Livet efter 40

När jag var 33 år träffade jag en man som var 47. En dag diskuterade vi en tillställning vi skulle på och jag var lite nervös för att göra fel. Han, däremot, verkade inte bry sej alls så jag frågade hur han kunde vara så lugn. Han svarade "Jag är för gammal för att skämmas".
Jag förstod inte alls vad han menade då, men numera förstår jag hans resonemang lite bättre.


Jag har också hört många säga under åren att "Livet börjar efter 40". Bullshit har jag sagt. Det är ju när man är ung och nyfiken som livet måste vara på topp. Då när allting händer; när man går ut skolan, tar körkort, gifter sej, skaffar barn. Allt sånt som de flesta gör INNAN de fyllt 40. Det är ju då livet måste vara på topp har jag alltid trott.


Men nu, nu är jag över 40, livet är på topp och jag är för gammal för att skämmas.
Jo, så är det faktiskt. 
Jag har haft höjdpunkter i livet tidigare. Jag har tagit mitt körkort, Jag har varit huvudpersonen i bröllop. Jag har fått tre fantastiska barn. Jag har varit förälskad. Jag har haft otroligt intressanta arbeten, varit på fantastiska resor. Men jag har också varit deprimerad, haft värk i kroppen, panikångstanfall, varit med om plågsamma separationer, känt mej ensam. Känt mej överviktig. Känt mej utanför. Bekymrat mej över vad andra har för uppfattning om mej. Bekymrat mej över hur grannarna och lärarna tycker att jag sköter mina barn. 
Listan kan göras lång....


Så hände något. Jag slutade bry mej så förbaskat mycket i allting. Nu kan jag ju inte påstå att det hände helt plötsligt på 40-års dagen eller att förändringen bara dök upp utan orsak. Jag tror att en hel massa omständighet hjälpte till att tydliggöra processen eftersom jag i samma veva separerade och förlorade mitt arbete. 
Men hur som haver.
Livet har börjat efter 40. Det riktiga livet. Livet utan prestationsångest. Det njutbara livet. Visserligen har jag fortfarande krav på mej. Men det är krav som jag själv har ställt upp för mej. Det är sånt som jag vill göra.
Visst, det är jättetufft att plugga, jag blir trött och lätt dement. Men jag kan plugga med förvissningen om att det är en sak jag velat göra i 18 år och ÄNTLIGEN kan förverkliga. Jag har ett mål i sikte som jag med säkerhet vet att är vad jag själv vill. 
Dessutom, eftersom åldern gett mej mera sunt förnuft (hoppas jag) så kan jag läsa för min egen skull. Visserligen måste jag skrapa ihop högskolepoängen för att få studielån, men det betyder inte så mycket och om jag får en massa E på tentorna istället för B, därför att jag gör det ju för min egen skull. 


När jag var yngre hade jag också mycket svårare att säga nej eftersom jag var så rädd att folk skulle bli arga, eller ännu värre, besvikna på mej.
Numera (och nu kommer min mor att protestera) säger jag nej jätteofta. Det kan man inte tro när man tittar närmare på allt jag sysslar mej, men den stora skillnaden är att nu törs jag välja själv vad jag säger ja till. Så det jag inte har sagt nej till gör jag för att jag tycker det är så förtvivlat skoj. Men jag säger nej till mycket som jag inte vill göra. Jag säger också nej när jag känner att jag behöver vara ledig.
En annan sak som förändrats är åtkomligheten. Tidigare har det varit totalt otänkbart att låta bli att svara i telefon eller säga nej om någon vill komma och hälsa på. Att dra ur telefonjacket bara för att sova var bland det svåraste jag kunde tänka mej.
Numera är det helt naturligt att strunta i telefonen. Visserligen är det där med att dra ur jacket inget större problem eftersom den fasta telefonen är avskaffad sedan länge. Men faktiskt, är jag trött så är det helt okej att stänga av ljudet på mobilen och sova. (Om inte ungarna är ute och ränner, då vill jag gärna vara anträffbar). Jag kan också, eftersom jag är för gammal för att skämmas nu för tiden, erkänna att jag faktiskt kan låta bli att svara när jag ser vem som ringer också. Det är ju faktiskt så att vissa gånger orkar jag inte med vissa personer. Och eftersom jag även kan erkänna att jag ofta lämnar telefonen på något ställe där jag själv inte är så kan ju ingen ändå veta om jag lät bli att svara eller om jag bara inte hörde telefonsignalen.


