Missbrukande förälder

Vi hade grupphandledning igår. Det blev en intensiv, intressant och faktiskt lite jobbig förmiddag. 
En av sakerna som vår handledare tog upp var värderingar. Alltså, en liten värderingsövning som bestod i att hon ställde frågor och vi fick placera oss i rummet utifrån vad vi ansåg om olika saker, om vi tyckte "Ja", "Nej" eller "Kanske" Jag hade inga större problem med det (jag har ju ganska starka åsikter i ganska många frågor)
Men sista frågan var ; "Är en förälder som missbrukar alltid en dålig förälder?".
PANG! Jag fick ont i magen och började må dåligt med en gång...
Jag visste inte vad jag skulle placera mej för att svara på den frågan. De andra i gruppen hade inga problem, de ställde sej direkt på "nej" och anledningarna till detta var olika. Någon tyckte att är de aktiva missbrukare och tar beslutet att lämna bort sina barn så är de ju "bra" föräldrar. Andra tyckte att missbruket inte behöver vara så "allvarligt", så de klarar att ta ansvar i alla fall.

Den här frågan är en av anledningarna till att det känns svårt att arbeta som socialarbetare i framtiden. Det är för personligt. Ska man jobba med det klientelet får det inte vara för personligt....

Jag har varit i närheten av missbrukare sedan jag gick i åttan, spenderade mer eller mindre ALL fritid på ortens behandlingshem för missbrukare. Jag har varit gift med en, har barn med en, har bott granne med en, varit kontaktperson, övervakare. Mina föräldrar har haft anställda som varit nyktra alkoholister, drogfria narkomaner. Jag har läst etik och psykologi, jag har varit på mängder av kurser om alkohol och droger. Jag har fått behandling för medberoende tillsammans med vuxna barn till alkoholister och jag har sett, verkligen på nära håll sett hur barn till missbrukare kan ha det. Och JA, jag tycker att missbrukare alltid är dåliga föräldrar....
Men, det som gjorde att jag inte kunde bestämma mej i värderingsövningen var att jag tror att den som är missbrukare aldrig blir INTE missbrukare, för jag tror att beteendet som gjorde att man sökte sej till missbruket alltid kommer att finnas där.
Man kan lära sej att hantera det och då är jag övertygad om att man kan vara en bra förälder. Därav "kanske".

Jag är inte absolutist, jag kan ta ett glas emellanåt och när min äldsta dotter föddes antog hennes far och jag den ståndpunkten att så länge hon var liten skulle hon aldrig behöva se oss eller någon i omgivningen full. Så länge hon var liten skulle någon av oss ALLTID vara helt nykter och kunna köra bil utifall att det behövdes (alltså, få behålla körkortet om polisen skulle stoppa oss)
Den ståndpunkten har jag behållit. Jag har en regel för mej själv och det är; om barnen är ute och ränner ska jag alltid kunna köra bil, utan promillehalt och barnen ska inte, så länge de går i skolan, behöva se mej påverkad. Jag tror min äldsta dotter kan intyga att jag hållit den ståndpunkten intakt.
Mina yngre barn har därför aldrig heller sett sin far påverkad, helt enkelt för att han inte fått komma i närheten av dem i det tillståndet.
För jag är helt och totalt övertygad om att INGET barn mår bra av att se sin mamma eller pappa påverkad, vare sej effekten blir att de blir glada eller arga. För barn ser sånt. Direkt.
Jag är också helt övertygad om att barn måste kunna lita på sina föräldrar. Det innebär också att om mitt barn blir sjukt, skadar sej, eller råkar ut för något annat så är det mitt ansvar som förälder att hjälpa mitt barn. Jag kan inte köra mitt barn till akuten om jag har druckit. (och med två mil till sjukhus är det inte så "bara" att ta en taxi) 
Jag kan inte trösta mitt barn om det blir ledsen om jag samtidigt är glad av vinet och festen, för då kan jag inte känna ärlig empati.
Framför allt kan jag inte lära mitt barn att det ska låta bli att dricka om jag själv visar att man måste dricka för att ha roligt, eller lära mitt barn att hantera motgångar om jag visar att man måste dricka (eller peta i sej piller) när jag själv känner mej "nere"

Jag har också den åsikten att missbruk inte bara innebär alkohol eller droger. Det kan även vara ångestdämpande och smärtstillande preparat, utskrivna av läkare. Och ja, jag inser att i vissa fall måste även föräldrar inta "piller" under vissa perioder, men i min värld ska det då finnas även en annan vuxen person i barnets närhet som INTE är drogad. (För drogad är vad man blir av de legala medicinerna)

