Den åttonde mars skrev jag ett blogginlägg om jämställdhet här i min blogg. Jag uttryckte där mina åsikter om huruvida lönen och arbetsmiljön är orättvis utifrån kön eller utifrån yrke.
Jag tycker att man ofta hör ute i samhället att kvinnor förtrycks och diskrimineras på arbetsplatser och styrelserum och att kvinnor har lägre löner för lika arbete (inte en helt vetenskapligt styrkt åsikt, men ändå)
Visst kanske det är så på en del ställen, men jag vill minnas att jag, i mitt inlägg, ansåg att det gäller även män.
Nu har jag fått se det med egna ögon. För nu har jag kommit i kontakt med en arbetsplats som man inte tror finns.
Nu kommer jag kanske, om fel personer läser detta, råka lite illa ut, men det bjuder jag på. Jag har tidigare berättat att mitt mål är absolut inte att vara anställd inom en kommun, eftersom jag har uppfattningen att man då lätt blir "bakbunden". Det finns inte utrymme till att förändra det man tycker är fel osv (åtminstone inte utan att förlora sin anställning)
Men, nu är jag ju anställd av en kommun under denna sommar. Det ser jag som en stor livserfarenhet (och även en hyfsad inkomstkälla). Efter att jag skrivit det jag tänker skriva nu så är förmodligen helt utan chans att få arbeta inom någon kommun igen (åtminstone inte den jag är anställd av nu), men det är inget jag tänker sörja över.
Nu gäller ju visserligen inte min kommande analys av arbetsplats hela kommunen utan enbart den lilla, lilla enhet som jag fått insyn i denna varma sommar.
Alltså, jag är 45 år, har haft en hel massa anställningar under åren, fått insyn i en hel drös med olika arbetsmiljöer. En del bättre än andra. Men ärligt talat, så här fascinerad har jag nog aldrig varit.
Det jag talar om nu är en liten arbetsplats. Det finns 6 fast anställda samt tre vikarier (som funnits med under några år). Under sommaren har även tillkommit tre helt nya, oerfarna sommarvikarier.
Denna arbetsstyrka består av tre män, resten är kvinnor. Alla männen är undersköterskor, hälften av kvinnorna har den utbildningen. Åldern på de anställda är mellan 21 och 55 år.
Alla förutsättningar finns där för en trevlig arbetsmiljö och ett bra samarbete.
Men tyvärr...
Här finns det tydligaste exempel på "girlpower" jag nånsin sett. (och då menar jag inte i ett positivt perspektiv)
För här styr kvinnorna. Diktatoriskt och totalitärt. Här är det männen som gråter för de blivit illa behandlade av kvinnorna. Här är det männen som har lägst lön. Här är det männen som får välja arbetstider sist.
De enda som möjligen är mindre värda och behandlas mindre värdigt än männen är möjligen de vikarier som kommer dit och "lägger sej i". För tydligen, i denna kvinnostyrda värld, så klarar man sej bäst om man inte säger eller tycker, utan bara ler och håller med.
Tyvärr är jag dålig på att le och hålla med. Jag gjorde mitt första misstag under min första vecka: Jag försvarade en av de manliga anställda. Så jag behandlas också som männen nu. (Fast jag har högre lön, trots ingen utbildning) Att behandlas som männen innebär att när något ska diskuteras så diskuteras det mellan några få utvalda "damer". Viskande eller med stängd dörr. Det innebär att när något problem dryftas med sjuksköterskan och jag eller männen har någon åsikt så himlas det med ögonen och damnäsorna fnyser och säger "Nej, det har då inte vi märkt så ni har fel."
På den här arbetsplatsen är det fullt naturligt för damerna att ägna hela dagen åt att gå och fnysa och skälla över vad den som arbetat natt har gjort. (eller inte gjort). Åtminstone om den som arbetat på natten var man. Och fnyser man och gnäller så fnyser man och gnäller till de andra på arbetsplatsen. Inte bara de anställda alltså, utan även de som bor där.
Den enda man inte gnäller inför är den man som man gnäller om. Man frågar absolut inte mannen ifråga om hur natten har varit, hur många larm han fått eller hur dåligt någon mått. Han är ju man så det verkar räcka för att hans arbete inte ska duga.
Jag beundrar männen på detta ställe. De har låg lön, de nedvärderas, deras åsikter verkar noll och inte värda. De har inget att säga till om, vare sej det gäller kost eller medicinska frågor. Men de kämpar på.
För de här tre männen är inte där för pengarnas skull (åtminstone inte enbart). De är inte där för att tillfredsställa andra. De är där för att de vill hjälpa de människor de är anställda för att hjälpa. Och de gör just det. De kämpar i motvind hela tiden, men de kämpar.
Alla dessa tre män är utbildade undersköterskor. Alla tre männen har flera års erfarenhet inom branchen. Alla tre männen ligger längst ner på löneskalan trots högre utbildning är några av kvinnorna.
Kom inte och snacka orättvisa för kvinnor med mej. Jag har sett motsatsen klart och tydligt.
Jag vill hjälpa till att kämpa för jämställdhet. Jag vill hjälpa till att kämpa för männen.
