Utmaning!

Det cirkulerar uppdrag på Instagram och på Facebook, såna där uppdrag som att "Dela med dig av din vardag i X antal dagar" eller "skriv tre positiva saker varje dag".

Jag har fått en hel del uppmaningar och utmaningar om att göra sånt, men näe....jag har inte gjort det. Eller jo, jag har gjort det. För jag gör det ofta. Om jag ser en häftig grej i min vardag så fotar jag den  och lägger ut den. För att jag vill. Inte för att jag måste. Jag har helt enkelt en grej jag vill berätta och eftersom vi har förmånen att liva i ett samhälle med yttrandefrihet så gör jag det. Ibland och när jag har lust...

Det här med positiva saker då?  

Ärligt talat tycker jag att det är tragiskt att människor ska behöva sådana uppmaningar. Att skriva tre positiva saker som händer varje dag i en vecka.
Jag tog en liten historietillbakablick på internet för att tänka lite extra på hur mycket positivt tänkande det finns där. Det var lite deprimerande faktiskt.

Väldigt mycket "jag har tråkigt", "ont i huvudet", "deppig idag","usch, vilket väder". Sånt som man absolut har rätt att tala om, men det är bara det att några har en förmåga att BARA tala om det. Det negativa alltså. Man brukar ju säga att det hjärtat är fullt av talar munnen. Det gör mig lite ledsen. För jag har några "vänner" som bara talar om att de mår dålig när de mår dåligt (vilket verkar vara väldigt ofta). När de inte mår så dåligt så kan det nämnas som "idag mår jag inte lika dåligt" 
Om man tycker att man har anledning att skriva att man mår dåligt så tror jag också att det innebär att man tänker på att man mår dåligt väldigt ofta, vilket faktiskt gör mig irriterad ibland. För hur dåligt mår man inte av att tänka på dåliga saker???

För är det inte så att det är väldigt lätt att fångas i ett tankemönster av negativa känslor? 

Det är samma sak med ilska. En del personer är så arga hela tiden (åtminstone är det vad de skriver om väldigt ofta) Det måste vara jobbigt att gå med så mycket ilska inom sig att man måste skriva om det hela tiden?

Jag är också arg ibland.Och när jag är arg är jag SKITARG (oftast). Då talar jag om det. Om det är saker jag är arg över som gäller orättvisor i samhället så talar jag om det på facebook. Är jag arg på någon person talar jag om det för......nån jag litar på. För det hjälper att tala om för någon att man är arg tror jag. Då liksom delar man med sig av ilskan vilket gör att den halveras. Ibland kanske man till och med får respons som leder till att ilskan försvinner.
Men att krampaktigt hålla fast vid ilskan leder ju ingen vart, annat än till eget dåligt mående.

Ibland känner jag mig också sviken. Fast jag lägger inte ut det på facebook i långa haranger över hur svekfull omgivningen är. Det blir liksom inte bättre av det tror jag. Jag blir arg och talar om det för någon jag litar på och sen går det arga över. 
Jag vill inte ödsla tid på en person som sviker och förråder. Den som sviker och förråder är inte värd att jag ska må dåligt....

Jo, positiva saker var det ju jag pratade om.

När jag fick "utmaningar" om att skriva positiva saker så tänkte jag att jag skulle kolla igenom min "tidslinje" på Facebook, för jag har den känslan av att jag ser positiva saker i det mesta (och skriver det). Och så är det faktiskt. Jag skriver positiva saker varje dag tror jag, nästan i alla fall. 

För jag är sån. När jag är "nere" säger jag inte så mycket, för då vill jag vältra mig själv i det. För om jag ska tjata om det med cybervärlden så biter det sig fast tycker jag. Det negativa alltså. Jag gillar inte att skriva "jag mår skit" och sen få hundra hjärtan och en massa kramar som kommentarer. För jag är ingen kramig person. Och när andra tycker synd om mig så tycker jag ännu mera synd om mig och då mår jag ju aldrig bättre.

