Nån annans fel?

I Kilafors har det, som en del kanske vet, (http://helahalsingland.se/bollnas/kilafors/1.4550252-stokigt-i-kilafors), varit lite turbulens. 

Det mesta handlar tydligen om ett gäng killar i åttan och nian och nån yngre tjej. Inatt uppkom en diskussion på FB om detta och det fick mej att börja fundera på ansvar, framförallt föräldraansvar. 

Så här skrev en "ungdom" i 20-års åldern på FB inatt till en av killarnas mamma "Ja men ta tag i saker då? Va inte så blåögd. Bra föräldrar sätter skarpa gränser och stöttar på rätt sätt."  

 Alltså; 

 Att skaffa barn är stort. Det är ett enormt, artonårigt (minst) jätteåtagande. Det är min SKYLDIGHET som förälder att ge barnen redskap för att överhuvudtaget bli en vettig, ansvarstagande vuxen. Naturligtvis kan saker hända och jag är inte någon ny Freud som menar att allt som går fel har att göra med den den allra första tiden (läs:allt är föräldrarnas fel). Jag ska inte heller, åtminstone inte till att börja med, tala om hur fel alla andra föräldrar gör utan jag börjar helt enkelt med att reflektera över mina egna tillkortakommanden. Eftersom jag har en nittonåring som faktiskt har blivit ganska vettig, med fantastiskt bra människokännedom och jättefina vänner så känner jag att jag har iallafall ett litet facit att falla tillbaka på. 

 Åter till mej. 

Mina yngstingar är "faderlösa". De har en biologisk far, men inte ett dugg närvarande. Tragiskt, men sant. Deras mamma har dessutom flokat fram en del genom livet, gjort en del ganska korkade val, vilket naturligtvis påverkar hela familjen. När yngstingarna var två och tre år hade jag stödfamilj varannan helg, för det var man ju tvungen till för att orka.....trodde jag. För så sa samhället. När barnen väl var hemma var allt jättejobbigt, de lyssnade inte, gick inte att lämna ensam, ställde till tok i grannskapet och det var JÄTTESYND om mamman (mej)  

Där hade jag kunnat stagnera. Stackars mej, ingen karl, vidriga ungar, dålig ekonomi, hemska barn. Tror många "värstingungar" varit barn till såna som mej. 

 Sen träffade jag en man (ytterligare ett felval förvisso, men nyttig för situationen). Den mannen sa en del svidande sanningar: Okej, du är ensamstående, dina barns far är missbrukare, du har dålig ekonomi, dina barn löper amok. Men det är som det är. Det är du som är förälder och för närvarande är du en USEL sådan. Nu har du två val: Ring till soc och säg att du inte klarar av dina barn. De får ta hand om dem. Eller bestäm dej för att gilla läget: Du har barnen, du är förälder, de har ingen annan än dej, lös situation. Ta kontroll. 

 Gissa vad jag valde? 

 Okej, det har varit tio års benhård kamp, som inte är över på långa vägar än. Jag faller ihop och  är inte ett dugg konsekvent många gånger. 

Det är många problem i skolan, det har varit utredningar, kränkningsanmälningar och allt vad det nu kan vara. Men det jag försöker ha som en röd tråd igenom hela mitt liv med barnen är att DE ÄR MITT ANSVAR! 

 Jag kan inte skylla på en massa andra. Sonen fick en massa vredesutbrott. JA, när vi tog bort de snabba kolhydraterna ur hans föda blev det mycket lugnare. Vem hade mutat honom med godis och kakor? Jo, JAG! 

Tror för övrigt att de allra flesta bokstavsdiagnoser (inte alla) är ett enkelt sätt att lägga skulden på barnens beteende på barnen själva, istället för att någon modig människa vågar säga : Du är en usel förälder. 

 Om barnen inte har respekt för vuxna kan jag ju inte skylla det på samhället, eller hur? Eller skolan. Det är JAG som är ansvarig, Det är JAG som har missat att lära dem respekt för vuxna. 

 Om jag får samtal numera, från lärare eller andra föräldrar, om något dumt ungarna gjort, så har jag en regel: Jag vägrar prata konsekvenser och följder förrän jag pratat med mitt barn och hans/hennes kompisar. Det är där du får höra hur det egentligen är. Det för även det positiva med sej att man lär känna ungarnas vänner. Det är min skyldighet som förälder tycker jag. Att veta vad mina barn gör alltså, både på gott och ont. 

