man har anledning att skriva att man mår dåligt så tror jag också att det innebär att man tänker på att man mår dåligt väldigt ofta, vilket faktiskt gör mig irriterad ibland. För hur dåligt mår man inte av att tänka på dåliga saker???

För är det inte så att det är väldigt lätt att fångas i ett tankemönster av negativa känslor? 

Det är samma sak med ilska. En del personer är så arga hela tiden (åtminstone är det vad de skriver om väldigt ofta) Det måste vara jobbigt att gå med så mycket ilska inom sig att man måste skriva om det hela tiden?

Jag är också arg ibland.Och när jag är arg är jag SKITARG (oftast). Då talar jag om det. Om det är saker jag är arg över som gäller orättvisor i samhället så talar jag om det på facebook. Är jag arg på någon person talar jag om det för......nån jag litar på. För det hjälper att tala om för någon att man är arg tror jag. Då liksom delar man med sig av ilskan vilket gör att den halveras. Ibland kanske man till och med får respons som leder till att ilskan försvinner.
Men att krampaktigt hålla fast vid ilskan leder ju ingen vart, annat än till eget dåligt mående.

Ibland känner jag mig också sviken. Fast jag lägger inte ut det på facebook i långa haranger över hur svekfull omgivningen är. Det blir liksom inte bättre av det tror jag. Jag blir arg och talar om det för någon jag litar på och sen går det arga över. 
Jag vill inte ödsla tid på en person som sviker och förråder. Den som sviker och förråder är inte värd att jag ska må dåligt....

Jo, positiva saker var det ju jag pratade om.

När jag fick "utmaningar" om att skriva positiva saker så tänkte jag att jag skulle kolla igenom min "tidslinje" på Facebook, för jag har den känslan av att jag ser positiva saker i det mesta (och skriver det). Och så är det faktiskt. Jag skriver positiva saker varje dag tror jag, nästan i alla fall. 

För jag är sån. När jag är "nere" säger jag inte så mycket, för då vill jag vältra mig själv i det. För om jag ska tjata om det med cybervärlden så biter det sig fast tycker jag. Det negativa alltså. Jag gillar inte att skriva "jag mår skit" och sen få hundra hjärtan och en massa kramar som kommentarer. För jag är ingen kramig person. Och när andra tycker synd om mig så tycker jag ännu mera synd om mig och då mår jag ju aldrig bättre.

Jag är en väldigt positiv person tror jag. Jag tycker inte om att fokusera på det som är dåligt. När mina vänner är irriterade över att vädret är dåligt, så kan jag visserligen hålla med, men samtidigt kan jag känna tacksamhet över att det inte är fint väder när jag måste vara inne och plugga.
När mina studiekamrater blir ledsna över någon kritik i ett omdöme så gläds jag över att läraren skrev något positivt om något annat.

Min syn på saken:

30 grader varmt - Jag är glad att jag har ett hus som jag kan fixa korsdrag i
Åska - Det blir underbar luft efteråt
Regn - Bra för grönskan, myggfritt, jag har tak över huvudet
Snö - Jag har en svåger som plogar, det är vackert ute, snön isolerar så att inte vattnet i kåken fryser lika lätt.
Dåligt med pengar - Barnen lär sig att inte ta pengar för givet
Trotsig ungar - De blir förmodligen starka som vuxna eftersom de lär sig att stå upp för sig själva.
Kuggad i tentan - Jag lär mig mera och gör ett bättre resultat nästa gång
Trasig bil - Jag har en underbar bilmekaniker
En böjd kniv på gräsklipparen - Jag behöver inte vara lika försiktig när jag klipper gräset, klipparen är redan lite sabbad
Dåligt med bensin i bilen - Nåja, jag har vänner att åka med och i annat fall är det miljövänligare i alla fall att låta bilen stå.
Misslyckad matlagning - Jag har ju lärt mig hur jag inte ska göra.
"vänner som sviker" - Jag har andra fina vänner som inte sviker
Förkyld - Jag är inte döende
Ungar som är sjuka - Jag har mina ungar kvar i livet.

För det är min inställning till livet. Visst finns det saker som är tråkigt och negativa, visst blir jag ledsen och förbannad. Men det drabbar ingen annan hårdare än mig själv om jag klamrar mig fast vid det som är jobbigt och jag är värd bättre. 

Alltså försöker jag se det positiva med det mesta som händer, åtminstone så fort den första ilskan eller gråten lagt sig.

