Ett öppet och ganska elakt brev till alla föräldrar till barn i klasserna 3-9 i Kilafors och Segerstas skolor.

Godmorgon!

Jag är medveten om att det jag nu kommer att skriva kan uppfattas som stötande och elakt. Jag är även medveten om att det framhäver min egen förträfflighet som förälder och "andras" värdelöshet. Jag kan bara hoppas att de som vet vem jag är, även är medveten om att jag inte är bättre än andra och även vet att jag tycker att det finns väldigt många "därute" som jag uppfattar som betydligt bättre föräldrar än mej.
Jag vill också säga att jag vet att en del hade andra viktiga saker för sej en torsdagkväll i april och faktiskt verkligen inte hade möjlighet, trots att de verkligen ville, att gå och lyssna på en föreläsning i Kilafors.
Men så här är det:
Mina ungdomar går/har gått i skolan i Segersta och Kilafors. De går nu i åttan och nian. Jag har varit på de flesta föräldramöten under åren de gått i skolan, de har dessutom spelat handboll, innebandy och fotboll i ovan nämnda orter, så jag har koll på de flesta föräldrarna till mina barns klasskamrater.
Segersta skola har en sisådär 60 elever och Kilafors skola har en sisådär 300 elever.
Åtminstone Kilafors skola har haft en del problem med "osämja" och har, senaste tiden, arbetat otroligt aktivt med att förändra den situationen.
Eftersom våra ungdomar har ständig kontakt med den stora yttervärlden via internet, vilket även detta bidrar till problem, så har även vår emininta skola tagit initiativet till att lära våra barn hur det kan fungera och tala om riskerna med att använda en del sociala nätverk och hur de kan göra när det känns fel.

Så igår hade de en stor "nätverksdag" i skolan. De hade bjudit in en (förmodar jag) väldigt dyr föreläsare som forskat på det här med barn och ungdomar på "nätet"
Under dagen fick alla barn från klass tre till klass nio från både Segerstas och Kilafors skola gå till biografteatern för att lära sej en hel massa om hur man säkrast kan hantera farorna kring de sociala nätverken.
I de äldre klasserna delade han på tjejerna och killarna, för att verkligen kunna tala om hur en del använder sina kroppar och vad som kan vara faran med att använda sej av webkameror.

På eftermiddagen hade han föreläsning för alla berörda lärare på dessa två skolor, för att de skulle få redskap att kunna hantera de problem som kan uppkomma av nätanvändandet.

Sen, på kvällen kom det som gav mej anledning till detta ganska elaka öppna brev.

Skolan bjöd in till en öppen föreläsning med denna otroligt engagerade och kunnige man. För den som är nyfiken så hette han Mats Andersson och arbetar på heltid med barn och ungdomars nätanvändande. Om någon är nyfiken på honom och hans arbete så har hans företag en hemsida : http://netscan.se/ (Kolla gärna in den)
Det var fri entre och stora affischer om detta satt uppe på ortens anslagstavlor. Det fanns även information på skolans hemsida. Barnen hade under dagen fått informationen om att deras föräldrar var inbjudna till kvällens föreläsning. De hade också fått informationen om att Mats skulle tala om för föräldrarna hur de skulle kunna hjälpa barnen om de "råkade i knipa" på någon sajt.
Alla föräldrar var speciellt inbjudna.
Jag var där. Jag och cirka 50 personer till. Av cirka 200 elever som under dagen fått så otroligt mycket information om farorna och riskerna på "nätet" så kom det ca 50 föräldrar!!!

Från Segersta, som kanske hade 20(?) barn där under dagen, kom det FYRA föräldrar. STOOOR eloge till dessa tre pappor och en mamma!
Från min yngstings klass, där de f.ö har väldigt stora problem med beteenden på nätet av, framför allt tjejerna, så såg jag TVÅ föräldrar (De är ca 30 elever)
Från sonens klass var deltagandet något större från föräldrarhåll. Det var till och med två fall där både mamma och pappa kom.

Min fundering är då:
Kan vi föräldrar så mycket om sajterna som barnen använder sej av att vi inte behöver lära oss något mera?
Vet alla föräldrar (utom kanske vi som var där i går kväll då) så mycket om de stora antalet män som använder sajterna för att ragga unga killar och tjejer?
Vet alla andra föräldrar (utom jag och 50 till) allt om hur killar och tjejer i berörda åldrar fungerar och vad man ska göra när ens dotter eller son visat upp behagen i sin webcam) för en 35 årig man som uppger sej vara polis och gillar att mysa med yngre....?
Tror alla föräldrar (utom vi då) att deras barn och ungdomar aldrig chattar med främmande människor på nätet?
Eller värst av allt:
Har föräldrar så otroligt upptagna liv att man inte har en aning om vad som händer i skolan eller i ungdomarnas liv så man inte hade en aning om vad skolan faktiskt gör för att hjälpa till?

