En dag i livet man hade kunnat vara utan....

Idag har jag faktiskt upplevt en sak som jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. Eller nej, nu ljög jag nog lite. Jag har nog egentligen alltid vetat att jag skulle behöva vara med om det, men ändå inte velat tro det.
Idag har jag fått tala om för två av mina barn att deras pappa inte finns längre. Att han inte VILLE finnas längre.
Han har ju i och för sej inte funnits (i praktiken) i deras liv på väldigt länge, men han har ju ändå "funnits" Hoppet har ju alltid levt någonstans i bakhuvudet om att kanske, en dag.....
Nu är det hoppet helt borta.
Åtminstone nästan helt, fortfarande måste en DNA-analys göras för att med all säkerhet säkerställa identiteten eftersom det enda de kunnat gå på är kläderna.( Anledningen till detta är att om man väljer att sätta sej framför ett framrusande tåg så finns det inte så mycket att identifera längre.)
När man får höra en sån här sak så är det otroligt mycket som far igenom en stackars 44-årig hjärna.
Ilskan : Hur kan du vara så egoistisk??
Rädslan : Hur ska jag förklara för barnen??
Sorgen : Hur kunde det gå så långt??
Raseriet : Hur katten tänker vuxet folk som arbetar med missbrukare när de går runt och pratar vitt och brett med folk innan de anhöriga ens är informerade och identifieringen inte är gjord??
(Jo, det är sant. Såna föreståndare har tydligen LP-kontakten i Bollnäs.)

Ryktena kom alltså redan igår då telefonen ringde : Har du hört??? 
NEJ, jag har inte "hört". Det är mina barns pappa ni pratar om, vi borde ha "hört" nåt!! Innan alla andra "hörde" nåt.
Då kommer funderingarna: Ska jag säga nåt till barnen redan nu? Kanske inte så bra idé, för tänk om det verkligen bara är ett rykte....då blir nog ruggigt tokigt.
Så, jag tog beslutet att inte säga något till dem utan vänta på att polisen hörde av sej. 
I morse klockan halvnio kom de. Poliserna alltså. Underbara poliser. De var medkännande, de gav raka svar på vad än jag frågade. De till och med erbjöd möjligheten att de skulle benämna det hela som "en tågolycka" för barnens skull.
Fast nej tack, det ska de inte göra. För vad händer om barnen om några år får reda på att det inte var en olycka. Det tror jag skulle vara värre, för då skulle de inte bara ha förlorat sin pappa. De skulle också ha blivit lurade av alla andra.
Det poliserna framför allt intygade var att de INTE hade pratat med någon på LP-kontakten, utan enbart "förhört" några av de medborgare som är lite mer ljusskygga om de sett till barnens pappa något sedan i söndags.
Som sagt var, underbara poliser. Sådana poliser gör mej stolt över Bollnäspolisen. Tack.

Nästa fundering: Hur berätta för barnen? Eftersom ryktet redan varit igång någon dag känns det som att det är ganska bråttom, för tänk om de hör det av någon annan? Kan bli hur fel som helst.
Då kommer nästa stora fördel med att ha det liv jag har. Rektorns mobilnummer i min mobil. Så jag ringde rektor Ola och sa att nu behöver jag hjälp av er på skolan. Självklart sa rektor Ola, vad vill du jag ska göra? Jag är hemma i Ockelbo, men säg bara vad du vill ha hjälp med så ordnar vi det. Såna rektorer borde alla skolor ha.
Jag ville ha en Pernilla, så jag fick en Pernilla. Pernilla jobbar på skolan. Pernilla jobbar även på familjecentrum med barngrupper ibland. Bland annat såna barngrupper där barn till missbrukare får gå. Där har mina barn gått i varsina omgångar. Så de känner Pernilla och litar på Pernilla.
Pernilla samlade ihop mina barn och tog dem, kurator Britta och mej med in i ett rum på skolan där jag fick berätta vad som hänt för barnen.
Det var inte den bästa stunden i mitt liv. Jag kan nog även garantera att det inte var den bästa stunden i mina barns liv heller. Men vi berättade allt rakt upp och ner som det var. Pappa ville inte var med längre, han valde det själv. Vi hade inte kunnat göra någonting för att förhindra det. Det var hans eget val! Och alla känslor vi har över detta är helt tillåtna. Vi FÅR vara arga, vi FÅR vara ledsna, vi FÅR vara lättade.

Så nu är vi där. Mitt i ett konstigt kaos. Mitt i tystnad, ilska, sorg, lättnad.....allt om vartannat. Det kommer att ta ett tag, men vi kommer att komma igenom det. Det vet jag, för mina barn är fantastiska och vi har varandra allihopa. Vi har dessutom de bästa kontaktnät man kan tänka sej. Vi har vänner, släkt, skola.