Något som också förändrats är utseendet. Nu menar jag inte att jag ser annorlunda ut, annat än fler kilon. Nej, jag menar hur jag tänker om mitt utseende. 
Det har ju funnits olika perioder i livet, men många av dem har inneburit långa sessioner med näsan i klädannonser, ansiktet framför spegeln för att lägga rätt makeup, dyra sittningar hos hårfrisören och sådant. Att träffa andra människor innan dusch och hyfsade kläder på var något som inte gjordes.
Numera kan jag till och med låta bli att borsta håret på en hel dag. Och vad gör det om det är ett lite hål i byxorna?
Missförstå mej inte. Jag har inte slutat duscha eller byta kläder. Jag bara gör det när jag känner för det. Och känner för det gör jag ofta när jag ska träffa andra människor på andra ställen än hemma hos mej. Men....jag gör det inte för att de ska tycka att jag ser bra ut, utan jag gör det mest för att jag tycker att det är artigast att inte lukta svett eller sunkiga kläder.
Jag köper kläder också, inte ofta....men ibland. Den stora skillnaden är hur jag ser på kläderna jag ska köpa. Förr var jag rädd för att köpa något som inte var "inne" för då kunde ju folk tycka att jag var en tönt.
Nu tittar jag på kläder och föreställer mej hur jag kommer att trivas med att ha dem på mej. Jag föreställer mej inte vad folk ska tycka om vad det är jag har på mej.
Samma sak med smink. Jag kan tycka det är jätteroligt att markera ögonen om jag ska ut med ett gäng kompisar eller nåt. Men när jag målar mej tänker jag på hur det gläder mej att göra det. Inte på hur andra ska tycka att jag ser ut.


Ibland på mornarna, när jag släpper ut hästarna eller går ut med hunden för morgonkissningen, kan jag tänka lite på vad grannarna ska tycka. Men jag gör det med ett skratt. För, vill grannarna bekymra sej över att se en 44-årig överviktig kvinna i hästhagen, iförd en rosa morgonrock och foppatofflor, ja då får de göra det.
För jag är för gammal för att skämmas....

Tillit

Den svensk-amerikanske moralfilosofen Sissela Bok (Dotter till Alva och Gunnar Myrdahl) sa en gång: "Tilliten är en samhällelig tillgång som bör skyddas lika mycket som luften vi andas eller vattnet vi dricker" Hon menar även att uppriktighet och ärlighet är en viktig förutsättning för tillit och samarbete medan lögn, förställning och bedrägeri förstör den livsviktiga tilliten.

Det här med tilliten är ju ganska självklar, eller hur? Man behöver ha tillit till dem man har omkring sej. 

Alltså, om inte mina barn kan lita på att jag är uppriktig och ärlig så kommer inte vår familj att fungera alls.

Eller, om den som har ett arbete inte kan vara säker på att lönen kommer när det är sagt, då blir det ju liksom inte lika intressant att arbeta för den arbetsgivaren.

Det här är ju så självklart, så det är ju inget att fundera på ens.

Men, jag funderar ju ändå. Och något som jag funderat på mycket sista tiden är kommunens politik. Lyckligtvis så har dessa funderingar så lämpligt sammanfallit med en par kurser i statsvetenskap så jag råkade ju även låna några böcker på biblioteket som gjorde att jag kunde fundera ännu mera.

Alltså, kommunpolitiken då ja.

Där är det viktigt med tillit.

Vi har ett demokratiskt land, vi får rösta på vem vi vill. Det är ju helt suveränt tycker jag. Vi har flera olika partier som vi kan rösta på i kommunalvalen. Vilket ju är bra. Valmöjligheter är alltid bra.

Senaste valet röstade många på ett nytt parti som "fötts" inför valet. Då borde de ju ha fått en del att säga till om tycker man. Problemet var bara att många av de "andra" partierna inte ville ha så mycket att göra med det "nya" partiets ledning. Då gjorde man så att fyra andra partier slog sej ihop och bildade majoritet så att man inte skulle behöva ha så mycket att göra med det hemska människorna i det nya partiet. Helt lagligt förvisso, men ur etiskt perspektiv inte så kul kanske.

