Alla dessa för******* diagnoser!

Jag är hypokondriskt lagd. Det är ingen hemlighet alls med det. De flesta som känner mig vet att jag oftast får en förkylning till lungcancer, domnande tumme till ALS, eksem till livsfarlig hepatit och magvärk till tjocktarmscancer.
Jag är ju dessutom emotofob, vilket innebär att sedan i lördags har jag mått illa eftersom brorsans familj i Uppsala (som jag inte har träffat sedan jul) har magsjuka.

Men nu vet ju jag om hur jag är, så jag tränar min hjärna att inte bry sig så mycket om alla sjukdomar utan för det mesta brukar jag kunna intala mig om att det är hypokondri eller emotofobpersonen som försöker ta över min hjärna.
Alltså är jag inte en sån där hypokondriker som springer till läkaren stup i kvarten. (Snarare är det väl så att jag kommer att missa att gå till läkaren om det verkligen är allvar eftersom jag tror att det är är hjärnan som spökar)

När jag har mina anfall av sjukdomsteorikonstruerande brukar jag alltså numera endast försöka tala om för mig själv att "Jag mår inte så bra just nu, jag vet vad det beror på och det kommer att gå över"
För det där med diagnoser blir liksom lite jobbigt när man är en hypokondrinatur.

Förresten tycker jag det är med diagnoser är lite jobbigt överlag i vårt industrisamhälle. Det krävs ju diagnoser överallt. Ska man ha någon extra hjälp så får man den bara om man har en diagnos känns det som ibland.
En period var det till och med så (vet inte om de lagt ner den idén ännu) att om du var missbrukare i Bollnäs kommun och var aktuell för ett s.k motivationsboende så fick man inte komma dit om man inte hade fått en diagnos typ ADHD. Att bara vara missbrukare som ville hålla sig nykter räckte liksom inte.
Vissa kommuner har som kriterie att för att få en elevassistent i skolan så måste barnet ha en diagnos.

Jag undrar ju faktiskt: Kan man inte bara får vara lite hängig, lite överaktiv, lite sent utvecklad. 
Kan man inte bara ha symptom i kroppen som beror på överträning, underträning, undervikt, övervikt, fel mat, för mycket socker, enahanda rörelser?
Kan inte barn i förskola/skola bara får vara lite olika utvecklade?

Ibland (ofta) tycker jag det verkar som om allt måste ha en orsak, ett namn och helst också en snabbverkande medicin för att man så fort som möjligt ska namnge och bota det "sjuka"
I tidningarna kan man läsa rubriker som :
"Kolla färgen på ditt urin, du kan vara sjuk utan att veta om det"
"Titta hur dina naglar ser ut, de kan skvallra om den och den sjukdomen"
"Hur ser din tunga ut, är du sjuk?"
I Aftonbladet just nu kan man även läsa: "Deppig? Det kan var dold sjukdom"
Just den artikeln handlar om att 1 av 10 som har depressioner har sköldkörtelproblem som orsak till depressionen, vilket säkerligen stämmer, men i tidningen ser det ut mera som :"Deppar du, kolla sköldkörteln"

Men, där kom jag visst in på ett litet sidospår...

Det jag stör mig mest på är faktiskt alla dessa barndiagnoser, helst då de som har olika bokstavskombinationer i namnet.
Jag har ju, de senaste fyra månaderna rört mig lite i närheten av diverse problembarn/familjer och jag kan inte räkna de gånger jag hört folk tala om och skylla på sånt som ADHD,ADD Autism, Aspberger, och på senare tid även Pandas och PAN.
Missförstå mig inte, jag tror visst att väldigt många av dessa tillstånd verkligen existerar, men jag är helt övertygad om att de inte existerar i den omfattning som många vill ha det till. 
För det är ju inte så att det alltid är "rena diagnoser", utan det är ofta"drag av......"
Ska jag följa den rutinen i sjukdomstänkande så har jag i så fall en autistisk son, eftersom en psykolog omnämnde hans symptom en gång i tiden som "överintelligent med autistiska drag"
Nu anser ju jag, och har ansett hela tiden (så även psykologerna) att detta "drag" var något man kunde skönja tack vare att han låg lite efter i utvecklingen när det gällde den verbala förmågan. (Vilken han kommit ikapp med nu....med RÅGE)

Häromdagen hade jag en vän på Facebook som skrev en status om att "här har man gått och trott att ungen har ADHD och så får man reda på att det är Pandas istället"
Jag blev nyfiken så jag var ju tvungen att slå upp "sjukdomen" Pandas.
Så här står det;

PANDAS är en akronym for Pediatric Autoimmune Neuropsychiatric Disorders Associated with Streptococcal Infections(engelska). Det beskriver hypotesen att det kan finnas samband mellan autoimmuna sjukdomar hos barn och psykiska ochneurologiska symtom i samband med streptokockinfektioner, eller vara ett resultat av en autoimmun reaktion efter infektion med några andra vanliga smittämnen (PITAND: virus, mykoplasma, etc.),^[1]

Den föreslagna kopplingen mellan infektion och dessa störningar är en autoimmun reaktion , där antikroppar produceras av infektionen och stör neuronala celler.