Jag är en väldigt positiv person tror jag. Jag tycker inte om att fokusera på det som är dåligt. När mina vänner är irriterade över att vädret är dåligt, så kan jag visserligen hålla med, men samtidigt kan jag känna tacksamhet över att det inte är fint väder när jag måste vara inne och plugga.
När mina studiekamrater blir ledsna över någon kritik i ett omdöme så gläds jag över att läraren skrev något positivt om något annat.

Min syn på saken:

30 grader varmt - Jag är glad att jag har ett hus som jag kan fixa korsdrag i
Åska - Det blir underbar luft efteråt
Regn - Bra för grönskan, myggfritt, jag har tak över huvudet
Snö - Jag har en svåger som plogar, det är vackert ute, snön isolerar så att inte vattnet i kåken fryser lika lätt.
Dåligt med pengar - Barnen lär sig att inte ta pengar för givet
Trotsig ungar - De blir förmodligen starka som vuxna eftersom de lär sig att stå upp för sig själva.
Kuggad i tentan - Jag lär mig mera och gör ett bättre resultat nästa gång
Trasig bil - Jag har en underbar bilmekaniker
En böjd kniv på gräsklipparen - Jag behöver inte vara lika försiktig när jag klipper gräset, klipparen är redan lite sabbad
Dåligt med bensin i bilen - Nåja, jag har vänner att åka med och i annat fall är det miljövänligare i alla fall att låta bilen stå.
Misslyckad matlagning - Jag har ju lärt mig hur jag inte ska göra.
"vänner som sviker" - Jag har andra fina vänner som inte sviker
Förkyld - Jag är inte döende
Ungar som är sjuka - Jag har mina ungar kvar i livet.

För det är min inställning till livet. Visst finns det saker som är tråkigt och negativa, visst blir jag ledsen och förbannad. Men det drabbar ingen annan hårdare än mig själv om jag klamrar mig fast vid det som är jobbigt och jag är värd bättre. 

Alltså försöker jag se det positiva med det mesta som händer, åtminstone så fort den första ilskan eller gråten lagt sig.

Så det tänker jag fortsätta med. Min utmaning till mig själv och till alla andra är : 

Försök att varje dag, i resten av livet,  se något positivt i det som händer, även det som är negativt. 

Skriv gärna om det på facebook, eller ännu hellre.....tala gärna om det för omgivningen.


Bli ledsen, bli arg. Gråt och skrik, Men fastna inte i det.

Det hjärtat är fullt av talar munnen...(eller pennan)

Jag kliar inte....

Idag har det varit kanonväder ute. Inget konstigt alls med det, bara skönt...
Men jag är gladare ikväll än vad jag har varit på väldigt länge.

För idag har jag varit ute. Jag har klippt gräs, jag har gått en sväng, jag har varit ute på altanen i värsta södersolsgasset. Från tidig förmiddag till sen eftermiddag. 
När jag klippte gräset hade jag shorts och linne. Känner till och med att det biter lite i skinnet och ser fram emot att få lite färg på kroppen.

Helt normalt kanske. Fast näe, inte för mig.

För förra sommaren var jag inomhus när det var solsken. Förra sommaren kliade jag. HELA jag. Var jag ute i solen fick jag stora kliande prickar som på natten gick sönder för jag kliade mig i sömnen. Minsta lilla solstrimma på bar hud gav kliande utslag.

Så nu njuter jag....

Läkarna tyckte ju förra sommaren att jag hade soleksem och jag skulle säkert inte bli av med eländet förrän möjligen efter klimakteriet. 
Läkarna tyckte ju också att jag skulle köpa en massa dyra salvor med en massa kemiskt jox i för att slippa utslagen.

Jag höll inte riktigt med.

Eftersom jag varit aningen fokuserad på det här med socker detta år så kan jag också med säkerhet säga att jag är övertygad om att det har med det att göra. Mina utslag alltså. Denna vår har jag läst forskning på forskning som talar om sockrets och vetets illasinnade konstruktion. Jag har intervjuat människor som slutat med socker och vete och jag har följt ett antal bloggare som slutat med socker och vete.

Så nu är jag ännu säkrare.

Jag märkte redan tidigt under förra hösten att klådan minskade när jag inte åt mjölprodukter. Läkaren höll med om att det kunde vara en glutenreaktion, så jag körde med det. Glutenallergiker kunde jag stå ut med att vara, bara jag slapp klådan. Klådan blev bättre, men inte riktigt så bra som jag tyckte att det skulle bli.

