Dessa ständiga dilemman...

I går fick jag 160 kronor från postkodlotteriet in på mitt bankkonto (jag hade tydligen vunnit det). Jag blev jätteglad, för det blir man ju om man vinner. För några år sedan vann jag 500 kronor i det lotteriet och jag blev ännu gladare då.
För jag har EN lott i postkodlotteriet. Det har jag haft i säkert sju år. Jag tänker inte så mycket på den där lotten för det dras via autogiro varje månad. Det liksom märks ju inte. Men....jag tänkte efter lite. I sju år har det dragits 150 kronor varje månad. Det blir 12600 kronor!!! Och jag har sammanlagt vunnit 660 kronor!! Snacka om att postkodlotteriet har vunnit på mig!
Jag har funderat på det här förut. När jag separerade för några år sedan så blev ju ekonomin lidande så då funderade jag på att säga upp lotten.
Men.....då hörde jag att flera av grannarna också har och några av dem verkar ha en väldig tur med lotter.
Och.....TÄNK om de skulle vinna något på grannyran och så blir jag den ENDA på Björklundavägen som går miste om MASSOR av vinstpengar. Då kommer jag ju att ångra mig resten av mitt liv att jag sa upp den där lotten för futtiga 150 kronor i månaden.

Det blev mitt val. Mitt val har hittills kostat mig 11940 kronor. Men EN dag händer det.......kanske....

Jag försöker ju också försöka tänka lite på miljön här på planeten. Det här med plastkassar till exempel. De där som man bara kan återvinna 3% av och resten blir giftigt utsläpp och oförstörbara plaster. Eller de där papperskassarna som kostar alldeles på tok för mycket värdefull skog för att de ska vara värda att använda.
Så jag vill använda tygkassar istället, eller åtminstone sådana kassar som man kan använda i flera år. Jag har massor av sådana kassar.
Men....hur många gånger kliver jag inte ur bilen vid affären och konstaterar att alla mina tygkassar ligger hemma i köket! Ska jag bara handla några enstaka saker är det ju lugnt, men alla de gånger jag behöver handla en hel massa mat då? Jag skulle ju kunna köra ut hela vagnen med lösa matvaror och stapla in direkt i bilen, men då skulle jag ju känna mig jättedum så vad gör jag? Jo, jag köper dessa eländiga plastkassar ändå. Visserligen stuvar jag dem överfulla så det ska bli så få som möjligt, men ändå.....Jag HAR ju flera tygkassar!! (Hemma, en mil ifrån affären)

En annan grej jag pysslar med är det här med produkter för kroppen. Jag gillar inte att smeta på mig alkoholer, färgämnen, konserveringsämnen, aluminium och en massa onödigt joll. Så jag har börjat göra mycket själv. Dels för att min kropp mår bra av det, men även för att jag tycker det känns onödigt att köpa dyra saker som ska fraktas över hela världen i miljöfarliga förpackningar. Det här med sopberget och utsläppen är liksom rätt allvarliga grejer tycker jag.
Men så satt jag och funderade en dag när jag letade bra recept på hårschampo : Vad innehåller hårfärgerna??  Jag har tråkigt råttblont hår (åtminstone på vintern) så jag känner mig inte nöjd med mitt hår. Däremot så passar jag tydligen väldigt bra i röda toner, så mitt hår är för det mesta ganska mörkrött. Jag färgar det ungefär varannan månad. DET vill jag ju inte låta bli att göra!!! Eller?
Och naglarna!!! Jag gillar nagellack. Jag gillar nagellack mycket. Jag tycker om att ha ett nagellack som matchar kläderna. Grönt, brunt, svart, gult, blått, silver och någon enstaka gång rosa. Så jag använder mycket nagellack. OCH nagellackborttagningsmedel.  Undrar vad allt det gör för miljön då? 

Sånt är jobbigt att fundera över.

Sen har vi ju det här med bilen då. Jag tycker egentligen inte om att man ska använda bilen tätt som titt. Avgaser och utsläpp är en dum sak, att man gör av med värdefulla oljeresurser är en annan sak. Dessutom kostar det ju massor av mina pengar att behöva tanka eländet. Och jag kan ju gå...eller? (Jag kan även cykla, men då måste jag lägga en massa pengar på en cykelreparatör först). Jag har gångavstånd till en affär för det nödvändigaste. Jag har gångavstånd till fikahaket jag brukar hänga på (systerns hus alltså).
Det är ju bara det att det tar sån förbenad TID att gå. Det går ju så rackarns mycket snabbare att ta bilen. Och om jag ändå tar bilen till affären är det ju lika bra att åka till Kilafors och handla istället så jag får tag i exakt det jag behöver....

Jag har nog mycket jag behöver jobba på känner jag. Ska jobba på det!

Plast, papper eller tyg...

Nu har jag planerat i flera dagar att jag skulle skriva ett inlägg om all god mat jag ätit i påsk. Men så kom jag att läsa ett inlägg på facebook om tygkassar och då blev huvudet så otroligt fullt av så många tankar att jag genast plockade fram mina tygkassar och började klura på vad jag egentligen tycker.
Inlägget på facebook var publicerat på ISFoundations hemsida (Det är en sida om jordens miljö) och var skrivet av en kvinna som heter Alyson Coll. Hon har tagit reda på en del fakta om vad vi stoppar våra matvaror i när vi handlar.
I och för sig handlar uppgifterna om marknade i USA och Kanada men eftersom Sverige är det land i världen som mest liknar USA så känns det ändå ganska adekvat.

Så....ända i på 90-talet var det vanligare med papperspåsar än med plastpåsar i USA (Så var det nog inte riktigt i Sverige) och 1999 gick det åt 14 miljoner träd för att affärerna i det landet skulle kunna skicka med kundernas matvaror.
Marknaden kom då på att det skulle vara bättre med plastkassar (vilket vi i Sverige redan fattat vid det laget) eftersom naturen behöver ha träd för att kunna fixa den friska luften.
Så då började man skicka med plastkassar istället. Och amerikanarna var överlyckliga för nu var man mera miljövänlig (!?!) Det gick ju inte åt några träd för att fixa plastkassar.

Det är bara det att efter tio år i plastkasshimmelriket upptäckte man att plastkassar kanske inte alls var lösningen på miljöproblemen eftersom plastkassar inte äts upp av naturen och blir till noll och intet.
Möjligen blir de lite uppluckrade av solen och äts upp av djur som sedan skjuts och blir människoföda och ärligt talat....jag gillar inte inte direkt tanken på plastkassemarinerat kött....

Det finns visserligen möjlighet att lämna alla sina kassar på återvinning, vilket ju känns miljövänligt tänkt.
Det är bara det att man missar att informera om att endast 3% av plastkassen KAN återvinnas.

Jag visste förresten inte att USA gör av med 30 miljarder plastkassar under ett år. För att göra 30 miljarder plastkassar behöver man bl.a 12 miljoner fat med olja.
Även om det inte går åt 30 miljarder kassar i Sverige under ett år så är jag inte säker på att medeldagskasseintaget för en svensk är ett dugg mindre än medeldagskasseintaget för en amerikan. Jag tycker inte det känns okej....

Alyson berättade att hon, samma dag som hon skrev inlägget, räknade hur många plastkassar hon hade hemma den dagen. Hon hade 80 stycken i lådorna.
Jag tänker inte räkna mina, men jag är ganska säker på att jag fler än 80 stycken i mina lådor. Ändå, av någon märklig anledning, tar jag för det mesta en ny varje gång jag handlar. (Inte bara tar den förresten, jag BETALAR 1.50 till 2 kr för varje påse också)

Jag tycker faktiskt att jag är lite dum.  (Precis som Alyson tyckte om sig själv)

För jag tycker ju inte att det är okej att använda olja (eller träd) i onödan till saker som till 97% bara blir ickeförstörbara sopor.