Nu hade ju kommunens medborgare röstat, men resultatet blev ju i slutändan inte hur vi röstat. Det hade varit acceptabelt om man alierat sej INNAN valet, då hade invånarna vetat vad de röstat på, men det var nu inte så det gick till.

Så hur ska jag då kunna ha tillit till de politiker som sitter i kommunledningen? De har ju inte varit uppriktiga och ärliga tycker jag. Det var ju så hon sa, Sissela: Uppriktighet och ärlighet är viktigt för tilliten och samarbetet.

Jag har också läst på lite om korruption. Korruption kan t.ex vara när motivet till ett agerande är egenintresse. Det behöver inte bara vara att någon gynnas ekonomiskt, utan det kan också vara när agerandet gäller den egna prestigen.

Den vetskapen får mej genast att tänka på den fantastiska skoldiskussion som förts i den här kommunen.

Det var nämligen någon som helt plötsligt kom på att : Ja, vi bygger om en tom skola mitt i stan och gör ett JÄTTEhögstadium där. Då kan vi lägga ner tre andra högstadium i kommunen och slå ihop skolor så vi kan lägga ner några byskolor! 

Det finns absolut INGENTING som påvisar att det skulle vara bra med en jättestor skola mitt i Bollnäs värsta gettoområde, men förslaget har drivits hårt. Socialtjänst och polis vill absolut inte ha något högstadium på det området, men det verkar inte ha någon betydelse. Människorna som kom med förslaget har bestämt sej.

Jag (och förmodligen flera med mej) kan inte låta bli att tänka prestige....och att ta beslut utifrån egen prestige räknas som korruption....

Nu blev det inte riktigt som de prestigefyllda hade tänkt sej men de har ändå vunnit en liten delseger. De blir av med några byskolor. Och eftersom det då blir trångt på den närliggande skolan så kan de nog flytta den skolans högstadium till kommunens tätort om några år, då är de ett steg närmar sitt jättehögstadium.

De har faktiskt varit så duktiga att de lyckats övertala kommunfullmäktige om att det är ekonomiskt lönsamt att rusta en nersliten skolbyggnad i tätortens gettoområde och samtidigt lägga ner tre stycken fullt fungerande byskolor.

Eller nej, kanske inte.... 

Nu är det ju så att byarna som riskerar att förlora sina skolor har mycket kompetenta invånare, och de har kunnat visa att det inte är så speciellt ekonomiskt lönsamt alls.

Men det har de prestigefyllda inte brytt sej så mycket om. De har bara bytt anledning till att det skulle vara försvarbart. Lärarkompetens var ett försök. Trygghet för barnen ett annat....

Men nu har man i allafall röstat igenom beslutet i kommunfullmäktige om att lägga ner tre skolor, varav vår lilla byskola är den minsta med knappt 60 elever.

Eller nja, tydligen är det så att det inte är klart för att genomföra beslutet, för man har bara beslutat om att besluta eller nåt sånt.

Eftersom man erkänt att förslaget behöver konsekvenskontrolleras och att många uppgifter saknas så kan man ju inte besluta om att genomföra beslutet förrän man sammanställt ett riktigt förslag.

När någon ifrågasatte huruvida man skulle ta ett beslut om nedläggning innan det var klarlagt att nedläggningen över huvudtaget var försvarbar i något perspektiv så fick man svaret att : Ja, det är så man gör inom kommunen.

Tilliten ja. Eftersom tilliten är en samhällerlig tillgång, så kan jag ju säga så här: Kommunen har blivit en hel del tillgångar fattigare....

(Nu vill jag påminna om att detta är en blogg där jag ventilerar mina åsikter och inget annat. Inlägget är inte på något sätt vetenskapligt förankrat. De böcker jag härleder en del  till är "Korruption, maktmissbruk och legitimitet" av S.Andersson, A. Bergh, G.Erlingsson och M.Sjölin,(red) samt "Tillit i det moderna Sverige" av L.Trädgårdh (red)

Sommarmamma

Ikväll har vi varit på skolavslutning. Det var mycket stämningsfullt och trivsamt. Rektorn höll ett vackert tal, barnen sjöng för kung och fosterland om det långa härliga sommarlovet som väntar. Paviljongen var vackert smyckad med liljekonvaljer och björkar. Alla var finklädda och på bra humör. Alltså, en skolavslutning precis som en skolavslutning ska vara.