Diagnosen är omtvistad.

En omtvistad diagnos som beskriver en hypotes om att det kan vara en streptokockinfektion som är orsaken.

Tillåt mej vara kritisk!

Symptomen då? Jo, de är bl.a:

Symptomen är bland annat OCD (tvångssyndrom), Tourettsliknande symptom, separationsångest, minnesförlust och hyperaktivitet.

Vanligt symptom hos de flesta barn med PANDAS är en svår och försvagande separationsångest. Tidigare utåtriktade, socialt välanpassade och extremt kommunikativa barn blir föräldra-bunden, och vägrar gå till skolan, närvara även vid tidigare omtyckta aktiviteter eller att gå till sängs ensam. Förr eller senare tvingar beteendet dem att hoppa av skolan (tillfälligt eller för längre tid).

PANDAS är mera sannolik hos vissa "fenotyper" av barn. Bland annat hos barn med en historia av en tidig språkutveckling, och som (oftast) (före sjukdom) utmärkt sig i skolan, framför allt i matematik och naturvetenskap.^[1]

Jag har tre barn. Alla mina barn har under en period i livet varit väldigt föräldrabunden och vägrat gå till sängs tidigt.
Jag har folk på nära håll som verkligen har Tourettes syndrom. Mina barn har det inte, men nog katten har de haft en del tics för sig under vissa perioder, precis som jag tror de allra flesta barn haft.

Tvångssyndrom då? Kanske inte så vanligt hos alla barn, men jag tror faktiskt att ett barn som upplevt sjukdom i familjen, våld, separationer el. liknande lätt utvecklar tvångssyndrom under perioder, Men omkringliggande faktorer verkar inte finnas med i forskningen kring Pandas.

Tillåt mig vara kritisk!

Här har man alltså kommit på en sjukdom som egentligen bara är en hypotes. Man hittar några av symptomen och talar om för föräldern att "Ditt barn är sjukt, det har Pandas" och så behandlar man barnets eventuella streptokockinfektion istället för att titta på den sociala situationen.


Hörrni!

Tänk om den forskning som pekar på att de barn som är hyperaktiva också har en ökad blodsockerhalt skulle var den som faktiskt är sann?
Tänk om det skulle kunna vara så att ökningen av alla bokstavsdiagnoser faktiskt skulle orsakas av en kombination av socioekonomiska problem och ökat sockerintag?
(Vilket kanske egentligen är två faktorer som hör ihop eftersom den kolhydratrika kosten, pasta, godis, läsk osv, faktiskt är billigare än den "andra" maten)
Tänk om det vore så att en stor del av de barn och ungdomar som idag behandlas med amfetaminliknande preparat istället skulle få samma effekt av att inte äta snabba kolhydrater.
Tänk om man, samtidigt som man lärde föräldrarna att ge sina barn sockerfattigare föda även kunde hjälpa familjen att komma tillrätta med sina sociala problem som kanske också kan orsaka dåligt mående hos barnet?

För att ta det ett steg längre:
Tänk om den forskning som pekar på att socker gynnar cancercellstillväxten skulle vara den forskning som faktiskt är sann. Skulle den explosionsartade ökningen av cancerfallen också minska om man tog bort socker ur sin föda?

En annan sak som ökat väldigt mycket är hjärnanurysmer. Tänk om det skulle vara så att även det har ett samband med att vi i samma takt ökat vårt sockerintag?

Nej, jag säger inte att SÅ ÄR DET!
Men jag säger att fler och fler forskningsrapporter pekar åt det hållet och jag tycker ärligt talat att det känns bättre och enklare att ändra kosten till något mer naturligt än att stoppa i mej eller barnen mera kemiska preparat i form av en massa mediciner för att behandla symptomen.

Och eftersom jag är helt övertygad om att varken barnen eller jag far illa av att utesluta socker och vitt mjöl i vår föda så tar jag faktiskt det säkra före det osäkra och satsar på att fortsätta med det.
Jag är dessutom väldigt säker på att min övervikt också minskar av en sockerfri föda, vilket jag är lika säker på, kommer att minska riskerna för andra krämpor i kroppen, vilket i sin tur minskar intag av läkemedel mot värk. It´s a win win!

Men det är ju bara min teori utifrån min egenskapade hypotes. Men jag är helt säker på att den är precis lika sann som många av de andra teorierna om en del nya sjukdomar som också bara är en hypotes.

Allt är mammas fel!

Tänk vad skönt det vore att kunna ha en tonårings insikt.
Den där att "Alla andra gör fel" "Alla andra är dumma" "Mammor vet inget" "Absolut ingen i världen förstår mig"

Nu menar jag ju inte att man bara mår bra när man är i den åldern, tro mig, jag vet allt om hur det är att känna sig klumpig, misslyckad, överviktig, ensam, missförstådd. Allt det där som rör om sig i huvudet när hormonerna rasar.

Jag menar det där med att faktiskt kunna lägga skulden på någon annan och låta den ligga där. Att kunna njuta av känslan av att andra rår för att jag mår dåligt. 
Som vuxen vet ju jag att man gör så för att den egna skulden till det dåliga måendet blir för tung att bära, man behöver lägga det på någon annan, åtminstone för stunden.