Jag vet en hel del om sociala nätverk. Jag har Facebook, Twitter, Instagram, KiK. Jag försöker hålla koll på mina barns konton på FB (Jag har deras inloggningsuppgifter där, villkoret för att de ska få ha egna konton). Twitter har jag för min egen skull (barnen har inga konton). Instagram har jag för att jag är nyfiken och KiK har jag nyss laddat hem för att min son tyckte att jag borde ha det, eftersom det snart är det enda ungarna använder sej av för att kommunicera.

Jag har pratat sociala nätverk med ganska många föräldrar, eftersom min dotter är ganska aktiv i kretsar där det varit väldigt mycket elakheter. Det skrivs otroligt mycket elakt till varandra på ovanstående medier faktiskt (för er som inte har en aaaaning)
Väldigt många föräldrar säger då att "Jag har koll på deras facebook". Jättebra! För de flesta har facebook och vet vad det är, även föräldrarna alltså.
Men, säger jag. Det är inte på facebook de lägger ut de värsta bilderna. Det är på Instagram eller Daywiew". Alltför ofta har jag hört kommentaren "Vad är instagram?" "Vad är Daywiew?"
"Det har jag inte hört talas om, det har inte mina barn"
Jo, ditt barn har Instagram eller Daywiew. Alla barn i högstadiet har det (Okej, det kan finnas enstaka undantag)
Senaste tiden har det även varit lite strul med elaka sms på ungdomarnas telefoner. Jag har pratat med både skolpersonal och föräldrar om detta och alltför ofta fått höra att "Din dotter har sms:at elaka saker till den och den.
Jo, säger jag. De andra barnen har också sms:at elaka saker om min dotter.
Duktiga föräldrar och skolpersonal har sagt till ungdomarna : Spara alla SMS så det finns bevis.
Tror ni ungarna använder sej av telefonens smsfunktion när det kan bevisas vad de egentligen säger?
Nix. De använder KiK. En smsapp. Då spars inte meddelandena i telefonen. Blockerar man någon som är elak försvinner dessutom all historik.
När jag berättar detta för andra vuxna, med barn i samma ålder så hör jag "Jag har aldrig hört talas om KiK, vad är det?"

Ni som har yngre barn: Ni vet tydligen allt om hamsterpaj och stallet.se. Ni vet tydligen även allt om dessa oskyldiga "modellsighter" där man klä på söta dockor fina kläder och utrusta deras hem med allehanda kapitalvaror. Ni vet tydligen redan också att det på alla dessa sighter finns forum där de kan chatta med andra. Ni vet tydligen redan också att det där finns män som utger sej för att vara barn för att kunna prata sex med småungar?
Eller är ni bara säkra på att era barn ALDRIG skulle göra något dyligt?

Jag visste inte det i allafall. Men jag fick lära mej en massa om det igår.
Jag fick också lära mej hur jag ska hantera situationen om det blir problem. Jag fick till och med lära mej en del om hur lagarna ser ut och vad som är tillåtet och inte.

Jag hade inte heller någon aning om att de flesta högstadieungar faktiskt någon gång suttit och tittat på onanerande gubbar via webcameror. Jag hade inte heller en aning om att nioåriga flickor kunde skicka bilder på sina könsorgan för att få morötter till sina hästar på stallet.se.
Jag lärde mej massor igår. Jag och 50 personer till.

De andra 150 föräldrarna visste tydligen redan.....eller hade bara inte en aning.

Jag riktar i allafall ett stort TACK till Kilafors skola, som kämpar för våra barns framtid.

Men, utifall att någon förälder vill försöka agera utifrån det våra barn lärde sej att vi föräldrar skulle agera när det blir problem så skickar jag med följande från Mats:

Våra tips till vuxna

• Internet är ingen barnvakt. Du har huvudansvaret för ditt barn.
• Fråga ditt barn om hur Internetvärlden fungerar. Lyssna och lär av ditt barn. Be att få se favoritsajterna och fråga vad som är spännande, kul och fascinerande.
• Förbjud inte ditt barn att surfa på nätet. Det fungerar sällan. Då går ditt barn till kompisarna- där föräldrarna kanske inte lägger sig i vad barnen håller på med. Skapa istället ett förtroende- då vill barnen berätta.
• Skaffa en egen sida på en ungdomssajt. Surfa runt, lär dig, upptäck och försök att förstå vad barn och ungdomar gör på Internet.
• Prata om farorna med att lämna ut personliga uppgifter.