Själv tänker jag börja bli bättre på att inte köpa plastkassar. Ska bara träna på att alltid ha mina återanvändbara tygkassar med mig jämt. Vanans makt är den värsta makten.

Finns lite mer att läsa här : http://www.isfoundation.com/news/truth-about-paper-plastic-and-canvas-bags

Påsken hos Björkstens...

Långfredagsförmiddag. Lugn och ro. Jag har funderat lite de senaste dagarna. Över påsken alltså.

Den som ser min facebooksida (och tänker på det) kanske märker att jag inte har önskat någon "Glad Påsk", jag har inte pratat om att jag ska till Blåkulla, jag har inte köpt godis, jag lagar inte en massa påskmat. Den som varit hem till mig har nog sett att jag har inte städat och pyntat. Det finns inga kycklingar, ägg eller påskris i huset. 

Jag firar inte påsk helt enkelt.

Inte för att jag är "motståndare", absolut inte. Mina barn har gått påskkärringar under åren, då de var mindre målade vi alltid ägg på påskaftonen och de har till och med fått påskägg med godis i några gånger.

Jag stör mig inte heller nämnvärt på alla påsktraditioner som dryftas och genomförs. Alla har sina olika funderingar om det.

Det är bara det att jag, sedan jag blev vuxen, tagit mig en rejäl funderare över vad påsken är för MIG:

Jag är ju uppvuxen i ett kristen hem, så visst är påsken viktig för mig ur det perspektivet. Alla påskens dagar är viktiga (utom möjligen annandagen.

Skärtorsdagen gick man halvdag i skolan och på eftermiddagen klädde man ut sig och gick runt i gårdarna i Vallsta och önskade glad påsk. I handen hade man en korg och i den korgen kunde folk stoppa ett "tack". Några slog på väldigt stort och man fick en HEL tablettask. Annars var det några enstaka godisbitar, någon gav en kaka, någon en clementin. Ibland fick man även pengar.(Jag kommer ihåg att vi satt och räknade tioöringar när vi kom hem igen). Idag, när barnen går runt och önskar glad påsk känns det som om bara de allra snålaste ger en tablettask. Det verkar vara stora chokladbitar och hela godispåsar som är kutym. Eller möjligen en tjuga.

När jag var yngre var långfredagen den mest helgiga dagen av alla helger under året. Allt var stängt. Det gick inte att få tag i en öppen butik nånstans, åtminstone inte på landsbygden. Jag är (tack och lov) för ung för att varit med och upplevt att man bara fick ha sorgekläder och inte fick göra någonting, ens skratta, på långfredagen, men den har ändå varit en dag fylld av vördnad och eftertanke. Sånt sitter kvar. Jag har inte mörka kläder på mig idag, men jag skulle ändå gärna ha gått till kyrkan (fast det är en vördnadsfull upplevelse att få vara barnvakt så syster och svåger kan fylla kyrkan med vacker sång också). Det skulle aldrig falla mig in att önska någon GLAD påsk idag. Det liksom är en psykisk spärr där på något sätt. Jag lider dock inte alls av den spärren, den ger mig en chans att varva ner.

Påskafton var dagen med pyssel. Det var då vi fick påskäggen och det var då vi målade ägg. Däremellan var det en vanlig lördag, fast med godare middag. 

Påskdagen var liksom själva finalen av påsken. Då gick man i kyrkan igen, fast då var alla klädda i ljusa kläder och allt var glädje. Det är fortfarande för mig en dag med glädje och kärlek. Som kristen firar man då Jesu uppståndelse och eftersom bibeln säger att han uppstod som ett tecken på Guds kärlek till människan så var det (och är det) en glädjefull dag. Det är dagen man firar med en massa god mat.

Annandag påsk är för mig en återställardag. Det kanske det inte är egentligen, men i mitt föräldrahem sa vi alltid att den dagen var till för att alla som festat på påskdagen inte skulle behöva sjukskriva sig för sin bakfylla på måndagen. Vete katten om det är så, men det är ändå skönt att vara ledig en dag till.

Så, det är vad påsken är för mig. Den är inte påskris med fjädrar i. Den är inte kycklingar och höns och den är inte påskharar (Vad sjutton kommer den traditionen från förresten?). Den är lite häxor, men bara på skärtorsdagen, den har inget att göra med påskens akt och mening.

Nuförtiden är inte heller påsken godis faktiskt. Vill mina tonåringar ha godis får de köpa det själva, för egna pengar.

Något påsken däremot är för mig är glädje. För 1998 tillbringade jag den på BB i Bollnäs, med en nyfödd liten son. Så de senaste 16 åren har påsken inneburit fest och glädje för det. Eftersom mina föräldrar och syskon ofta varit lediga då har det varit en anledning att kunna träffas och äta middag ihop samtidigt som vi firat min son. Påsken för fem år sedan, var också den påsken då min yngsta bror deklarerade att min brorson Teodor var på väg. Ytterligare en anledning till glädje.

Men, nu fyller jag 46 år i sommar. Jag tror nog aldrig att jag kommer att bli tillräckligt "nytänkande" för att kunna säga Glad Påsk på långfredagen. Jag kommer nog aldrig att lära mina barnbarn (som jag ABSOLUT inte vill ha ännu) om påskharar. Jag kommer nog förresten inte heller att ge dem något godis, men det är en helt annan sak.

Jag kommer kanske att måla ägg med dem och jag kommer att ge dem något i korgen när de kommer och är utklädda till påskkärringar.

Jag kommer nog aldrig att säga att jag har kvasten vässad och är på väg till Blåkulla och jag kommer nog aldrig att fylla påskris med små plastägg och färgade fjädrar.

Men jag hoppas att jag kommer att kunna samla min familj och äta god mat. Jag hoppas att jag kommer att kunna påminna dem om anledningen till påskens uppkomst.

Men, som sagt var, det är hur JAG upplever påsken. Det är inte hur alla andra måste uppleva den. Jag hoppas bara att alla vet varför de väljer att fira påsken på det sätt de gör.

Kära bonddräng...

Jag är snart 46 år och är uppvuxen på ett jordbruk. Därför har jag mycket stor respekt för alla bönder då jag anser att de är livsviktiga för vårt samhälle. De måste ibland ut i trafiken och det skulle aldrig falla mig in att gnälla över koskit på vägarna under "dyngspridningsperioden" eller liknande storstadsmänniskognäll.
Jag lärde mig själv köra traktor väldigt tidigt i livet och har tillbringat ganska många timmar i dylika fordon, med eller utan redskap och vagnar påkopplade.

Traktorvett fick jag tidigt lära mig eftersom föräldrahemmet låg efter riksväg 83 (vilken, för den som inte vet, är en mycket trafikerad väg då det gäller att folk ska ta sig från söder om dalälven till fjällvärlden norr om dalafjällen). Min pappa var väldigt noga med att säga till oss att "om det blir köer bakom, kör åt sidan och släpp förbi, så ni inte blir orsak till otäcka omkörningsolyckor".

Med bakgrund av detta och på nyligen självupplevd hemfärd från Bollnäs, vill jag rikta detta öppna brev till alla "bonndrängar" längs vältrafikerade vägar i landet.

Idag är det skärtorsdag. Det är till och med skärtorsdagseftermiddag. Om man läser en tidning, hör på radion eller ser på teven så borde man veta att skärtorsdag och annandagpåsk är de mest aktiva trafikdagarna på året.
Så även denna skärtorsdag.
Så även efter riksväg 83.

Framför allt är det trafik som kör norrut.