Jag vet ju att tonåringar behöver lägga skulden på någon, att de behöver visa sin frustration mot någon och vem ska de visa den för om inte den de litar allra mest på. Jag vet ju också att det är ett friskhetstecken att de vågar visa sin ilska.
Men ibland hade det faktiskt varit väldigt skönt om de hade haft någon mer att vara arg på.

Den här helgen verkar vara en sån helg som alla frustrationer kommer i dagen och jag börjar sakta men säkert brytas ner.

Några exempel:

Båda mina tonåringar har under en lång tid tjatat om att de vill ta tag i sin hälsa, att de vill sluta med snabba kolhydrater, att de vill träna mera. Inte att de ska banta (för det får de inte för sin elaka mamma) utan de vill helt enkelt må bättre och känna sig piggare.
Så vi kom alla överrens om att på nyårsnatten åker alla onyttigheter i soporna.
Detta skulle ju fungera alldeles utmärkt om man bara tyckt om att äta det nyttiga....

Så just nu har vi en situation där en 15-årig kille är skitsur hela tiden för "det finns inget att äta". 
En snäll och förstående mamma förstår att det är jobbigt så jag ser till att det finns åtminstone pasta hemma (i nödfall)
Men då är mamma helt dum i huvudet för pasta är ju inte nyttigt!!!!
Jamen, säger den snälla och förstående mamman, det finns coleslaw, broccoli, quinua, blomkål, morötter....
Svaret blir då: Det är ju skitäckligt!!!!! 
Då kryper den lite elakare och oförstående mamman fram : Jamen svält ihjäl då om ingenting duger!!!
Så 15-åringen konstaterar enkelt och logiskt : "Jag vill ha bulgur. Jag skiter i att mamma säger att jag inte äter något annat än bulgur, hon är bara elak som inte köpt någon bulgur bara för att hon är så fattig och är elak mot sina barn. Det är mammas fel att jag är hungrig nu"
(Att mamman själv inte äter bulgur och faktiskt har missat att all bulgur är slut tas inte hänsyn till).

I morse skulle de två äldsta åka till gymet för lite söndagsmorgonträning. Jag hör då 15-åringen stampa omkring och leta i alla garderober och förråd så jag går ut och frågar vad som står på.
Han frågar då : Har vi inga extra springskor hemma? 
Den snälla förstående mamman förklarar att vi inte har det eftersom resten av oss har tre skostorlekar mindre än honom och han har väldigt dyra väldämpade gympadojor som är svindyra så har vi inte råd att bunkra upp flera par. Den snälla förstående mamman undrar lite försiktigt ; "vart har du dina svarta 1400 kronors dojor då?"
En 15-årings logiska förklaring är du då "I skolan"
Då blir den snälla och förstående mamman lite vresig i tonfallet och uttrycker sin åsikt om att det kanske är lite dumt att lämna sina dojjor i skolan över helgen.
Dumt sagt!!
För då får mamman höra att det kunde hon väl fatta att han skulle ju ha idrott på måndag så då var det lika bra att lämna dem och det var ju bara det att jag var så dum, snål och fattig att jag inte hade skaffat fler skor så han hade reserver hemma.
Till slut blev det så att den utsvultna 15 åringen utan skor stannade hemma och gick och la sig igen istället. Arg på sin mamma som inte fixar hans problem.

Sen finns det ju 14-åringen också. Den där 14-åringen som ägnar en hel sommar åt att skrika att hon ska ringa till soc så hon slipper oss eller att någon ska lära mig att bli en RIKTIG mamma.
När semestrarna är slut så ringer mamman själv till soc och säger att vi behöver hjälp att fixa det där med att bli en RIKTIG mamma.
Socialtjänsten gör sitt jobb med bravur och sätter in en insats med föräldrarstöd där vi får komma varje vecka och verkligen försöka få till det hela till det bättre.
Så nu har jag en 14-åring som varje vecka är skitförbannad på sin mamma som ringt till soc.

Häromdagen konstaterade 14-åringen att hon är fet och eftersom hon ska på solsemester i vår så kan hon ju inte vara så där fet.
Den snälla och förstående mamman talar om för den arga (och inte alls feta) dottern att hon inte alls är fet och att en 14-åring ska inte banta. Däremot så kan det ju fungera så att om man inte vräker i sej kolhydratrik mat och dessutom kanske tar några extra turer på gymets löpband så kan man ju känna sig lite nöjdare med sin kropp.
Detta håller inte 14-åringen alls med om utan 14-åringen vill ha bantningspiller eller ersättningspulver!
Den snälla och förstående mamman förklarar att det är helt otänkbart eftersom det inte bara är dyrt, det kan dessutom vara farligt för kroppen och göra att man går upp mera i vikt efteråt och/eller att man får stora problem när man blir äldre. Jag förklara också att de flesta av dessa preparat är bluff. Däremot förklarar jag, är jag villig att hjälpa dig äta riktigt mat på ett sundare sätt.
Så resultatet i 14-åringens hjärna blev alltså att eftersom mamma är så elak, oförstående och fattig så kan inte 14-åringen gå ner i vikt på ett önskat sätt och då är det lika bra att sluta äta helt och hållet för då går man i allafall ner i vikt. Får hon sedan anorexia så kanske mamma äntligen förstår hur illa hon har gjort sin dotter med att vägra köpa bantningspiller.
14-åringen är dessutom den mest matglada i familjen och när hon är hungrig blir hon på otroligt dåligt humör. Hon är förbannad och irriterad på oss alla för minsta lilla eftersom hon sedan i går morse enbart ätit 4 ägg och en liten bit hamburgare.
Men det är lugnt, hon behöver inte skärpa sig för det är mammas fel alltihopa och om bara mamma gör som 14-åringen säger så kommer allt att fixa sig.