 Mina barn är inte snälla tysta och lugna, Mina barn ställer till en massa tok. Mina barn vräker ur sej en hel massa elaka saker emellanåt. Men vi jobbar på det. Och de får konsekvenser när de gör fel. Det hjälper inte alltid för mina barn är helt normala tonåringar. 

Men jag VET att; De tuttar inte eld på hus, de är inte utstuderat elaka mot andra, de misshandlar inte. De rånar inte pensionärer. Varför jag vet? Jo, för det första så vet de själva att skulle jag komma på att de gjorde nåt dylikt så skulle de aldrig få lämna hemmet och leva närmaste året på vatten och bröd. Därför att jag är deras mamma och jag accepterar inte nåt sånt.  

Dessutom vet de att jag skulle få reda på det, de vet att jag känner dem de umgås med och jag skulle inte tveka att ta reda på sanningen.  

 

Det finns en sak till som jag är helt övertygad om att alla mina tre tonåringar vet: 

De har en mamma som finns där. De två yngsta kanske inte har nån pappa, men de har en mamma som älskar dem vad de än hittar på. Hon försvarar dem med näbbar och klor när det behövs, men hon blir rasande och bestraffar när de klantar till det med vett och vilje. 

Och..... de har en mamma som vill lära dem att man tar ansvar. Det är oftast inte nån annans fel när det går på tok och har man ställt till det så kan man inte räkna med att nån annan reder upp det hela tiden. 

 Tycker ni att jag gör fel så kan jag bara försvara mej med: Det är mina föräldrar som uppfostrat mej! 

Freud och Justin Timberlake

Igår var en Gävledag och den startade med en mycket givande föreläsning om genus. En av diskussionerna råkade hamna på ämnet "män som sitter och kissar". Intressant. Jag skrev ner det första jag tänkte på i mitt anteckningsblock och visade mina Bollnässtudiekamrater och de skrattade högt. En av dem sa: Jag begriper inte hur du orkar? 

Orkar vad? Jo....jag relaterar mycket av det jag hör och läser till olika filmer...ofta. Jätteofta. Så, det jag skrivit i min anteckning var: "Justin Timberlake sitter och kissar i "Friends with benefits".

Jag funderade lite på det där när jag satt och åt lunch i min ensamhet. Klurade lite på en redovisning vi skulle ha på eftermiddagen. Då kom jag att tänka på en sak jag läst i kurslitteraturen häromdagen; det handlade om Albert Bandura, en företrädare för den sociala inlärningsteorin inom det behavioristiska perspektivet. Han sa att "vi lär oss genom andras beteenden i sociala situationer". Vidare stod det också att "TV-idoler kan tjänstgöra som modeller, några tittare kommer att stimuleras till deras efterföljd". Klappart och klart. Vad kommer att hända med den kille som tittar på "Friends with benefits" och får se att Justin Timberlake sitter när han kissar???

Ja, ja...detta var EN film jag relaterade till, men det fick mej att tänka efter lite hur jag lär mej och hur jag tänker. När jag kom hem i går satte jag mej ner och gick igenom en del i mina anteckningar sedan jag började på socionomprogrammet. När jag gått igenom hälften började jag skratta åt mej själv och insåg att jag kanske inte tänker riktigt som alla andra jämt.

Jag ska förklara:

I början av terminen läste jag religionspsykologi, där mitt på sidan i mina anteckningar stod det: "Om en pojke". Varför? Jo, om jag minns rätt så läste jag om att vara sviken och att knyta nya relationer. Filmen "Om en pojke handlar om just det. En pojke som behöver knyta nya relationer och tar itu med att göra det. (Se den filmen förresten, den kan lära en mycket)

Någon sida senare i mitt anteckningsblock står det "maid of honor". Ämnet för föreläsningen var kunskap. Föreläsaren pratade om att se saker på nytt sätt. Filmen ifråga (Brudens bäste man) handlar om en man som har en tjej som bästa kompis. När hon ska gifta sej med en annan kommer han på att han förträngt sina egentliga känslor för henne och gör allt för att vinna hennes eviga kärlek. Huvudrollen spelas av Patrick Dempsey och hädanefter kommer jag alltid att tänka på den föreläsningen när jag ser den filmen. (Eller något annat med Patrick Dempsey)

Vi har även haft föreläsningar om stämpling. Det handlar lite om att sätta en klasstillhörighet på någon, alltså, om man är född eller har hamnat i en samhällsklass så är man liksom kvar där. Det är svårt att ändra både andras och sin egen syn på vem man är. Detta fick mej naturligtvis att tänka direkt på filmen "Step Up" Den från 2006 alltså, med Channing Tatum och Jenna Dewan i huvudrollerna. Channing spelar en kille i den kommunala skolan med suspekt umgänge som får samhällstjänst på den fina estetskolan i andra änden av stan. Han säger vid ett tillfälle i filmen att "Jag har inte några drömmar om livet för då slipper jag bli så besviken".