Det som känns lite mysko är att det är ju inte så att JAG har förlorat någon kär. För nej, det har jag inte. Vi har inte levt tillsammans på tretton år. Han har mest gett mej bekymmer sen dess. Men han var ju ändå pappa till mina barn. Och mina barn älskade sin pappa, även om de inte träffade honom. Så min sorg är att de är ledsna, arga, sårade, lättade.

Men en sak har vi bestämt idag, jag och mina barn. Det här har hänt. Det är inget att känna skuld över, det är inget att smyga om. Det är som det är. Det folk vet om behöver man inte smyga med, alltså talar vi om det. Vi talar om för klasskompisar, vänner, lärare, grannar, släktingar att våran pappa tog livet av sej. Han var missbrukare och mådde så dåligt att han inte ville leva längre. Det är inte vårat fel och vi tänker inte skämmas för det.

Vi ska komma ihåg de bra sakerna istället. För vi har haft en del roliga stunder med barnens pappa också. När han mådde bra. Det var inte så ofta han gjorde det sista tiden och sonen sa faktiskt idag när vi kom hem "Vet du mamma, jag tror pappa mår mycket bättre nu"

Vet ni......det tror jag med. Och vi kommer också att må bättre. För vi har varandra.

En vecka utan barn.....

Har nu haft en vecka helt i mitt eget sällskap. Här är resultatet :

För det är så här jag känner mej. Kedjad på ett bål med lågorna slickande kring kroppen.

Det är det här som blir problemet med för mycket ensamhet. Man tänker för mycket och för mycket tankar som funnits länge kommer upp till ytan för man har inga avledande manövrar som till exempel slagsmål mellan ungarna.
Så....jag har alltså varit ensam i en vecka nu. Alltihopa började ju fel kan jag säga eftersom jag räknat med att den stora jäntan skulle vara hemma en del. Dels betyder det mycket att få ensamtid med ett barn i taget och dels finns det en hel del här hemma som jag behöver hjälp med. Många saker är ju liksom lättare när man är två vuxna, starka som hjälps åt.
Men så blev då alltså inte fallet. Istället dök det upp en hel del känslor och en hel del ord blev sagda som inte kanske borde ha kommit ut. Summan av kardemumman är att mina val av män i mitt liv inte alltid har främjat mina barns psykiska välfärd, vilket ställer till det lite nu. Även om inte det numera vuxna barnet anklagar mej, utan mannen så blir det ju ändå så att jag anklagar mej eftersom jag valde mannen.
Självanklagelser är inte bra. Självanklagelser tillsammans med för mycket ensamhet är ännu sämre. Självanklagelser tillsammans med en för lång period med för mycket stress blir enbart kattskit!
Alltså har denna vecka inneburit att de flesta förträngninsmekanismer slagit ut i full blom. De mest effektiva formerna för förträngning är inträngade i andras liv. Om jag tänker mer på Robert  Pattinson slipper jag tänka att livet är piss.....om jag tittar på vampyrers vånda inför det mänskliga livet så slipper jag tänka på min egen vånda.....om jag sjunker in i en bok kan jag identifiera mej med de karaktärerna och få det lyckliga slutet istället för att tänka på att min äldsta dotter inte vill vara här. 
Förträngningar enligt skolboken. Tyvärr fungerar de inte hela tiden. De fungerar inte när en fluga kommer och väcker en klockan tre på natten och man är för trött för att läsa eller titta på en film. De fungerar inte heller när man inte har de möjligheterna att se på film eller läsa....Som när man hänger tvätt, diskar, dammsuger, torkar golv, klipper gräs och plockar bär.
Alltså låter man helst bli de sakerna.
Min kropp behöver gå ut och gå också. Men är man ute och går är det svårt att värja sej mot alla funderingar. Alltså går man inte ut och går heller.

Denna vecka har alltså inte på något sätt inneburit att huset blivit storstädat eller att jag motionerat. Den har inneburit att jag gått in i mej själv.

Detta låter ju otroligt deprimerande, det kan jag hålla med om. Men faktum är att jag ser det som otroligt positivt. För jag inser ju att för att resten av livet ska fungera måste det till en förändring. Och för att förändringar ska inträffa måste man oftast förändra något själv.
Inte för att jag kommit på riktigt vad ännu, men vis av 44 år i livet, vet jag att jag kommer att komma på det. Fast kanske inte med en gång.

Jag har lite saker jag redan nu vet om att jag måste ändra på. För något som blivit mycket klart under denna vecka när jag levt mitt mest introverta liv är att omgivningen har blivit bortskämd av mej.
Det finns vissa saker jag vill göra för att jag kommer att tjäna på det senare i livet. Vara barnvakt till söta syskonbarn till exempel. Jag vet att jag kommer att vara jättelycklig om 25 år när deras barn kallar mej gammelmoster. För det är viktiga personer i mitt liv. Personer som jag vill och behöver ha kvar. (Både syskon och syskonbarn alltså)

Men denna vecka har även bestått av en massa andra "krav" som inte kommer att få mej att känna att jag gjort något bra om 25 år.
Till exempel:
 Att ringa och jaga ett företag som säljer lotteripaket för att kunna reklamera en trasig glassmaskin åt den där damen som ringer mej varje dag och tjatar för att hennes vinst i 5-kronorslotteriet på kolbulleafton var trasig.