Missförstå mej nu inte. Jag tycker det är vackert med skolavslutningar. Det är jätteroligt för barnen att få bli sedda och hörda av alla sina anhöriga och det är jätteroligt att de verkligen får visa vad duktiga de är på denna sista fest innan sommarlovet.


Men....jag tycker skolavslutningar är sååååå tråkiga. Man ska, med ett leende på läpparna, sitta och tycka allt är så vackert och alla är så duktiga. 
Ärligt talat: Tycker alla verkligen att det är så härligt att höra på åtta flöjtspelande nioåringar som spelar i fem olika stämmor (ej i harmoni med varandra)? 
Eller de gulliga flickorna som så gärna sjunger en sång på ett språk de inte kan uttala till en melodi man inte kan urskilja?
Är det egentligen så roligt att sitta i 1,5 timme och lyssna till klass för klass som sjunger tre sånger var? Allt avslutas av en sjätteklassare som sjunger nationalsången så falskt så man helst har lust att SPRINGA ut därifrån. (Ja, jag har varit med om det)


När så äntligen själva avslutningskonserten är avklarad följer då fotograferingen!. Jajemän, det är den stunden ute i gröngräset där man känner sej som den mest misslyckade och ointresserade föräldern i världen om man inte har kameran med sej. För då ska man fota. Man ska fota hela klassen, närmaste kompisarna, barnet med läraren och barnet själv. Sen ska det kramas. (Glöm inte att fota kramarna!)
Lämna presenter och blommor ska man också göra då. Inte bara den present som någon duktig förälder har köpt från hela klassen till läraren/lärarna, utan dessutom ska man ju helst ha kommit ihåg att plocka vackra sommarblomster som barnet kan ge till sin lärare.


Jaja, jättegulligt, jättefint, jätteduktigt. Men jättekul? Nej tack. Ja, jag vet att man inte får säga så. Men hallååå, jag tycker så. 
Dessutom har jag själv varit på en massa skolavslutningar, som elev alltså, och blivit en hel massa fotograferad. De fotona har jag aldrig ens tänkt på som vuxen. Och aldrig saknat.
(Däremot hade vi som tradition därhemma att vi alltid tog ett foto av oss syskon som slutat skolan, framför syrenbusken hemma på gården. De fotona betyder nåt, inte de med lärarna)


Som sagt var; vi hade skolavslutning ikväll. Så nu kommer det som är ännu värre. 10 veckors sommarlov!
JA, jag vet, jag är en usel förälder. Och NEJ, jag håller inte med dem som tycker att vi ska slopa sommarloven, eller skicka skoltrötta elever på sommarskola. Jag tycker eleverna ska få ha sitt sommarlov.
Men....det är avskyvärt jobbigt.


För grejen är ju den att JAG har ju inte sommarlov. Mitt liv strosar ju på som vanligt. Jag behöver läsa böcker, skriva uppsatser, göra tentor via datorn. Att ha barn hemma som har sommarlov innebär att de tycker att jag ska göra en hel massa med dem.
Visst vill jag göra en massa med dem (och det gör vi). Men att göra en massa innebär att man måste ha pengar till att göra en massa. Och tid att göra en massa. Och lust att göra en massa.


Jag vill ha min vardag. Jag vill väcka barnen tidigt på morgonen, skicka iväg dem till skolan och veta att de inte kommer hem förrän framåt fyra på eftermiddagen och den tiden är MIN! Jag kan städa i lugn och ro medan jag lyssnar på Alexander Ebart i mina rosa lurar. Jag kan sitta vid datorn och skriva ett blogginlägg. Jag kan gå omkring i morgonrocken till lunch och är jag trött kan jag lägga mej en stund. Jag kan sätta mej i hammocken och läsa om politisk korruption hela dagen om jag vill. Behöver jag handla nåt, så åker jag ner och handlar, annars stannar jag hemma.