14-åringen har också under en lång period ansett att hon får alldeles för lite pengar. Alltså tar hon de pengar hon behöver från mamma och syskon vare sig hon får eller inte. När ett barn tar pengar från sitt syskon så anser den snälla och förstående mamman att det ska inte syskonen drabbas av så den snälla och förstående mamman ersätter syskonen.
Den smarta mamman drar sedan av den summan hon ersatt på 14-åringens månadspeng vilket innebär att månadspengen till 14-åringen krymper.
Eftersom detta är ett faktum att de kontanter som finna hemma försvinner så har vi andra slutat att ha kontanter hemma.
Är man 14-år så löser man det genom att låna av andra. Till slut vill de man lånat av lite less och ringer till mamman och vill ha tillbaka pengarna.
Så den snälla och förstående mamman betalar de dottern lånat av och försöker resonera med 14-åringen.
Kontentan av det samtalet blir att eftersom den fattiga mamman är så snål och  elak och ger dottern så mycket mindre än vad de andra syskonen får så är det självklart mammas fel att hon tar pengar av de andra syskonen (som ju får mera) eller att hon lånar av andra. (En annan kontenta av det hela blir också att mamman blir utan pengar själv)

Så ja, mamman är fattig. Mamman har köpt dyra julklappar till sina yngsta i år. Inte för att pengar fanns, utan för att de var utan vinterjackor och därför fick såna i julklapp (vilket inte alls är bra köp eftersom varje vettig mamma borde väl begripa att den där vinterjackan är flera millimeter för lång och att den enda jackan som duger är den där som14-åringen hittade för 1600 kr)
Mamman studerar dessutom och fick bara ett halvt studielån i december.
Mamman försöker förklara att studierna är ett år till, att hon kommer att jobba i sommar och tjäna lite mera pengar under 10 veckor och sedan är det bara en termin kvar innan hon kan få en välbetald anställning för att bättre kunna försörja sin familj.

De förklaringarna köper inte en arg tonåring kan jag tala om.
För mamma skulle minsann ha skaffat sig ett riktigt jobb utan den här långa utbildningen och sen är det faktiskt så att om mamma bara hade skaffat sig en karl som hade pengar så hade hon inte varit en så usel mamma för då hade han minsann sett till att de kunde få allt de ville ha.
Men, eftersom mamma är en så usel person så är det ju ingen karl som vill ha mig. 
Mamma är ju till och med så värdelös att hon inte kan skaffa en riktig pappa till sina barn utan valde en missbrukare som inte tog hand om sina barn.
Sen såg hon dessutom till att han tog livet av sig.


Alltså är ALLT mammas fel.

Ja, jag vet att allt detta är tillfälligt. Jag vet att de älskar sin mamma. Jag vet att de har fel och att de egentligen inte menar vad de säger. Jag vet också att de själva är de som mår dåligt och jag vet att jag borde vara förstående.
Jag vet också att det här är tillfälligt. I morgon kan allt vara bra igen och vi trivs jättebra ihop.
Men ibland orkar man inte. Ibland blir det bara för mycket och man vill bara säga upp sig från uppdraget som tonårsmamma.
Skulle vilja tröstäta just nu, men eftersom jag är så otroligt fattig har jag inte råd att köpa mat och i vårt, faktiskt ganska välfyllda kylskåp är det inget jag vill tröstäta av. För mitt faktiskt ganska välfyllda kylskåp innehåller inga kakor, ingen choklad, ingen alkohol, inga mackor, bara en massa nyttigheter.

Så dumt. Men det är säkert mammas fel!

Det var ju det jag sa!

För ungefär åtta år sedan var inställningen från de styrande i samhället att Sverige till varje pris skulle komma åt alla dessa lata människor som fuskade med sjukpenning och A-kassa.
Så man införde nya regler.
Men ökade kraven på sjukintygen, man kortade ner längden på sjukskrivningar genom att man, om man varit sjukskriven ett visst antal dagar skulle "utförsäkras" och då under en period stå till arbetsmarknadens förfogande istället för det då skulle öka trycket på de sjukskrivna så de verkligen skulle förstå att de måste ut i arbetslivet istället.
Under denna tid har man då möjlighet att få ersättning från A-kassan istället. För de som aldrig arbetat pga sjukdom så finns möjlighet att få den lägsta ersättningen (drygt 220 kr/dag)

För de arbetslösa skärptes kraven. Ut i praktik tidigare osv.