Att åka ner till fotbollsplanen till klockan 17 för att göra i ordning allt i kiosken inför matchen som börjar kl 19, för att sedan stanna till matchen slutar kl 21 för att kunna ta hem kioskkassan.

Att beställa varor på Svempas till både Fotbollen och Hembygdsföreningen flera gånger i veckan.

Att hämta affischer och leta reda på häftpistolen för att kunna sätta upp affischer runt om i bygden med information om en fornminnesvandring som jag har NOLL personligt intresse av.

Att åka till IP och lasta bilen med läskplattor, korvkokare, korv mm kl 13 en lördag, åka upp till hembygdsgården, koka kaffe till över 100 pers, värma korv, göra i ordning försäljningsställe, vara trevlig mot folk som kommer till allsången som börjar kl 16.

Att vänta till allsången som jag inte deltagit i för jag inte haft lust är slut, för att kunna städa, diska, packa in allt i bilen igen och börja gruva mej för att allt ska bäras in i kiosken vid fotbollsplanen igen.

Att göra ändringar i ett protokoll för att justerarna vill skriva på så att ordföranden blir nöjd och protokollet kan gås i genom på nästa styrelsemöte.

Att skriva protokoll för FÖRRA styrelsemötet.

Näe, allt detta kommer inte att göra mej glad om 25 år.

Nåt som däremot kommer att göra det är:
Att ha en bra relation till mina barn. ALLA TRE!
Att ha en bra relation till mina syskonbarn. ALLA TIO
Att ha en bra relation till mina syskon. ALLA FYRA
Att ha en bra relation till mina svågrar/svägerskor. ALLA FYRA
Att ha en bra relation med mina föräldrar. BÅDA TVÅ
Att ha en bra relation till mej själv. HELA MEJ

Alltså måste jag tänka på vad som kommer att ge mej en bra relation till mej själv. Pluggandet t.ex. Ska jag ha någon glädje av mina studier så måste jag lägga ner mer tid på dem. Det är svårt att lägga ner tid på studier när man samtidigt ska vara alla andra till lags med protokoll och serveringar. Det är inte det att sånt egentligen tar så mycket tid rent praktiskt. Men det tar en sjujäsikens massa tid av min skalle.
Ska jag kunna ha en bra relation till mina barn kan jag ju inte tillbringa all fritid på hembygdsgården eller fotbollsplanen heller. Eller vara stressad över allt jag inte hinner med.....
Ska jag ha en bra relation till mina syskon måste jag ju ha tid och ork att träffa dem. Det har jag inte nu. Även om jag rent praktiskt har tid så finns det inte tid i mitt huvud.
Ska jag kunna ge mina barn trygghet måste jag har psykisk ork för vissa fundementala saker. Ekonomin är en sån sak.  När hjärnan är full av allt annat försvinner energin att bekymra sej över att handla billig mat eller betala räkningar. Det blir dyrt i längden. 

Idag ska jag åka (eller ja, jag ska åka med min syster) till Gävle och hämta hem de minsta två avkommorna jag har. Jag mår sämre än när jag skjutsade iväg dem, jag har knappt sovit, jag har funderat för mycket , jag har noll kontroll på mej själv, det känns som jag har förlorat mitt äldsta barn.
Men det känns ändå bra. För jag vet att denna ensamma vecka har påmint mej om massor av saker som jag behövde påminnas om.
Jag kan inte förändra allt över en natt. Jag tar förtroendeuppdrag på största allvar, det är inte så bara att lägga av. Men jag har i alla fall en plan....

Men först ska jag läsa ut boken jag håller på med......

Paparazzis och korruption

Som de som läser mina statusar på facebook redan vet, så tillbringade jag en timme och 40 minuter natten mellan onsdag och torsdag med att titta på en intervju av Times Talks där de satt ner med David Cronenberg och Robert Pattinson och talade om filmen "Cosmopolis".
Det var en helt fantastisk intervju där man pratade om massor av intressanta saker som inte hade ett dugg att göra med varken vampyrer eller otrogna flickvänner.
Filmen handlar enligt moviezine.se om detta:
Den osannolika duon Cronenberg vs Pattinson har skapat en lågmäld betraktelse av vår värld och de rika som styr den. "Cosmopolis" är en sexig, filosofisk noir-thriller som kan bjuda in till diskussioner - eller långdragna gäspningar.

Intervjun kom alltså att handla om kapitalism, makt, politiker, psykopater, sociopater m.m.

Mr Pattinson har verkligen åsikter om ganska mycket och han sa bl.a: "Jag tror att om människor var intresserade av politiker och andra makthavare på samma sätt som de är av skådespelare, då skulle även de bli förföljda av paparazzis och det tror jag skulle vara bra för samhället, för då skulle deras handlingar inte kunna döljas"

Jag tror jag förstår hur han tänker. 