Jag tror även man kan missbruka relationer och passion. Jag tror inte något barn ska behöva uppleva en (tyvärr vanligast) mamma som hela tiden byter relationer. För sånt ser man tyvärr. Mamma behöver gå ut och koppla av, blir störtförälskad, flyttar ihop, bråkar och separerar. Träffar en ny man, flyttar ihop, bråkar och separerar.........om och om igen. Och hela tiden är barnet med. 
Jag menar absolut inte att föräldrar måste hålla ihop hela livet om det inte fungerar. Jag menar inte heller att en förälder måste leva ensam för resten av barnets liv. Nej, jag pratar om den känslomässiga berg och dalbana som en del föräldrar utsätter sina barn för. 
Mamma mår dåligt och känner sej ensam (har inte ork för sitt barn), mamma träffar en ny man och blir superkär (har inte tillräckligt med tid för sitt barn) flyttar ihop med nye mannen (river upp barnet från dess hemsituation) bråkar (ger barnet en otrygg hemsituation) separerar (river upp barnet från hemsituationen igen) Dessutom kanske barnet verkligen tycker om den "nye" mannen, vilket gör att barnet även förlorar en viktig person i sitt liv. Sen börjar allt om från början igen.

Det här har jag utsatt mina barn för. Mina yngsta barn en gång och min äldsta två gånger. Det är därför jag kan säga det (och kritisera det). 
Så, jag har lovat mej själv (och min äldsta dotter) att det inte ska hända igen. Jag har ansvar för mina barn, de har ingen annan (Jo, äldsta har en bra och levande pappa). De betyder så mycket mer än vad jag betyder, så mitt relationsliv får vänta just nu.....det är inte värt att uppleva att barnen mår dåligt över saker jag orsakar dem. De har det kämpigt nog ändå.

För barn ska inte behöva "förstå", inte ens som vuxna. De ska inte behöva "förstå" att pappa var periodare: "han var ju jättebra när han var nykter" Ja, förvisso....men man kunde aldrig lita på honom, att han fanns där när man behövde honom för då kanske han han var full.
Barn ska inte behöva "förstå" att pappa/mamma betedde sej så där konstigt för att han/hon var full.
Barn ska inte behöva "förstå" att mamma/pappa kände sej ensam och längtade efter kärlek och trygghet så det är därför de jagade det genom nya relationer under hela barnets uppväxt.

Barn ska älskas förutsättningslöst. De ska inte alltid komma i första rummet (för de måste lära sej att visa hänsyn mot andra ibland), men de ska inte heller behöva uppleva föräldrar som nästan alltid prioriterar annat än dem. 
Barn ska veta att de alltid har någon när de behöver någon. Ett barn till en missbrukare vet inte alltid det.

Jag är ingen drömförälder själv (nån sån finns inte). Jag har prioriterat fel ibland. Men jag har försökt lära mej av misstagen. Och jag hoppas att mina barn aldrig kommer att behöva gå i terapi som vuxna och reda ut sina känslor mot mej, för att jag inte funnits för dem....

Det förbaskade feministiska perspektivet

Jag läser just nu en kurs på högskolan som heter "Social exklusion". En otroligt intressant kurs där man får ta sej några extra funderingar på de som står en bit utanför samhället av olika anledningar. Och allt ska man dessutom titta på utifrån genus, klass och etnicitet.
Klass är inga problem. Eftersom statskunskapsbiten är ett redan etablerat intresse i min hjärna så tänker jag liksom på det mesta utifrån klasstillhörighet.
Etnicitet är inte heller så så svårt, det är liksom bara att lägga ett "kultur" tänk över det hela, det fixar jag.
Men genus......?
Förvisso är det intressant....att fundera över det "maskulina" och det "feminina". Det klarar jag. Men sen ska, av någon anledning, alla problem områden utforskas från "ett feministiskt perspektiv" och det är där jag kör fast!
Jag blir bara arg och kommer inte vidare i mina studier.
För jag gillar inte feministiska perspektiv. Jag skulle kunna acceptera att man undersöker utifrån ett "jämställdhetsperspektiv", men av någon anledning så blir det "feministiska perspektivet" ett perspektiv där man enbart ser på hur förfördelade alla stackars kvinnor är och det löser inga jämställdhetsproblem.