Så det tänker jag fortsätta med. Min utmaning till mig själv och till alla andra är : 

Försök att varje dag, i resten av livet,  se något positivt i det som händer, även det som är negativt. 

Skriv gärna om det på facebook, eller ännu hellre.....tala gärna om det för omgivningen.


Bli ledsen, bli arg. Gråt och skrik, Men fastna inte i det.

Det hjärtat är fullt av talar munnen...(eller pennan)

Jag kliar inte....

Idag har det varit kanonväder ute. Inget konstigt alls med det, bara skönt...
Men jag är gladare ikväll än vad jag har varit på väldigt länge.

För idag har jag varit ute. Jag har klippt gräs, jag har gått en sväng, jag har varit ute på altanen i värsta södersolsgasset. Från tidig förmiddag till sen eftermiddag. 
När jag klippte gräset hade jag shorts och linne. Känner till och med att det biter lite i skinnet och ser fram emot att få lite färg på kroppen.

Helt normalt kanske. Fast näe, inte för mig.

För förra sommaren var jag inomhus när det var solsken. Förra sommaren kliade jag. HELA jag. Var jag ute i solen fick jag stora kliande prickar som på natten gick sönder för jag kliade mig i sömnen. Minsta lilla solstrimma på bar hud gav kliande utslag.

Så nu njuter jag....

Läkarna tyckte ju förra sommaren att jag hade soleksem och jag skulle säkert inte bli av med eländet förrän möjligen efter klimakteriet. 
Läkarna tyckte ju också att jag skulle köpa en massa dyra salvor med en massa kemiskt jox i för att slippa utslagen.

Jag höll inte riktigt med.

Eftersom jag varit aningen fokuserad på det här med socker detta år så kan jag också med säkerhet säga att jag är övertygad om att det har med det att göra. Mina utslag alltså. Denna vår har jag läst forskning på forskning som talar om sockrets och vetets illasinnade konstruktion. Jag har intervjuat människor som slutat med socker och vete och jag har följt ett antal bloggare som slutat med socker och vete.

Så nu är jag ännu säkrare.

Jag märkte redan tidigt under förra hösten att klådan minskade när jag inte åt mjölprodukter. Läkaren höll med om att det kunde vara en glutenreaktion, så jag körde med det. Glutenallergiker kunde jag stå ut med att vara, bara jag slapp klådan. Klådan blev bättre, men inte riktigt så bra som jag tyckte att det skulle bli.

Vid nyår tog jag beslutet att sluta med så mycket socker och andra snabba kolhydrater jag kunde. Ifall någon inte vet vad snabba kolhydrater är så kan jag tala om att det är , förutom rent socker,allt som kroppen omvandlar till socker som inte är socker från början, alltså stärkelse (majs, potatis, mjöl) frukt (som innehåller både fruktos och druvsocker) allehanda sötningsprodukter. Jo jag slutade med en hel del....

Istället äter jag ganska mycket köttfärsmojs, keso, ost, bacon, ägg, grönsaker, bär mm....

Så, sedan nyår har jag ätit mig mätt på helt underbart god omväxlande, näringsrik mat. Jag har inte gått ner så mycket i vikt, för jag har inte rört mig så mycket som jag borde, jag har inte sovit så mycket som jag borde (jo, sömn påverkar vikten) och framför allt så äter jag ju så otroligt god mat att jag helt enkelt äter för mycket.

Men, som sagt var. Jag har inte ätit mjöl (inte någon sort som innehåller gluten) Har jag ätit bröd så har jag gjort det med mandelmjöl eller bovetemjöl. 

Jag har också skippat allt vad köpta hudkrämer heter (Nja, inte riktigt, jag har faktiskt använt helosansalva några gånger). De senaste månaderna har jag bara använt egentillverkade salvor, tillverkade av naturliga produkter : Sheasmör, jojobaolja, rapsolja, mandelolja, olivolja, bivax, doftoljor. Deodoranterna består av olika fetter, majsstärkelse eller potatismjöl och bikarbonat.

Idag har jag varit ute i shorts och linne i strålande sol.
Ikväll sitter jag och njuter av en, visserligen trött, men helt klådfri kropp.