Vid nyår tog jag beslutet att sluta med så mycket socker och andra snabba kolhydrater jag kunde. Ifall någon inte vet vad snabba kolhydrater är så kan jag tala om att det är , förutom rent socker,allt som kroppen omvandlar till socker som inte är socker från början, alltså stärkelse (majs, potatis, mjöl) frukt (som innehåller både fruktos och druvsocker) allehanda sötningsprodukter. Jo jag slutade med en hel del....

Istället äter jag ganska mycket köttfärsmojs, keso, ost, bacon, ägg, grönsaker, bär mm....

Så, sedan nyår har jag ätit mig mätt på helt underbart god omväxlande, näringsrik mat. Jag har inte gått ner så mycket i vikt, för jag har inte rört mig så mycket som jag borde, jag har inte sovit så mycket som jag borde (jo, sömn påverkar vikten) och framför allt så äter jag ju så otroligt god mat att jag helt enkelt äter för mycket.

Men, som sagt var. Jag har inte ätit mjöl (inte någon sort som innehåller gluten) Har jag ätit bröd så har jag gjort det med mandelmjöl eller bovetemjöl. 

Jag har också skippat allt vad köpta hudkrämer heter (Nja, inte riktigt, jag har faktiskt använt helosansalva några gånger). De senaste månaderna har jag bara använt egentillverkade salvor, tillverkade av naturliga produkter : Sheasmör, jojobaolja, rapsolja, mandelolja, olivolja, bivax, doftoljor. Deodoranterna består av olika fetter, majsstärkelse eller potatismjöl och bikarbonat.

Idag har jag varit ute i shorts och linne i strålande sol.
Ikväll sitter jag och njuter av en, visserligen trött, men helt klådfri kropp.

Och vet ni vad. INGET kommer att få mig att återgå till en föda med snabba kolhydrater i. För jag lovar att det inte är bara jag som blivit av med hudproblem genom att skippa socker och vete. Det är inte heller bara jag som har en problemfri mage efter att ha skippat socker och vete. 
Och det är inte bara EN forskare som har studerat de enormt stora folkhälsoproblem som numera är förknippade med en enormt för hög konsumtion av socker och vete.

Nu ska jag gå och vispa bodybutter.....

Skratta åt det...eller förresten, gör inte det...

"Jag måste säga om skrattet, det är dårskap

och om glädjen, vad tjänar den till"

(Predikaren 2:2)

Nej, jag är inte galen och deprimerad. Jag har bara funderat en hel del den sista tiden över när och hur man skrattar. 
För hur skrattar vi egentligen? Eller kanske inte hur.....men när och varför?

De senaste dagarna har jag fått frågan flera gånger om jag är sur. Och nej, jag har inte varit sur, jag har varit lite stressad och ganska fokuserad på det jag hållit på med. Men jag har absolut inte varit speciellt sur. Så jag tänkte lite på hur man visar att man inte är sur. Jo, det är genom att skratta.

När min storjänta var ett år skulle vi ta såna där dyra porträtt hos en fotograf i Edsbyn. Jag tyckte, och tycker fortfarande att det blev jättefina foton. Men hennes farmor blev jättebesviken när hon såg fotoserien. "Hon ser ju inte glad ut" sa hon. Näe, sa vi (hennes pappa och jag), hon skrattar inte på fotona, men hon ser ju inte sur ut heller. Och förresten, varför ska hon skratta på foton när hon skrattar så sällan i verkliga livet. Fotona ska ju spegla den hon är. Eller?
För min storjänta var ingen "glad" unge. Hon verkade vara nöjd med livet och hon var inte alls ledsen av sig. Men hon skrattade eller ens log, väldigt sällan. 

Så de senaste dagarna har jag tänkt på det där med sociala konstruktioner (mest för att vi har skrivit en hel uppsats kring såna) och jag har kommit fram till att skrattet på något sätt blivit en social konstruktion. Det är något man måste göra för att inte omgivningen ska tro att man är sur. Om man låter bli att skratta så stör man den sociala ordningen.