Men jag har tränat. Jag har de senaste veckorna medvetet försökt se på allt jag gör, ser och upplever med ett "feministisktperspektivöga".

Jag tog mej en funderare över mina barn. Jag har aldrig tänkt på att sonen och döttrarna skulle vara speciellt "maskulin" eller "feminina". En av dem har könet man och två av dem har könet kvinna. Inget mer med det. Så, jag har en nästanfjortonåring som är det mest tjejiga av tjejiga. Hennes stora intressen är kompisar, smink och kläder. Hennes favoritfärg är rosa.
Hon är totalt ointresserad av bilar, sport, träslöjd och teknik.
Tretton månader äldre än henne är hennes bror. 
De är alltså uppfostrade mer eller mindre som tvillingar, jag vill i allafall gärna tro att jag har uppfostrat dem ganska lika och inte lagt några genusförväntningar på dem. Sonen är väldigt intresserad av de flesta sporter och han är ointresserad av kläder och smink. Men, han gillar rosa, är en fena på att baka och är totalt ointresserad av träslöjd och kommer nog aldrig att förstå sammanhanget hur en växellåda fungerar eftersom han är totalt opraktisk och ointresserad av tekniska problem. Upplevs han som "feminin" för det? Nej, det tror jag inte.....

Min äldsta då? Jo, hon fyller 20 i år. Var nog 16 år innan hon första gången hade klänning (förutom när hon var jätteliten och inte valde själv). Jag har nog aldrig sett henne i ett rosa klädesplagg (eftersom hennes farfar och jag konstaterade redan på BB att hon var en tjej som aldrig skulle passa i rosa så hon fick det flesta kläder i olika gröna nyanser)
Som äldre har hon visserligen uppbådat ett visst intresse för kläder och make up, men i det stora hela är hon den i familjen som löser de tekniska problem som behöver lösas, den som lyfter det som är tungt och hon är bättre på djur än människor. Upplevs hon som maskulin? Nej, det kan jag inte tänka mej.....

Jag själv då?
Jo, jag har tre bröder och en syster. Vi har samma föräldrar och jag tror att vi är uppfostrad rätt lika. Vi har alla hjälpt till på jordbruket hemma under uppväxten, oavsett vilket kön vi haft. Alla har fått lära sej köra traktor. Alla har fått lära sej laga mat. Visserligen med olika resultat. Min mellanbror t.ex, vi visste nog redan från början att han kommer aldrig nånsin att göra sig någon karriär som praktisk arbetare hur mycket "bondson" han än var. Universitetet i Uppsala var hans väg i livet....
Vi visste även tidigt att min syster inte heller skulle bli bonde (nu blev hon visserligen bonnkärring under några vuxna år, men jag tror hon trivs bättre nu när korna är sålda). Hennes väg var musiken....
Minste bror då? Ärligt talat är han så mycket yngre än mej så jag känner honom minst, men även om han tagit världen till vuxen genom naturbruksgymnasium så tror jag inte han skulle trivas som mjölkbonde. Han är numera en månskenstjuruppfödare, lastbilschaufför och familjefar. Han är den mest kärvänliga av oss syskon, han kan se när andra är ledsna och han kan tala om när han mår dåligt själv. 
Äldste bror är nog den som skulle ses som den mest maskuline. Han har tagit den traditionella vägen, tog över jordbruket, mjölkar kor, bygger det som behöver byggas, lagar det som behöver lagas, svetsar det som behöver svetsas och har sitt andra hem i traktorn.
Men....han är också galen i melodifestivalen (bögigt?), lagar mat, gråter till sorgliga filmer och håller koll på skvallerbranchen.

Så hur ska jag lägga ett feministiskt perspektiv över min familj? Vi har aldrig "sysslat" med feminint och maskulint i min familj, vi är olika som tusan, men feminina och maskulina? Näe....
Vi och våra barn har olika kön, men vi är lika mycket värda.
Jag själv har många maskulina sidor, men jag ändå väldigt säker på att jag är kvinna.

