För barnens bästa?

Jag läser just nu en liten juridikkurs på högskolan. Det är en otroligt intressant kurs som handlar om alla möjliga och omöjliga lagar. Häromdagen handlade föreläsningen en del om familjerätt. Vår kursledare och tillika föreläsare är en ung, otroligt pedagogisk och kunnig jurist. Jag tror inte att hon har några barn själv, vilket det absolut inte är något fel i. Är det så att hon har barn så tror jag att det är en lugn, harmonisk och trygg familj som inte har sett den mörka sidan av samhället på nära och personligt håll, vilket jag tycker är jättebra. För dem som familj alltså.

Föreläsningen var jätteintressant (hon är verkligen en bra föreläsare). Jag lärde mej massor. 

Men samtidigt satt jag ändå där och tänkte : "Tänk om hon ändå hade en aning om hur det faktiskt  kan vara"

Dagen handlade en del om Föräldrabalken 6:2a 1:a st "Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge"

Jo, men det låter ju jättebra. 

Det finns lagrum om vårdnaden också : "Barnet står under vårdnad av båda föräldrarna om dessa är gifta med varandra....om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad..." (FB 6:3)

Det finns även lagar som talar om umgänge: FB 6:15 "Barnet ska ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med"

Jättebra om det fungerar, vilket det förhoppningsvis gör i de flesta fall. Men jag önskar att vår skara av blivande socionomer skulle få lära oss att det faktiskt finns fall där detta inte fungerar så enkelt. Det kan vara helkämpigt. Och man måste vara otroligt envis och stark för att komma förbi de lagar och paragrafer som ser så enkla ut att följa och som socialtjänst och tingsrätt är anmodade att rätta sej efter.

Så här blev det hos oss:

De yngsta barnen är födda inom äktenskapet, alltså hade vi båda vårdnaden om dem. När den minsta var någon månad blev älskarinnan för kraftfull (älskarinna = alkohol) så pappan försvann ur bilden. Skilsmässa. Pappan full jämt. Men även full vårdnad. När båda har vårdnaden betyder det att pappan har rätt till vissa dagar ur föräldrarpenningen (då tre månader). Mina dagar tog slut, jag behövde pappans. Pappan var borta. Det betyder att han inte kunde skriva på papper hos försäkringskassan = Ingen föräldrapenning till mamman.

Dessutom betyder även gemensam vårdnad att båda får ta ut barnens sparpengar på kontot. Inte bra när en pappa behöver pengar till öl.

Alltså vill mamma ha ensam vårdnad. Vänder sej till socialtjänsten och vill ha hjälp. Men där följer de föräldrabalken. Barnen har rätt till båda sina föräldrar. Tänk om pappan blir nykter och skötsam, då kommer han må jättedåligt och har förlorat rätten till sina barn. Så nej. Det var inget alternativ. 

Barnen har alltså rätt till att ha en pappa som stjäl deras pengar. Bra.

Nu hade vi i vårt fall turen att ha en "Calle" som helt sonika hivade in pappan i bilen tidigt en morgon innan han hunnit fyllna till, körde honom till tingsrätten och såg till att han själv undertecknade papper om att vårdnaden skulle tillfalla mamman ensam. (Tack Calle där uppe i Paradiset)

Efter en tids hårt supande och lite rättegångar började pappan vara nykter lite längre perioder från och till. Naturligtvis med socialtjänstens stora hjälp och omsorg. Då blir ju läget även sådant att pappan vill träffa sina barn lite mera. Och barnet har ju rätt till umgänge med båda sina föräldrar.

Men, en pappa som supit hårt och inte tagit ansvaret för varken sej själv eller andra har ju inte direkt förtroendet att ha hand om barnen själv, det var ju till och med soc medveten om, så naturligtvis skulle det vara "övervakat umgänge". Det betyder att massor av planering gick åt till att hitta en tid som passade mamman, barnen, pappan och socialarbetaren. För att pappan skulle träffa dem en timme, för det har ju barnen rätt till! Att många av mötena blev inställda för att pappan valde att dricka istället gjorde ju inte så mycket, för barnen hade ju rätten till att man i allafall försökte. Så barnen hade alltså rätt till att bli ledsna alla de gånger det hände. Och mamman sitter där med all deras sorg och sin egen ilska över att barnen än en gång hade "rätt till att bli sviken"

Detta pågick under flera år. Jag, som ensam vårdnadshavare och mamma hade inte så mycket att säga till om, för vi "måste ju se till att pappan verkligen ville försöka" (Och det är ju barnens rätt)

Kort sagt blev jag mer och mer irriterad, protesterade mer och mer och stötte till slut ihop med en garvad missbrukshandläggare som gick in och sa: "Hit men inte längre. Barnen ska inte träffa sin pappa om inte deras mamma själv tagit beslutet till det. Pappan har inte umgängesrätt alls." Tack för det Britt-Marie.