Mina tonåringar är då inga pedanter....

I dag åkte min 15-åring till Katrineholm på innebandycup.
Jätteskoj för honom. Cuper är jättebra och de har verkligen roligt. Jag har varit med någon gång och det är verkligen skoj.
Nåväl, de skulle bo på vandrarhem och på packlistan stod sängkläder, handdukar, myskläder, träningskläder, matchställ, tennisdojor och innebandyklubbor. Till detta kommer även andra viktiga saker såsom pengar och telefon. En bra sak är ju om kläderna man ska ha med sej är rena, så det har jag tjatat på honom om hela veckan.
Alltså tvättade han. I går kväll. Klockan 21.30.Alltså var alla element i kåken fulla med kläder i morse när jag kom upp (eftersom jag inte var vaken då tvättmaskinen var klar)  Men de var i allafall torra. Han hade andra viktiga saker för sej tidigare på dagen som att linda om klubban. Eftersom hans kompis också skulle med på cupen så hjälptes de åt.
När två killar i den åldern ska linda två klubbor så syns det efteråt. Det var gammal tejp i soffan och det var gammal tejp på köksbordet. Det var remsor från den nya tejpen på köksbordet och golvet samt någon remsa ovanpå öppna spisen. 
Eftersom sonen fyller år i dag hade han även fått en del pengar av sin släkt, vilket passade oerhört bra eftersom han fått tag i en klubba som han skulle köpa. Av en assistent på skolan som spelar innebandy och dessutom är agent för ett innebandyklubbmärke. Kanonbra, både klubban och priset.
Det mindre bra var väl i så fall att han måste till skolan på förmiddagen för att hämta klubban. Fast det var ju egentligen en väldig tur eftersom både han och kompisen glömt sina gympakläder i skolan dagen före. Inte för att de kanske behövde själva kläderna, men de kunde ju inte åka på innebandycup utan tennisdojjorna som låg i väskorna.....i skolan.

När vi kom hem skulle då sonen packa, eftersom han skulle bli hämtad strax efter kl 11 av kompisens föräldrar.
Han behövde då två ryggsäckar, en för matchkläder och en för andra kläder. En av ryggsäckarna var nytvättad och låg nere i källaren, så då öppnades källardörren och alla lysen tändes. Det där med att stänga och släcka glömdes visst bort i ivern.
I den andra ryggsäcken låg det "rester" kvar sedan tidigare bravader, så när sonen åkt hittade jag två (omaka) strumpor på köksborden och ett par skitiga kalsonger på en köksstol. Dessutom en hel hög med tomma halstablettspapper mitt på köksbordet (bland den gamla tejpen från innebandyklubborna)

Mitt i bestyren med packningen kom han på att han behövde ett headset till sin mobil. Så han letade. När man har bråttom att leta saker så kan andra saker ramla ner på golvet. Som stora pappershögar till exempel. Eller rena kläder. Och eftersom man har så bråttom hinner man ju inte plocka upp det igen.
Men allt blev i allafall packat och ännu har han inte ringt och sagt att han glömt något. Jag har dock inte vågat gå upp till hans rum för att se hur det ser ut där efter hans framfart. Men jag har sett resten av kåken.

Nu är det ju inte bara sonen som bor här. Han har också en tretton månader yngre syster.
Hon hade också bråttom i morse. Så nu är tvättstället nere prytt med allehanda puder, pennor, mascaror och krämer. Vackert blandat med borstar och andra tillbehör. 
Hon åt gröt till frukost också, så på spisen stod en halvfull grötkastrull och på disken i diskhon låg den ditslängda osköljda gröttallriken. (Intorkad havregrynsgröt är INTE rolig)

Så....jag diskar, släcker lysen, slänger gammal innebandyklubbetejp, plockar bort smutsig tvätt, plockar upp papper, sorterar (om) tvätten, gnäller om smink på tvättstället, irriterar mej på skitiga kastruller.....

Häromveckan såg jag förresten att det låg en munspegel på golvet i badrummet. (De ligger i vanliga fall i ett skåp på väggen) Jag frågade sonen varför den låg på golvet (eftersom det i nio fall av tio är sonen som "tappar" saker på golvet). Fick då det självklara svaret att "Jag tappade den där". Jag förklarade att frågan jag ställde inte handlade om hur den hamnat där, utan varför den låg där. Svaret jag fick var "För att Stina inte plockat upp den".
För så är det....det är för det mesta syskonets fel. De skyller alltid på varandra (åtminstone när det är möjligt). 