Om man då absolut MÅSTE ut med traktor och vagn för att köra mellan Bollnäs och Kilafors så bör man nog tänka efter lite.
Man måste till att börja med titta bakåt ibland för att se hur lång bilkö man har efter sig. När man gjort det kan man titta på vilken väg man kör på. Är det så att man kör på en kurvig väg eller en väg med små backkrön och mittlinjerna dessutom är heldragna så kan jag tala om att det är väldigt svårt att köra om även ett så långsamtgående fordon som en traktor.
Är man fortfarande osäker på hur läget är kan man titta på den mötande trafiken också. Är det så att det kommer mötande trafik hela tiden eftersom det är skärtorsdagseftermiddag och alla ska åka upp till fjällen för att fira påsk,  betyder det att det är ÄNNU svårare att köra om en traktor med vagn.

Jag kan också informera att vägen söderut från Bollnäs kan uppvisa åtskilliga parkeringsfickor på höger sida där en traktor med vagn kan köra åt sidan.
Eftersom trafiken som går söderut inte är lika full av bilar så är det inga problem att köra ut igen efter att man släppt förbi de 50 bilarna i kön bakom sig.

Det är INTE smart att köra på vägrenen om man kör en traktor med vagn. Ifall någon "bonndräng" missat det så är det så att på sidan av asfalten är det, i allafall när det inte regnat" en torr blandning av grus och jord. Torr blandning av grus och jord DAMMAR.
När ett stort traktordäck som rullar i 40 km/h i en sådan blandning så yr dammet upp och ger ett stort moln som helt skymmer sikten framåt för de bilar som ligger bakom i kön.

Till den "bonndräng" som finns därute efter vägarna kan jag också tala om att INGEN bilförare vill ligga och köra 40 km/h i två mil så förr eller senare kommer någon att köra om traktorn. Jag håller med om att det är dumt att chansa, men till slut kommer nog någon att göra det ändå.
Det är DÅ det kan bli otäckt.

Det är DÅ "bonndrängen" får lära sig av polisen att det dumt att inte köra åt sidan och släppa förbi trafiken( man borde haft koll på) bakom sig.

JAG tycker det borde vara enklare att hålla koll på trafikläget INNAN det händer en olycka!

Man kan också resonera som min bror, bonden, sa : "En skärtorsdagseftermiddag ska INGEN traktor ut i trafiken". Men om man ändå måste så tror jag ändå att man måste vara väldigt, väldigt medveten om hur det ser ut både bakom och framför det långsamtgående fordon man själv kör.

Såja, nu har jag sagt vad jag vill. Trevlig påsk till alla er "bonndrängar" därute!

Trodde inte det skulle vara så hemskt som det var.

Jag är uppvuxen på ett jordbruk med massor av djur. När jag var liten var jag otroligt förtjust i en ko som hette 1 Ina. Tyvärr blev hon gammal, ofruktsam och lågmjölkande. (Kor har inte så lång livslängd faktiskt). När hon dog blev jag oerhört ledsen. Sedan dess har jag aldrig fäst mig vid en ko.
När min största lillebror föddes hade vi en beagle som hette Pedro. Han var inte riktigt kompatibel med barn, så mina föräldrar tog bort honom innan mamma och lillebror kom hem från BB. Den gången var jag också oerhört ledsen. 

Sedan dess har jag haft massor av katter och en hel del hundar. Djur har ju tyvärr mycket kortar livslängd än vi människor och jag har tagit beslut om avlivning själv, fått katter överkörda av bilar. Tja, det är en del av livets gång liksom.

Men idag.....

Vår nioåriga vovve, som bott hos oss de senaste fem åren, som varit till stor glädje, en hel del ilska och ibland även till stort besvär, skadades i morse.
Till slut kunde han inte gå och låg mest och flämtade så vi fick ringa akut till veterinären.
Det är faktiskt första gången jag ringt till en veterinär för honom, så man kan ju lugnt konstatera att han varit en mycket frisk vovve.

Nåväl, denna gång var vi tvungna att ringa. Vi fick komma till veterinär Björkroth (ÄLSKAR det namnet) en timme senare. När jag pratade med honom i telefonen om hur vår vovve betedde sig, varnade han redan då för att det verkade allvarligt så jag samlade ihop min barnaskara så alla var med till veterinärstationen.  Tänkte att om det var så illa att vi måste ta bort honom så skulle alla få chansen att säga hejdå.

En hund som inte kan gå och som väger 40 kg är inte så lätthanterlig kan jag tala om. Tack och lov har jag en svåger inte så långt härifrån, så han kom hit och lyfte in honom i bilen. (Tack Lasse)
Framme hos veterinären fick vi bekräftat att det var så illa. Om vi skulle behandla honom (om det ens gick) så skulle det innebära en hel massa smärtor för honom och han skulle aldrig mer klara sig utan smärtlindrande mediciner och han skulle aldrig mera kunna röra sig fritt utan smärtor. Så vi var ganska överrens, jag och mina barn. Vi ville inte plåga honom mer. Han hade ju redan så svåra plågor där han låg på golvet på veterinärstationen i Bollnäs.

Stor eloge till veterinär Björkroth. Han var saklig och noga med att beskriva vad det skulle innebära för Biffen om han skulle behandlas, både fysiskt och psykiskt. Han beskrev exakt vad han skulle göra hela tiden, han till och med förklarade för barnen varför han sprutade koksalt i kanylen han satte i benet på Biffen. Han lämnade oss ensamma en lång stund efter att vovve fått lugnande medicin så vi skulle få ta avsked. Han pratade igenom exakt vad som skulle hända så att barnen skulle förstå allt.
När han väl fick det starka narkosmedlet satt min största dotter bredvid och kliade honom på halsen och sonen  satt framför så att Biffen skulle kunna se honom. Det var så lugnt och tryggt. (Jag och yngstingen stod utanför rummet och såg på, vi klarade inte riktigt att vara nära).
När allt var över tog veterinären det väldigt lugnt, talade om att han lyssnade på hjärta och lungor för att vara säker på att hunden verkligen var död så vi inte skulle behöva fundera på det efteråt.

När allt var klart tyckte Björkroth att jag skulle åka därifrån med de yngsta barnen medan storjäntan stannade och hjälpte honom bära undan vår vovve. (Det var ju lördag, han hade jouren ensam) Tack och lov för storjäntan, hon är en klippa när det gäller sånt här....

Men oj, vad vi har gråtit. Jag har inte tagit så hårt att ett djur har "försvunnit" sedan jag var liten. Sonen sa så här nu ikväll : " Man blir ju ledsen när det är någon man levt med länge och som man känner som dör, när pappa dog blev jag inte lika ledsen, för honom kände jag ju inte"
Jo, det kan nog vara så.
Nu är det tomt, Det är jättetomt!. Vi har försökt fira sonens 16-årsdag, vi har ätit tårta och skrattat och pratat. Vi har pratat och skämtat om saker som Biffen gjort. Som den gången när han tog en hel julskinka och åt upp, sen pinkade konstant i flera dygn. Eller den gången då han käkade upp tre plåtar med ogräddade bullar. Eller den gången då han tog två Pollypåsar och vräkte i sig.
Och vi har pratat om hur mycket han älskade att bada. Det är så vi kommer att minnas honom. Glad och badande. Men vi är säkra på, alla fyra, att vi gjorde rätt. Vi ville inte att han skulle lida. Vi ville att han skulle vara glad och leka i sitt älskade vatten. Det kanske han gör nu....

Hejdå Biffen!

NEJ TACK!

Jag har just svarat på ett mail ifrån en av yngstingens lärare.
Hon går i åttan på Arbråskolan och tydligen var det ett föräldramöte där i onsdagskväll. (Eftersom mina barn är lika glömska som mig hade jag ju naturligtvis inte ens fått hem lappen om att det var ett föräldramöte, men å andra sidan tycker jag inte riktigt det är värt att åka fem mil enkel resa för ett sådant heller, speciellt inte när man ändå får veta vad som sagts.)