Undrar just vad vår föreläsare skulle sagt om jag berättat detta för henne. Att det faktiskt är så här det kan se ut, för jag lovar, det är inte bara hos oss det ser ut så här. Det finns alltför många exempel på hur barn far illa under lagbokens fana. På något sätt har "Barnets rätt" blivit "Förälderns rätt" och jag tror att varje socialtjänst och varje tingsrätt behöver tänka över detta på ett mycket bättre sätt.

Jag har alltså enskild vårdnad om mina två yngsta barn. De träffar nästan aldrig sin pappa (jo, sonen träffade honom på byn förra veckan, kanonpackad) Detta är bra för oss och jag är glad över att vi kämpade så hårt med att protestera mot socialtjänstens "Barnens bästa"

Nu är det bara en sak som oroar mej lite. Det är Föräldrabalken s 6:e kapitel, 9:§ 2:a stycket : "Om barnet står under vårdnad av endast en förälder och den föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andre föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare."

Pappan kommer säkerligen inte att ansöka om vårdnaden. Men vad händer om barnen får en nyutbildat socialarbetare som lärt sej att världen är ljusrosa och barnet har rätt till sin förälder? Ska barnen då placeras hos sin missbrukande far för att "det har barnen rätt till"?

Jovisst, jag kan skriva önskemål om vad som ska hända med barnen vid mitt eventuella frånfälle, men varken socialnämnd eller tingsrätt måste ta hänsyn till mina önskemål, för deras uppgift är ju att se till barnens bästa...

Varför jag läser till socionom?

Jag har sökt och kommit in på socionomprogrammen tre gånger de senaste 18 åren. I höstas var första gången jag påbörjade studierna. Eftersom jag tror att ödet ofta påverkar vårt liv så tror jag också att det inte var meningen att jag var mogen att gå den utbildningen tidigare därför att jag var inte mogen för det.

Att utbilda sej till socionom innebär att utbilda sej till socialarbetare. Efter utbildningen kan man arbeta som handläggare inom en hel massa saker. Man kan även arbeta som kurator. Många sysslar med att hjälpa alkoholister, funktionsnedsatta, kriminella osv. De allra flesta hamnar inom kommunerna. Man arbetar utefter socialtjänstlagen och man har mycket makt i sin myndighetsutövning.

Som jag känner i dag vill jag inte jobba med nåt av det. Det finns många anledningar till att jag inte vill, men den största anledningen är nog att jag skulle bli tokig av att jobba med myndlighetsutövning utan att egentligen inte ha något att säga till om.

Jag skulle gå med ständig ilska i kroppen över alla regler jag måste följa mot bättre vetande. Jag skulle vilja jobba hårt med att få till förändringar, men inte kunna därför att jag då inte skulle sköta den tjänst jag har utan att vara illojal mot min arbetsgivare.

Så, när folk frågar vad jag vill jobba med så brukar jag svara: "Politik.". Nu stämmer det inte helt och fullt, men det är enklare att säga så än att förklara hur jag egentligen tänker. Men här och nu gör jag ett försök. Det är inte något som är ristat i sten utan det är helt enkelt hur jag tänker om mitt liv idag. Vem vet hur det ser ut om ett år.

Så här är det:

Jag vill vara med och påverka till förändringar. Jag vill inte ha makt, jag vill bara visa på det som är fel och orättvist och jag tror att ett bra sätt är att påverka politiken i så fall.

Det är ju bara det att jag är så otroligt besviken på den politiska situationen i vårt samhälle och kan inte tänka mej något parti jag skulle kunna gå in och känna övertygelsen att kunna kämpa för. Alltså är inte det ett alternativ.

Nu har jag inte nån bra lösning på riktig HUR jag ska göra det här på, men min tanke är att om jag ska kunna åstadkomma något måste jag vara trovärdig. Jag tror inte att jag är trovärdig om jag blir politiker och talar om allt som är fel. Jag tror inte heller att jag blir trovärdig om jag är med och fattar en massa beslut som jag egentligen inte begriper något av. Jag kan få hur många rapporter som helst att läsa för att sätta mej in i ämnet, men om jag inte förstår vad det är jag läser så blir jag inte trovärdig alls.