Jag har ju läst en del om korruption i sommar. Speciellt politisk korruption. Och korruption är en sak som har en tendens att inte överleva öppenhet. Så att ha ett gäng paparazzis som följer våra politiker skulle nog göra mycket för den politiska öppenheten.

En annan sak slog mej  också när jag tänkte på det här med paparazzis.
Sverige räknas ju till ett av de länder i världen med lägst korruption. Min teori är att eftersom vi inte har så stora kändisar i landet som journalister ägnar sej åt att förfölja så har de så mycket tid över att granska alla politiker och företagsledare istället.

Så egentligen ska vi svenskar vara glada över att vi inte har några svenska världskändisar, eller rättare sagt, att vi inte fattar att vi har dem och fortsätta att låta amerikanska paparazzis förfölja dem vi har så att våra journalister har tid att befrämja öppenheten och därmed minska korruptionen.

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG ÄR SVENSK!

En annan sak de diskuterade i intervjun var VARFÖR paparazziarna har en så glänsande marknad i USA jämfört med många andra länder. Amerikanarna är som tokiga efter allt skvaller om alla "celebs" i landet.
Mr Pattinson hade en teori om det också faktiskt;
"Jag är ju från England där vi har ett kungahus och jag tror att det är det USA:s befolkning också egentligen vill ha, fast ett mer demokratiskt sådant. Alltså väljer man ut sina kungar, drottningar, prinsar och prinsessor själva och förföljer dem"
Alltså, det är också en anledning till att Sverige inte har så många paparazzis, vi har ju redan ett kungahus, vi behöver inte förfölja en massa kändisar, vilket gör att våra journalister (förutom att ibland intervjua vårt kungahus) har tid att granska politiker och andra makthavare och därmed minska risken för korruption.
Vi har alltså vårt kungahus att tacka för att vi har så lite korruption.

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG ÄR SVENSK!

Det är en liten del av vad jag funderat på efter intervjuer om den här filmen. Den har premiär i Sverige den 7 september. Den ska jag se då.
Efter jag har sett den ska jag fundera nån vecka, sen har jag nog klurat ut allt om världspolitiken.
Fast risken är ju att jag istället börjar snöa in på resten de pratade om i intervjun: Psykopater och sociopater.......
Eller så blir jag fascinerad över Robert Pattinsons prestation i filmen att jag byter karriär och satsar på en framtid som paparazzi....

(Förresten, om någon är intresserad av intervjun så finns den här
http://new.livestream.com/nytimes/cronenbergpattinson)

Tredje dagen utan barn.....

I dag är det onsdag. 
I måndags skjutsade jag och systern mina yngsta barn till Gävle Bro där de möttes upp av sin farmor för vidare färd mot Blidö, där det är tänkt att de ska tillbringa sista sommarlovsveckan.
Äldsta dottern åkte till sin pappa redan kvällen före efter att ha förklarat att det var där hon tänkte bo tillsvidare....

Jag har fortfarande, efter tolv år som ensamstående mamma, fortfarande den förhoppningen att nu när ungarna är borta en HEEL vecka så ska jag hinna allt jag inte hinner annars...och jag ska njuta av känslan av att vara helt själv och inte behöva ta hänsyn till någon annan. 
Visserligen har de inte funkat så någon gång tidigare när barnen varit borta (vilket händer ca två gånger per år) men den här gången så.....
Hmm....det går sisådär.
Jag tänkte försöka beskriva vad som hänt här sedan i måndags...

Systern och jag kom hem från Gävle vid tretiden på måndag eftermiddag, hon släppte av mej hemma på min gård och eftersom jag sovit väldigt dåligt natten före så tänkte ju jag att det skulle vara väldigt skönt att kunna gå och lägga sej för att sova någon timme innan jag tog itu med min långa gräsmatta. Men innan jag la mej i sängen MÅSTE jag ju kolla vad som hänt på facebook. Där hade hänt mycket. Det hade även hänt en del på nyhetsfronten.....och på skvallerfronten. När jag satt där vid datorn så fick jag ett meddelande : "Har du kaffet på". Klart jag har kaffe på!!! Bästa ungdomsvännen kom och pratade bort några timmar. Underbart, jag blev så glad, för det blir man när man slösar bort några timmar med henne. 
(Ifall nån inte vet vad en ungdomsvän är, så kan jag tala om att det är en sån som man känt sedan mellanstadiet, man känner och tycker om hennes syskon och föräldrar, man har stöttat varandra genom glädje och sorg, hon vet hur jag ser ut när jag fått bromsbett och jag vet hur hon ser ut när hon har svinkoppor. Det är en ungdomsvän!)
Nåväl. När hon åkt hem så var ju klockan ganska mycket....och det hade ju hänt ÄNNU mera på facebook...och nyheter....och skvaller. (Jag är medelålders kvinna, jag får läsa skvaller hur mycket jag vill utan att skämmas)
Hungrig var jag också. Nudlar med cremefraiche i en djuptallrik framför datorn. När jag ändå satt så skönt i fåtöljen kunde jag ju lika gärna passa på att titta på den där filmen jag inte hunnit med. Zac Efron....mummmmma!!
Upptäckte att det började bli mörkt så jag snabbade mej ut för att sköta djuren och kissa hunden.
Nu började det ju bli läggdags, men det finns ju så många avsnitt av True Blood att se. Och jösses, det var ju premiär på "Cosmopolis" i New York. Ifall någon inte vet det så är jag väldigt förtjust i Robert Pattinson. Och han skulle vara med på premiären....och jag satt ju så skönt. I och för sej var premiären halvåtta NewYork tid...vilket betyder halvett Segersta tid. Men jag får ju sova hur länge jag vill på tisdagmorgon tänkte jag.