Jag kommer att komma ihåg den föreläsningen varenda gång jag ser en film med Channing Tatum, jag lovar! (Jag längtar förresten efter att få se hans senaste: The Vow)

En annan föreläsning handlade om välfärdens historia och föreläsaren nämnde avkolonialiseringen och depressionen. Mitt bland de anteckningarna står det "Water for elephants"

Den filmen handlar om cirkusar på trettiotalet. Mitt under depressionen. Huvudrollsinnehavarens (Robert Pattinson) far förlorade allt i börskraschen 1929 och när han dog strax efter blev sonen tvungen att hoppa av sina studier till veterinär och fick istället jobb på en cirkus. (Se filmen, den är kanonbra)

Gissa vad jag kommer att tänka på varje gång jag ser något från "water for elephants"???

Jag läser vidare i anteckningarna. Kommer inte riktig på varför jag skrivit "Positivism = alltings mätbarhet = Cry baby. (Cry baby är en film med Johnny Depp, en parodi på Grease)

Däremot kommer jag mycket väl ihåg varför jag skrivit "Dirty Dancing" i anteckningarna från föreläsningarna om Marx. De handlade om samhälle och kultur som fenomen. Föreläsaren pratade om att klassikerna är en levande historia och nämnde efter det något om att "Jag blir någon i kombination med andra" (angående hur samhället är uppbyggt). Vad kan tydliggöra det bättre än Dirty Dancing? Självklart alltså, åtminstone i min hollywoodiserade hjärna.

En annan mer suspekt notering jag gjort i föreläsningen om Marx överbyggnadsteori är "Barack Obama - Ashton Kutcher". Får klura lite på den faktiskt.

En annan anteckning som är lättar att komma ihåg är "Anknytning = Twilight." Den är ju solklar: Det handlar om prägling, och vem förklarar prägling bättre än Jacob när han berättar för Bella om varulvar?

Jag är övertygad om att många manusförfattare och regissörer har en lång och djup utbildning inom sociologin...och psykologin. Tänk så många filmer som gjorts som, när man tänker efter, lär en så fantastisk mycket om människor. Jag har några favoriter:

"The guardian" (Ashton Kutcher och Kevin Kostner) Handlar om att offra sej för andra, men även om att göra fasansfulla prioriteringar)

"The ugly truth" (Gerard Butler, Katherine Heigl) Handlar om manligt och kvinnligt och hur man inte vågar visa sej som den man är för man är rädd att bli ensam

"Someone like you" (Hugh Jackman och Ashley Judd) Handlar om att bygga upp en hel livsteori för att förhindra att se att det är en själv det beror på att livet ser ut som det gör.

"Personal effects" (Ashton Kutcher, Michelle Pfeiffer). Handlar om när livet ställs på ända och man hamnar i ett vacum, en känsla av att vänta på något, men man förstår inte på vad.

Alla "Twiligt" filmerna. Mästarna av känslor. Går inte att låta bli att gripas av våndan av oro, längtan, förväntan....

Summa summarum av detta hjärnvädrande: Jag må betraktas som fånig och överdrivet fantasifull, men jag lovar: Jag lär mej massor! Och eftersom min filmfyllda externa hårddisk hjälper mej i mina studier till socionom som kommer jag bara att bita i det äpplet, köpa mej en till hårddisk och fortsätta.....

Nu ska jag nog se en film som handlar om diskning och städning, jag behöver bli inspirerad......

Fas 3, möjlighet eller fälla?

Då jag, i mars 2010 tog stegen från jobb och utvecklingsgarantins fas 2 till fas 3 upptäckte jag, till min häpnad att det kändes som om alla välfärdspolitikens rättigheter plötsligt rycktes bort. Jag har varit arbetslös periodvis även tidigare men denna känsla av totalt utanförskap i samhället kändes helt ny. 