Fast lever man med två tonåringar så lär man sej ganska snart vem som slarvat med vad. När storasyster saknar kläder så är det faktiskt inte lillebror som "lånat" dem, även om lillasyster försöker göra sken av det.

När det står en tallrik med matrester kvar i vardagsrummet (eller för den delen, uppe i hallen) så är det i nio fall av tio lillasysters verk även om hon alltid försöker få mej att tro att det är storebror som lämnat.

Så emellanåt vandrar jag genom mitt stökiga hem och konstaterar att det ligger papper på köksgolvet, ren tvätt på vardagsrumsgolvet, smink på tvättstället,disk på de mest konstiga ställen. Men jag har i allafall aldrig långtråkigt, för han man tonåringar i huset finns det alltid städning att göra....

Ärlighet, öppenhet och rollspel

Jag har, några gånger tidigare, skrivit om det här mej att våga var den man är. Gick och grunnade på det idag.
Det är så otroligt viktigt för mej. Att våga vara arg, att våga vara ledsen, att våga vara glad. Att inte smyga med den man är bara för att "det ska se bra ut". Det är liksom bara yta.....

Det är många saker jag missat när det gäller det där med föräldraskapet. Inte misslyckats med kanske, men i allafall missat att tänka på:
Jag har inte tänkt speciell pedagogiskt, jag har inte varit speciellt bekymrad över den där perioden då barnen bet alla andra barn (eller slog dem). Det är inte det att jag inte brytt mej, jag har bara inte haft någon plan på hur jag ska hantera saker som dyker upp i barnens uppväxt.

Men en sak har varit väldigt, väldigt viktig. Det är att barnen måste vara ärliga (vilket naturligtvis inte alltid fungerar, den som har lyckats få barn att vara ärliga genom alla barn och ungdomsår förtjänar Nobels fredspris)
Men i alla fall ärliga med vad de känner och hur de agerar.

Hur jag har gjort?
Tja, jag vet inte, vi pratade om det idag.....
Men jag har aldrig låtit dem smyga. Om yngstingen i lönndom försökt reta upp sina större syskon och jag har upptäckt det så  har vi pratat om det högt och tydligt. Man nyps inte i smyg, man säger inte fula saker tyst osv....

Jag har också tyckt att det har varit väldigt viktigt med ilska. Det tyckte jag redan innan jag hörde Ted Goldbergs teori om att nordiska män blir mer våldsbenägna då de är berusade på grund av att den svenska kulturen säger att man ska lägga "locket på", vilket i sin tur resulterar i att när hämningarna släpper av alkoholen släpps även en massa undertryckta aggressioner ut. Kort sagt. Jag tror inte människan mår bra av varken undertryckt ilska eller undertryckt sorg.

Så när mina barn (åtminstone de yngre) blir de arga. De blir inte arga när de kommer hem och ingen ser, utan de blir arga (och visar det) när det händer. Det ställer till det en aning faktiskt.

Jag har även försökt lära barnen ett motto som jag själv haft genom åren då jag arbetat med missbrukare "Det är okej att vara en skitstövel bara man är en ärlig skitstövel". Alltså, man behöver inte vara gullig och snäll jämt för att inte reta upp sin mamma eller sina grannar. Naturligtvis ska man vara artig, visa hänsyn, tacka, be om ursäkt (om man menar det), men inte till varje pris. Och inte utan att förstå varför man ska vara artig, visa hänsyn, tacka eller be om ursäkt.
Nu känner jag själv att jag krånglat in mej i något jag har svårt att förklara, men jag försöker krångla vidare....
Jo, jag anser att barnen ska inte behöva spela några roller. De ska vara de karaktärer de är, vare sej de är hemma, i skolan, eller på träningar. De ska inte vara snälla och söta för att "annars blir mamma arg", utan de ska vara snälla och söta för att de är snälla och söta.

Och jag har uppnått det jag vill när det gäller den biten tror jag. De använder samma språk hemma som i skolan. De blir lika arga i skolan som de blir hemma. De har sina kompisar här hemma och de pratar om vad som händer när de är "ute på". 

Men tydligen har jag gjort nåt fel när jag haft den uppfattningen. För jag har upptäckt att det är inte så det ska fungera, för mina barn drabbas negativt av det.