Nu var det ju bara det att hur länge jag vill blev till 7.26, för då tyckte grannen att jag behövde ett sms om ett möte på onsdagkväll. (Jag är väldigt lättväckt)
Klev upp, gjorde kaffe och satt mej och tittade på vad som hänt runt om i världen under de fem timmar jag varit borta i sömnens värld. 
Vid tio gick jag ut i stallet och släppte ut två hästar som jag lovat hästägaren att jag skulle göra. Tittade på gräsmattan och funderade på att klippa den, men vid det laget hade solen hunnit komma fram. När det är varmt och solen kommer fram så kommer även bromsarna fram och när bromsarna är framme vill inte jag vara ute på min gräsmatta.....bredvid hästhagen. Dessutom var jag hungrig. Frukostdags.
Frukost går utmärkt att äta vid datorn. Då kan man titta på något avsnitt av True Blood under tiden. Prima liv! Men jag måste ju tvätta så jag får rena kläder, ner i tvättstugan, ut med tvätten som låg i, orkar inte hänga den, lägger den i en påse som jag ska hänga senare, i med en ny tvätt. Tillbaka till Alexander Skarsgård.
Hela tiden finns i bakhuvudet att jag faktiskt MÅSTE ner till banken. Vi hade ju en massa fotbollsaktiviteter på lördagen och pengarna från serveringen måste in på kontot. Jag skulle ha gjort det på måndagen men hann inte. Orkar inte riktigt åka än men banken har ju öppet till tre....
Strax efter ett ringer svågern och tycker att jag kan komma dit och äta tårta med dem och mina föräldrar. Självklart! Tar bilen och pengapåsen och åker till banken först, sen till systern. Föräldrarna är försenade så jag blir kvar några timmar. Men.....jag har ju hela veckan på mej att hinna allt jag ska hinna.
Kom hem vid femtiden och då måste jag ju kolla vad som hänt i världen under min bortavaro. Och äta lite. Nudlar med cremefraiche är utmärkt när man inte har lust att lägga ner energi på varken affärer eller matlagning och det har inte jag, lust alltså, när ungarna är borta.
Framåt sextiden kom hunden och talade om att han var kissnödig, så jag tog på mej lurarna och gick ut med honom en sväng. Nu var solen på väg bort och kvällskylan kom krypande, så hunden fick stanna ute i löplinan, jag skruvade upp volymen på mp3 spelaren, startade gräsklipparen och klippte gräsmattan tillsammans med soundtracket från Glee, säsong tre. Det tar en timme ungefär. Jisses vad jag blev gräsig. När jag ändå höll på och behövde flytta vattenslangen som går till hästhagen (för att kunna klippa gräset) var det ju lika bra att fortsätta att dra upp den till verandan utanför min ytterdörr där hönsen brukar (inte med mitt tillstånd) hålla till. Skurade hela verandan, jisses vad skönt att ha det gjort. Och jisses vad blöt jag blev. Det var fortfarande ganska varmt så det kunde ju vara bra att torka lite utomhus. Tog en stol och satte mej vid vinbärsbuskarna. Jag gillar att plocka vinbär med bra ljud i lurarna. Hönsen gillar också vinbär, så tuppen försökte stjäla bären ur bunken. Jag skrek åt tuppen att försvinna med jämna mellanrum. Varje gång skällde hunden och ville hjälpa till. Höjde volymen i lurarna för att slippa höra hundskallen. Stackars grannar.
Man blir väldigt röd om händerna av röda vinbär. Nu var jag ändå ute och tänkte att jag kunde ju passa på att sköta kaninerna på en gång. Hade ju massor av färskt gräsklipp att ge dem. Gick in i stallet för att fylla på vattenflaskan åt dem, såg avloppsbrunnen på golvet och kom på att jag dagen före sett att sjunkit undan på gödselstacken så jag skulle komma åt röret på baksidan där det varit stopp. Kunde ju passa på att fixa till det samtidigt när jag ändå höll på liksom. Hästdynga som legat i ett rör ett halvår är ganska hårt. Slet ett tag med rensbandet för att komma igenom, men det gick. Nu kan vi spola vatten i stallet igen. Skönt. Jag luktar avlopp.
Nu känner jag mej nöjd med vad jag åstadkommer så jag går in, sliter av mej alla kläder, tar på mej morgonrocken och tänker svettas färdigt innan jag duschar.
Behöver äta nåt. Nudlar med cremefraiche funkar bra. Framför datorn. Nu har det laddats upp en hel massa intervjuer från Cosmopolispromotiontour och premiär. Massor av Robert Pattinson. Gillar. 
Men till slut blir lukten av min kropp övermäktig så jag går ut och stänger dörren till hönsen, släcker i stallet och går upp till en varm skön dusch.
Tänder ett ljus som luktar rabarberte. Är godissugen, men har inget godis hemma. Nöjer mej med en sexa bailys och sätter mej i fåtöljen vid datorn igen och bara slappar. Helt plötsligt är klockan 01.10.
Men det är ju ingen fara att det blir sent, jag får ju sova hur länge jag vill på onsdagmorgon också. För att riktigt vara säker på att inget ska väcka mej stänger jag av ljudet på telefonen också.
Vaknar strax före åtta av en hungrig katt och kissnödig hund! Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sömn är överskattat. Men jag gör i allafall ett tappert försök, lägger mej i sängen igen efter att ha matat katten och kissat hunden, läser en bok. Boken tar slut innan jag blir sömnig. Skiter i att kunna somna om, går ut i köket och häller upp en kopp kaffe innan jag sätter mej vid datorn för att se vad som hänt ute i världen under natten.
Nu sitter jag vid datorn och skriver ett blogginlägg och funderar på vad jag ska göra idag. Behöver fixa med tvätten, diska, skura badrummet uppe, städa källaren och ta reda på bär.
Fast först behöver jag nog klä på mej och släppa ut hönsen......
Solen skiner och det är jättevarmt, så utejobb är inte att tänka på under dagen. Ikväll ska jag iväg på ett styrelsemöte och när jag kommer hem är det nog för mörkt......