Nu är det som sagt sommarlov. Det innebär att barnen sover. De sover länge på förmiddagen och är vaken länge på kvällen. Visserligen är jag morgonpigg och är uppe långt före dem, men det är inte samma sak som när de är i skolan, för när de sover kan de ju komma ner när som helst. Dessutom är jag tröttare än dem på kvällarna, men är de ute och ränner så kan jag ju inte slappna av och sova förrän de kommit hem, vilket betyder att jag är konstant trött.


När de är hemma försvinner all mitt strosande. Jag menar; Står jag och diskar med bra musik i lurarna så kan du ge dej sjutton på att att alla ungar kommer och ställer frågor varannan minut. Varje gång måste jag knäppa av musiken och fråga vad de sa.
Sitter jag ute på altanen och läser så kan man ge sej sjutton på att det är något jätteviktigt som måste dryftas med mamma precis då.
Sitter jag vid datorn så bara måste nån göra något vid datorn precis då. (eller ställa hundra frågor)
Skulle jag gå omkring i morgonrocken en hel förmiddag kan man ge sej katten på att just den dagen kommer alla ungarnas kompisar tidigt och knackar på dörren.


Inte nog med allt detta störande. Det ska dessutom lagas mat. Okej, orättvist av mej. Mina barn är jätteduktiga att laga mat. Men nån måste ju se till att det finns hemma till allt som ska intas. Och är det så att jag tycker att jag handlat hem massor av bröd, mjölk, pålägg osv. Ja, då kan du ge dej sjutton på att alla ungar har alla kompisar här, så förråden töms på tre röda. Ner och handla igen.....(Jag avskyr att handla)


Sen kommer då slutet av sommaren. Dvs, de sista tre veckorna av sommarlovet, när ungarna både längtar efter och gruvar sej inför skolstarten. Då blir det dåligt humör. Massor av dåligt humör.
Och eftersom jag redan är slut efter sju veckor utan en hel massa ensamhet, så är ju inte jag heller på ett dugg bättre humör än barnen.
Det är egentligen de här sista tre veckorna av sommarlovet man ska göra alla resor. Det är då man borde ta sommarveckan hos farmor, Leksands sommarland, Gröna Lund, Liseberg, Furuvik och alla andra semesteraktiviteter.
Det är ju bara det att efter sju veckor med massor av kompisar, massor av mat och massor av glass så är ju alla pengar slut.


Så, tyck vad ni vill om vad jag är för förälder, men jag tänker då helt och fullt sluta med att ha dåligt samvete över hur dålig förälder jag är som tycker att skolavslutningar och sommarlov är skitjobbiga. Jag gläds med barnen men inte med mej.


Glad sommar!

Ideella ideal

Jag är, om någon nu skulle ha missat det, en ganska aktiv föreningsmänniska. En del kanske skulle uttrycka det som mycket aktiv.
För närvarande sitter jag i två styrelser här i Segersta varav jag är sekreterare i den ena. Jag har hand om de flesta inköpen i både Hembygdsföreningen och fotbollsklubben. Jag har ansvaret för kiosken på fotbollsplanen på somrarna och på vintrarna har jag hand om en kiosk på bandyn. Dessutom hakar jag gärna på de flesta roliga grejer som händer här i byn som filminspelningar, loppisar, danser osv..


En av de vanligaste frågorna jag får är: Hur mycket får du för det då?


Jag blir fascinerad över att det ofta är det första så många undrar över. Jag funderar också på om det är så våra liv ska vara. Ska vi ha pengar för allt vi gör? (Jag tror nämligen att frågan gäller ekonomisk vinning)
Är det meningen att samhället ska vara uppbyggt så. Ska allt vi gör mätas i pengar? 


Jag anser att jag får väldigt mycket betalt. Fast inte i kronor och ören. Min lön är så mycket större. Jag får ha skoj. Jag får ärligt talat ha SKITKUL! Och det är ännu mera värt. För det gör att jag mår bra och har större ork till att göra saker som jag faktiskt får pengar för (arbete och studier t.ex)


Eftersom jag gillar att ge exempel så har jag några här:


På vintrarna är spelar Bollnäs Bandy hemma i snitt varannan vecka. Varje hemmamatch har vi sex kiosker öppna kring planen. Jag "bor" i kiosk 1. Den kiosken är belägen alldeles innanför huvudentren. Den ska öppna först och stänga sist av alla kiosker, vilket betyder att när vi har en match som börjar kl 19 och slutar 21, så är jag (och mina kollegor)på plats mellan 17 och 22. Vid 17.30 öppnar vi kiosken och första kunden brukar oftast utbrista ett "äntligen öppnar ni" Sen fortsätter kvällen så. Vi möter gamla, unga, nyktra, onyktra, glada, arga människor från hela landet. Vi lär känna massor av människor och får lära oss en massa olika saker från deras erfarenheter. Visserligen ser vi inte ett jota av matchen (eftersom det är ett stort plank i vägen), men de flesta som kommer och köper kaffe/glögg/korv har något att berätta.
Vi som jobbar i kiosken har också väldigt roligt med varandra. Eftersom personalen till största delen består av mina barn så ser jag det som att vi i snitt varannan vecka får fem timmar kvalitetstid tillsammans som familj. 


Jag ger alltså fem timmar av min tid, men får igen flera månader i kvalitetstid och skoj tillsammans med roliga människor och mina barn. Det är värt mycket mer än pengar.


Förra sommaren var det O-ringen i Mohed. Föreningarna i vår by hade hand om ett matställe hela veckan och OJ vad vi slet. Det var arbete 7-16 i stekande sol. Vi (min äldsta dotter och jag) hade som uppgift att steka hamburgare. Ifall det är någon som inte vet vad O-ringen är så kan jag tala om att det är en orienteringstävling som sträcker sej över fem dagar mitt i juli. Tävlingen lockar ca 17000 deltagare, så det blev måånga hamburgare.
Lönen? Tja, vi fick resersättning, två t-shirtar och en jacka samt 35 kr/timme som gick till föreningen vi jobbade för. (I detta fall Hembygdsföreningen och Segersta Hästvänner)


Min lön? Massor av sol. Massor av nya bekantskaper. Tid med äldsta dottern. Massor av skratt. Enormt vackra vyer. Glädje. Skratt.  


Vad är pengar värt jämför med allt det?


Förra midsommaren:
Midsommar i Segersta betyder jättefest på Hembygdsgården. Då jag sköter de flesta inköpen blir det en hel del stress sista veckan innan midsommar. Det ska beställas varor till serveringen, våfflorna, hamburgeriet och korveriet. Det ska vara vinster till chokladhjul, lotteri, fiskdamm, pil och bollkastning. Mycket planering och mycket åkande fram och tillbaka. Nåt alldeles otroligt slitsamt. Inte en krona i ersättning.
Men en enormt stor lön.


Kvällen före midsommarafton samlas alla som vill för att klä midsommarstången, löva hela hembygdsgården och ställa i ordning allt till dagen efter. 
Vi var ca 30 stycken, kända och okända, som hjälptes åt. Alla sprang omkring och jobbade hårt. När allt var klart samlades alla inne i storstugan och käkade limpmackor och drack kaffe. En sån gemenskapskänsla som fanns i det rummet den stunden är svårt att hitta någon annanstans. Alla, gamla som unga, skrattade och pratade tillsammans, fulla av förväntan inför festen dagen efter.


Midsommarfesten innebar, för min del, en hel massa jobb. Jag flängde runt och försökte hålla koll på det mesta. Vart jag än vände mej hörde jag ett: Annaaaaa, kan du..... ? (Nu ska jag, för rättvisans skull, erkänna att det var inte bara jag som hade det så, vi var flera som jobbade hårt de timmarna)
Ersättningen? Inte en krona! Visserligen blev det en ganska stor ekonomisk behållning efter festen, men den delades mellan föreningarna i Segersta.


Min lön? Vackert väder. Alla glada människor. Alla gamla bekanta som ropade, pratade och hejade. Alla berömmande ord över vilken lyckad fest det blev. 
Vid femtiden, då de flesta av de 700 besökarna åkt därifrån, satt vi tillsammans några stycken från föreningarna och pratade om hur det gått. Alla var så nöjda och glada. Det är värt mer än alla pengar i världen.


Det finns även andra belöningar som jag kan räkna in. Genom att jag är med så mycket i olika sammanhang får jag vara med om annat "bonusskoj". Jag får inbjudningar till intressanta föredrag där jag får lära mej nya saker som jag personligen har användning för. 
Jag lär även ett väldigt stort kontaktnät och det tjänar jag mycket på. Jag lär känna folk och vet vad de är bra på så jag vet vem jag ska vända mej till om jag själv behöver hjälp.