På föräldramötet hade man tydligen (bl.a) diskuterat eventuell skolresa när barnen ska sluta nian och då är det ju hög tid att se till att få ett rejält tillskott i klasskassan. Helt förståeligt (även om jag har lite synpunkter på huruvida man behöver lägga ner massor på en klassresa i nian, men det bestämmer ju eleverna)
Nåväl, det brukliga när man behöver få in pengar till en skolklass är ju att man säljer något åt något företag och tydligen hade nu föräldrarna som deltog i mötet, kommit på att det var en god idé att sälja detta : 

Nu vill man, enligt mailet, att vi föräldrar skulle svara snarast om huruvida vi var villiga att låta våra barn hjälpa till att sälja ett antal.

Hmmm....

Jag har svarat nu. Så här:

"Eftersom jag har tar helt avstånd från allt som innehåller socker då forskningen om och om igen bevisar att socker är rent skadligt, är det helt otänkbart för mig att sälja kakor. Jag hade gärna ställt upp på att sälja produkter som inte innehåller socker, men inte detta! Jag väljer i så fall att lämna pengar för motsvarande värde som "medelförsäljaren" inbringar."

I min hjärna tjänar man pengar på knark också. Det innebär inte att jag skulle sälja det för att få ihop pengar till en skolresa för ungdomar. För mig är det lite samma sak. Jag kan inte sälja något som är skadligt och som jag själv har valt att utesluta ur mitt eget liv.

Så föräldrar till åttorna i Arbrå: Jag tänker inte sälja kakor. Jag tänker inte heller baka en massa fikabröd eller julgodis och sälja på Idatorget till jul. Bara så ni vet....

Och för er som har barn i Segersta : Era små söta påskkärringar kommer inte att få nåt godis i sina korgar om de kommer hit och önskar glad påsk heller. (Däremot ska jag försöka fixa nåt annat att tacka för påskkortet med eftersom jag faktiskt tycker att påskkärringtraditionen är lite gullig)

Hmmm....

Jag har ju haft väldiga problem med eksem under hela förra året. Läkarna (och jag) var helt inne på att det, från början, var stressrelaterat men det innebar ju inte att det var lättare att leva med (eller bota).
Läkaren rekommenderade denna för 144 kronor: 

Den innehåller : hexylenglykol, renat vatten, vitt vax, propylenglykolmonopalmitostearat, promulgen G (stearylalkohol och makrogolcetostearyleter), titandioxid (E171), aluminiumstärkelseoktenylsuccinat, koncentrerad fosforsyra (för pH-justering), vitt vaselin och butylhydroxitoluen (E321) 

Den hjälpte inte.

Då tyckte en annan läkare att jag kunde äta dessa som kostar 137 kronor, för att lindra klådan: 

Tavegyl innehåller: vattenfri laktos, povidon, magnesiumstearat, talk, majsstärkelse.

Det hjälpte inte (Jo, det tog bort klådan för stunden, men inte orsaken).



En tredje läkare sa att det kunde nog vara skabb så han sa att jag skulle behandla med detta för 115 kronor :

Tenutex innehåller : 100 ml kutan emulsion innehåller: Verksamma ämnen: Disulfiram 2 g, bensylbensoat 22,5 g.

Övrigt: Kakaofett, stearinsyra, trolamin, cetostearylalkohol, eucalyptusolja, vatten.

Det hjälpte inte.

Så jag såg över min kost istället. Slutade med socker, stärkelse och gluten.

Och se där....min klåda försvann. Helt utan en massa kortison, disulfiram, kakaofett, povidon, magnesuimstarat, majsstärkelse, olika alkoholer och fosforsyror och andra stolligheter.

Men hela min kropp var sårig och såren var svåra att få att läka. Så läkaren föreslog att jag skulle använda denna för 244 kronor: 

Den innehåller : Propylenglykol 200 mg, karbomer, xantangummi, glycerol, bensylalkohol, vitt vaselin, cetylalkohol, stearinsyra, palmitinsyra, glucate SS, glucamate SSE-20, glycerolmonostearat, natriumhydroxid, aluminiummagnesiumsilikat, dimetikon, silikon, renat vatten.

Det hjälpte inte.

Så jag köpte denna för 36 kronor: 

Helosan innehåller:  Aqua, Paraffinum liquidum, Glycerin,

Cetearyl alcohol, Glyceryl stearate,

PEG-100 stearate, Polyaminopropyl

biguanide, Eucalyptus globulus, Propylparaben

Det hjälpte.

Så.....jag bytte kosten helt gratis (förutom en del andra hälsovinster) utan att få i mig en massa kemikalier.

Sedan köpte jag en salva på Konsum för 36 kronor som inte innehåller aluminium eller silikon, inga parfymer eller färgämnen och mina sår är nästan helt borta.

Nästa steg blir att köpa lite egna naturliga oljor och göra min egen mjukgörande kräm.

Nu menar inte jag att alla åkommor går att "bota" med kosten eller "bonnsalvor". Men om det kostar 36 kronor och ett nytt skafferiinnehåll så kan man väl börja med att prova det istället för kemiska medikamenter för 640 kronor (plus alla läkarbesök). Eller?

Åsså var det det där med "vetenskapen"

Nu har jag ju använt några inlägg till att tala om varför det är viktigt för mig att låta bli bl.a socker och gluten.
Nu tycker jag det är dags att tala om vad jag grundar mitt beslut på.
För faktiskt, jag grundar det INTE på att jag är överviktig och behöver banta och därför använder "innedieten" LCHF. Visserligen är jag överviktig och vill gärna tappa några kilo, men det är faktiskt inte DÄRFÖR jag skippar en del produkter.

Det är helt enkelt så att socker är en av mina stora käpphästar här i livet, och har så varit de senaste åren. Eftersom ämnet intresserar mig så fastnar jag ju gärna för olika notiser och artiklar om ämnet. 
Är man sedan lite "nördig" som undertecknad så är det ganska lätt hänt att man lägger ner lite energi på att hitta forskningen som ligger bakom.
Är man dessutom socionomstudent och ska skriva ett examensarbete så blir det ännu enklare att "nörda in sig".

Socker är ju inte bara godis och fikabröd. Socker är mycket:

Glukos (druvsocker) är det naturliga sockret som finns i bär och frukt
Stärkelse är en sockerart som omformas till glukos i kroppen. Pasta, vetemjöl, ris och potatis innehåller mycket stärkelse.
Fruktos är även det en naturlig sockerart som finns i bär, frukt och honung.
Sackaros är socker som tillverkas av sockerrör eller sockerbetor. Finns i både vitt socker och råsocker.
Laktos är ett mjölksocker som bryts ner till glukos i kroppen.
Kemiska sötningsmedel är kemiskt tillverkat socker, t.ex acesulfam, aspartam, cyklamat, sackarin, sorbitol och sucralos.

På 50-talet hade en forskare en tes om att fetma och hjärtproblem berodde på att man åt för fet mat. Forskaren började inleda studier i ämnet men innan forskningen var säkerställd så läckte tesen ut och helt plötsligt var den en sanning. Det finns alltså ingen studie att hitta som fastställer att fett är farligt.
Men, nu var det ju en sanning och därför började världen undvika fett i maten. Eftersom smör och grädde är en viktig del för att få mat att smaka bra så blev ju maten lite tråkigt. Någon kom på att man kunde använda socker och stärkelse i olika former istället. För den var ju i allafall inte FET.
Men, trots att man tog bort fet mat, skapade lightprodukter i alla former så fortsatte hjärtproblemen och fetman att öka. Så då skapade man ÄNNU flera lightprodukter. Och folk blev fetare......och fick hjärtproblem.....och diabetes........och cancer...........