Några exempel:
När yngsta jäntan var i femårsåldern och lekte med sin kompis i bostadsområdet där vi bodde så kom kompisens pappa och skällde ut mej för att min dotter var så elak mot hans dotter. Min dotter rev hans dotter. Hon hade rivmärken och han hade sett dådet med egna ögon.
Jag undersökte saken lite närmare: Min dotter hade långa naglar, hans dotter hade avbitna naglar. Gissa vem som kunde ge rivsår och vem som inte kunde....
Hans dotter tittade sej omkring så ingen såg innan hon NÖP min dotter. Min dotter blev sur, skrek och nöp/rev. Hon sket fullständigt i vem som såg, för hon hade ju lärt sej att man inte ska smyga med sin ilska.
Gissa vem som fick skället?

Vi hade några år när sonen gick i låg/mellanstadiet då han, enligt lärarna, fick oprovocerade utbrott. Han kastade stenar och slog med pinnar på några andra killar. Jag fick ofta höra: Det är något FEL på Oscar.
Så höll det på ändat till de gjorde en utredning på honom så skolpsykologerna var där i två dagar och intervjuade och framför allt, observerade. 
Sedan gick de till skolpersonalen och frågade: SER ni vad som händer härute på skolgården på rasterna? De såg nämligen inte att, ovan nämnda killar, i smyg kastade småstenar på min son, han försökte gå undan, de följde efter, han gick undan, de följde efter....Till slut brast det för min son och han blev galen. Utan att smyga. 
Gissa vem som fick skället?

När yngstingen gick i trean fick jag vid flera tillfällen komma och hämta henne i skolan för hon var så arg så de fick ingen kontroll på henne. Fröken ringde ofta och talade om att hon hade rivit, slagit, klöst, knuffat några andra tjejer.
En kväll när hon duschade fick jag se att hon var full av rivsår och blåmärken på armar, ben och rygg. Jag frågade vad som hänt. Hon sa "Inget" (Jag brukar nämligen inte vara så tolerant på skvaller heller, utan när mina barns säger att "de gjorde det eller det" så brukar jag ofta kontra med "vad gjorde du då")
Men, jag tänkte att något måste ju ha hänt, så jag åkte till skolan nästa dag och frågade hennes fröken. Hon hade inte en aning. Så jag gjorde som jag brukade. Jag pratade med ett gäng klasskamrater. Då fick jag veta att min dotter blev knuffad, riven, slagen och retad. Enda skillnaden var att det gjordes när ingen vuxen såg. En annan skillnad var att min dotter inte skvallrade. Men till slut gav hon igen. Och eftersom jag lärt dem att det är fel att smyga så smög hon inte.
Gissa vem som fick skäll?

När yngstingen gick i sexan var hon bjuden på ett kalas hos några tjejer i byn. Två dagar före kalaset ringde deras mor och talade om att min dotter hade betett sej så illa mot hennes flickor att tyvärr kunde hon inte få komma på kalaset. Hon ifrågasatte min dotters beteende och sa att hon kallat hennes döttrar för fula saker och svurit åt dem och utsatte dem för oprovocerade attacker (mobbing). Hon talade dessutom om för mej att HENNES flickor svor ALDRIG!.
Naturligtvis blev min hetlevrade dotter ganska besviken och jag bestämde mej för att försöka luska ut vad som händer i skolan. Så jag gjorde det jag tror man får ut mest av; Jag pratade med de andra tjejerna i klassen om hur det var. Det kröp fram att det stora problem just då i den klassen var att en av ovan nämnda tjejer var jätteelak mot min dotter och nämnda dag, då min dotter påstods attackerat hennes dotter, hade hennes dotter (som aldrig svär) helt plötsligt gått på min dotter och kallat henne "Jävla hora" (Naturligtvis på rasten när rastvakten var på andra sidan skolplanen). Det var tydligen droppen efter flera dagar med såna uttryck så då blev min dotter rasande. När min dotter blir rasande så märks det. Även om man står på andra sidan skolplanen. Hennes dotter blev ledsen.
Gissa vem som fick skäll?

Nu har det hänt igen. Min dotter som går i sjuan kommer hem och gråter. Börjar luska och får höra att hon, från ett speciellt håll, får höra att hon är en fet, ful och elak hora och det är inte konstigt att hennes pappa tog livet av sej, då slapp han ju henne. Det får hon tydligen höra väldigt ofta av just den personen.
Är man nästan 14 år och tjej så är man dessutom ganska dramatisk, vilket gör att hon blir ju rasande, springer efter, ringer och skäller.
Är man nästan 14 år och kille och dessutom mycket smartare uppfostrad än vad mina barn är så ser man till att ingen hör, sen sätter man upp ett oskyldigt ansikte inför skolpersonal och föräldrar och säger "Jag förstår inte varför hon är så elak mot mej"
Gissa vem som får skäll?