Och en sak kan jag räkna med: Om jag hjälper till när det behövs, så finns det även hjälp för mej när jag behöver. Utan ekonomisk (eller åtminstone väldigt liten) ersättning.


Så NEJ, jag vill inte ställa upp på samhällets syn att allt mäts i pengar. Livet är så mycket mera!!!!

Ode till en by

Jag har flyttat runt i mitt liv. Jag har räknat ut att jag, under mitt 44 åriga liv bott på i 21 olika bostäder fördelade på 10 olika orter från Mariannelund i söder till Järvsö i norr. En del orter är trevligare än andra och en del orter är ännu trevligare.

Jag är mestadels uppvuxen i Vallsta, en liten by mitt i Hälsingland. Det här med att vara uppvuxen i små byar har jag varit lite tudelad till, eftersom det kan vara på både gott och ont. I fallet med byn jag växte upp i så har det faktisk mest varit ont. Jag ber så mycket om ursäkt ifall någon upplever att jag nedvärderar Vallstaborna. Så är det inte alls. Jag känner många mycket trevliga Vallstabor, även om jag i min hjärna har väldigt svårt att förstå hur man frivilligt bosätter sej där.

Att jag inte trivs där har säkert många orsaker, något jag kan sätta fingret på direkt är min egen skoltid. Den var inte skoj. Definitivt inte skoj alls. Min skoltid är en tid jag gärna förtränger och jag tänker inte ta upp tid med att beskriva den här.

En annan anledning till att jag inte kan tänka mej att bo där, är mina barns första dagistid. Jag hade ett kort gästspel i barndomsbyn då de yngsta barnen skulle skolas in på dagis. Nu är jag helt på det klara med att det inte var hela dagisets fel att allt blev så tokigt, utan det var en enda person. Men det hjälper inte att min hjärna förstår det, för i min hjärna var hela dagiset fruktansvärt.

Min uppväxt i en liten by där jag inte trivdes lärde mej, trodde jag, att i en liten by kan man bara inte bo.

Jag har även tillbringat några år i en ganska stor by. Det är byn Kilafors. Det är mycket som är bra där. Dagiset bl.a. Det var ett suveränt dagis. 

Jag bodde fyra år i "ensamståendemammagettot". Det är ett område där det bor väldigt många barn. Och väldigt många barn bodde inte med båda sina föräldrar. 

Mina barn gick sina första år i skolan i den byn. Väldigt mycket fungerar bra på den skolan och många i personalen är fantastiskt bra. Men en hel del var mindre bra också. Bl.a den irriterande situationen att psykologerna efter en utredning på sonen informerade rektorn om att : "Du har en situation här med ett fall av avancerad mobbing, och du måste utbilda personalen så att de faktiskt ser när något barn får stenar kastade i huvudet av andra barn."

En annan irriterande situation är när man får höra av dotterns lärare att "nu har hon slagit XX, eller ; Nu har hon knuffat XX" När man då senare hittar ben fulla med blåmärken och rivsår på rygg och armar på sin dotter, frågar hennes kompisar vad som hänt och de talar om en skrämmande bild av min dotter som blir knuffad, sparkad, riven, slagen och läraren inte har en aning.....tja, då blir man inte glad som mamma.

Det är då man konstaterar att det är dags att byta skola. Så vi bytte bostad och vi bytte skola. Bostaden och skolan råkade ligga i en liten by. En mycket mindre by än Vallsta. Vi har nu bott här i 3,5 år och jag kan för allt i världen inte tänka mej att flytta.

Barnen går/har gått i en F-6 skola med knappt 60 elever. Byn har, med "kringbyarna" ca 700 innevånare.

Så....jag bor alltså i en liten by igen. Men den här byn är speciell. Jag ska försöka förklara:

Vi flyttade hit i december och de första månaderna gick åt till att bo in sej i bostaden. Månaderna gick och helt plötsligt var det valborg. Jag hade hört att det var en kase som skolan ordnade nere vid badplatsen, så jag tänkte att, OK, det är väl dit man åker då. Så jag cyklade ner dit. OJOJOJ...vad med folk. Det bara kryllade av folk. Man kunde fika i församlingshemmet, köpa lotter, fiska fiskdamm, köpa korv, lyssna på kör, höra på tal, titta på fackeltåg som tände jättekasen och kvällen avrundades med ett jättefyrverkeri. Jag var helfascinerad.