I morgon är det torsdag........fotboll på kvällen. Sen är det fredag.......barnvakt på kvällen. Sen är det lördag.....allsång på hembygdsgården. Sen är det söndag, då kommer ungarna hem......

Längtar faktiskt efter att de ska komma hem nu. Då kanske jag får nåt gjort.........

Mitt nya drömyrke....

Jag satt i morse och läste en massa nyheter på nätet och reagerade på en del rubriker. Först skrattade jag åt mej själv för att jag läste fel. Det var en rapport från en undersökning om hur benägen Sveriges befolkning är att köra ratt full och man hade gjort en jämförelse mellan landskapen. Undersökningen visar på att Jämtland är det landskap där flest personer kör rattfulla. Det var bara det att jag läste det som att i Jämtland kör de flesta personer rattfulla. 
Jag är totalt ointresserad av komperativa undersökningar om rattfylleskillnader mellan landets landskap och jag är övertygad om att om jag inte gjort den där felläsningen och fått den där tanken om att de flesta jämtar kör rattfulla så skulle jag inte lagt märke till artikeln alls.
Det var då det slog mej. Jag ska byta karriär. Jag ska bli RUBRIKFÖRFATTARE. 
Jag vet inte i och för sej om det yrket existerar, men gör det inte det så får jag väl se till att det gör det.
Jag vill naturligtvis sätta upp villkoren för lönen helt själv och det ska i så fall innebära att jag får betalt efter antalet läsare av respektive artikel. (På nätet alltså)
Blir jag bra på detta kommer jag att kunna göra mej en förmögenhet.
Nu finns det ju många som är ruggigt bra på detta, men de är liksom inga egna namn. De har inte ensamrätt på området vilket gör att jag antar att de inte får ut det de verkligen förtjänar.

Jag menar, om inte rubriken på webben ser intressant ut så är det ju inte en käft som läser artikeln heller, för då tar det för mycket tid och energi från läsaren att klicka vidare. Alltså måste rubriken vara intresseväckande vid första anblicken.
Ett sätt att få den att vara intresseväckande kan ju vara som i fallet med rattfyllan i Jämtland; man använder sej av ordföljder som är lätt att läsa fel. Skickligt. Smart.
Det finns ju även andra sätt. Låt se vad dagens nättidningar kan erbjuda:

"Här ger sej Sofia in i slagsmålet". Det handlar alltså om att prins Carl-Philip blev överfallen utanför Cannes i natt. Det finns även en film på överfallet som alltså visar att någon helt oprovocerat går fram och rycker tag i prinsen, prinsen ropar nåt i stil med NEJ, SLUTA och får då några slag i huvudet. Han dras därifrån och försvinner sedan i Cannesnatten.
Alltså, jag är inte helt säker på vad som klassificerar ett slagsmål som ett slagsmål, men jag tror i allafall att det måste vara MINST två personer som slåss. Inte en som slår en annan.
Men jag ger mej sjutton på att det ger fler läsare till artikeln om man får den skvallerbraskande tanken att prinsen själv har slagits. Smart tänkt av rubrikförfattaren. I och för sig tror jag att "Prinsen överfallen" också ger ett väldigt stort antal läsare, men ta mej katten om inte antydan om slagsmål är snäppet värre.