Nu är det inte (vad jag tycker) orättvisorna i systemen som detta inlägg är tänkt att handla om, för där kan man tycka som man vill (även om jag tycker det vore bekvämare att alla tycker som mej)

Nej, detta inlägg handlar om det kända uttrycket  "Det var ju det jag sa!"

För jag kommer ihåg ett samtal jag hade i anslutning till valet för åtta år sedan med två stycken "alliansförförda" vänner. Dessa vänner tyckte att NU ÄNTLIGEN är det någon som bryr sej om alla dessa som tycker att det är bekvämare och lika bra ekonomiskt att gå arbetslös eller sjukskriven. Det är på tiden att dessa människor förstår att de inte kan leva på samhället!!!

Jag anförde då min lilla åsikt: Jo, naturligtvis ska man inte ha det bättre som sjukskriven eller arbetslös, men ärligt talat, så är det nog inte riktigt.  A-kassan är väldigt låg, kraven är ganska höga för arbetslösa och sjukpenningen är låg även nu.
Dessutom var jag ganska övertygad om att de som för åtta år sedan tyckte att man inte behöver arbeta för sin brödföda, ändå skulle hitta vägar att slippa arbeta och de som skulle komma att straffas var de som faktiskt gjorde allt för att sköta sig. De som kanske drabbades av riktigt allvarlig sjukdom eller som arbetat hela sitt liv utan hög utbildning och plötsligt blir arbetslös.

Jag fick då frågan hur jag kunde tro att de som "fuskade" skulle komma undan.

Jo, jag tror att socialbidragen kommer att öka, svartjobben kommer att öka och barnafödandet kommer att öka.

Faktiskt så stirrade mina vänner på mej som om jag var dum i huvudet. De förstod inte alls vad jag menade utan vidhöll sin åsikt om att "det måste löna sig att arbeta"

Ja, jag håller med, det måste löna sig att arbeta. Tyvärr finns det en del människor som inte tycker att det är värt slitet att arbeta. De finns och de behöver kanske hjälp. Men det är fortfarande inte så att vi når dem via dessa åtgärder.

En av mina vänner blev nästan arg på mej när jag påstod att fler skulle föda barn. Argumenten mot mig var "Men snälla nån, det är ju barn vi pratar om. Det kan man väl inte skaffa för att få pengar?"

Jo, sa jag. Det kan man. Har man barn får man ha större lägenhet (enligt FK ) och då får man högre bostadsbidrag. Man har också lättare att få hjälp av soc, man får barnbidrag och underhåll (ibland). För att inte tala om att man slipper arbeta utanför hemmet.

Hur ser det då ut i samhället åtta år senare?

Jo, jag har ju de senaste fyra månaderna sett resultatet på de hårda åtgärderna för att komma till rätta med lata fuskare och jag kan ärligt säga "vad var det jag sa"
För jag har sett de lata och fuskarna på nära håll.

De kommer och söker försörjningsstöd hos socialtjänsten. Precis som de gjort de senaste 6-7 åren.
De har inte arbetat ett jota sedan de nya reglerna infördes. De har bara bytt utbetalare av pengar. Visserligen är en del sjukskrivna i perioder, eller har blivit beviljad sjukersättning som socialtjänsten bara behöver komplettera upp till normen. 
De är trogna besökare inom sjuk och hälsovården, för de behöver många intyg och mediciner för att kunna påvisa hur sjuka de är. De lever på existensminimum, men eftersom de ändå inte vet hur det är att leva annorlunda så duger det. För jobba klarar de då inte.
Naturligtvis finns det många bland dessa som verkligen inte klarar av ett arbete också, där alternativet till något bättre bara inte finns, men nu pratar jag om dessa stora fuskare och lathögar som man behövde komma till rätta med genom att höja kraven för sjukskrivna och arbetslösa.

Barnafödande då?

Tja, inte tror jag det är en slump att barn och familjeenhetens arbetsbörda ökar. Om jag tittar på de ärenden som handhas inom familjebehandlingen så kan jag ju konstatera följande: Många familjer har flera barn. Få föräldrar har två föräldrar i arbetslivet. Många familjer som är aktuella har sin huvudsakliga inkomst från försörjningsstödet, många föräldrar är sjukskrivna. Och av någon anledning har många av dessa barn även fått "bokstavsdiagnoser". 
Diagnoser är f.ö jättebra. De kan innebära att man som förälder får vårdbidrag. Man får mer stöd i skolan med assistenter. Man kan t.om få stöd i hemmet för situationen är så jobbig.

Missförstå mej inte nu: Jag tror verkligen att vårdbidraget är jättebra och välbehövligt i många fall. Men jag tror också att en del av de människor vi talade om för åtta år sedan har hittat en ny väg till inkomster via detta.
Så hur ska vi göra med det? Ska vi ta bort möjligheten till vårdbidrag?

Nu är det inte rätt eller fel i politiska åsikter jag ventilerar. Det är bara det där med vilka som drabbas när man försöker straffa en viss grupp i samhället.

För samtidigt som de man ville komma åt, fortfarande belastar samhället (förmodligen i ännu högre omfattning) så känner jag även en del som drabbats hårt.