Tredje fasen kommer man till när man varit arbetslös i 450 dagar. Då menar man inte öppet arbetslös hela perioden utan även praktikperioder och arbetsmarknadsutbildningar räknas in i 450 dagarna. Har man då, som i mitt fall, gått en utbildning under ett år för att bli CNC-operatör, därefter haft praktik 6 månader på en mekanisk verkstad där man sedermera fått anställning och sedan hinner arbeta 5 månader (6 månader gäller för ny a-kassa) innan ”industrikraschen” kommer 2008/2009. Tja, då har man redan kommit upp i 450 dagar och kommer direkt till fas3. Utan att varit utan sysselsättning nästan alls. 

Då jag frågade min arbetsförmedlare varför jag skulle placeras på en praktikplats under 2 år, med uppföljning endast en gång i halvåret, inte ha möjlighet till fortbildning eller praktik hos företag med anställningsmöjligheter fick jag svaret : ”Därför att, har man varit arbetslös så länge som 450 dagar har man bevisat för samhället att man inte VILL ha något jobb eller någon utbildning, helt enkelt att man är lat.” Detta uttalande är inte något som finns i något som helst dokument, det var de anledningar handläggarna fått muntligt från sina chefer när de informerades om de nya reglerna inom jobb och utvecklingsgarantin. Det är därför inget som går att vetenskapligt bevisa. 

I Sverige deltog i september 2011, ca 163 000 personer i olika program med aktivitetsstöd för arbetslösa. Av dem var ca 90000 i olika program med aktivitetsstöd varav ca 28 000 i sysslsättningsfasen (fas 3), allt enligt arbetsförmedlingens information om arbetsmarknadsläget för september 2011. 

Detta är fas 3: 

Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas 

Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas infaller efter 450 ersättningsdagar. Då 

erbjuds du en sysselsättning hos en anordnare (arbetsgivare) med arbetsuppgifter 

som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande. 

Sysselsättningen kan vara hos privata eller offentliga arbetsgivare, sociala företag 

eller ideella organisationer. 

Genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och 

färska referenser. 

Varje sysselsättningsperiod får pågå i högst två år. Du ska under denna tid 

fortsätta att söka arbete med stöd av oss på Arbetsförmedlingen samt ha fortsatta 

regelbundna kontakter med din arbetsförmedlare. 

Ersättning och försäkringsskydd 

Under tiden i sysselsättning kan du, om du uppfyller villkoren, få aktivitetsstöd från 

Försäkringskassan. I de fall som aktivitetsstöd inte utgår kan du, om du uppfyller 

villkoren, få försörjningsstöd från kommunen. 

Du är försäkrad för arbetsskada, 

sveda och värk med mera. 

Sysselsättningens omfattning 

Sysselsättningen ska motsvara den tid som du står till förfogande för arbete. Söker 

du arbete på heltid ska du således erbjudas en sysselsättning på heltid.” 

 

Vi tittar närmare på de olika punkterna i fas 3: 

Då erbjuds du en sysselsättning hos en anordnare (arbetsgivare) med arbetsuppgifter 

som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande. Sysselsättningen kan vara hos privata eller offentliga arbetsgivare, sociala företag eller ideella organisationer: 

Den arbetslöse erbjuds praktikplats hos företag/organisation/förening eller offentlig myndighet under en period av två år. För detta utgår en ersättning till praktikanordnaren på f.n 225 kr per dag för handledning. Där kommer en paragraf från Arbetsmarknadsdepartementets förordning in : ”När ekonomiskt stöd lämnas till privata arbetsgivare eller offentliga arbetsgivare vid drift av affärsverksamhet, ska Arbetsförmedlingen säkerställa att inte vissa företag eller viss produktion gynnas” 

Detta utesluter då de flesta mindre företag, då de oftast inte har några arbetsuppgifter som inte skulle kunna göras av en anställd. Det blir då svårt att undvika att företaget gynnas. Alltså är praktik hos ”vanliga” företag i princip uteslutna. 

Det går att få en praktikplats hos en ideell förening. Dock kom en ny regel under 2011 att praktikplatsen måste ha minst en anställd. Tyvärr är det ju så att anledningen till att föreningar tog emot många fas3:are är att de har uppgifter som behöver utföras men de har inte råd med någon anställd. 

Då återstår alltså sociala organisationer (t.ex Röda Korset, eller andra biståndscenter) och offentliga företag som kommuner, landsting, försäkringskassa osv. 

Genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och 

färska referenser: 

Naturligtvis finns det ”bra” praktikplatser där den arbetslösa får möjligheter till nya erfarenheter som kan påverka möjligheten till nytt arbete. Tyvärr finns det även exempel på praktikplatser där man blir ett medel för att dra in pengar. Ett exempel är i Sandvikens kommun där man startade en syverkstad som skulle serva kommunala förvaltningar och föreningar. Dock uteblev syuppdragen och de tio sykunniga arbetssökande som placerades i lokalerna fick ägna åtta timmar om dagen med egna handarbeten, medan kommunen fick 225 kronor per dag och person för att ha tagit emot praktikanterna. 

En sådan praktikplats verkar ju inte ge så stora möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden igen. 

Varje sysselsättningsperiod får pågå i högst två år. Du ska under denna tid fortsätta att söka arbete med stöd av oss på Arbetsförmedlingen samt ha fortsatta regelbundna kontakter med din arbetsförmedlare: 

Den arbetslöse kan placeras på samma praktikplats i upp till två år. Handlingsplanen som arbetsförmedlingen upprättar, skrivs på sex månader i taget, vilket betyder att man behöver bara ha kontakt med arbetsförmedlingen en gång i halvåret. 

Under tiden i sysselsättning kan du, om du uppfyller villkoren, få aktivitetsstöd från Försäkringskassan. I de fall som aktivitetsstöd inte utgår kan du, om du uppfyller villkoren, få försörjningsstöd från kommunen: 

När man är arbetslös en längre tid och kommit fram till sysselsättningsfasen (fas tre) har man i bästa fall 65% av den tidigare lönen i aktivitetsstöd från försäkringskassan. Har man inte tidigare haft inkomst från arbete har man rätt till lägsta dagersättningen (320 kr/dag).  Är man inte med i någon arbetslöshetskassa har man inte rätt till någon ersättning alls under fas tre-tiden utan är hänvisad till socialtjänsten. 

Sysselsättningen ska motsvara den tid som du står till förfogande för arbete. Söker du arbete på heltid ska du således erbjudas en sysselsättning på heltid: 

De flesta praktikplatser är på heltid. Många av praktikerna är nästan helt som vanliga avlönade yrken. Skillnaden är den att man får lägre lön och betalar procentuellt högre skatt (inga skattelättnader på aktivitetsstöd). Man får inte heller ersättning för resor till och från arbete inom egna kommunen och man saknar möjlighet att dra av för resorna i deklarationen. 

 

Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken i Sverige bygger på att alla har arbete och man brukar säga att under större delen av efterkrigstiden och fram till 70-talet hade vi full sysselsättning i landet. Efter 70-talet visar dock fakta på att en hel del arbetslöshet lever kvar även under högkonjukturerna. En av orsakerna till detta anses generellt vara rationaliseringen inom industrin men även neddragningarna inom den offentliga sektorn antas bidra till den fortsatt höga arbetslösheten. 

Någon forskare talar om ”en permanent arbetslös del av befolkningen” 
och frågan är om inte de som kommit så långt i sin arbetslöshet att de är inne i sysselsättningfasen/fas3 skulle kunna räknas dit. Deras inkomster krymper i takt med att arbetslöshetsersättningen minskar vilket i sin tur leder till fattigdom. Enligt socialstyrelsens rapport 2010 har inkomsterna ökat mera för höginkomsttagarna än för de med lägre inkomster vilket har gett ökade inkomstskillnader och ojämlikhet. Den grupp som har högst andel fattiga (disponibel inkomst på mindre än 60% av medianinkomsten) är de som står utanför arbetsmarknade och arbetslösa. 

EU betecknar denna fattigdom i sitt fattigdomsprogram från början av 1990-talet som ett beskuret medborgarskap: 

”Ett tillstånd som kännetecknas av att specifika sociala grupper systomatiskt och mer eller mindre permanent förnekas det minimum av sociokulturella, ekonomiska och politiska resurser och möjligheter som bedömts som nödvändiga för att upprätthålla en socialt acceptabel tillvaro” 

Hur går detta då ihop med vår välfärd? 

R.M. Titmuss ansåg att ”välfärdsstatens grundläggande funktioner är att ”säkerställa och garantera den enskilde individens behov och skapa grund för en samhällsgemenskap i vilken alla invånare har en social delaktighet.” 