Hjärta, kärl och fetma
Men, nu började man fundera på hela "magermat" industrin och läkare i västvärlden började reagera. Var fett så farligt, eller kunde det vara något annat?
Den amerikanska motsvarigheten till socialstyrelsen (CDC) ställde sig då bakom en forskning kring hjärt och kärlsjukdomar och kosten och en del rapporter från denna redovisades i vintras. De kunde där, med säkerhet, säga att SOCKER är farligt. Smöret och grädden orsakade inte alls några problem med kärl och hjärta, det var de snabba kolhydraterna( läs:socker) som var boven i dramat.

Och här har vi gått sedan 50-talet och svartmålat något som är nyttigt för oss för att istället vräka i oss massor av gift i tron att vi skulle må bättre!

Vill någon leta studien på CDC, så finns en länk här:
http://www.cdc.gov/nchs/nhanes.htm 

CBS har förresten gjort ett mycket intressant program om sockret som gift. Det går att se här: 
http://www.cbsnews.com/videos/is-sugar-toxic/

Dessa nya rön har faktiskt fått till följd att WHO har ändrat sina riktlinjer när det gäller sockerintag. De rekommenderar nu att ett barn inte ska få i sig mer än 4 tsk sockerarter per dygn och en vuxen inte mer än 8 tsk. 
En 33cl läsk innehåller 6 tsk socker, vilket i min värld, ger den naturliga följden att om en 7-åring dricker en läsk en dag så ska den inte äta något mera den dagen som innehåller något som helst sockerhaltigt. Och eftersom stärkelse bryts ner till socker så innebär ju detta att mackor, pasta, potatis och liknande också är uteslutet.
WHO säger rent ut att mängder utöver de rekommenderade är FARLIGT för kroppen. Jag tycker de är lite skrämmande faktiskt...

Cancer
Nu vill jag inte påstå att socker orsakar cancer (även om jag inte är helt främmande för idén), men under förra året redovisades en studie där man kunde fastslå att socker gynnade cancercellernas tillväxt. Alltså, om man skippade socker så växte de inte alls lika mycket.
Något att fundera på tycker jag....

Kognitiva problem (ADHD, Aspberger, Autism, ADD et.c)
Jo, det finns studier på det också. Tyvärr pågående och inte slutredovisade, men de allra flesta rapporter jag stött på säger att kosten inte saknar betydelse och att man behöver forska mera på ämnet. 
Men, det räcker med att se ett inspelat experiment för att jag ska se att det inte är betydelselöst vad man stoppar i ungarna: 
http://www.kostdoktorn.se/ar-det-en-myt-att-barn-blir-speedade-av-socker

Här har man alltså haft barnkalas där hälften fått "vanligt" fika, dvs tårta, kakor, saft och godis, medan den andra halvan fått betydligt nyttigare föda. Sedan iakttar man beteendet i olika situationer.
Kom inte och säg till mig sedan att sockerintaget saknar betydelse.

Läkarstudenten Eickhoff har forskat på blodsockret hos barn med ADHD. Hon konstaterar att hos de allra flesta barnen med diagnos är blodsockerhalten högre än hos barn utan diagnos. Visserligen har hon inte kunnat bevisa huruvida det beror på att de äter mera socker pg.a sin diagnos, eller om de har diagnosen för att de äter för mycket socker, men det är ändå ett samband att titta vidare på säger hon (och jag)

Det finns även många studier som visar att gluten, laktos(socker) verkar ha ett samband med autism. Autism är ju också en "diagnos" som ökat ofantligt de senaste åren. Flera studier och framför allt, flera föräldrar som testat, visar att om man utesluter gluten och socker ur kosten så har det i väldigt många fall inneburit att barnen blivit helt "normala" efter några veckor.
Vill man läsa mer "vetenskapligt" om detta kan man alltid läsa denna:
http://www.childrensmn.org/manuals/pfs/nutr/126098.pdf

Gluten ja. Gluten är något som finns i mjöl och som bidrar till att det går att baka fina, vackra bröd. 
Från början (och fortfarande på sydligare breddgrader i världen) så innehöll inte mjölet så mycket gluten, men eftersom vi västlänningar ville ha lättbakat mjöl som gav vackert bröd så började vi modifiera spannmålet lite. Eller ganska mycket faktiskt.
Detta har i sin tur fått till följd att nuförtiden har våra mjöler mera gluten i sig än vad vi egentligen klarar av att hantera. Så celialki (glutenintolerans) har ökat lavinartat.
Förutom att gluten kan orsaka svåra skador i tarmen (om man är allergisk alltså), så kan det även orsaka väldiga problem med huden. Eksem, blåsor och klåda är vanliga biverkningar.

Häromdagen publicerades en rapport om hudsjukdomen rosacea (ett mycket besvärligt eksem som uppkommer huvudsakligen i ansiktet), där resultatet påvisade ett mycket förbättrat resultat i de fall patienterna uteslöt gluten. 
Tyvärr hittar jag inte själva rapporten, men det står en del om det här:
http://gluten-celiaki.blogspot.se/2014/01/rosacea-och-acne-gluten-mejeriprodukter.html

På TV-reklamen gör man nu en massa reklam för en ny "jättebra" kräm mot just rosacea. Den är svindyr. 
Tänk om det räcker med att utesluta gluten? Förutom att eksemen skulle försvinna så skulle man ju även äta väldigt mycket mindre socker (eftersom gluten också är en stärkelse som kroppen omvandlar till socker). Då skulle man ju även få slippa en massa problem med kärl, hjärta, fetma, kognitiva bekymmer och säkerligen också slippa diabetes typ 2.

Tja, bara en tanke. 
Själv tänker jag fortsätta att vara rädd om både mig och min omgivning genom att inte bjuda varken mig eller min omgivning på föda som innehåller mycket socker och gluten.

Sååå, vad äter jag då?

Jag sa ju att jag skulle återkomma till vad jag äter för något när jag nu undviker socker och gluten.

Jag måste säga att jag äter helt fantastisk god mat.

I går började jag dagen med att steka lite bacon och göra en äggröra till. Eftersom jag inte är ett dugg rädd för fett. (Vilket det faktiskt finns stöd i av forskningen numera) och dessutom verkligen behöver fett för bli mätt och må bra eftersom det är så mycket jag INTE äter, så var äggröran gjord med kärlek och innehöll både grädde och en rejäl klick philadelfiaost.
Grejen är att när man äter så där  fet mat så står man sig länge på den, därför åt jag bara ordentligt en gång till under gårdagen. 
På kvällen gjorde jag en pizza. Botten bestod av ägg, olivolja, vatten, grädde, salt, bakpulver och fiberhusk. På pizzan hade jag tacokryddad köttfärs, passerade tomater, ananas, banan och riven ost. Till den hade jag gjort en pizzasallad med vitkål, salladskrydda, olivolja och vitvinsvinäger. Eftersom jag, som sagt, inte behöver vara rädd för fett så toppade jag det hela med en rejäl klick beasås. 
Till frukost idag har jag ätit det som var kvar från pizzakvällen så nu är jag mätt och belåten för några timmar framöver.

Frukost:
Kokt bovetegröt. Serveras med frysta hallon och lite standardmjölk.
En omelett av ägg, grädde och philadelphiaost.
Två kokta ägg och mosa ihop med en stor klick majonnäs.
Bananpannkaka, dvs mosa en banan, blanda med ägg och lite grädde, steka och servera med frysta hallon.

Mat då?
Många har ju fått för sig att man äter mängder av kött när man äter lågkolhydratkost. Men....dels har jag en ekonomi som tycker att kött kostar för mycket (eller så är det så att vår politik inte främjar jordbruk och därför trissas alla köttpriser upp). Dessutom är jag inte alls speciellt förtjust i kött. Åtminstone inte nötkött. 
Men köttfärs äter jag. Det späder man ju ut när man tillagar så det blir inte lika mycket köttsmak av det. Nu är ju köttfärs också väldigt dyrt. Jag brukar köpa av en lokalleverantör för ganska mycket mindre pengar, men tyvärr så tar det slut i frysen ibland och då blir det billigast möjliga vacumpackade på Willys. Jo, det strider mot mina närproduceratdrömmar, men jag vill ändå kunna köpa något mer än köttfärs när jag handlar mat.
Så köttfärsrätter äter vi mycket av.
Falukorv går också bra tycker jag. Vi äter mycket korvrätter härhemma. Fast, då är det Tillmans som gäller. Ren falukorv ska det vara, gärna fet och god.