"Zlatan lämnar PSG innan...." är en annan smart rubrik. I själva artikeln står det att oddsen säger att han lämnar innan kontraktet går ut eftersom andra storklubbar kommer att kämpa för att köpa ut honom om han gör en kanonsäsong. Totalt ointressant läsning egentligen, men det vet man ju inte förrän man klickat på rubriken och jag hade tjänat mina pengar (om det var jag som skrivit den)

Skvallerpressen måste vara den mest lönande om man är pengatörstande rubrikförfattare. Finns massor av exempel på hur man kan få läsare.
"McConaughey rasar i vikt" lockar nog betydligt fler läsare än  "McConaughey bantar inför filmroll"
"Kristen Stewart fick inte ha sex med pojkvännen" Det handlar om att regissören inte ville ha med  "djuriskt sex" i filmscenerna i Breaking Dawn. Men jag undrar hur många extra läsare artikeln fick som klickade vidare med förhoppningen om att få läsa om KStews och RPatz privatliv.
"Lindsey Lohan och Kristen Stewart nya partykompisar?". Oj, de har visst synts på samma efterfest efter en konsert, tillsammans med flera hundra andra.....men det vet man ju inte förrän man läser artikeln....och rubrikförfattaren har veckolönen fixad.

Finns massor av exempel överallt bara på nätet. Börjar man sedan titta på pappersupplagornas löpsedlar, tja då.....då är genialiteten hos rubrikförfattarna obegränsad.

JAPP. Rubrikförfattare med ensamrätt. Det är min framtid......

Från Alexander Skarsgård till Svensk politik

Ifall någon har missat det så kan jag härmed ärligt och fullt erkänna att jag är en människa med beroendeproblematik.
Inte så att jag skulle kunna missbruka droger eftersom jag avskyr att vara full (adjö alkohol), vill kunna sova (adjö amfetamin) och tycker inte om att inte kunna tänka klart (adjö piller)
Näe, mitt "missbrukarbeteende" är av ett annat slag. Det yttrar sej på det viset att jag vill ha allt. Direkt. Att vänta är avskyvärt.
Alltså klarar jag inte av att titta på serier på teven, inte såna som man ska följa i alla fall. 2½ män går bra, så även How I met your mother. Där har man roligt 25 minuter, sen kan man göra annat och nästa gång man ser det har man inte missat nåt utan har bara roligt 25 minuter till.
Däremot att följa Greys Anatomi, Vampire Diarys, Private Practice, Lost osv, det är uteslutet. Jag mår så avskyvärt dåligt över att behöva vänta så det är inte värt att ens titta. Så det gör jag inte.
Men....eftersom jag även är så otroligt nyfiken så vill jag ju ändå se. Alltså : På nätet finns allt att ladda hem. Wonderful! Så när jag ville se Greys anatomi så gjorde jag det. Det finns åtta säsonger med ca 24 avsnitt i varje. Med tanke på att man även måste hantera vardagen så tar det ca en vecka att titta igenom. Men jag slipper vänta en vecka på varje avsnitt. I och för sej känns det lite konstigt när mina vänner diskuterar nästa avsnitt och hur spännande det slutade eftersom jag ju redan vet det, eftersom jag redan sett de avsnitt som kommer. (USA ligger en halv säsong före)
Jag har alltså sett alla inspelade och USAsända avsnitt av Greys,(åtta säsonger) Private Practice (fem säsonger), Glee (tre säsonger), Bones (en gräslig massa säsonger)
Så...när många av mina vänner började tjata om True Blood så blev min nyfikenhet ohanterlig. Så....nu har jag sett dem. Fyra säsonger med 12 episoder i varje + åtta episoder i säsong fem. Jisses vilken serie, jag gillar den skarpt. 
Nu är det ju även så att när jag ser en serie så blir jag ju även nyfiken på vilka personer som spelar i den. Eftersom jag läser en hel del amerikanska sighter så har jag ju inte heller missat att Alexander är en "big thing" där. Fast jag har inte förstått varför. Det gör jag nu. Därav detta inlägg.
Googlar man på Alexander Skarsgård finns det hur mycket som helst. Han har blivit intervjuad av de flesta, han, tillsammans med Ryan Gosling och möjligen någon till det "sexigaste" Hollywood kan erbjuda. Han är "The Swedish Hunk"