Jag kan inte ta beslut om ett helt samhälle om jag inte förstår hur samhället fungerar. Jag kan inte ta andra människors öden i mina händer om jag inte förstår människor. Det blir inte trovärdigt.

Alltså måste jag lära mej. Därför studerar jag. Jag lär mej hela tiden. Det finns så mycket jag vill och behöver veta.

Jag behöver lära mej om svensk socialpolitik och välfärdens uppbyggnad. Jag behöver lära mej  mera om hur människans psyke fungerar. Jag behöver lära mej en hel massa om relationer mellan människor. 

Vi studerar hur olika samhällsteorier fungerar och det behöver jag veta för att kunna förstå hur samhället är uppbyggt och varför. Jag behöver lära mej politiska ideologier och statsvetenskap (vilket jag ska läsa i sommar)

Jag behöver veta hur socialtjänstlagen fungerar. Jag behöver veta hur rättssystemet fungerar. Jag behöver åtminstone ha lite grunder i juridik och jag behöver kunna läsa i lagboken.

Jag lär mej om arbetsmarknadspolitik och missbrukspolitik och det känns jätteviktigt och jätte intressant.

För att kunna förstå de undersökningar och forskningsrapporter jag kan stöta på i min kamp så måste jag förstå vad forskning är. Vetenskapliga teorier och metoder är viktiga att kunna. För om jag förstår det när jag tolkar rapporterna så blir mina tolkningar mer trovärdiga.

För att kunna förstå och förändra på nationell nivå är jag också övertygad om att behöver kunna lite om internationell politk. Det finns utbildningar i det också. Det finns möjlighet att inom socionomprogrammet att studera en del utomlands. Det skulle vara en dröm att få se USA:s välfärdspolitik på närmare håll.

Det är därför jag läser till socionom. Därför att inom det programmet finns det så otroligt många delar som jag behöver kunna. Jag behöver inte bli expert inom något område men jag behöver större förståelse och kunskap inom alla områden för att kunna vara med att påverka på ett trovärdigt sätt.

Det är också därför jag trivs så bra med det jag gör just nu. För att jag lär mej, jag lär mej hela tiden nya saker, jag får hjälp att sätta ord på mina tankar.

Och jag vill lära mer. Jag är så nyfiken på allt. Det blir bara mer och mer tankar i skallen. Det är därför jag har den här bloggen. Den hjälper till att sortera.

Nu har jag förklarat varför jag läser till socionom. Jag har i allafall förklarat hur jag känner det just nu. Vem vet, jag kanske sitter som biståndshandläggare hos kommunen om fem år och är jättenöjd med det. Men just idag vill jag förändra.

Lyckosam, manipulativ, bortskämd eller bara förbaskat trevlig!

Man hör väldigt ofta folk prata om olika myndigheter, sjukvårdsenheter och olika företag. Man hör även väldigt ofta en hel massa klagomål: "Handläggaren på AF är ju helt körd, fattar INGENTING" "Det är väl ingen idé att ringa till sjukvårdsupplysningen, där är de ju så otrevliga" "Lita aldrig på den och den läkaren, han borde inte få vara läkare" "Bilverkstäder, de är ju bara ute för att skinna folk" Osv, osv....

Vet ni, jag har aldrig känt så. Visserligen har jag mött en och annan handläggare på arbetsförmedlingen som jag tycker att kanske borde överväga ett annat jobb. Jag har även pratat med en sköterska på rådgivningen en gång som kanske borde läsa på lite om barnsjukvård. Det finns även en eller annan läkare som kanske borde fundera lite mera på sitt patientbemötande. Och ja, jag har gått in på en bilverkstad en gång och bett verkstadschefen gå in och vira tändkablar kring en av bilmekanikernas hals och dra åt.

Men jag är 44 år, har bott själv sedan jag var 14 och har tre barn. Jag har haft massor av kontakter med läkare, sköterskor, arbetsförmedlingar och bilverkstäder....och i de allra flesta fall har jag blivit fantastiskt bemött och fått massor av oväntad hjälp.

Jag började gå igenom mitt liv igår, funderade lite på hur mycket hjälp jag fått. 