Kyckling är kanonbra mat. Det går att göra massor av goda rätter med kyckling. Så kycklingfileer är jag alltid på jakt efter. När det är röda lappar på förpackningarna alltså. För kyckling är dyrt annars. 
Samma sak med laxen. Lax är en bra, god och fet fisk. Och dyr! Men ibland slår någon butik till med ett kanonerbjudande och då passar jag också på att slå till.
Men, har man inget bra erbjudande i närheten går det alltid bra med bacon......eller svamp...
Idag till middag blir det förresten köttfärsbiffar. Enkla sådana. Jag bara kladdar ihop köttfärs med ägg och grädde + massor av salt och svartpeppar. Till det funderar jag på att göra vitkålsmos.

Jag har ju tidigare varit en "potatis och pastamänniska" och jag trodde när jag ändrade kosten att det skulle vara svårt att låta bli sånt.
Men absolut inte. Jag äter broccolimix (billigt i frysdisken på konsum), blomkålsris (riven blomkål som kokas som ris), blomkålsmos (blomkål mixad med grädde, cremefraiche och ost), vitkålspasta (strimlad vitkål som kokats mjuk och faktiskt inte ens smakar vitkål då), coleslaw, vanlig grönsallat.....jag kan hålla på länge och rabbla sånt som går bra att äta.
Och faktiskt: Jag saknar väldigt sällan potatis. Det är snarare så att när jag någon gång "fuskar" och äter lite potatis så tycker jag att den är för söt att äta. (Potatis innehåller visserligen inte rent socker eller gluten, men....den innehåller väldigt mycket socker som kroppen omvandlar till glukos, alltså socker) 
Tidigare åt jag även bulgur och quinua, men eftersom då innehåller gluten så blir min hud inte så glad av det numera. Däremot kokar jag ibland helt bovete och äter till maten. (Bovete kommer från örter och inte från spannmål som quinua och bulgur)

Övrig mat:
Det är liksom det fina i kråksången. Jag äter inte mellanmål. Inte för att jag inte "får", utan för att jag har inget behov. Ibland blir jag sugen, men då äter jag några mandlar till kaffet istället. Eller en bit ost.
Jag ser till att ha naturell youghurt och frysta bär hemma jämt. För då kan man alltid göra en smoothie. Blandar jag i physilliumfröskal i den så blir den väldigt mättande. Jag pytsar även i lite grädde. Behöver jag söta den så funkar det utmärkt att använda keso eller kokosflingor (eller en banan). Den blir då så mättande att det räcker med ett glas för att känna sig nöjd i magen. Smoothien funkar även då ungarna är sena till skolan och inte inte har lust att äta frukost.

Några trix:
Jag kryddar ofta maten rätt rejält. Inte saltar alltså, (även om det precis i dagarna presenterats en studie som pekar mot att salt inte alls är så farligt som vi blivit lärda), men jag använder gärna mycket nymald peppar, chili, vitlök osv. Det gör att förutom att maten smakar väldigt bra så blir man väldigt törstig och dricker mycket vatten. Det gör att jag kommer ihåg att dricka tillräckligt mycket. För när man äter fet och fiberrik mat är det otroligt viktigt att dricka mycket. Annars blir det lätt förstoppning.....
En annan fördel med att krydda mycket är att det sätter fart på ämnesomsättningen och matsmältningen.

När man är borta?:
Då är det knepigare. Det är svårt att handla något snabbt och lätt. Hallonkesella funkar.

Den är fet och inte tillsatssockrad. Det finns även kesomellanmål. Då är det keso med nötter och blåbär. Ganska okej och mättande. Att köpa drickyoughurt och liknande är uteslutet för mig. Ta en titt på innehållsförteckningen så förstår ni varför.
Att äta ute på ett matställe är faktiskt det svåraste när man äter som jag gör. Alltså, vill man äta på en dyr fin restaurant så är det säkert inga större problem, men när man är studerande tonårsmamma är liksom inte det något alternativ. 
Så, helst blir det MAX. Låter knäppt men...de har fattat det här med kolhydratnojan.

De har ett alldeles utmärkt alternativ i sitt "LowCarbmål". En vanlig ostburgare med ett stort och grovt sallatsblad istället för bröd. Som tillbehör kan man välja morötter eller bönsallad. Drycken till är kolsyrat vatten. Mättande, gott och prismässigt överkomligt.
Det finns ju, på de flesta ställen, glutenfritt bröd och glutenfria såser. Men, för det första är bröden SKITÄCKLIGA, och för det andra är sånt oftast gjort på majsmjöl istället. Inget gluten, men en massa stärkelse som kroppen gör om till socker. 

Sötsuget?:
Finns inte. Nej, jag skämtar inte alls. Enda gången jag känner mig sugen på något sött är om jag är riktigt, riktigt hungrig. Är jag inte hungrig kan folk sitta bredvid mig och äta kladdkakor, chokladbitar, mazariner och allt vad det nu kan vara och jag känner mig inte avundsjuk för fem öre. Min kropp är så nöjd ändå.
Men, det finns vissa saker som triggar igång suget efter socker. 
Lightläsk t.ex. Det är ingen fara att dricka det ur kolhydratsynpunkt. Men hos mig triggar det igång hunger och längtan efter socker. Men eftersom jag inte är så otroligt förtjust i kolsyrat alls så är det inga problem att hoppa över lightläsken heller.
Under en period åt jag gärna banan och keso till frukost. Upptäckte dock att jag blev hungrig väldigt fort. När jag skippade bananen och åt bara keso funkade det bättre. Allt sött triggar igång min hunger. Därför undviker jag gärna frukt över huvudtaget. 
Men, frukt är ju så nyttigt har vi ju blivit lärda. Jovisst. Men för att få i oss de nyttigheter som vi tror att vi behöver måste vi äta kopiösa mängder med frukt och min bestämda övertygelse är att vi får i oss det ändå. Bl. a av att kroppen omvandlar det nyttiga fettet vi äter till de andra ämnen vi behöver. Jag äter ju mycket grönsaker och de är betydligt mindre söta. Men ändå "nyttiga"

Ekonomin: 
Jo, jag köper dyrare mat. För pasta och potatis är billig mat. Kyckling, lax och grönsaker är dyr mat. Margarin är billigt, smör är dyrt. Vetemjöl är billigt, grädde är dyrt. 

Men, jag äter mindre mängder mat. Inte för att maten är dyr utan för att jag behöver mindre mängd för att bli mätt. Jag har skrivit upp alla mina matkostnader de senaste halvåret. Sedan jag ändrade kosten helt har jag SÄNKT dem med ganska många hundralappar. (Till och med tusenlappar faktiskt, men en del av det är att ungarna varit borta mycket och att en har flyttat hemifrån)
Så matkostnaden är inte högre för att jag skippar billigare (och onyttigare) mat.

Mina vinster:
Jag går sakta men säkert ner i vikt.
Jag slipper mina eksem.
Jag är mycket piggare. Alltså, jag är fortfarande trött om jag sover för lite (vilket jag har lätt för att göra), men jag klarar en pluggdag utan att bli tömd i hjärnan. 
Jag får inga akuta trötthetsattacker och måste rusa till närmaste kiosk för att få i mig något sött för att sen bli speedad en timme och efter det ännu tröttare.
Jag har en gudomligt fungerande mage. Den är inte gasig, den gör inte ont, den har inte diarre och den luktar inte illa. (Alltså inte magen då, utan det som kommer ut)
Mina naglar är starka och växer som ogräs, vilket de inte gjorde under förra året.
Mitt hår är starkt och friskt och sedan jag bytte kost lossar jag inte heller en massa.
Ingen ledvärk, inga knän eller några fingrar som är stela, vilket tidigare har varit ett naturligt inslag i min dag.