Missförstå mig inte. Jag skrattar, ibland till och med ofta. (Vilket för övrigt även min storjänta gör). Jag skrattar när jag hör något roligt, jag skrattar ibland när någon GÖR något roligt (Dock inte åt mr Bean, för han tycker jag är pinsam). Är jag väldigt trött skrattar jag till och med åt det mesta. Men.....jag skrattar kanske inte så ofta. Min förra sambo sa faktiskt för flera år sedan att han tyckte jag var trevlig att umgås med för jag skrattade inte så fort jag sa något. Just då förstod jag inte vad han menade och jag blev ganska konfunderad över hur han tänkte. Men nu förstår jag. För allvarlig talat.....Tänk på NÄR vi skrattar.

"Jag tycker att du beter dig väldigt illa nu" Hahahahahahahahhahaha, för om man skrattar lite så låter det inte lika elakt. Eller?

"Usch, vad jag mår dåligt" Hahahahahhahahhahaha, för om man skrattar lite så låter man inte lika gnällig. Eller?

"Oj, vad jag känner mig stressad nu" Hahahahhahahhahaha, för om man skrattar lite blir det inte lika stressigt. Eller?

Ni förstår kanske vad jag menar?

Men faktiskt. Om jag säger till någon att denna betett sig illa så tycker jag att om jag ska visa att jag menar vad jag säger så ser jag hellre allvarlig ut.
Om jag mår dåligt och tycker att jag behöver tala om det för någon så gör jag det för att jag känner mig dålig och vill ha lite medlidande. Då är jag inte glad.
Om jag känner mig stressad så känner jag mig stressad. Då vill jag fokusera, inte skratta bara för att folk inte ska tro att jag är sur för att jag är stressad. Jag ÄR ju stressad.
Jag tycker det känns ärligare på nåt sätt. 

Så nu vet ni. Jag skrattar när jag tycker att det finns anledning att skratta. Jag ser arg ut när jag tycker det finns anledning att vara arg. Jag ser ledsen ut när jag känner mig ledsen och är jag sur så lovar jag ingen kommer att missa det heller.

För mig är skratt ett sätt att visa att jag är glad. Att skratta i varenda mening anser jag vara en social konstruktion som människan skapat för att vi är så otroligt rädda för att folk ska tro att vi är sura. Men det är bara som jag tror. Men prova hörrni. Lyssna på vad som sägs i anslutning till alla skratt. Det gör en inte alltid glad....

Nu går jag inte och är irriterad över att folk skrattar helt i onödan, jag har bara reflekterat lite över det. Däremot blir jag ibland oerhört irriterad över att folk "gillar" i onödan.

Facebook alltså. Känner ni igen detta:

"Åhhh, vad jag har ont i huvudet" 32 personer gillar detta.
"Fick avliva hunden idag" 12 personer gillar detta
"Vaknade kl 04,38 i morse" 43 personer gillar detta

Hallå!!! Jag gillar inte att nån gillar att jag har ont i skallen eller avlivar hunden.

Jag gillar att folk gillar när jag skrivit något skoj eller när jag berättar om något jag är glad över. Jag gillar inte att någon gillar att jag mår dåligt. (I och för sig brukar inte jag skriva om det så ofta, men ändå....)

Så sluta gilla allting så förbaskat. Snälla! "Gilla"knappen är suverän, den gör det enkelt att visa uppskattning för en status som man tycker är bra, eller som en glädjeyttring när någon upplevt något roligt. Men predikaren borde även ha skrivit "I skolen icke missbruka gillaknappen"

AMEN!

Justin Timberlake och svält

Jag har ju varit galej i helgen. Eftersom jag är galet galen i JT så har jag sedan 14 oktober haft biljett till hans show i Tele2 arena. Biljetten kostade alldeles för mycket. Det kostar också att åka till Stockholm, bo på hotell, åka tunnelbana och äta mat borta. Jag är student, utan extraknäck och med två tonåringar som kostar multum att försörja. Så denna vecka är jag luspank. Men OJ vad det var värt det. Jag fick uppleva nästan tre timmars magi i går kväll. Konserten hade allt jag ville uppleva och lite till. Kändes skönt att läsa kvällstidningarnas recensioner i morse och veta att jag hade rätt också (För kvällstidningarna har ju alltid rätt). De skrev:  