Så jag tror det är där det blir fel för många som ska tänka det ur "feministiskt perspektiv". Man utgår ifrån att kvinnor ska vara mindre värda och att den maskulina världen ser kvinnor som mindre värda.
Då tycker man att man bör framställa studier där kvinnor alltid är svaga offer. (Nu finns det visserligen män som vill trycka ner kvinnor och psykiskt och fysiskt förtryck mot svagare är ALLTID fel och rent av vidrigt, men jag tror inte att man kommer tillrätta med det genom att se allt ur ett "feministiskt perspektiv") 
Det är också så att dessa rapporter som framställer kvinnor som svagare för det mesta är skrivna av kvinnor.
Jag tycker det säger mej att de som skrivit rapporterna själva känner sej osäkra och svaga i sitt egen kön. Jag menar, om man redan från början har inställningen att man är "det svagare könet" hur ska man då nånsin kunna få ett  jämställt samhälle? Då har man ju redan skapat gränserna och jag tror ärligt talat aldrig att man kommer att bli nöjd, eftersom man alltid kommer att tro att samhället tycker att män är  mer värda.

Skulle det inte vara bättre då att kämpa för att att alla är lika mycket värda. Män har ofta mer muskelmassa och kvinnor är ofta bättre på att göra flera saker samtidigt. Så är det bara, varför ens lägga energi på att fundera på att det ena skulle vara sämre än det andra?

Jag tycker synd om vårt lands män. De ska byta däck, försörja familjen, ha bra lön, vara föräldralediga helyllepappor, laga mat, bära allt tungt, städa, vara chefer, visa känslor, vara stöd och aldrig glömma bemärkelsedagar, laga bilen, Kort sagt, ibland tror jag att de ska vara stålmän så att kvinnorna får tid över att kämpa för kvinnors lika värde....

Det skulle jag ALDRIG göra....

Jag har tillbringat över 60 timmar den senaste tiden med att lyssna på "tantporr". Jo, det är vad jag fått höra från flera håll när jag talat om vilken bok jag lyssnat på.

Jag har frågat de personerna om de läst boken. Ingen av dem har gjort det.

Intressant faktum tycker jag.....

Är det inte så med alldeles för mycket???

"Jag tittar inte på melodifestivalen, det är ju ett skitprogram"

"Skulle aldrig läsa 50 nyanser av honom, det är ju bara snusk"

"Jag skulle aldrig titta på Twiligt, det är ju inget för vuxna"

"Vampire diaries, fjantig tonårsserie som bara småbarn kollar på"

"Jag tänker inte äta LCHF-mat, det är bara en diet för att snabbt gå ner i vikt och dessutom farligt med alla fettkanter"

Men hallå.....vad mycket man missar när man redan bestämt sej för vad man tycker, innan man VET vad man tycker alltså.

Melodifestivalen då....okej, jag erkänner villigt att det inte är mitt favoritprogram. Förra året fick jag för mej att jag skulle kunna säga till omvärlden att jag inte sett en enda minut av den, men inte för att det ÄR ett skitprogram, utan för att jag fick för mej det.

I år har jag hållit mina barn sällskap i tevesoffan. Det är fortfarande inte mitt favoritprogram, men jisses vad roligt vi har haft. Några bra låtar har nått trumhinnorna och jag är superimponerad av programledarna. Jag har svårt att förstå hur folk röstar, men det är ju deras problem. Jag och ungarna har roligt ändå.

Och skulle det vara så att jag skulle tycka att det verkligen var ett skitprogram så skulle jag låta bli att titta på det för att jag av erfarenhet skulle veta att jag tyckte det var uselt. Däremot skulle jag få så lov att acceptera att alla inte håller med och jag skulle aldrig ringa och störa min syster och min äldsta bror under tiden programmet sänds.

50 nyanser då.....JA, det är lite "tantporr" (eller mycket). Men faktiskt...jag tror inte att så många som läser den faktiskt läser på det sätt som vissa läser porrtidningar. 

Själv är jag otroligt överväldigad av boken. Den innehåller allt och är skriven av en fantastisk författare. Det är nog med råge den allra bästa bok jag läst faktiskt (får möjligen konkurrens av Stieg Larssons millenium)

Man får tänka sej in i ett otroligt skadat barn och hur det barnet som vuxen kommer ikapp och dödar sina demoner ett efter ett. Tänk vad jag hade missat om jag lyssnat på alla som sa att det bara var "tantporr"

Och tänk vad många missar som inte ens tänker läsa den på grund av sitt eget fördömande utan att själv ha testat.