Mina barn är absolut inga änglar. De svär, bråkar, skriker, stör och är elaka mot andra ibland. Blir de arga säger de elaka saker och min yngsting har ett pubertetstemperament som skulle kunna skrämma döda. 
Men de smyger inte. De är inte en person i skolan och en annan person hemma, så de försöker inte lura mej att tro att de är bättre än vad de är.

Så ibland ångrar jag att jag inte lärt mina barn att smyga, skylla på andra, skvallra, se oskyldiga ut, vara fin och lägga "locket på" För jag tror att det hade varit lugnare för andra. Och för mej. Då hade även jag kunnat gå här hemma och tro att mina barn alltid är snälla och oskyldiga och aldrig är fula i munnen.....

Januari 2015

Efter att en vanlig tisdagkväll upplevt nesan med att missa ett styrelsemöte pga min egen trötthet och tomma hjärna inser jag att jag i slutet av januari kommer att få börja om från början med mitt liv. Lite som i filmen "Älska mig igen" liksom.
I och för sig så handlar den filmen om en kvinna som råkar ut för en bilolycka och hennes senaste fem år i livet utplånas helt ur hennes minne, och jag har ju inte råkat ut för en olycka, men ändå.
Ibland känns det som om hela livet är satt på tomgång och allt utanför min egen hjärna bara rusar iväg utan att jag hinner med.

Jag inser att jag kommer att få tillbringa första halvan av 2015 med att be om ursäkt till alla jag försummat i 3½ år. 

För mitt huvud är så oerhört fullt. 
Man skulle ju kunna tro att det är "lugnt" att plugga som jag gör. Det är ju på distans och vi är ju bara i Gävle en gång i veckan max. Några föreläsningar ibland och sen borde det ju vara bra.
Men så är det då icke det fungerar. Eller jo, vi är bara i Gävle en gång i veckan och vi har bara några föreläsningar ibland.
Vi har lite uppgifter som ska göras inför seminarier och vi har lite individuella uppgifter som ska lämnas in ibland.
Åsså en sisådär 7-8 böcker att plöja varje 10-veckors period.
Allt det där är faktiskt inte så farligt. Det tar inte så mycket tid. Jag är hemma och ledig mycket.
Men det är då det VERKLIGA arbetet börjar: Processandet

För det här finns i huvudet hela tiden. Teorier hit och teorier dit. Allt ska sättas in i ett sammanhang och varenda tanke analyseras (inte alltid frivilligt)
Det är ju inte direkt tankar som någon utomstående förstår heller, alltså undviker man utomstående. Åtminstone kommer jag på mej med att göra det.

Jag kan gå på stan (The big city of Bns). På avstånd ser jag någon jag känner och tycker om. Alltså blir den helt naturliga (!) reaktionen att gå en omväg för att slippa träffa personen ifråga.
Därför att just då håller min hjärna på att klura ut avvikelsespiralen. Om jag stannar och pratar om något annat verkar min hjärna tro att det blir för mycket och den spontana ordern från hjärnan till kroppen blir ; Gå härifrån!

Jag ber alltså härmed om ursäkt om någon upplever att jag undviker någon. Det är inte av elakhet, det är bara en processreaktion.

Om jag är mitt inne i att processa gerotrancendensen och någon ringer för att tala om att jag glömt ett styrelsemöte och de sitter och väntar på mej så beror det förmodligen på att hjärnan håller på att sortera ut begreppen kring åldrandet. Hur intressant tror ni då att det är med placeringen på "nasstuga" på hembygdsgården känns?
Det är inte det att jag inte bryr mej om var "nasstugan" ska placeras. Det är bara det att just då finns det ingen plats över i min hjärna för någon "nasstuga".

Jag ber alltså härmed alla jag sitter i samma styrelse som om ursäkt för att jag inte kommer. Det är inte av ointresse, det är bara en för tillfället överfull hjärna.

Jag kan också se på facebook att någon jag känner och tycker om fyller år eller nåt annat skoj. (För läsa facebook går bra, bara jag slipper vara aktiv själv) Jag tänker att jag ska skriva något, ringa eller åtminstone "gilla" någon status eller bilder.
Fast just precis då så kan jag komma att tänka på KASAM (Känsla av sammanhang) och hjärnan låser sej på det. Då glömmer jag att jag skulle skriva, ringa eller "gilla" och sen är det borta ur minnet.

Jag ber alltså härmed alla jag inte ringer till, gratulerar, skriver till eller låter bli att "gilla" om ursäkt. Det är inte det att jag struntar i er, jag bara klurar på känslan av sammanhang.