Jag är ju lite nördig när det gäller det här, så jag försöker hitta forskning som stöd till det mesta jag förändrar i kosten. Det finns MASSOR av forskningsresultat som stöder detta med farorna att äta mycket gluten och socker. 
Men, det blir ett annat inlägg....

NEJ, jag går inte på någon diet! Jag äter bara inte socker....

Jag sa ju i senaste inlägget att jag skulle återkomma till det där med sockret. Nu återkommer jag.
Jag bantar som sagt inte. Jag äter inte heller LCHF. Däremot äter jag inte socker, mjöl, potatis eller ris.¨
Inte för att banta utan för att jag mår bra av det. Att kläderna börjar få bättre passform är bara en bonus.

Varför jag slutat med socker och mjöl? Jo, precis som det här med miljön är det något som vuxit fram i medvetandet.

Det började när sonen gick i mellanstadiet och alla lärare påstod att det var något fel på honom. Han slogs, bråkade, kastade grejer, lyssnade inte, kunde inte sitta inne i klassrummet o.s.v. Så hade han visserligen varit ända sedan han var liten, men nu var han ju så pass stor att det liksom störde lite mera. De ville göra en "bokstavsutredning" på honom, för nåt fel var det ju!
Så skolpsykologerna fick göra en utredning (Inte BUP, de slipper jag helst). Tänka sig; han hade inte någon bokstavssjukdom. Han var bara omogen när det gällde att uttrycka sina känslor med ord. Dessutom var han aningen överintelligent.
Jag visste sedan tidigare att han gick lättare igång av vitt socker. Om han åt godis, kakor, nyponsoppa eller oboy blev han inte arg när han blev arg. Han blev rasande. Så sådant försökte vi hålla honom ifrån trots omgivningens protester. (Jag hade ett storgräl med en läkare på ett läger en gång när jag sa att han gick igång på socker. Det är lögn och myt sa hon. Du  har fel sa jag.)
Nåväl, vi hankade oss fram men att hålla en 11-åring ifrån godis, läsk och fikabröd är inte det enklaste. Speciellt när omgivningen inte trodde så mycket på det. Alltså blev det en hel del onödiga aggressionsutbrott ändå.
När sonen gick i femman träffade jag en kvinna som berättade att hon slutat helt med värktabletter för sin reumatism. Hon hade börjat äta ren LCHF-mat och hennes ständiga värk var nästan helt borta.
På den tiden hade jag en sambo som hade väldigt mycket och starka smärtor i höfter och rygg så vi kom fram till att vi skulle ju inte förlora något på att testa LCHF. Allt är ju bättre än starka piller tyckte vi.
Vi började äta grönsaker istället för potatis. Gräddsåser istället för mjölredningar, ägg istället för mackor. Vi tog alltså bort all pasta, potatis, bröd, ris. Naturligtvis även allt fika, godis och läsk. Hela familjen fick alltså den maten, tillredd med kärlek, grädde och smör.
Efter tre veckor ringde sonens lärare och frågade om det var något fel på honom. Jag tänkte naturligtvis (eftersom det brukar vara så) att vad har han nu ställt till med? 
Men hon undrade bara om han var sjuk eftersom han var så lugn och koncentrerad i skolan. Inga konflikter alls och han satt med i klassrummet de flesta lektionerna.
Nej, sa jag. Vi har bara börjat äta enligt LCHF.

Sen försvann sambon, jag började plugga, ungarnas pappa dog. Det mesta blev konstigt och vi fortsatte inte med LCHF. Men den där tanken på socker som hälsoproblem satt kvar och jag pratade med många som upplevt samma problem som mig när det gäller aggressivitet hos barn. 

Jag har återgått till socker och glutenfri kost emellanåt, men så händer det alltid något, eller jag blir stressad och "hinner" inte laga rätt mat. Ja, jag vet, det är bara en ursäkt.

Men, i julas bestämde jag mig. Nu får det vara nog!

Så, sedan nyår har jag inte ätit socker eller gluten. Eller jo, jag har ätit en "vanlig" chokladebit en gång. Då fick jag hjärtklappning så jag blev rädd.
Jag har också ätit pasta någon enstaka gång. Då får jag klåda.

För jag har blivit hjälpt på vägen där. Förra året var nästan enbart kaos och min kropp stressade upp sig. Jag fick eksem över hela kroppen som jag kliade sönder. Så min kropp kliade nästan hela tiden och jag förstörde alla kläder genom att klia sönder mig så jag började blöda. Enda hjälpen var, enligt läkaren att låta bli solen och äta klådstillande medikamenter. Men, han sa att jag kunde kolla om det var något födoämne jag reagerade extra på. 
Det var det. För nu har jag nästan ingen klåda alls.
Om jag inte äter något med gluten i då förstås. (eller om jag äter kesella med äpple och kanel, av någon underlig anledning)
Så ärligt talat är det inte alls svårt att låta bli vitt mjöl längre. Det kostar liksom mer än det smakar.

Men det har ju också fått mig att börja fundera en massa mera över det här med kosten. Vad gör vi med våra kroppar bara genom att stoppa i oss saker som skadar oss.

Vi håller ju på med examensarbete på socionomutbildningen just nu och jag min studiekollega skriver om snabba kolhydrater och kognitiva funktionshinder. Mycket intressant. Vi läser en hel massa forskning, intervjuar några familjer och lusläser bloggar om kolhydratfattig mat.
Igår stötte jag på en blogg där en kvinna skrev: Det är konstigt att man accepterar att man har alla möjliga småproblem med magen, värk i kroppen, eksem och andra småproblem men ändå inte ens överväger att förändra kosten och kanske till och med må bra.

Nu ska jag åka och vara barnvakt i hos en familj som också skippat socker, även hos barnen.

Tror det blir ett inlägg ganska snart om fördelarna med ett sockerfritt liv och hur jag gör för att inte vara sötsugen. 

Min favvofrukost, återkommer om det i nästa inlägg....

Ett inlägg om miljön, ekonomin, bönderna och drömmen om ett nytt(igare) liv.

Jag har aldrig varit någon miljökämpe eller giftbekämpare. Inte det att jag har tyckt att allt varit okej, det är bara det att jag har inte brytt mig så mycket. Jag har liksom köpt det som passat min plånbok och som jag haft lust att köpa. Jag har sorterat soporna någotsånär hyfsat, inte för att jag brytt mig så mycket utan mest för att jag varit rätt för att åka dit av någon "sopkontrollant" och behöva skämmas.
Jag har förvisso varit otroligt noga med att inte slänga aluminiumburkar i hushållssoparna, med det har inte ett dugg med miljögifter att göra. Det har bara med att göra att en bonusson jag en gång hade, arbetade med att göra rent skorstenar i värmeverk. När han beskrev hur farligt det var när aluminiumet fastnade inuti skorstenen och de var tvungna att krypa in i värmen för att göra rent, då tyckte jag så synd om alla som var tvungen att göra rent skorstenar i värmeverk att jag blev jättenoga med att sortera bort dem ur hushållssoporna. Men miljön struntade jag blankt i.

Men något har börjat att hända i min hjärna och jag försöker fortfarande sortera ut hur jag tänker.

Jag skriver inte ut en massa grejer från datorn. Läser istället direkt från mailen, vilket ju faktiskt fungerar utmärkt när man har smartphone.