"Det är han som bär hela popbranschens guldbyxor med JT jobbar sig ändå varm i kläderna. Med jämna mellanrum är han helt makalös" 

"Från det att han åker upp genom scengolvet på Tele 2 Arena till det att han 150 minuter senare tar farväl med "Mirrors" gör JT inte någonting av slentrian"

"Och i en avslutande Mirrors som skulle kunna användas för att spränga kärlkramp i det mest tilltygade hjärtat, sträcker 25000 personer armarna mot Justin och skriker"

Jo, så var det. Det var häftigt.

Det som grep mig allra mest var hans avslut. 25000 människor tokjublar. Han bugar och bockar åt alla håll och kanter, sedan sjunker han ner på knä. Det kändes så ödmjukt på något sätt. Han har sagt i intervjuer att utan publiken vore han inte någonting alls och jag tycker man visar det när man tar emot publikens jubel stående på knä. Hela showen andades stil och klass. Förutom några lättklädda dansare var det mest "suit and tie" som gällde. Bandet (The Tenessee kids) är storband med mäktiga röster, blåsinstrument, riktiga trummor och allehanda stränginstrument. Kort sagt: Han säljer musik och stil...inte porr.
Han skriver sin musik själv, han vet vad han gör. Det är sånt jag vill ha hos en artist om jag ska beundra hen.
På arenan gjorde de reklam för artisten Miley Cyrus som har en spelning där om någon vecka.
Den tjejen har visserligen en rätt häftig pipa, men.....hon är 21 år (knappt vuxen) och det här är bilder från hennes show :

 Hon sjunger låtar som en låtskrivarfirma i LA skriver och hela turnen går ut på sex. Ärligt talat, det är inte något som jag kan beundra. Det är inte heller något jag vill att mina barn ska imponeras av. Men tyvärr verkar många göra det.

Men hallå, nu surrar jag, det var inte detta jag tänkte skriva om.

Jag har ju som sagt varit borta. När man är borta en helg och behöver införskaffa någon föda så inser jag hur hemmablind jag blivit.

De flesta jag umgås med äter som jag, dvs så lite snabba kolhydrater som möjligt. Jag skriver dessutom ett examensarbete om ämnet och för mig har det blivit så otroligt vanligt och enkelt att inte äta söta, stärkelserika eller mjölrika maträtter.

Så det är lätt att tro att det är en enkel sak att äta socker och mjölfritt. Jo tjena....

Sov hos mellanbror första natten. Visserligen är de helt för den mathållning jag för och vill lära sig. Han och frun frågade vad som funkar att äta och det var inga som helst problem. Upptäckte bara liksom att jag är så inrutad på den kosten att det blev något av en "aha upplevelse" att den inte var lika naturlig för alla.

Så dygnet i Uppsala var inga problem. Men sen.....

På grund av tidigare nämnda ekonomi var det ju inte ett alternativ att äta på några finare restauranger. I mitt tidigare (kolhydrat) liv funkade ju alltid Donken eller ett korvhak, men nu......

Visserligen kan många erbjuda glutenfritt bröd och det är ju trevligt för jag slipper ju iallafall klådan. Det är bara det att det glutenfria brödet är bakat med majsmjöl istället. Förutom att det kryllar av kolhydrater så smakar det apa! Och någon Max fanns inte i min väg. (De har i allafall alternativet "lowcarbmål" som innebär ett stooooort sallatsblad istället för brödet). Så icke Donken. Annars består ju snabbmatsmenyn av potatismos, strips och bröd. Nej Tack.