Och vet ni vad. INGET kommer att få mig att återgå till en föda med snabba kolhydrater i. För jag lovar att det inte är bara jag som blivit av med hudproblem genom att skippa socker och vete. Det är inte heller bara jag som har en problemfri mage efter att ha skippat socker och vete. 
Och det är inte bara EN forskare som har studerat de enormt stora folkhälsoproblem som numera är förknippade med en enormt för hög konsumtion av socker och vete.

Nu ska jag gå och vispa bodybutter.....

Skratta åt det...eller förresten, gör inte det...

"Jag måste säga om skrattet, det är dårskap

och om glädjen, vad tjänar den till"

(Predikaren 2:2)

Nej, jag är inte galen och deprimerad. Jag har bara funderat en hel del den sista tiden över när och hur man skrattar. 
För hur skrattar vi egentligen? Eller kanske inte hur.....men när och varför?

De senaste dagarna har jag fått frågan flera gånger om jag är sur. Och nej, jag har inte varit sur, jag har varit lite stressad och ganska fokuserad på det jag hållit på med. Men jag har absolut inte varit speciellt sur. Så jag tänkte lite på hur man visar att man inte är sur. Jo, det är genom att skratta.

När min storjänta var ett år skulle vi ta såna där dyra porträtt hos en fotograf i Edsbyn. Jag tyckte, och tycker fortfarande att det blev jättefina foton. Men hennes farmor blev jättebesviken när hon såg fotoserien. "Hon ser ju inte glad ut" sa hon. Näe, sa vi (hennes pappa och jag), hon skrattar inte på fotona, men hon ser ju inte sur ut heller. Och förresten, varför ska hon skratta på foton när hon skrattar så sällan i verkliga livet. Fotona ska ju spegla den hon är. Eller?
För min storjänta var ingen "glad" unge. Hon verkade vara nöjd med livet och hon var inte alls ledsen av sig. Men hon skrattade eller ens log, väldigt sällan. 

Så de senaste dagarna har jag tänkt på det där med sociala konstruktioner (mest för att vi har skrivit en hel uppsats kring såna) och jag har kommit fram till att skrattet på något sätt blivit en social konstruktion. Det är något man måste göra för att inte omgivningen ska tro att man är sur. Om man låter bli att skratta så stör man den sociala ordningen.

Missförstå mig inte. Jag skrattar, ibland till och med ofta. (Vilket för övrigt även min storjänta gör). Jag skrattar när jag hör något roligt, jag skrattar ibland när någon GÖR något roligt (Dock inte åt mr Bean, för han tycker jag är pinsam). Är jag väldigt trött skrattar jag till och med åt det mesta. Men.....jag skrattar kanske inte så ofta. Min förra sambo sa faktiskt för flera år sedan att han tyckte jag var trevlig att umgås med för jag skrattade inte så fort jag sa något. Just då förstod jag inte vad han menade och jag blev ganska konfunderad över hur han tänkte. Men nu förstår jag. För allvarlig talat.....Tänk på NÄR vi skrattar.

"Jag tycker att du beter dig väldigt illa nu" Hahahahahahahahhahaha, för om man skrattar lite så låter det inte lika elakt. Eller?

"Usch, vad jag mår dåligt" Hahahahahhahahhahaha, för om man skrattar lite så låter man inte lika gnällig. Eller?

"Oj, vad jag känner mig stressad nu" Hahahahhahahhahaha, för om man skrattar lite blir det inte lika stressigt. Eller?

Ni förstår kanske vad jag menar?

Men faktiskt. Om jag säger till någon att denna betett sig illa så tycker jag att om jag ska visa att jag menar vad jag säger så ser jag hellre allvarlig ut.
Om jag mår dåligt och tycker att jag behöver tala om det för någon så gör jag det för att jag känner mig dålig och vill ha lite medlidande. Då är jag inte glad.
Om jag känner mig stressad så känner jag mig stressad. Då vill jag fokusera, inte skratta bara för att folk inte ska tro att jag är sur för att jag är stressad. Jag ÄR ju stressad.
Jag tycker det känns ärligare på nåt sätt. 

Så nu vet ni. Jag skrattar när jag tycker att det finns anledning att skratta. Jag ser arg ut när jag tycker det finns anledning att vara arg. Jag ser ledsen ut när jag känner mig ledsen och är jag sur så lovar jag ingen kommer att missa det heller.

För mig är skratt ett sätt att visa att jag är glad. Att skratta i varenda mening anser jag vara en social konstruktion som människan skapat för att vi är så otroligt rädda för att folk ska tro att vi är sura. Men det är bara som jag tror. Men prova hörrni. Lyssna på vad som sägs i anslutning till alla skratt. Det gör en inte alltid glad....