Några exempel:

Vid första skilsmässan blev det stora problem med bodelningen och jag behövde en advokat. Rättshjälp hade jag fått till bodelningsmannen, så jag skulle inte få rättshjälp till egen advokat. Jag ringde advokat Jonsson, han hade en timpenning på 1400 kronor. Han hjälpte mej med allt vilket tog några timmar. Det var 22 år sedan. Jag har fortfarande inte fått någon räkning!

Jag flyttade ur en av Bollnäs bostäders lägenheter. Lägenheten hade jag delat med en hund, en katt, två degusar och tre barn. Den var inte i trevligt skick. Vid besiktningen sa bovärden: Du vet att det här kommer att kosta en del va? Men jag ska se vad jag kan göra. Det är fem år sedan. Ingen räkning än.....

För några år sedan krånglade det med en utbetalning från A-kassan. Jag var utan pengar, kontot var tomt. Jag ringde till A-kassan. De skulle kolla vad som hänt. Efter fem minuter ringde de upp och frågade efter kontonumret. Två timmar senare hade jag pengarna på kontot.

I höstas var jag utan studielån i fyra månader (mitt eget fel i grund och botten, även om reglerna är vidrigt stela). Efter tre månader var jag desperat och ringde till en biståndshandläggare på kommunen. Veckan efter var jag där, tänkte att kanske kunde få någon tusenlapp att kunna köpa mat för. Tre dagar senare ringde hon och sa : Vi har gjort ett litet undantag här, eftersom det är en engångsföreteelse. Dagen efter hade jag 9400 kr på kontot. 

När äldsta dottern kvaddade mjälten förra julen så ringde jag till försäkringsbolaget dagen efter (ACE-försäkringar, ni vet, det där försäkringsbolaget som är så usla på försäkringar). Den mycket trevliga killen i kundtjänsten sa att jag skulle ringa dem igen så snart hon kommit hem från sjukhuset. Så jag ringde igen 11 dagar senare. Tre dagar efter det hade jag 3300 på kontot. Hade inte skickat ett enda intyg eller skrivit på ett enda papper.

Förra veckan lät min bil väldigt illa. Jag åkte ner till min bilverkstad och vi konstaterade att båda bakdäcken var helt slut. Det ena var deformerat, därav oljudet. Nya sommardäck = 2000 kronor. Min bilmekaniker tittade på mej och sa: Jag har några begagnade, kom ner på fredag ska jag fixa det. Jag åkte ner på fredagen, han fixade det. Han tog betalt för omläggningen och balanseringen. För 500 spänn fick jag två jättefina, nästan nya sommardäck, omlagda och balanserad, på plats på bilen.

När jag ringer "min " rörmokare, brukar han oftast komma samma dag, eller åtminstone samma vecka. När jag ringer "min" elektriker kommer han på lunchen.

När jag ringer hälsocentralen får jag komma inom någon timme. När jag ringer sjukvårdsupplysningen säger oftast någon trevlig sköterska att jag ska komma in till läkaren på akuten två timmar senare. När jag ringer "min" handläggare på arbetsförmedlingen med någon önskan jag har så säger hon: Vad kul, det ska vi titta närmare på, har du mitt mobilnummer?

Så, då undrar jag; Vad beror det på? Varför får jag så fort hjälp, varför får jag saker billigt utan större ansträngning? Varför får jag läkare och remisser så fort? 

Jag är inte arg och hotfull eller har ett efternamn som inger respekt. Jag har inga pengar att muta folk med. Jag är inte lång, blond och blåögd(....eller jo, det är jag visserligen, men inte direkt på det sättet man tänker sej det uttrycket). Jag betalar inte "i natura"....Ändå har jag sällan mött otrevliga personer, jag har fått den hjälp jag önskat.

Hur jag gör?

Vet ni, jag tror det beror på min egen inställning: När jag ringer till kundservice så förväntar jag mej att mötas av en trevlig människa som kan sitt jobb, då bemöter jag den människan med respekt. Visst har jag mötts av en eller annan "skitstövel", men det är den personen, den gången. Den personen kanske mådde dåligt just den gången. Nästa gång jag ringer förväntar jag mej ändå att bli trevligt bemött.

Ibland får man ju sitta i kö när man ringer också. Då tror jag att det kan vara bra att komma ihåg att den som svarar i telefonen jobbar som en tok för att hålla ner kön. Det är inte hennes fel att det är kö. Så istället för att börja samtalen med att skälla så brukar jag börja med : Men oj, du svarade ju mycket tidigare än vad kömeddelandet sa. Tack. Jag tror det kan fungera bra...