Jag har en mugg med mig i väskan för det mesta istället för att ta papper/plastmuggar när jag köper kaffe på högskolan/högskoleenheten. Har upptäckt att jag även ofta har två muggar i väskan, vilket är praktiskt om jag behöver dricka vatten.

Jag åker gärna buss eller tåg istället för att ta bilen.

Jag funderar väldigt mycket på varför jag vill köpa konsumtionsvaror. Försöker liksom vara säker på att jag köper något jag verkligen behöver  istället för att köpa "bara för att..."

(Jag är även noga med vad jag äter, men det är inte så mycket miljötänk, utan hälsotänk, så det tar jag i ett annat inlägg.)

Jag har funderat på varför jag gör alla de här sakerna och hur det kom sig att jag började.

När det gäller att skriva ut en massa papper så tror jag det var ekonomin som bestämde. Det är dyrt med papper och det är ännu dyrare med bläckpatroner. Jag har studerat i tre år och jag har tonåringar så pengar är helt klart en bristvara, alltså var det dumt att lägga det på såna onödiga saker.
Det är bara det att jag har ju upptäckt att jag inte behöver skriva ut så mycket. Då kom jag också på att bläckpatroner har stora varningsmärken på förpackningen. Jag tänkte också på att vitt papper kräver både en massa träd för att tillverkas och sedan en massa kemikalier för att bli fina. Så numera får jag en obehagskänsla så fort jag skriver ut något. För ibland måste jag ju göra det ändå. Men jag försöker ändå att bara skriva ut det som är absolut nödvändigt för det ändamålet jag behöver det till.

Vad gäller plast/pappersmuggar så är det helt och hållet Ian Somerhalders fel! (Jo, ibland behöver jag skylla på någon)
Ifall någon inte vet vem Ian är så kan jag tala om att han är känd som Damon i vampyrserien Vampire Diaries. Han är dessutom en STOR miljökämpe. Han har grundat IS Fundation, en stiftelse med lokalföreningar i nästan varje land i världen. De kämpar för en renare värld och han lägger ner i princip all sin tid på detta.
Han ordnade en tävling för ett tag sedan som gick ut på att man skulle börja ha en egen mugg med sig när man var någonstans och varje gång man använde den istället för en papper/plastmugg så skulle man notera det. Resultatet skulle man maila ISF och den som undvikit flest engångsmuggar skulle vinna en weekend i Los Angeles.
Visserligen insåg jag att jag inte skulle ha en chans att vinna, men jag tyckte ändå det var en häftig grej att pröva.
Tävlingen är över för länge sedan men jag har min mugg kvar i väskan.
För grejen är den att jag började tänka på hur mycket engångsmuggar jag använde i vanliga fall. Sen började jag tänka på hur otroligt mycket det krävdes för att tillverka dem och hur stor del av soporna dessa engångsmuggar tar upp.
Så numera får jag nästan ont i magen varje gång jag ser en pappers eller plastmugg.

Att jag började åka mera buss och tåg har helt och hållet att göra med att jag hade körförbud på min bil. Först gick den inte igenom besiktningen utan att lagas och när jag väl lagade den hade jag inte råd att betala skatten. Alltså blev det så att jag körde bilen till Kilafors (eftersom det är lite dåligt med allmänna kommunikationer mellan Segersta och Kilafors) och därifrån åkte jag tåg. Det blev lite pusslande ibland och lite extra väntande på buss/tåg. Men det fungerade.
Nu har jag laglig bil igen, men jag får ofta dåligt samvete när jag åker den istället för tåg.

Så jag fortsätter väl på min miljöbana.....

Nästa grej jag känner att jag måste utesluta är plastpåsar. För allvarligt talat: Man köper massor av saker i lämpliga plastburkar med lock. Dessa plastburkar sparar man (i bästa fall) i något skåp och glömmer bort. Sedan tar man små fryspåsar och stoppar alla saker som måste paketeras i. Sedan slänger man påsarna när man använder det man stoppat in i dem tidigare. Efter ett tag upptäcker man att man har för mycket plastburkar i skåpen också, så då tar man med dem till sopstationen och vips så har man ökat på det onödiga avfallet med både plastpåsar och plastburkar. Helt i onödan.
Så nu håller jag på att använda slut på mina fryspåsar från Ölandsplast, för det är ju onödigt att slänga dem i onödan. Alltså använder jag dem jag har för då känns det inte så onödigt. Däremot tror jag att det är färdigköpt med fryspåsar för min del.

Aluminiumfolie är också något jag ryser av numera. Jag har två jätterullar ligger i ett köksskåp och varje gång jag använder av dem så ryser jag. Så de får ligga där...

Bakplåtspapper är också något som tog slut för ett tag sedan. Jag hade inte riktigt råd att köpa nytt just då. Nu har jag råd, men under den här tiden har jag kommit på att det är ren bekvämlighet att använda det och att det kräver en hel del av vår miljö för att tillverka bakplåtspapper. Alltså tar jag mitt smör och smörjer plåtar och former istället.
För jag tänker att det gynnar ju även våra bönder om jag använder smör istället för bakplåtspapper och eftersom jag är uppvuxen som "bonnjänta" så känns ju det väldigt angeläget också. Bevara våra jordbruk borde vara en av de viktigare samhällsfrågorna om ni frågar mig.

Jag önskar förresten att jag kunde utnyttja allmänna kommunikationer mera. För allvarligt talat är det hemskt att så många tar bilen överallt och jämt istället för att försöka spara in på resorna och resa tillsammans.
Tyvärr har vi det lilla problemet när vi bor här i vår vackra lilla ort, att det är en mil till närmaste tågstation vilket gör att jag måste ha bilen också.
Jag lekte ett tag med tanken att vara utan bil och investera i årskort på X-trafik istället, men eftersom jag faktiskt måste ha bil också, så blir det alldeles för dyrt för min plånbok med både bil och årskort. Alltså blir det lite för ofta bil.....
När man har ungar och valt att bosätta sig på landsorten får man ju tyvärr bita i det sura äpplet och acceptera att man måste skjutsa dem rätt ofta när de ska göra saker.
Men när ungarna flyttat blir det nog billöst för käringa Björksten....

Att jag inte handlar så mycket har ju också att göra med den tunna plånboken. Men samtidigt har det varit nyttigt. För jag har ju verkligen fått fundera på vad och varför jag köper saker. 
Ta TV:n t.ex: Vi har en gammal tjockteve nere i vardagsrummet. Det skulle vara jätteroligt att ha en stor fin flatscreen. Men jag tänker också att varför ska jag byta ut den så länge den fungerar? Så nu hoppas jag den håller till barnen flyttat, för det första som kommer att ryka när mina barn flyttar är teven. 

Så jag fortsätter väl med mitt gryende miljötänk. Jag tar en sak i taget.
Det känns faktiskt väldigt bra att själv komma på varför jag gör saker, det känns liksom mera ärligt då.
Det finns många saker som gör miljötänket sämre också när man har en tunn plånbok. Mat till exempel.
Jag skulle mer än gärna köpa närodlat mycket mera än vad jag gör nu. Man tyvärr. Jag har tonåringar hemma. Tonåringar är inte direkt små i maten ifall någon missat det. Jag har inte råd att betala mycket mera för ekologiskt och närproducerat jämt. Men den dagen kommer nog framöver hoppas jag.

Däremot skulle jag gärna köpa enbart svenskproducerade mjölkprodukter. Men eftersom jag anser att vi utarmat det svenska jordbruket så mycket så är det också en utopi just nu. Det är helt enkelt så att de svenska mjölkbönderna inte är tillräckligt många för att kunna försörja den svenska befolkningen med  grädde, cremefraiche, ost, smör, keso, fil, youghurt. Mjölken räcker helt enkelt inte till.
Fler bönder = Mer närproducerat = Bättre miljö.

Svårare än så är det inte!