När jag processar existensialismen eller humanismen finns det inga räkningar. När jag benar ut systemteorieri hjärnan finns det inga andra människor.
Eller jo, det finns Gunillor, Idor, Annor, Linneor, Ninnior, Sofior m.fl. De är inne i samma processande som mej, alltså blir det naturligt att kommunicera med dem. Det är inte lika naturligt att kommunicera med någon som inte fattar vad i hela fridens dagar jag pratar om.
Och de människor som gör mest intryck på mej just nu (som t.ex han som höll dagens föredrag om samtalsteorier) är det ju inte en käft förutom de jag pluggar tillsammans med som har en aning om vem det är.....

Det finns ju vissa saker som måste få plats i hjärnan förutom mina teoriprocesser. Barnen är en sån sak. Så barnen kommer jag ihåg. De har det lite trassligt med skolan emellanåt också och eftersom barnens mående är viktigt och skolan är en viktig del i deras liv så kommer jag oftast ihåg de möten jag har med och omkring barnen.
Innebandyn är viktig i sonens liv, så innebandyn kommer jag för det mesta ihåg också, eftersom sonen är viktig.
Jag kommer även ihåg läkartider och medicininköp till den eksemande yngstingen, eftersom hon är viktig så är det ju också viktigt att hon får hjälp.
Jag kommer även (för det mesta) ihåg att jag har en vuxen dotter som bor här. Om inte annat så kommer hon ihåg mej, för hon verkar förstå rätt bra vad jag håller på med och hjälper till att hålla reda på saker som jag strular till och glömmer. Så hon är viktig för mej.
För det mesta kommer jag också ihåg min systers familj. Torsdagkvällarna funkar ganska bra eftersom det är en återkommande aktivitet (Jag är barnvakt nästan varje torsdagkväll)
Lite värre kan det bli när jag ska vara barnvakt någon lördag eller söndag, men så länge systern påminner mej kvällen före brukar det funka. Det är ju inte det att jag inte vill umgås med syskonbarnen, det är bara det att tiden bara rinner iväg när processandet tar över hjärnan.

Jag ber alltså härmed alla jag glömt bort saker jag sagt att jag skulle göra om ursäkt för att jag glömt det. Det är inte illvilja, det är bara en för trång hjärna.

För den är ruggigt trång just nu. Hjärnan alltså. Den rymmer teorier, grupparbeten, individuella uppgifter, tentor, barnen och deras aktiviteter (en del av dem) och ibland lite syskonbarn. Sen är den överfull. 
Enda sättet att vila hjärnan verkar vara att läsa eller se på filmer, då blir det en stunds respit från den verkliga världen och jag kan ta nya tag med processandet.

Men...i januari 2015 är det över. Syns då!

Hur en 45-årig trebarnsmamma ska vara

Jag har en bild av hur en förälder ska vara. Det har jag alltid haft.
Fast jag har alltid känt mej lite utanför alla andra föräldrar, för jag klarar inte av att leva upp till den där bilden av hur föräldrar ska vara.
Så alltid när jag betraktar föräldrar/barn så tänker jag ; "Oj, vad ordentliga de är" eller "så där ska man nog vara".
Jag har också, alldeles för många gånger, känt mej utanför. Utanför de där "riktiga" föräldrarna liksom.
För riktig förälder, det är jag inte. Det talar mina barn om för mej rätt ofta. Alltså, de säger inte så ofta att jag är en DÅLIG förälder, bara inte riktigt, riktig.
Min nästan14-åriga dotter kallar mej "fjortismamma" och skäms lite ibland tror jag.

För jag har fått för mej att när man är förälder så förväntas det vissa saker av en.

Man ska arbeta på dagarna och tjäna pengar
Man ska alltså inte studera heltid på distans och leva på smulor sista veckan innan nästa studielån. Det innefattar också att man inte ska sitta vid datorn och spela spel på förmiddagarna.

Man ska vara pedagogisk och ordentlig för att ge sina barn en bra start i livet.
Det betyder att man INTE ska tala om för sina barn när man har lust att vrida nacken av dem, man ska INTE lära dem sjunga "En männskomördare här bor i staden...." och man ska INTE lära dem flirta (Jo, jag har fått kritik för det också)

Man ska ha fasta måltider med näringsriktig kost
Man ska alltså inte skälla på ungarna när de ringer och frågar vad det blir för mat när mamman sitter på tåget på väg hem, man skulle naturligtvis ha förberett mat åt dem kvällen före så de bara hade att värma när de kom hem från skolan.