Efter det har jag varit på det mesta byn arrangerar, för det är flera saker:

Vi har lucia. Lucia i Segersta betyder : Skolan ordnar luciaframträdande i en fullsatt kyrka dit nästan hela byn kommer. På vägen in i kyrkan står några föräldrar och serverar glögg. Efter luciatåget går ALLA över till församlingshemmet och där kan man köpa fika, lotter, fiska fiskdamm och trivas.....

Vi har midsommarfirande på hembygdsgården. Det inleds med en orkester går i täten för ett långt tåg av människor som går från kyrkan till hembygdsgården. Väl uppe på hembygdsgården reser man midsommarstången, dansar och leker, rider på hästar, kastar pilar och bollar, snurrar chokladhjul, köper lotter, glass, hamburgare korv, kaffe, våfflor och kakor. Man lyssnar på musik och sommartal. En midsommarafton med bra väder rör det sej om 700 - 1000 personer.

Midsommarnatten avslutas i kyrkan (i år hembygdsgården) då man lyssnar på en midsommarnattskonsert med kyrkokören. Kyrkan är närapå fullsatt. Högtidligt. Vackert. Segerstaaktigt.

Segersta har tio aktiva föreningar. Det är: Hembygdsföreningen, två bygdegårdsföreningar, en orienteringsklubb, en fotbollsklubb, en styrkeklubb, en tågförening, en hästklubb, en skoterklubb, en hemslöjdsförening, Boulegrupp och PRO. 

Föreningarna (de flesta) har tillsammans klarat av att : Vakta vid filminspelning (200 pers), jobba vid O-ringen (200 pers), arrangerat etapp för Hälsingehambon. Sånt gör vi tillsammans. Såna arbeten leder till belöningar som en jättefest för alla som jobbat ideellt. På den festen kom 130 pers.

Nästan hela byn var även bjuden på galapremiär. Röd matta, filmvisning och champagne. Det var en magisk afton på Kilafors Herrgård.....

Annat vi har här är Hälsinglands längsta loppis (i år sista juni), kolbulleaftnar, filmvisningar, allsångskväll, dans. Vartannat år bjuder byalaget alla nyinflyttade på middag och presentation av Segersta (hur många byar kan stoltsera med sådant?)

Den här lilla byn kan även stoltsera med en konferensanläggning, ett gästhus, en handlare, en lunchrestaurang, en pizzeria, en bilverkstad, en silversmed, ett åkeri, två gräventrepenörer, rörmokarfirma ett toppmodernt gym, en paddock, en fotbollsplan, en hockeyrink, flera badstränder, aktiv kyrka med barnkör, miniorer, juniorer, mm. 

Vi har som sagt även en skola här. Tyvärr är den väldigt nedläggningshotad men....vi har något alldeles fantastisk här i byn: Vi har sammanhålling och jäklar anamma. Så nog katten kommer det att finnas en skola i den här byn i framtiden också. Med eller utan kommunens hjälp....

I den här byn hjälps man åt. Det märktes om inte annat förra julen när vi fick tillbringa tid på Gävle sjukhus pga en kvaddad mjälte. Ambulansen kom vid tvåtiden på dagen. Kl åtta på kvällen hade jag hundvakt, kattvakt, hästvakt och barnvakt ordnad. Utan att fråga....(jo, barnvakten, men det var syrran).

När jag kom hem dagen efter hade en granne t.om städat mitt kök....

Talar jag om att jag ska vara borta en hel dag så kan man vara säker på att någon erbjuder sej direkt att gå ut med hunden, skjutsa ungar eller vad annat som behövs. Behöver knappt fråga.

En del kanske upplever det som jobbigt att bo i en by där alla har koll på alla. Men näe, inte jag. När man bor ensam med ett gäng barn och djur, så är det enbart skönt att veta att man inte är ensam.....

Så.....jag bor gärna i en så här liten by. Skulle vara kul om fler flyttade hit, men tyvärr. Det är lite svårt att få tag i boende......för i Segersta trivs man......