Om du är busschaufför med mycket obekväm arbetstid så räknas sjukpenningen utifrån grundmånadslönen. Om du då jobbar mest kvällar och helger så tjänar du i praktiken den dubbla månadslönen.
Ponera då att du får cancer och blir sjukskriven i ett år? 
Du får 80% av halva reella månadslönen i inkomst. Dessutom mister du alla skatteavdrag och får betala väldigt mycket högre andel skatt än vad du gör om du får lön.
När du sedan varit sjukskriven ett år så måste du testas mot arbetslivet. Du har ju fast tjänst så du ska in som busschaufför igen. För att inte förlora ALL ersättning så börjar du då dra på dig uniformen, pressa dig till jobbet och köra bussen. Med sönderstrålade tarmar som inte håller tätt och dessutom gör ont. Under 14 dagar pressar du dig själv för att klara samhällets krav och inte fuska. Sedan får du ge upp. Ny sjukskrivning, nya intyg, nya beslut, ny väntan på pengar. Detta kan ta upp till tre månader. Så efter 14 dagars arbete så blir du nu HELT utan pengar under tre månader. Visserligen får du dessa pengar retroaktivt men eftersom du levt på 80% av halva månadslönen under ett års tid så är dina reserver redan slut.

Detta är bara ett exempel. Detta exempel är det ytterst sällan man ser på socialtjänsten, för detta exempel gör allt för att försöka klara sig utan att "leva på samhället"

Eller ta den person som arbetat på en industri sedan 16 års ålder och helt plötsligt blir uppsagd p.g.a arbetsbrist. Den personen är nu 55 år och saknar gymnasiekompetens och formell praktisk utbildning.
Naturligtvis är personen inställd på att arbete ska löna sig och söker allt som går att söka. Utan framgång eftersom det är inte så intressant att anställa 55-åringar utan utbildning. Dessutom är arbetslösheten redan hög...
Ett bra sätt att fixa kompetens på är att utbilda sig. Då finns ett alternativ som står till buds: Att samhället köper in någon dyr yrkesutbildning som 55-åringen får gå på med aktivitetsersättning. Efter denna utbildning är personen 57 år och ska söka arbete. Hur många vill anställa en 57-åring med de risker det innebär av sjukdom pga ålder osv.  
Alternativet kan vara att läsa in gymnasiet och kanske läsa något man alltid drömt om, på högskolenivå.
Litet problem bara: Du får inga studielån när du är så gammal. Du får inte heller A-kassa om du studerar för då står du ju inte till arbetsmarknadens förfogande.
Då återstår alltså praktik. Antagligen har det nu gått så lång tid efter avskedandet att personen redan är inne i LOB (Fas3). Då får man arbeta heltid hos kommun eller liknande. Du får bekosta resorna till och från arbetet och du har inga jobbskatteavdrag. Dessutom är inte inkomsten pensionsgrundande. Om du bor i en kåk tre mil utanför närmaste samhälle och ska leva på detta vis i fem år. Då är snart försäljningen av kåken du bott i de senaste 30 åren ett faktum.
Detta är vad vi har uppnått med att höja kraven för att komma åt fuskare och lata!

De som faktiskt är lata och fuskar, de är fortfarande lata och fuskar. Bara på lite nya sätt. Dessutom så lär de sina barn att det är helt normalt att leva på existensminimum och att man får sin huvudsakliga inkomst från socialtjänstens försörjningsenhet. Min fasta övertygelse är också att de lär sina barn att det är smart att skaffa barn för då har man säkrare hjälp.....

Men, det var ju det jag sa.....

Perspektiv

För tretton år sedan gick jag på Komvux och läste in gymnasiekompetensen i bl.a psykologi. Vi hade en makalös lärare och dessa lektioner var något jag verkligen såg fram emot.

En av lektionerna kommer jag nog aldrig att glömma. Lektionen hade formen av ett diskussionsforum, vi satt i en ring och behandlade ämnet KRIS.

Uppgiften var att var och en skulle komma med ett exempel om vad man uppfattade som kris och så skulle vi diskutera varje exempel

Jag hade, tidigare under den våren, separerat från min missbrukande make, fått skyddat boende pga hans våldsamma temperament och levde alltså ensam i en "stuga i skogen" med mina barn.

En sån situation vill min hjärna benämna som "kris". Det är liksom en situation som är lite ångestframkallande, livsförändrande osv.

I diskussionsgruppen fanns inte bara individer som mig. Där fanns även unga flickor som just gått ut gymnasiet, aldrig förlorat någon nära anhörig och aldrig varit kär eller arbetslös.

En av dessa flickor hade också ett exempel på "kris"

En gång hade hon varit och handlat mat strax före stängningsdags i affären flera kilometer bort. När hon kom hem upptäckte hon att hon glömt att köpa mjölk!!!!

För henne var det "kris"!!!

För mej var det en lite skitsak, en liten, liten miss i planeringen.

Men perspektiven kan ju vara olika.

Jag har gått omkring och funderat på den där psykologilektionen ett tag den senaste tiden. Den har liksom poppat upp ibland när jag läst något i tidningen eller sett nån status på Facebook.