När handläggaren på arbetsförmedlingen inte kan hjälpa mej så antar jag att det är för att de har ett regelverk att följa. Jag förutsätter att hon vill hjälpa mej så mycket som möjligt, men inte får göra hur hon vill. Sånt är livet, hon är inte inkompetent eller dum för det, så varför ska jag behandla henne som om hon är det?

När jag ringer till rörmokaren och han säger: Ojdå, det är lite mycket nu, men jag ska försöka få dit någon så snart jag kan. Då tror jag på att det fungerar bättre att säga: TACK snälla för att du försöker hjälpa mej, än att säga: SE TILL ATT FÅ HIT NÅGON!

Att dessutom sätta på kaffebryggaren och bjuda den stressade rörmokaren på kaffe när han kommer och tala om för honom att jag uppskattar att han kom hit så fort tror jag dessutom leder till att nästa gång jag behöver en rörmokare så har jag en på plats ännu fortare.

Och vet ni. Det kostar inte något extra att säga till bilmekanikern :Tack snälla Lars för att du ordnade detta så fort, jag tycker du är fantastisk.

Det är inte farligt att vara väldigt trevlig. Det kanske är precis vad den stressade sköterskan på sjukvårdsrådgivningen behöver den där lördagkvällen när jag ringer för att dottern skurit upp sin fot. 

Så ja, jag tror att det är därför jag får hjälp med så mycket så fort. Jag är oftast översvallande trevlig. Jag har fått för mej att om jag är trevlig mot dem så är de mycket trevligare mot mej.

Man skulle även kunna kalla det för att jag manipulerar, men det vill jag inte gärna göra, för det är inte............trevligt....

Feminin och jämställd

Jag är inte feminist.

Om någon säger till mej att jag är feminist så tar jag det ungefär på samma sätt som om de skulle säga att jag är fet och ful. Så, säg det inte. Tyck vad ni vill, men tala inte om det för mej. Jag blir förolämpad.

Jag betraktar mej däremot som väldigt jämställd och den jämställdheten gäller även genus, men att hela tiden tänka utifrån genus tycker jag bara leder till att det inte blir lika jämställt.

Så här tänker jag: Jag sitter i en styrelse (flera, men det är en jag tänker speciellt på). I den styrelsen är vi sex ledamöter. Det är fem män i åldrarna 40-72 år och jag (kvinna 44). En kvinna som var närvarande årsmötet då styrelsen valdes tyckte det det var "hemskt" ur jämställdhetssynpunkt.

Samma kvinna blev invald i valberedningen och ska alltså komma med förslag på ledamöter till styrelsen som ska väljas på kommande årsmöte (nästa helg).

Hon ringde mej häromdagen och berättade lite om hur arbetet med att få fram fler ledamöter har gått. Och hon är bekymrad, allvarligt bekymrad. För det är så svårt att få in nya kvinnor till styrelsearbetet. 

Jag tänker inte gå in på anledningarna till varför det är svårt att få in kvinnor, även om jag tror att jag förstår, men det är inte det jag vill ta upp här.

Jag berättade för valberedningsledamoten om hur vårt styrelsearbete har fungerat under året. Jag berättade precis som sanningen är. Det är en OTROLIGT jämställd styrelse. Jag har ALDRIG känt mej annorlunda behandlad för att jag är kvinna. Det är ingen som tagit för givet att jag ska ordna kaffet till våra möten. Det är aldrig någon som fällt kommentarer som "Det där är nog för tungt för kvinnor".

Det har varit några tillfällen när jag fått säga till dem att jag inte klarar det. Som den gången vi skulle skjuta in en massa tunga plankor under ett lågt vindskydd. Då gjorde någon av männen det istället. Men inte för att jag var kvinna och de andra män, utan för att jag var klenare.

I Juni har vi en aktivitet som kräver att vi lagar middag åt några gäster. Tror ni det var någon som föreslog att jag skulle ordna det? Nix! Det var den 72-årige veterinären emeritus som erbjöd sej att laga till slottstek. 

Det som behövs göras i vår förening det utförs av den som är bäst lämpad till det, helt oavsett kön och det har varit ett fantastiskt roligt år med den styrelsen.