Nu går jag inte och är irriterad över att folk skrattar helt i onödan, jag har bara reflekterat lite över det. Däremot blir jag ibland oerhört irriterad över att folk "gillar" i onödan.

Facebook alltså. Känner ni igen detta:

"Åhhh, vad jag har ont i huvudet" 32 personer gillar detta.
"Fick avliva hunden idag" 12 personer gillar detta
"Vaknade kl 04,38 i morse" 43 personer gillar detta

Hallå!!! Jag gillar inte att nån gillar att jag har ont i skallen eller avlivar hunden.

Jag gillar att folk gillar när jag skrivit något skoj eller när jag berättar om något jag är glad över. Jag gillar inte att någon gillar att jag mår dåligt. (I och för sig brukar inte jag skriva om det så ofta, men ändå....)

Så sluta gilla allting så förbaskat. Snälla! "Gilla"knappen är suverän, den gör det enkelt att visa uppskattning för en status som man tycker är bra, eller som en glädjeyttring när någon upplevt något roligt. Men predikaren borde även ha skrivit "I skolen icke missbruka gillaknappen"

AMEN!

Justin Timberlake och svält

Jag har ju varit galej i helgen. Eftersom jag är galet galen i JT så har jag sedan 14 oktober haft biljett till hans show i Tele2 arena. Biljetten kostade alldeles för mycket. Det kostar också att åka till Stockholm, bo på hotell, åka tunnelbana och äta mat borta. Jag är student, utan extraknäck och med två tonåringar som kostar multum att försörja. Så denna vecka är jag luspank. Men OJ vad det var värt det. Jag fick uppleva nästan tre timmars magi i går kväll. Konserten hade allt jag ville uppleva och lite till. Kändes skönt att läsa kvällstidningarnas recensioner i morse och veta att jag hade rätt också (För kvällstidningarna har ju alltid rätt). De skrev:  

"Det är han som bär hela popbranschens guldbyxor med JT jobbar sig ändå varm i kläderna. Med jämna mellanrum är han helt makalös" 

"Från det att han åker upp genom scengolvet på Tele 2 Arena till det att han 150 minuter senare tar farväl med "Mirrors" gör JT inte någonting av slentrian"

"Och i en avslutande Mirrors som skulle kunna användas för att spränga kärlkramp i det mest tilltygade hjärtat, sträcker 25000 personer armarna mot Justin och skriker"

Jo, så var det. Det var häftigt.

Det som grep mig allra mest var hans avslut. 25000 människor tokjublar. Han bugar och bockar åt alla håll och kanter, sedan sjunker han ner på knä. Det kändes så ödmjukt på något sätt. Han har sagt i intervjuer att utan publiken vore han inte någonting alls och jag tycker man visar det när man tar emot publikens jubel stående på knä. Hela showen andades stil och klass. Förutom några lättklädda dansare var det mest "suit and tie" som gällde. Bandet (The Tenessee kids) är storband med mäktiga röster, blåsinstrument, riktiga trummor och allehanda stränginstrument. Kort sagt: Han säljer musik och stil...inte porr.
Han skriver sin musik själv, han vet vad han gör. Det är sånt jag vill ha hos en artist om jag ska beundra hen.
På arenan gjorde de reklam för artisten Miley Cyrus som har en spelning där om någon vecka.
Den tjejen har visserligen en rätt häftig pipa, men.....hon är 21 år (knappt vuxen) och det här är bilder från hennes show :

 Hon sjunger låtar som en låtskrivarfirma i LA skriver och hela turnen går ut på sex. Ärligt talat, det är inte något som jag kan beundra. Det är inte heller något jag vill att mina barn ska imponeras av. Men tyvärr verkar många göra det.

Men hallå, nu surrar jag, det var inte detta jag tänkte skriva om.

Jag har ju som sagt varit borta. När man är borta en helg och behöver införskaffa någon föda så inser jag hur hemmablind jag blivit.

De flesta jag umgås med äter som jag, dvs så lite snabba kolhydrater som möjligt. Jag skriver dessutom ett examensarbete om ämnet och för mig har det blivit så otroligt vanligt och enkelt att inte äta söta, stärkelserika eller mjölrika maträtter.

Så det är lätt att tro att det är en enkel sak att äta socker och mjölfritt. Jo tjena....

