Danföredantankar.....

Urk.....vilken dag!

Just nu sitter jag och är tacksam för en hel massa saker, men framförallt detta:
Tack och lov att storjäntans pappa är gift! (Det betyder att jag slipper ha så mycket att göra med den begravningen)
Tack och lov att denna dag är slut!
Tack och lov att hjärtrytmen är normal!

Denna dag började storartat.....
Jag hade bestämt med systeryster att jag skulle åka till henne när ungarna gått till skolan för att vi skulle gå igenom programmet för begravningsgudstjänsten. Så det gjorde jag.
Eftersom vi har gemensamma bekanta som är väldigt inne på Fitline så tyckte min syster att jag skulle prova det så hon blandade till en morgondrink till mej. Mycket snällt. Hon varnade för att man kan bli aningen rödflammig direkt man intagit den, faktiskt mycket goda, drinken.
Jag drack....huden hettade på bröstkorg, armar, lår och i ansiktet. Hettade är en underdrift....det kändes som om någon bytt ut huden mot glödande lava!
Efter ett tag lättade hettan och jag tog några klunkar av det svalnande kaffet jag redan hade upphällt i en mugg framför mej.
Jag lärde mej fort att det skulle jag inte ha gjort.
Hjärtat skenade och strupen krymte. Det var det absolut värsta jag varit med om. Jag kände hur synfältet krympte och jag var på väg att sjunka ihop. Ett stort glas vatten fick jag i mej, sen släppte det. 
Lite dumt var det kanske av mej att i det läget ta en klunk kaffe till (ville bara testa att det verkligen var kaffet det berodde på) För hjärtat började skena igen......mera vatten......
Just då och där började jag undra om systeryster gav mej drinken för att vara snäll, eller om det var så att hon verkligen önskade livet ur mej.
Fast sen erbjöd hon sej att följa med hem till mej för att hjälpa mej röja i kåken så jag bestämde mej för att hon ändå bryr sej om mej. Känns bättre att tänka så faktiskt.
Men jisses vilken pers......