Kollade vad de hade för utbud inne på Arenaområdet (Tele2Arena alltså). Jodå, det fanns matställen där också. De hade jättefina mackor. Fint vitt bröd med massor av glutenrikt vetemjöl. Men de hade flera sorters sallader också. Den enda som innehöll pasta var en ceasarsalld som innehöll brödkrutonger.
Godis fanns i mängder också. Den mörkaste chokladen var mjölkchoklad.
Nötter var ju inte att tänka på på ett sånt ställe. Finns ju nötallergiker. (Och nej, jag kritiserar inte att de inte säljer nötblandningar på arenor, det är fullt förståeligt)

Eftersom man inte fick ta med sig något ät eller drickbart med sig så blev kvällens förtäring en Loka citron. När jag skulle tillbaka till hotellet ville jag inte ta tid till att leta något att äta eftersom det bara var Globenområdet att leta på och där var det packat med folk. Dessutom ville min plånbok att jag skulle hinna åka tunnelbanan innan det blev nattaxa. På hotellet fanns inget annat än ostbågar och de var ändå svindyra. Lördagskvällens matintag blev alltså en citronloka och vatten på hotellet.

Men i morse var det i allafall hotellfrukost. Den var jättelyxig och innehöll en massa gott. Det var flera olika fruktyoughurtar och vaniljyoughurt. De hade till och med tänkt på laktosallergiker och hade en laktosfri youghurt. Till detta fanns det torkade (söta) bananer, russin och mängder av flingsorter. Fanns musli också. En sån där "god" med russin och torkad frukt i. Annars var det som frukost är mest. Flera olika sorters läckert mjukbröd (man tänkte inte på glutenallergiker för glutenfritt bröd saknades) och en sorts knäckebröd. Det fanns också en hel massa frukt och fruktjuicer. Läckert, läckert. Sockret och stärkelsen fullständigt exploderade kring frukostborden. Tack och lov hade de kokta ägg. För eftersom de inte hade bacon, omelett eller äggröra så var de kokta äggen det som blev huvudfrukosten för min del. Till detta några salamiskivor, en hög ostskivor och gurka och tomat. Det hade räckt med att det funnits majonnäs så hade det blivit lite mer mättande, men så var icke fallet. Men det var gott.

Sedan var det dags för hemfärd då. Nu tänkte jag visserligen inte äta något mera innan jag kom till Segersta, men jag kunde inte låta bli att kolla på centralstationen hur utbudet var. Jodå, hamburgare och mackor. För det är det bara det man äter tydligen. När man inte äter pastasallad. Undrar när det kommer att ändras?

Stor eloge dock till Cityterminalens snabbutik. Mest framträdande i hela godishyllan var en hel rad med alla sorter av den mörkaste chokladen man kan tänka sig. Inte helt vanligt. Så...jag köpte mig en liten chokladbit till kaffet medan jag väntade på bussen hem.

Nu ska jag gå och laga mig ett "riktigt" mål mat, vilket blir det första riktiga målet mat jag får i mig sedan jag åt tacos hos mellanbrodern i fredagskväll.

Men jag önskar faktiskt att samhället snart börjar göra det enklare för dem som börjat inse att socker och vetemjöl är hälsofarliga födoämnen.

Men......JT var värd en hungrig helg!

Vem har råd att spela fotboll?

Detta är ett problem som jag inte tror att vår lilla by är ensamma om i det här landet, men eftersom jag bor i den här byn så tar jag den här byn som exempel:

I vår lilla by med drygt 300 hushåll och en skola med knappt 60 elever finns det otroligt många föreningar. Det finns bland annat en fotbollsförening där seniorlaget i år spelar i division 5. Vi klarar inte riktigt "bemanningen" i ungdomslagen men eftersom de inte gör det i grannbyn heller så finns det ett samarbete byarna emellan. Ledarna i lagen kommer både från vår by och från grannbyn. Men, det finns möjlighet för alla barn från förskola och uppåt att spela massor av fotboll. I vår by är det nästan gratis att spela massor av fotboll. Man betalar en medlemsavgift till föreningen, men inga träningsavgifter. Alla ledare lägger ner massor av tid på träningar, övningar, planeringar och matcher. Detta gör de helt utan någon som helst ersättning (annat än barnens glädje)
Vår fotbollsklubb har också en fotbollsplan. Stor och välskött. Inte skött av någon anställd vaktmästare utan av bybor som tycker att den ska fortsätta existera.
Vid fotbollsplanen finns det en klubbstuga som innehåller flera omklädningsrum med fina duschar, domarrum, handikapptoalett och ett stort mysrum med cafebord och snart även en inomhuskiosk. Allt sköts av ideella krafter.

Så, vad är då min fundering?