Min tolkning av detta är att om man hamnat i en situation av lång/permanent arbetslöshet med därigenom sjunkande inkomster, står man utanför en stor del av samhället. Det finns inte ekonomiska förutsättningar till att delta i samhället på lika villkor som de med högre inkomst. Finns dessutom barn i familjen ställs även de till viss del utanför samhället. Biobesök, idrottsaktiviter, resor. Allt kostar pengar. Visserligen har kommunerna ett ansvar, kanske framförallt när det gäller barnfamiljer. Försörjningsstödet som socialtjänsten kan bidra med räcker bara till det allra nödvändigaste dvs mat, hyra och kläder. Svenska kommunförbundet kom med en rapport om kommunala framtider 2002 där man talade om att att utbetalningarna av socialbidrag minskat. . I samband med den nya ”arbetslinjen” som inleddes 2006 har dock denna trend svängt och försörjningsstöden ökar igen tack vare ändrade regler för både sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. 

 

Vad kan vi då göra åt det? Mitt förslag är att göra en ”Per-Albin Hansson”. Någonstans måste man sätta sej ner och fundera över : Hur ska vi ha det långsiktigt i det här landet? Vill vi ha en liberal välfärd eller vill vi ha en universell? Ska vi fortsätta att byta inriktning på välfärdspolitiken, eller som i mitt fall, arbetsmarknadspolitiken, vart fjärde eller vart åttonde år? 

Att ha en ”ickeklass” på 28 000 personer i vårt samhälle som lever i marginalen känns inte som ett hållbart alternativ, men kan vara svår att komma tillrätta med när man från samhällets sida inte kommit underfund om vilken välfärdsmodell man ska satsa på. 

Vi står inför helt nya utmaningar i vårt välfärdssamhälle och måste kanske tänka om 

Att leva med EMETOFOBI

Jag har inte många sjukdomar (längre). Jag är väldigt sällan till doktorn. Okej, jag är hypokondriker, men en realistisk sådan, vilket gör att jag mest skrattar åt mej själv över hur dumma funderingar jag har. Jag menar, denna bröstmuskelinflammation jag haft problem med i snart 13 år, VET jag att inte är bröstcancer. Blir jag förkyld så VET jag iallafall att det är inte lungcancer. När jag tappar greppet om något så VET jag att sannolikheten för att det skulle vara förstadie till ALS är försvinnande liten. Men tanken far ändå genom huvudet. 

Jag ser mej själv som ganska stark och kompetent att klara av saker. Jag är inte speciellt rädd för spindlar, mörker, trånga utrymmen, ormar eller annat som ställer till det i vardagen. Okej, jag klarar inte höjder så bra, men det enda besvärliga det för med sej är att det blir ungarna som får skotta snö på taken och det blir svågern som får hjälpa mej att laga taket på snickarboden. Jag åker inte heller så gärna hiss ensam, men det går om jag måste och jag ser det positivt: Jag behöver den vardagsmotion som det innebär att gå i trappor istället!

Men EN fobi har jag. Just den fobin ställer till det alldeles för mycket. Jag jobbar med den, men det är inte så förbaskat lätt. Den hindrar mej från att åka till varma länder. Den hindrar mej från att äta skaldjur där jag inte är säker på kylkedjan. Den hindrar mej från att äta köttfärs på pizzan, den hindrar mej från att planera vad jag ska göra under vissa perioder.

Fobin har ett namn: EMETOFOBI. Den innebär kort sagt, rädsla för att spy.

Detta innebär då följande: Varmt land = bakterier i maten = magsjuka.

Skaldjur och köttfärs: Det vet väl alla att det lätt blir bakterier i sån mat = matförgiftning.

Svårigheter att planera innebär att : När någon jag nyligen träffat får magsjuka är jag helt övertygad om att vi också kommer att få det. Alltså lovar jag inget under den närmaste veckan. Jag vill helst inte träffa någon alls, för tänk om jag jag skulle få magsjuka inom åtta timmar efter det. Då är ju JAG skyldig till att ha smittat någon annan med denna avskyvärda sjukdom.

Jag mår också väldigt lätt illa. (Spyr dock nästan aldrig). Varje gång jag mår illa, så är jag övertygad om att det är magsjuka på gång. Då är det ju svårt att laga mat och äta. Alltså gör jag inte det. Det som händer när man inte äter är att man mår mer illa. Snacka om moment 22.

Att vara emetofob innebär också att man helt ofrivilligt lär sej allt om sånt som kan framkalla kräkningar. Så fråga mej gärna, jag är ett vandrande uppslagsverk.