Städning ja.
Av någon mysko anledning är det ingen som brytt sej speciellt om inomhusmiljön här hemma senaste månaden. Inte utomhusmiljön heller förresten.
Detta visade sej i form av drivor med hundhår i varenda rum, döda krukväxter, hönsskit på verandan, påsar och säckar som inte tagit sej längre än ut på bron, tidningshögar som började skymma sikten genom fönstret ovanför bänken osv. Dessutom var det någon lat stackare i vårt hushåll som inte orkat bära upp den nya kartongen med kattsand uppför trappan till kattlådan, vilket resulterat i att kattlådan var överfull och hela hemmet osade av den fastansfulla odören KATTSKIT!
Vi hade nog kunnat leva med oredan ett tag till (dock icke kattskitslukten) om det inte vore så att vi skulle ha nattgäster ett par nätter och annat främmande i helgen.
Jag är visserligen inte speciellt pedantisk, men även jag har gränser för hur jag klarar av att det ser ut när det kommer främmat.
Så systeryster tog itu med verandan. JÖSSES sicken fin veranda jag har nu.
Hon tog även itu med alla döda krukväxter.......så just nu har jag några krukväxter färre i mina fönster, men de jag har verkar i allafall ha överlevt den senaste månaden.
Själv tog jag itu med tidningshögarna. En stor plastbalja till tidningsinsamlingen och fyra soppåsar fulla med skräp. 
Jag tog även itu med badrummet uppe......både katterna och jag trivs bättre där nu. Katterna är glada för att deras rena kattlåda faktiskt innehåller mer kattsand än kattskit och jag är glad för att det inte luktar kattskit när jag ska duscha. It´s a win win situation!
Efter storröjningen tog systeryster med sej sonen till storstan för en välbehövlig klippning (av son alltså, inte av systeryster. Systeryster gjorde en massa annat under tiden)
Själv dammsög jag hemmet....och torkade golv. Massor av såpa (Såpa luktar bättre än kattskit)
Satte mej sedan ner i min ensamhet och pustade ut.....kom på att det var bara en timme kvar innan prästen skulle komma. Jag var genomsvettig av dagens aktiviteter (morgonens skräckupplevelse gav även fruktansvärda svettattacker) DUSCH!
När duschen var avklarad anlände även systeryster och nyklippt son från storstan, vi hann precis få igång perkulatorn innan Peråkepräst dök upp.
Yngstingen dök upp strax efter så vi kunde prata lite om vilka sånger som skall sjungas när. (Yngstingen och systeryster är solister under begravningen så det underlättar ju om de vet när de ska sjunga)
Peråkepräst är förresten en fantastisk präst. Han har så ofantligt mycket klokt att säga så man blir glad bara över att prata med honom.
Vi fick alla berätta våra minnen barnens pappa för honom och han berättade lite för oss om hur han trodde det kunde ha snurrat i tankarna för Thomas när han tog beslutet att ta sitt liv.
Som sagt var, en fantastisk präst. 
Direkt när Peråkepräst givit sej av slängde vi in oss i bilen och for till storstan.
Det är ju så att barnen har en åttaårig lillasyster. (Eftersom jag inte är mamma åt henne så är det ju lätt att räkna ut att de har samma pappa)
Lillasyster och hennes mamma bor i storstan och har inte körkort. Dessutom hade de tillbringat eftermiddagen på en begravning (Lillasysters gammelmormor), så jag hade lovat hämta dem efteråt och ta med dem hit så de skulle slippa vara ensamma ikväll.
I storstan finns även Willys, så vi passade på att köpa en hel massa tacotillbehör för att ha något att fylla magarna med innan läggdags.
Väl hemma slängde vi ur ungar och matkassar med order om att fixa käket medan lillasysters mamma och jag tog en tur till Söderhamn för att hämta upp min storjänta som kom med bussen från Sigtuna.
Vilken mysig känsla när vi kom hem. Vi var sex stycken kring matbordet. Vi som i vanliga fall är tre stycken som oftast äter mat var för sig vid varsin dator eller teve.
Men...eftersom vi är sex personer här hemma just nu så får vi inte plats i en och samma bil, vilket kan ställa till det lite eftersom vi ska till samma ställe samtidigt under morgondagen. Så vi har löst det med att låna in en extra bil. Så smart! Och så bra att storjäntan har körkort.
Alltså tog storjäntan och jag oss en liten kvällstur för att hämta en till bil (och några extra inlånade täcken och kuddar.)
Det var sen det blev riktigt jobbigt.......
För när jag satte mej ensam i den inlånade opeln för att åka hem igen kom "stressångesten" Hjärtat skenade, kallsvetten kröp över kroppen. Trodde ett tag där att jag skulle få ligga på HIVA under begravningen....
Hade jag inte vetat vad det var hade jag nog blivit nåt alldeles otroligt rädd......
Lååånga, djuuuupa andetag hela vägen hem. Det släppte......
Jag vet vad det beror på men just nu är det bara som det är.....efter i morgon ska jag ta det yberlugnt. Jag lovar! Men just nu måste det vara så här.
Jag pratade förresten med min exsvägerska idag också. Hon förlorade sin man för ett par veckor sedan. De hade varit tillsammans i 53 (!) år. De hade gjort nästan allt tillsammans under alla dessa år. Vilket tomrum, vilken saknad....Det rann många tårar nerför mina kinder under det samtalet. Jag är så glad att jag fått lära känna dem....jag är så ledsen för att hon blivit så ensam nu....
Och jag är så lättad över att jag inte förlorat någon så nära. Även om jag på ett sätt delar barnens sorg så är det ju inte samma sak som att förlora en livskamrat sedan ett halvt sekel tillbaka.

För jag mår bra just nu. Riktigt bra.
Prinsesstårtorna är förberedda, ska bara monteras i morgon. Fotot som ska stå på kistan står på köksbordet och väntar. Blomdekorationen från barnen är färdig (Dock gjord av Gunilla, inte av mej, vilket alla som kommer att se den ska vara glada över) Sonen har precis bakat en långpanna med kokoskladdkaka, så huset luktar av en blandning av grönsåpa och nybakat.
Sonen har bäddat ner sej på en luftmadrass i vardagsrummet tillsammans med sin trogna vän X-box, yngstingen sover i sin brors rum (efter att hennes storasyster avlägsnat katternas nyfunna vän, den haldöda fladdermusen)
Jag hör lillasystern och hennes mamma småprata i yngstingens rum och storjäntan har slocknat i sitt eget rum.
Min puls är normal och min säng lockar.
I morgonkväll den här tiden är det över..........