Jo. Fler och fler föräldrar skjutsar sina barn till den stora staden drygt två mil härifrån för att de ska spela fotboll där istället. I den stora stadens fotbollsförening där det kostar (förutom medlemsavgiften) 500 kronor att låta sin nioåring träna fotboll, är barnet äldre kostar det mera.
Jag kan förstå om barnet har blivit lite äldre och själv vill spela juniorfotboll där urvalet är litet i små byar, men allvarligt talat : En nioåring har inte ens klart för sig vad skillnaden är mellan fotboll i lilla byn och fotboll i den stora staden. Det är föräldern som vet skillnaden och talar om för barnet hur det ska göra. Tror jag alltså.

När min son var nio år och spelade fotboll var jag ensamlevande mamma med tre barn (precis som jag är när han är 16 och spelar fotboll). Jag arbetade heltid och hade fler barn att ta hänsyn till och, framförallt, fler barn att få pengarna att räcka till. När min son var nio år skulle jag absolut inte haft råd att låta honom spela fotboll i stora staden eftersom det var alldeles tillräckligt att få pengar till medlemsavgiften till fotbollsföreningen i den lilla byn. Att betala en träningsavgift var otänkbart.
När min son var nio år så hade jag visserligen bil (precis som när han är 16 år) men bilar behöver bensin. Bensin är dyrt så när min son var nio år var det helt otänkbart att skjutsa honom nästan fem mil t.o.r för att träna fotboll i den stora staden när han kunde cykla till träningen i den lilla byn.

Och nu tänker jag: Är fotboll en klassfråga?

Är det så, att om man har gott ställt så har man råd att låta sina barn träna i den stora staden i den "finare" klubben istället för tillsammans med de från lägre ekonomiska klasser som bara har råd att träna i den lilla byn?

Men hallå ni människor från en högre samhällsklass : 

Vart är lojaliteten mot byn?

Ja, det kanske finns färre utbildade ledare i byn. Men hallå.....om ni har tid att skjutsa era barn till stora staden flera gånger varje vecka kanske ni själva kan utbilda er och hjälpa till med laget i byn i stället?

Det kanske är dåligt med engagemang och tid från föreningens styrelse i den lilla byn (den stora staden har ju anställda som sköter allt). Men hallå.....om ni har tid att skjutsa era barn till den stora staden flera gånger varje vecka kanske ni kunde engagera er själva i föreningen i byn istället?

Det kanske är för få ungar som tränar fotboll i den lilla byn? Men hallå......?

För det som händer nu oroar mig lite (eller ganska mycket). När fler och fler som har god ekonomi skickar sina barn till den stora stadens fotbollsförening så blir det färre och färre som deltar i fotbollen i den lilla byn. Det blir färre och färre som kan hjälpa till och det blir färre och färre som betalar medlemsavgifter till föreningen. Detta gör i sin tur att föreningen får in mindre och mindre pengar, inte bara i medlemsavgifter, även aktivitetsstöden sjunker ju när det är färre som tränar. Aktivitetsstöden går istället till den stora stadens föreningen där de som har råd att betala träningsavgifter och kan skjutsa sina barn, låter sina barn träna fotboll.

Så, vad händer med fotbollsföreningen i den lilla byn då?

I värsta fall så har den inte råd att fortsätta fungera.

Så, vad händer då med barnen som kommer från familjer med lägre ekonomisk status?

Tja, inte spelar de fotboll i allafall!  

Däremot så kanske de hänger nere på byn och har tråkigt. De förstör lite grann, river sönder något tak kanske, kastar lite grejer i vattnet eller så. 

Då tror jag även de från de "högre" samhällsklasserna blir irriterade. Men de kan ju alltid säga att DERAS barn, de tränar minsann fotboll och gör andra nyttiga saker de!

Javisst. I den stora staden........för har man inte råd (eller möjlighet) att skjutsa sina barn fem mil t.o.r eller inte har råd att betala minst 500 kronor i träningsavgift. Tja, då finns det ingen möjlighet för barnen att spela i ett fotbollslag längre eftersom de som har råd att spela fotboll då ser till att de som har råd att spela fotboll nu men inte då inte får spela fotboll längre...

Tack för det ni "lojala" bybor.