Vanlig magsjuka sprids inte via luften...MEN, om någon har tagit i ett dörrhandtag och sedan får magsjuka inom några timmar, så har han redan spridit sina fasansfulla virus till dörrhandtaget. Magsjukevirus lever i ca 8 timmar. Vad händer då när jag tar i det dörrhandtaget inom åtta timmar? Japp. Handskar på under magsjuketider! Däremot smittar inte magsjukeviruset speciellt länge efter man slutat kräkas. Tack och lov.

Men så har vi vinterkräksjukan. Något helt annat. Luftburen. Kort inkubationstid.

FASANSFULLA kräkkaskader. Kan komma fort. En emetofob är även rädd att någon ska se/höra kräkningarna. Underbart med snabbkommande vinterkräksjuka då....not. Det smittar även 2-3 dygn efter man slutat kräkas. LÖMSKT! Tänk alla dessa egoistiska människor som inte tänker på detta och går in i samma affär som mej när de fortfarande kan vara smittbärare. Alltså undviker man det mesta när det går vinterkräksjuka.

I en emetofobs hjärna så smittar även magsjuka på distans. Det innebär att när Eva i Malmö har magsjuka så mår jag illa i två dygn. Mina nära och kära har lärt sej hur jag fungerar och det känns lite förnedrande när lillebror i Uppsala (som jag inte träffat på tre månader) har magsjuka och mamma ringer till mej och frågar : Hej, mår du illa? JAAAA, naturligtvis gör jag det!

Nu har jag sen några år insett att det inte fungerar så bra att leva på det här viset, så jag jobbar på det, men vägen känns lång ibland. Jag försöker iallafall att inte undvika allt som har med spyor att göra. Det underlättar lite att ha tre barn. Svårt att förtränga när halva skolan har magsjuka.

Att försöka tränga bort alla "tänk om" ur hjärnan kan också hjälpa ibland. Dvs: Okej, syrran som jag träffade igår har magsjuka idag. Det innebär inte att mitt illamående just nu beror på att jag blivit smittad. Jag åker och handlar för jag är faktiskt fullt frisk.

Jag har hittat en jättebra hemsida med råd för emetofober : http://www.emetofobi.se/?page=emetofobi2. Bara det att inse att man inte är ensam om denna "löjliga" fobi är till stor hjälp.

Och vet ni: Jag har inte handskar på under magsjuketider. Jag vågade besöka min dotter på sjukhuset förra vintern fastän det gick vinterkräksjuka på Gävle sjukhus. Jag dog inte förra våren när en klasskompis till barnen spydde i min bil på vägen till Bodaborg och skolresan. Jag till och med klarade av att torka golvet där en annan klasskompis till ungarna spytt på skolresan.

I går lånade jag syrrans bil FAST hennes (dagen före) magsjukande make kört den bara någon timme innan. Jag har visserligen inte lagat mat sedan syrrans familj fick magsjuka i förrgår, men nu försöker jag tänka att inkubationstiden har gått ut, så idag har jag inte ens mått illa.

Om jag spyr ofta? Nja...jag hade faktiskt magsjuka förra året. Jag dog inte, det gick fort över. Före det var det sju år sedan jag hade magsjuka. Ungarna brukar ha det ungefär vart fjärde år....

Det finns mycket positivt med emetofobi också. Jag spar in på resekostnader. Det är DYRT med solsemestrar!

Hygienen sköts bra när man är emetofob. Man måste ju tvätta händerna ganska ofta, eftersom OM jag tagit i något som det är magsjukevirus på och sen petar ut skräp mellan tänderna med en nagel, så KAN jag ju få magsjuka. Eller hur?

Man blir ganska försiktig med vad man stoppar i sej för läkemedel. En av biverkningarna kan ju vara illamående. Alltid bra att tänka efter en gång extra vad man stoppar i sej.

Hemma hos mej riskerar man aldrig gammal mat. Det kan ju vara bra, MEN kan bli dyrt i och för sej. Om köttfärssåsen råkat stå framme tre timmar i köket så vet väl alla att det kan ha kommit bakterier i den. Då blir det hönsmat. Så, aldrig matförgiftning från mitt kök!

Nu ska jag gå och förtränga mitt illamående (pga för mycket morgonkaffe) med en mugg kaffe. Hörs Huj!

Arbetslöshet, pensionsålder och välfärd.

Att ha en massa i huvudet....