Det där med vad man har för utgångspunkter i livet och vad man betecknar som allvarliga problem.

Det har också fått mej att fundera mycket på vad som är viktigt för mig personligen.

Jag har konstaterat att jag har fått ändra på otroligt mycket prioriteringar sedan förra hösten.

Det här med skolan t.ex: Jag har stött på föräldrar och lärare som är jättebekymrade över att en elev i högstadiet saknar betyg i ett ämne.

Jag kan ju säga att när mina yngstingars höstterminsbetyg kom så var jag själaglad.

Den ena hade betyg i nästan hälften av ämnena. Sicken förbättring sedan förra terminen då hon hade bara två betyg.

Den andra hade godkänt i fler ämnen än på våren och han hade fått godkänt i slöjd!!! (Vilket han inte fått på hela högstadiet)

För mig är det totalt ointressant numera vilken grad deras betyg har. Har de bara godkänt så är jag nöjd. Den ene har haft en kämpig skoltid sedan förskolan och den andre har haft ett helvetiskt år i 7:an.

E är ett fantastiskt bra betyg!! (Även om sonen faktiskt hade något D också)

Men jag förstår också att för en familj utan dödsfall, autistiska drag, koncentrationsproblem, aggressionsproblem, mobbning etc. kan det vara svårt att se hur man kan vara helt nöjd med att "bara" bli godkänd.

Våra perspektiv är bara lite olika...

Jag hade själv usla betyg i högstadiet men möjligheten fanns ju, när allt lugnat ner sig och jag blivit lite äldre, att faktiskt läsa in det jag missat. Denna gång med väldigt bra betyg.

Jag vet också att mina barn inte har några som helst inlärningssvårigheter. De har bara haft lite livssvårigheter.

Jag vet också att de är väldigt duktiga på svenska och engelska. De hänger med i samhället och de är nyfikna på historien. De har bara inte varit så aktiva i skolan sista tiden.

En annan sak där perspektiven kan skilja sig oerhört inför är semestrar

Man hör så många säga att "man måste ju få komma iväg nånstans..."

Det är väldigt många luncher på min praktikplats som försvinner i diskussioner om vilken ort som är trevligast i Thailand, hur mycket cigarrerna kostar på Cuba, vilken tid på dygnet det är bäst att flyga, hur många timmar det tar till den och den semesterorten.

För många av dem jag jobbat med sista tiden så är det helt självklart att minst en gång per år (gärna två) ska man iväg till något solland.

På sommarlovet ska man ha fyra veckors semester när man ska ut och resa med barnen, men ska besöka turistmål och man ska koppla av.

För dessa saker är helt naturliga i en familj med "riktiga" jobb och hyfsade inkomster.

En ensamstående, studerande, tidigare arbetslös mamma med tre tonårsbarn (nåja, nästan iaf) så existerar liksom inte de tankarna.

Att "komma iväg nånstans..." innebär på sin höjd att åka och hälsa på sin mamma 8 mil härifrån.

För en människa som vuxit upp på en bondgård i Vallsta och hankat sig fram genom livet med olika "lågstatusjobb" så är det liksom inte naturligt att boka en biljett och flyga iväg.

Ska jag vara riktigt ärlig så har jag aldrig ens flugit i ett flygplan, aldrig legat på en solig havsstrand (om man inte räknar Stenshuvud utanför Simrishamn)

Nu får jag eksem av solen och jag trivs bäst hemma så det har aldrig varit något problem, men ändå...

Sommarlovet för en ensamstående studerande mamma innebär att man har chans att tjäna pengar då alla andra har semester. Så vi ensamstående studerande mammor jobbar hela sommaren för att ha råd att försörja våra barn.

Det är då man är smart nog att bosätta sig så nära badstränder att barnen tar sig dit själva medan mamman jobbar.

Jag klagar inte på mitt liv, men jag tror att de som tycker att det är självklart att åka utomlands och ha semestrar tycker att såna som jag är lite konstiga och tråkiga.

Själv tycker jag att våren och sommaren är underbar hemma i Sverige och avkoppling mycket väl kan vara att sitta ute i trädgården och plocka svarta vinbär. Egentligen tycker jag det verkar ganska onödigt att lägga så otroligt mycket pengar på utlandsresor och dessutom, som grädde på moset, bidra som tusan till att flygplanen spyr ut tonvis med giftiga ämnen i luften.

Men, som sagt var, våra perspektiv är olika.

Det finns andra småsaker också som jag har upptäckt att man kan se som lite olika viktiga:

Någon blir jättebekymrad om barnen säger att andra barn är dumma.

Jag blir glad om de INTE säger "håll käften hora annars slår jag ihjäl dig"

Någon blir jättebekymrad om den 13-åriga dottern är intresserad av en kille på avstånd.

Jag tycker det börjar bli jobbigt när man måste anmäla den 13-åriga dotterns expojkvän för sexuellt utnyttjande

Någon tycker det känns jobbigt när ens barn snattat en chokladkaka i affären.

Jag tycker det börjar bli jobbigt när ens barn snott hela storasysterns sparkassa.

Någon tycker det är jobbigt när ens tonåring kommer hem en timme senare än bestämt på kvällen.