Twiligt då......Jag erkänner; jag hade inte alls tänkt se de filmerna, eftersom jag hört vad alla andra hört..att det är en tonårssaga. Men när mina tonåringar började tjata inför premiären på fjärde filmen så började jag tänka att om den är så viktig för dem så behöver jag i alla fall veta vad de pratar om. Så jag tog hem dem och tittade på dem i tur och ordning. Sen gick jag på bio och såg fjärde filmen......TVÅ GÅNGER!

Den innehåller evig kärlek, tonårsexprimenterande, vänskap, gränssättning, spänning......

Jag var på ett föredrag om "twiligtturism" och fick lära mej att de största fansen av twiligt är kvinnor i min ålder och äldre. Jag har träffat män i min ålder som är precis lika galen i dessa underbara vampyrer som mej.

Tänk vad jag hade missat om jag inte kollat.

Vampire diaries då.....relationer, existentiella funderingar, mystik, passion.......hur många över 15 år har ens sett ett avsnitt???

LCHF då....Javisst, det finns de som äter det slaviskt. Som spar alla fettkanter på köttet och som aldrig äter en frukt. Låter man dessutom bli att dricka tillräckligt med vatten så kan det bli problem, som t.ex förstoppning.

Och ja, man går ner i vikt (en del ganska fort också). Och visst kan man använda det som en diet i två månader och sen sluta och gå upp alla kilo lika fort igen, precis som med alla dieter.

Jag började med LCHF kosten av helt andra skäl. Jag hade hört om flera stycken med ledvärk som blivit av med värken av att skippa kolhydrater, och eftersom jag hade en sambo med fruktansvärd värk var det värt att prova.

Jag har också alltid haft problem med min mage (magsår och svullnad). Det försvann med min nya kost.

I och för sig flyttade sambon och vi började äta annan mat och att äta kolhydrater samtidigt som man äter fet mat ger motsatt verkan, man går upp i vikt med en rasande fart, men det hör inte hit.

Sedan några månader äter vi en kost som vi alla mår bra av. Det är en blandning mellan itrim och lchf. Dvs, vi lagar maten med riktig grädde, riktigt smör och riktig cremefraiche, eftersom jag inte kan se någon fördel alls med att först ta bort allt fett i produkter för att sedan tillsätta all näring man behöver och de egenskaper produkten behöver på kemisk väg. 

Vi äter väldigt lite frukt men varje morgon inleds med en smoothie på bär, youghurt, grädde och frön eller nötter.

Vi äter inte pasta, potatis eller bröd. Godis och fikabröd är helt borta ur tankevärlden. Och tänka sej: VI MÅR JÄTTEBRA! Vi är mätta och belåtna, sonen med humörproblem är lugn, heldagarna i Gävle är inga problem och min mage mår som en dröm.

Sonen har gått ner i vikt och fått mera kondition, dottern tränar flera gånger i veckan och jag tappar kilon (om än sakta eftersom jag har problem med för god mat som leder till för stora portioner)

Hade jag lyssnat på andra hade jag aldrig provat.....och missat en hel massa.

Vad vill jag då säga med detta ganska långa inlägg?

Jo....det är okej att inte tycka om allting. Men att inte tycka om när man inte provat gör ju att man förlorar så mycket som faktiskt berikar....

Det finns en hel massa jag inte tycker om:

Jag har tittat på skräckfilmer och psykoliska thrillers.....och gillar det inte. Jag tycker helt enkelt inte om att vara rädd när jag ser på film.

Jag har tittat på "Big brother" och fullständigt avskyr det eftersom det är ett program som aldrig skulle fungera om man inte söp ner deltagarna och det är inte sånt jag tycker att man ska förmedla.

Jag har sett på "Top model" och konstaterar att min yngsta tonårsdotter inte får se det eftersom jag inte vill att ungdomar ska lära sej att de idealen är något att söka efter.

Man måste inte ens prova allt man inte har gjort, det är sant. Men det jag vänder mej så emot är när någon verkligen fördömer sånt de egentligen inte vet något om.

Är det så svårt att bara säga : "Nej, jag har inte provat och jag är inte så intresserad av att göra det heller", istället för att säga "Nej, jag har inte provat och jag skulle inte göra det heller för det är bara skit"

Så...min uppmaning denna vackra söndagmorgon är : Läs 50 nyanser av honom, titta på Twiligt, titta på Vampire, True blood och Glee, ät kolhydratfri kost och gå på bandy (Nej, bandy är inte heller bara skit, det är en mycket trevlig sport med mycket trevliga supportrar och härlig stämning på arenan, speciellt när det är derby)

Eller gör det inte......