Senaste tiden har det varit en massa skriverier om en eventuellt höjd pensionsålder. Själva förslaget i sig kan jag i och för sej förstå tanken bakom, (Fyrtiotalisterna blir pensionärer, pensionärerna har bättre hälsa, medellivslängden ökar osv.) men så lyssnar man på många av de "blivande pensionärerna" som faktiskt längtar efter sin pension. Har man varit verksam i arbetslivet i 40 år så kan det ju vara så att man längtar alldeles otroligt mycket efter att äntligen få sluta jobba.

Sen kommer då resten av vad mina tankar upptas av: Jag läste nyligen en bok om socialpolitik i Sverige och bland annat tog den upp arbetslösheten. Författaren menade att sedan mitten av sjuttiotalet så har arbetslösheten landat på en viss nivå. Den minskar visserligen under högkonjukturer men det blir aldrig noll arbetslöshet. Enligt författaren (J.Pettersson) kommer det också alltid att förbli så.

Tog förresten fram lite statistik från arbetsförmedlingen från förra veckan om arbetslösheten, bara liksom för kul:

Kort om vecka 6 

Siffror inom parentes motsvarar siffror för år 2011. 

• 9 153 personer fick arbete (10 863)
• 21 857 nya lediga platser anmäldes (21 287)
• 8 555 anmälde sig som arbetssökande (8 070)

Idag är det stora fetstilsrubriker om hur otroligt hög arbetslöshet vi är på väg mot. Just idag förresten, så är det 68000 personer i Sverige som inte haft arbete de senaste 2 åren.

Detta är absolut inte ett inlägg i arbetsmarknadspolitiken och nej, jag ämnar inte gnälla över den sk "arbetslinjen" och nej, det handlar inte om huruvida jag tänker blått eller rött. Det handlar helt och hållet om hur det ser ut i dag.

Då till mina funderingar och undringar: Om vi nu i framtiden kommer att få leva med en viss procent arbetslöshet så betyder ju det att det alltid kommer att finnas arbetslösa? Eller? Finns det en annan verklighet än den jag lever i? Då kommer ju sedan frågan: Vilka ska vara arbetslösa? Ungdomarna? Ensamstående föräldrarna? De äldre?

Vilka är det förresten som ska försörja de arbetslösa?

Jag tror jag har kommit på det faktiskt. Förmodligen är det därför det är en så god idé att höja pensionsåldern. För då har vi en hel massa folk som bidrar till skatter och kan försörja de yngre som är utan arbete. Dessutom kan man ju faktiskt tänka sej att det vore väldigt lyckat ur ett helt annat perspektiv.

Som det är idag så går de allra flesta ut i arbetslivet vid ca 20 års ålder (utom de med akademisk utbildning, de måste gå färdigt högskolan också). Om vi då tänker oss att de äldre, de som har arbeten, arbetar i tio år till och vi dessutom räknar med att de yngre, de som ska ut i arbetslivet, är arbetslösa i tio år till. Då kommer de flesta att komma ut i arbetslivet vid 30 års ålder istället, vilket ju måste vara kanonbra!

Varför?

Jo: Vi klagar ju ofta över att vi inte hinner med våra barn när de är små. Detta borde ju vara en perfekt lösning för detta. Om alla skaffar sina barn innan de fyller 30 så är de ju ändå arbetslösa och kan vara hemma och spendera jättemycket tid med sina telningar. Perfekt!

Senare, när den äldre generationen går i pension och trettioåringarna kommer ut i arbetslivet är ju barnen större och klarar sej själva. Då spar vi även in på kommunala instanser, färre behöver barnomsorg. Visserligen kommer en hel del barnskötare och förskollärare att bli arbetslösa, men ändå...

Ett annat sätt att lösa den svenska ekonomin skulle ju i och för sej vara att vi behåller pensionsåldern, de yngre kan få jobben och betala skatter för att försörja pensionärerna, och de äldre (som vill alltså) får möjlighet att pusta ut efter ett långt arbetsliv och kanske till och med ha tid att ork att umgås med sina barnbarn. Till och med vara barnvakt någon gång i bland när deras föräldrar arbetar.

Men, men, det här är ju bara mina funderingar, och jag är ju bara en 43 årig socionomstuderande ensamlevande tonårsmamma som faktiskt har en tro till den välfärdsmodell Sverige en gång stakade ut.....jag är ju ingen förståndig politiker.

Men jag tänker! Jag tänker till och med så mycket så att jag var tvungen att damma av min gamla blogg som jag haft jättelänge utan att ens kommit mej för att använda.

Till nästa gång jag får för mycket funderingar i skallen: Arbeta på!