Sov hos mellanbror första natten. Visserligen är de helt för den mathållning jag för och vill lära sig. Han och frun frågade vad som funkar att äta och det var inga som helst problem. Upptäckte bara liksom att jag är så inrutad på den kosten att det blev något av en "aha upplevelse" att den inte var lika naturlig för alla.

Så dygnet i Uppsala var inga problem. Men sen.....

På grund av tidigare nämnda ekonomi var det ju inte ett alternativ att äta på några finare restauranger. I mitt tidigare (kolhydrat) liv funkade ju alltid Donken eller ett korvhak, men nu......

Visserligen kan många erbjuda glutenfritt bröd och det är ju trevligt för jag slipper ju iallafall klådan. Det är bara det att det glutenfria brödet är bakat med majsmjöl istället. Förutom att det kryllar av kolhydrater så smakar det apa! Och någon Max fanns inte i min väg. (De har i allafall alternativet "lowcarbmål" som innebär ett stooooort sallatsblad istället för brödet). Så icke Donken. Annars består ju snabbmatsmenyn av potatismos, strips och bröd. Nej Tack.

Kollade vad de hade för utbud inne på Arenaområdet (Tele2Arena alltså). Jodå, det fanns matställen där också. De hade jättefina mackor. Fint vitt bröd med massor av glutenrikt vetemjöl. Men de hade flera sorters sallader också. Den enda som innehöll pasta var en ceasarsalld som innehöll brödkrutonger.
Godis fanns i mängder också. Den mörkaste chokladen var mjölkchoklad.
Nötter var ju inte att tänka på på ett sånt ställe. Finns ju nötallergiker. (Och nej, jag kritiserar inte att de inte säljer nötblandningar på arenor, det är fullt förståeligt)

Eftersom man inte fick ta med sig något ät eller drickbart med sig så blev kvällens förtäring en Loka citron. När jag skulle tillbaka till hotellet ville jag inte ta tid till att leta något att äta eftersom det bara var Globenområdet att leta på och där var det packat med folk. Dessutom ville min plånbok att jag skulle hinna åka tunnelbanan innan det blev nattaxa. På hotellet fanns inget annat än ostbågar och de var ändå svindyra. Lördagskvällens matintag blev alltså en citronloka och vatten på hotellet.

Men i morse var det i allafall hotellfrukost. Den var jättelyxig och innehöll en massa gott. Det var flera olika fruktyoughurtar och vaniljyoughurt. De hade till och med tänkt på laktosallergiker och hade en laktosfri youghurt. Till detta fanns det torkade (söta) bananer, russin och mängder av flingsorter. Fanns musli också. En sån där "god" med russin och torkad frukt i. Annars var det som frukost är mest. Flera olika sorters läckert mjukbröd (man tänkte inte på glutenallergiker för glutenfritt bröd saknades) och en sorts knäckebröd. Det fanns också en hel massa frukt och fruktjuicer. Läckert, läckert. Sockret och stärkelsen fullständigt exploderade kring frukostborden. Tack och lov hade de kokta ägg. För eftersom de inte hade bacon, omelett eller äggröra så var de kokta äggen det som blev huvudfrukosten för min del. Till detta några salamiskivor, en hög ostskivor och gurka och tomat. Det hade räckt med att det funnits majonnäs så hade det blivit lite mer mättande, men så var icke fallet. Men det var gott.

Sedan var det dags för hemfärd då. Nu tänkte jag visserligen inte äta något mera innan jag kom till Segersta, men jag kunde inte låta bli att kolla på centralstationen hur utbudet var. Jodå, hamburgare och mackor. För det är det bara det man äter tydligen. När man inte äter pastasallad. Undrar när det kommer att ändras?

Stor eloge dock till Cityterminalens snabbutik. Mest framträdande i hela godishyllan var en hel rad med alla sorter av den mörkaste chokladen man kan tänka sig. Inte helt vanligt. Så...jag köpte mig en liten chokladbit till kaffet medan jag väntade på bussen hem.

Nu ska jag gå och laga mig ett "riktigt" mål mat, vilket blir det första riktiga målet mat jag får i mig sedan jag åt tacos hos mellanbrodern i fredagskväll.

Men jag önskar faktiskt att samhället snart börjar göra det enklare för dem som börjat inse att socker och vetemjöl är hälsofarliga födoämnen.

Men......JT var värd en hungrig helg!