Man ska gå och lägga sej i tid på kvällarna och kliva upp tidigt på morgonen för att göra frukost åt de små liven.
Det innebär i så fall inte heller att man, när de är små ska känna glädje över att de går till dagis innan frukost så man slipper ge dem den hemma. Man ska nog inte heller sitta vid datorn när ungarna går till skolan, inte veta om de ätit och knappt höra när de säger "Hejdå"
Gå och lägga sej tidigt förresten......det betyder nog att man inte ska sitta uppe mitt i natten för att titta på nån intressant intervju som sänds klockan 2 på natten (kl 9.00 i NY) heller.

Man ska gå på föräldramöten och vara delaktig i barnens skolgång
Jo, men föräldramöten har jag gått på.....men man ska nog vara med på alla presenter till lärarna, planera discon och gemenskapsdagar tillsammans med barnen och sådant också. Tydligen. Man ska i allafall inte tycka att sånt är skitlöjligt och helt onödigt eftersom jag tror att ungarna har alldeles nog av varandra under skoltid.

Man ska hjälpa sina barn med läxorna, åtminstone kolla att de gjort dem.
Jo, men om de knappt har läxor för att de haft möjlighet att göra dem i skolan då? Eller för att nån av ungarna har ett nästan fotografiskt minne och kommer ihåg allt han läser? 
Man ska i allafall inte vara så upptagen av sina egna studier så man inte orkar vara delaktig i barnens....

Man ska titta på nyheterna varje dag, titta på "bonde söker fru" och "så ska det låta"
För jag tror att det liksom inte räknas att läsa nyheterna på nätet minst en gång i timmen, vara helt tokig i Vampire Diaries och Glee och aldrig ens titta på teven här hemma.

Man ska vara lugn och sansad, lyssna på "vuxen" musik och läsa lite ur en bra bok när man går och lägger sej.
Till "vuxen" musik räknas inte Justin Timberlake och The naked and famous. Till "läsa lite ur en bra bok" räknas inte att för det mesta ha en ljudbok i telefonen och lurar på öronen. Till en BRA bok räknas inte heller "50 shades of Grey", "Twilight-triologin" eller "Vampire academy.-serien"

Man ska beundra människor som Moder Theresa, Dalai Lama och Martin Luther King.
Okej, det gör jag visserligen, men jag beundrar även Ashton Kutcher och Ian Somerhalder för deras otroliga arbete med att göra världen lite renare eller försöka stoppa utnyttjanden av barn. Deras arbete med att lära ungar att satsa på idrott istället för gängbråk och deras engagemang mot fattigdom och deras politiska ställningstaganden. Men, en 45 årig tonårsförälder ska nog knappt veta vilka de är...

Man ska gå till frisören regelbundet och överlag vara ganska diskret.
Man ska alltså inte kapa luggen med en slö sax när man tycker att man får den i ögonen, eller tokblondera när man tröttnat på sitt hår bara för att nästa månad färga det rött istället.
Man ska inte heller älska gröna nagellack i alla dess toner.

Man ska INTE tokskratta så ögonen rinner när ens 20-åriga dotter aprilskämtar om att hon åker ambulans så hennes pappa ringer och hela släkten är jätteoroligt
Men kära min tid vad jag och min familj har haft roligt åt det ikväll.

Jag är alltså inte en riktig mamma, eller åtminston är jag hur jag trodde att en 45-årig tonårsmamma skulle vara. Jag är en fjortis.
Jag går med ungarna på "Twilight" filmen två dagar efter varann. Jag vrider upp volymen på "Suit and Tie" så ungarna blir sura. Jag sitter med ungarna och tittar på "Two and a half men" och skrattar så vi kiknar. 
Jag vet när Fergie blir gravid och jag vet vem Josh Duhamel är (har upptäckt att många inte vet det)
Jag diskuterar amerikansk välfärd med 15-åringen och jag diskuterar vem av Damon och Stephan som är snyggast med 14-åringen.
Jag är sjukt förälskad i "Robsten" och följer det mesta om vad de har för sej (samma med Delena) 
Jag är lika intresserad av när True Blood har premiär som jag är av den svenska välfärden (vilket är mycket intresserad) och jag gråter som ett barn i nästan varje avsnitt av Greys...
Jag skrattar som en tok när Justin Timberlake dricker tequila med Jimmy Fallon och sperla minigolf samtidigt.

Jag kan dessutom sätta en slant på att många som läser detta inlägg, är i min ålder och har barn, inte har en aning om vilka jag skriver om.
Det bevisar dock bara min hypotes att jag inte är en helt normal 45-årig trebarnsmamma.....

Men jag är glad, mina barn verkar utvecklas rätt okej och vi har en hel massa skoj (mellan alla de gånger jag är "den arga och sura mamman som är alldeles för sträng"), så jag är ganska nöjd med den jag är ändå.