Då går mina tankar så här:
Sverige vill gärna vara störst och bäst. Vi vill ha bästa skolan, ligga i framkant när det gäller teknisk och medicinsk forskning, vi vill ha bästa välfärden och vi vill att andra länder ska ha oss som föredömen. Och visst ligger vi i framkant, men ska vi vara ärliga så åker vi ner i popularitetslistan. Skolan är inte längre i topp, Välfärden är sannerligen inte i topp, SAAB går in konkurs, det går dåligt för Volvo. Kina och Japan rusar iväg när det gäller tekniken och USA leder med hästlängder i medicin.
Men vi vill ju ändå att Sverige ska var känt i världen och vi vill vara stolta över att vara svenskar.
Visserligen har vi vårt kungahus. De är fantastiska. JA, jag är en stor royalist. Jag tycker vi har ett kungahus att vara stolt över och jag låter mer än gärna en del av skattepengarna gå åt till att betala dessa stora ambassadörer för vårt lilla land. Men vi har flera såna, och ibland får jag den uppfattningen att de inte är "lika mycket värda"
Sånt kommer jag att tänka på när jag tittar på Alexander Skarsgård.
Jag har nu sett de flesta intervjuer han gett (i allafall de som finns på "nätet") Jag tror han nämner Sverige i VARENDA en av dem. Inte bara som att han är född där, utan verkligen pratar om sitt hemland. Han lär journalisterna vart Götgatan ligger, hur Öland ser ut. Han pratar om hur samhällsfrågor hanteras i vårt land. Jag såg en hel intervju som handlade om miljöfrågorna utanför Ölands kust. Han är intresserad, insatt och stolt.
Han lär amerikanska tonåringar svenska. Två hela scener i True Blood är HELT på svenska. (Detta för att han i serien är en svensk viking som blev förvandlad till vampyr för 1000 år sedan). Han använder svenska ord i många av sina repliker i denna enormt stora amerikanska teveserie. Han lyckas med balansgången att få Sverige att bli intressant och inte bara känt för sina porrfilmer och "svenska kocken"
Eftersom hans idolskap är stort "over there" så är naturligtvis hela hans liv intressant "over there". De intervjuer han gjort i Sverige tidigare läggs ut på nätet och textas till engelska. Hans far och bröder blir nästan lika omtalade de med. Hans tidigare (svenska) filmer laddas hem och tittas på av hans fans i USA. Lite skoj är att det pratas en hel del om en film jag faktiskt var på galapremiär på för några år sedan. (Järnets änglar, slog aldrig igenom stort)
Förutom hans stora intresse för att visa upp sitt hemlands vackra sidor så verkar han även vara en ödmjuk och samhällsintresserad människa. Han satsar mycket på välgörenhet, han är trevlig mot journalister och har (hittills) inte orsakat en enda skandal.


Så hur hanterar Svenska samhället detta?
Jo, den statsägda tevestationen talar om att säsong fyra av True Blood kanske kommer att visas under vintern 2013. Detta medan USA visar säsong fem, där varje kommande avsnitt föregås av en vecka med olika "teasers" och Eric Northman är den stora stjärnan.
Visst uppskattar vi de svenska stjärnorna vi har. Malin Åkerman är en, hon har en svensk mamma, är uppvuxen i USA och pratar nästan aldrig om Sverige. Henne är vi stolta över. Vi har ju även Joel Kinnaman, stor skådespelare, dubbelt medborgarskap. Pratar aldrig om Sverige.


Jag tror på att tänka nytt när det gäller vårt hemlands framtoning: Eftersom vi har (demokratiskt) valt att montera ner den välfärd och samhällsstruktur som byggts upp under så många år och vi tydligen vill lämna det system vi har med att låta skatter se till att välfärden fungerar så måste vi se oss om efter andra sätt att få ett land med god ekonomi. Ett land som är uppskattat och känt i världen.


Här är mitt förslag:
Vi har ett enormt vackert land. Vi har djupa skogar, vilda djur, en huvudstad som faktiskt är känd som en av världens vackraste. Vi har musiker som är stora internationellt, vi har flera filmstjärnor.
Varför inte satsa på det?
Gör det lätt för stora filmbolag att spela in storfilmer i vårt vackra varierande land. Det ger arbetstillfällen i mängder för de orter där filmerna spelas in. Vi får massor av utländska arbetare som sedan kommer hem till sina familjer och skryter om vackra Sverige och sedan åker tillbaka på sin semester.
Uppmuntra alla stora svenska musiker att spela in sina videos i sitt hemland. 
Ta tillvara alla de möjligheter som såna som Alexander Skarsgård ger oss genom sin marknadsföring av Sverige. Vi kommer att bli kända som ett rikt land, både på pengar och upplevelser.
Japp. Filmturism. Sveriges Framtid!


Just nu kan det bli lite pinsamt: Amerikansk turist på semester i Sverige träffar infödd : Jo, jag blev så nyfiken på Sverige efter att ha sett säsong fem av True Blood där Eric Northman  berättade om vikingatiden. Infödde svarar : Jaha....har han gjort det. Här i Sverige har vi bara sett säsong tre...Vem är förresten Eric Northman?