Jag tycker det är jobbigt när socialjouren ringer och berättar att tonåringen sitter i en polisbil.

Någon tycker att det är jätteroligt att tillbringa en vecka i fjällen och åka skidor med sina barn.

Jag tycker att det är jätteroligt att äta en god middag hemma i Segersta med alla tre barnen samtidigt.

Jag har uppgångar och nedgångar i mitt liv men är oftast hyfsat nöjd.

Andra har andra uppgångar och nedgångar i livet men är säkert också hyfsat nöjd.

En del tycker att det är kris att glömma att köpa mjölk. Jag tycker det börjar närma sig mera kris att inte ha råd att köpa den förbaskade mjölken.

Men, men, vi har olika perspektiv på saker och ting...

Ett 2014 att se fram emot...

Eftersom jag ganska frekvent brukar roa mej med att titta på filmer så är det ju inte konstigt att jag fastnade på en filmsida häromsistens. Upptäckte att det mycket skoj att se fram emot under 2014:


  That awkward moment   USA 31 jan (Sverige ej klart)
 Romantisk komedi med Zac Efron om hur det kan vara när man börjar fundera på vart förhållandet ska leda till
                   
 Neighbours Sverige 4 juli
Komedi där en granne med spädbarn ska komma överrens med grannen (Zac Efron) som är en festprisse.

Vampire academy  Sverige 13 juni
Vampyrfilm baserad på en bokserie av Richelle Mead. En synnerligen bra bok. Hoppas filmen uppfyller förväntningarna.


Mockingjay part 1 Sverige 21 november
Tredje filmen från boktriologin Hunger Games.









Robert Pattinson har gjort ett par filmer som kan vara lite intressanta om man, som jag, gillar hans sätt att spela. 


Maps to the stars har premiär i USA under hösten. Den handlar på något sätt om westernkulturen i Hollywood, har inte riktigt räknat ut hur.


The Rover. En film som utspelas i den Australiensiska ödemarken. Lite Clint Eastwoodstuk över det hela känns det som.
Inget releasedatum är satt ännu, men förmodligen kommer ingen av dem att komma upp på svenska biografer eftersom vi verkar ha nåt emot både Robert Pattinson och Ashton Kutcher.

Ashton Kutcher ja. Han har inte gjort någon film sedan Jobs. Hans enda skådespelaruppdrag är på Two and a half men och däremellan arbetar han som produktutvecklare och investerare. Synd för filmvärlden. Bra för den tekniska branchen.

Kristen Stewart har också jobbat hårt under 2013. Hon har bl.a spelat in filmen 

Camp X-Ray. Det är en film som handlar om Guantanamo och Kristen spelar en soldat som blir vän med en som varit fånge på basen i åtta år. Kan bli mycket sevärd tror jag.
Däremot är inget annat än premiärdatumet i USA planerat (30/1) så om den kommer till Sverige eller inte har jag ingen aning om.

Den 28 Mars kommer filmen om Grace Kelly till Svenska biografer. Nicole Kidman porträtterar furstinnan och jag har en känsla av att det kommer att vara en jättefin film.

Jag är också lite nyfiken på hur Jamie Dornan är som skådespelare eftersom jag bara sett honom i något enstaka avsnitt av once upon a time.

Han släpper filmen Flying Home under 2014. Först ut är Belgien den 2 april och sen vet vi inget mera.
Filmen är en romantisk sådan och handlar om Colin (Dornan) som via sitt företag ska försöka få tag i en speciell prisbelönt duva åt en mycket rik schejk. Filmen utspelas i Flandern och naturligtvis möter han också en ung tjej. Verkar inte helt fel för en sån som jag.


Gillar man Johnny Depp så kommer filmen Transcendence ut i April. (i USA)

Depp spelar en dödssjuk forskar som gör om sin kropp till en robot. Inte direkt min genre, men eftersom Depp är Depp så brukar det kunna blir otroligt bra ändå.

Framåt Juli kommer det en femte Step Up film. Jag älskar de filmerna. Tonårskärlek och massor av dans.



Det kommer även en massa såna filmer som så många är intresserade av som inte jag är så intresserad av.
Transformers 4 kommer till Sverige i Juni, Apornas planet i Juli.
Den andra spindelmannenfilmen kommer i April och nya X-Men i Maj.

I Augusti kommer den andra 22 Jump Street filmen ut, vilket i och för sej kan roa även mej då Channing Tamum är med....

RoboCop kommer förresten till Sverige redan i Februari. (Klart den kommer till Sverige då Joel Kinnaman är med)
Kan även nämnas att Alexander Skarsgård har huvudrollen i två filmer under 2014: The Giver (sci fi) i Augusti och Hidden (thriller). 
Tvivlar på att de kommer upp i Sverige. Det har ingen av de tidigare amerikanska filmerna han medverkat i gjort.

Lagom till jul kommer även den nya Hobbitfilmen. (Fullt på biograferna igen)

Under 2014 kommer det att släppas 7916 filmer med nordamerikanskt påbrå. Svenska filmer har jag inte ett dugg koll på. Inte Danska eller Norska heller. 
Men jag har koll på att jag inte behöver lida brist på filmer att titta på....