Jag berättade alltså detta för valberedningsledamoten och hon sa suckande : Jo, så kanske det är, men det vet ju inte omgivningen och det ser ju så ILLA ut.

Okej, är det så jämställdheten ska fungera?  Vi ska inte ha en grupp människor som jämställt jobbar ihop och gör ett gott arbete för att de är väl lämpade för sin uppgift. Vi ska ha hälften kvinnor. De här tre kvinnorna kan då vara hur olämpliga som helst, för de fyller bara upp en plats för att styrelsen ska SE jämställd ut. (Naturligvis finns det mycket väl lämpade kvinnor också, men det är inte det inlägget handlar om)

Med det tänket menar jag att jämställdhetstänkandet går för långt. Då blir det feminism och feminism gillar jag inte. 

Något annat som varit aktuellt på löpsedlarna senaste dagarna är nya högskoleprovet. Man ändrade ju upplägget på det i höstas, införde mera matte och mindre ordförståelse. (Vilket har gjort att jag är chanslös, men det hör inte hit)

NU kryper det fram att man gjorde ändringarna för att det skulle bli mera jämställt! Man trodde att eftersom kvinnorna i snitt fick sämre resultat än männen på högskoleprovet, men i snitt har högre betyg än männen i skolan så skulle det bli bättre för kvinnorna med mera matte (?!?)

Nu har utvärderingen kommit från högskoleverket. Tidigare högskoleprov var männens högskoleprov 6.1 poäng högre än kvinnornas. I höstas (nya versionen) hade männen 9.4 poäng mera..Hmmm...nåt gick visst snett där?

En utredare på högskoleverket har uttalat sej: " För att fördjupa sig i det måste man veta vilka män och kvinnor som gör provet. Se vilka betyg de har. Och sådana undersökningar har inte gjorts" (Åsa Rurling)

Briljant tänkt!

Undrar om utredare på högskoleverket vet om att det finns massor av forskning på sånt här. Bl.a på http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/matematik/matematikipraktiken/matematikensanvomraden/konmatematik.4.47049d691193c95625a8000289.html

Kortfattad sammanfattning: Det är ingen skillnad på mäns och kvinnors möjligheter att lära sej matte. Men, av någon anledning (tradition kanske) så uppfattas matte som "manligt". Kvinnor väljer oftare bort matte om de har möjlighet.

I yngre åldrar tycker man sej se att skillnaderna börjar jämnas ut.

Alltså; män är egentligen inte alls bättre på matte än kvinnor, men fler män väljer matte av tradition. Det är ju ett faktum vi har. Det är också ett faktum som inte kommer att vara ett lika aktuellt faktum när barnen som går i förskolan nu går ut gymnasiet. Men det är ju inte de som gör högskoleprovet nu.

De som gör högskoleprovet nu är just de som vuxit upp med att män som vill studera, i högre utsträckning läser avancerad matte än kvinnor som vill studera.

Hela den här debatten om högskoleprovet tycker jag verkar könsdiskriminerande flera sätt:

1. Kvinnor behöver få högre resultat, vi testar att ändra provet. Är inte det väldigt diskriminerande mot männen?

2. Män förstår ord sämre, alltså tar vi bort läsförståelsetesterna Hallå JÄMO säger jag bara!

Någon hade kommenterat expressens artikel om högskoleprovet så här :

"Det upplevs inte som något problem att kvinnliga elever får klart högre genomsnittsbetyg än manliga elever i skolan. Inga insatser har gjorts för
att komma tillrätta med detta. När det nu visar sig att män, trots de sämre betygen, presterar bättre än kvinnor på högskoleprovet blir det däremot plötsligt ett problem. Man har ändrat i provet i förhoppningen att detta ska gynna kvinnor. När det nu inte visar sig blivit fallet är man rådlös. Kanske män redan från början skulle ges ett handikapp i form av ett antal minuspoäng för att de är män? Kan det vara en lösning som skulle tilltala de feminister som har problemformuleringsprivilegiet i genusfrågor i vårt land"

Jag har svårt att inte hålla med....

Jag tänker i allafall fortsätta att uppfostra mina barn jämställt. Det innebär att jag tänker fortsätta uppmuntra sonen till att städa och laga mat, precis som döttrarna. Jag tänker fortsätta att uppmuntra dem till att vara bra människor. Inte bra kvinnor eller man, utan bra människor som respekterar andra människor, oavsett kön. 

Det är det jämställdhet betyder för mej.