Vad gör vi med våra barn?

I morse i Aftonbladets nätupplaga läste jag rubriken "Stäng Sverige på söndag" med stora svarta bokstäver. Naturligtvis kände jag mej nödsakad att direkt klicka på rubriken för att kunna läsa artikeln.

Det var ett förslag från miljöpartiets Annika Lillemets om att man, för miljöns skull, skulle ha alla affärer stängda på söndagar (detta med anledning av teorin att om vi fortsätter att öka vår konsumtion med 4% varje år så kommer det att bli ohållbart)

Nu är jag ju inte riktigt med i hennes tankebanor när det gäller miljöaspekten, men det finns andra delar i artikeln som har irriterat mina tankar idag:

Det var Grön Ungdoms tidigare språkrör, Jakop Dalunde som sa om förslaget "Jag tror att folk skulle handla lika mycket ändå, men kanske vara mer stressade när de gör det."

Jag kommer ihåg när jag var lite yngre än jag är nu. Då var det inte mycket öppet en söndag eller annan helgdag. Konsum och Ica (åtminstone de större butikerna) hade väl öppet några timmar, men annars var det dött överallt. Det var väl mackarna som var öppna kvällar och helger för de stackare som behövde nikotin eller kvällstidningar...

Var det sen juldag, långfredag eller 1:a maj, så var det bara att bita i det sura äpplet om man inte hade lust att åka tio mil till närmaste (eventuellt) helgöppna mack.

Att köpa kläder, elektronik eller annat, det fanns liksom inte i tankevärlden annat än veckorna före jul då man kunde åka till Valbo köpcenter.

Men jag kan ändå faktiskt inte komma på en enda gång då jag var hungrig en söndag.....eller blev utan kläder för att ingen hade tid att handla någon annan dag i veckan. Och att vi inte handlade massor av elektronik tror jag inte hade ett dugg att göra med att butikerna var stängda på söndagarna.

Mina föräldrar jobbade heltid. Inte så att de båda var borta varje vardag, men min far arbetade i jordbruket. Jag vet inte hur många som är uppvuxen med en bonde till far, men det fungerar i alla fall inte så att man kommer in från lagårn på morgonen och lägger sej på soffan och väntar på kvällsmjölkningen. Det fungerar inte heller så att man slänger sej i bilen när som helst för att åka in till stan och shoppa, inte bara för att man har massor att göra, utan även för att utan dusch och byte av kläder har man inte så mycket att göra med folk, och ska man duscha och byta kläder för att åka och handla toapapper så tar det liksom lite för lång tid.....

Mor arbetade visserligen inte ute hela dagarna, men jag vet inte hur många som har fyra barn (nej, jag räknar inte mej själv) som slänger in alla ungarna i bilen och åker och shoppar kläder och provar skor så där speciellt ofta.....och inte hade väl far tid att vara inne med ungarna under tiden heller för han var ju tvungen att jobba ute.

Men inte katten hade de behov att att handla på söndagarna för det.

För söndagarna var mina föräldrar alltid lediga nämligen. (De mjölkade kor morgon och kväll, men däremellan var de ALLTID hellediga) Men det skulle aldrig falla dem in att åka och handla i en söndagsöppen affär för det.

Det är sånt jag suttit och tänkt på idag medan sonen och jag suttit och tittat på innebandy tillsammans i Söderhamns sporthall:

Vad vi gör när vi är lediga?

Lever vi ett så stressat liv så att vi måste ha allt öppet för att vi ska kunna handla det vi vill på söndagarna? 

Vad gör vi i så fall resten av tiden?

Det skulle vara jättefint att kunna säga att "vi ägnar vår fritid åt vår familj" men ärligt talat så tror jag inte det.

Jag tror vi är så upptagen av våra arbeten, och vi blir så utmattade av att vi måste jobba så mycket att vi är helt klart "värda" att få var hellediga då vi inte arbetar. 

Dessutom tjänar vi ju en massa pengar som vi måste göra av med, så då måste ju affärerna vara öppna så vi kan göra av med dem där....när vi orkar alltså....i vårt stressiga liv.

Sen funderade jag på att om vi stressar när vi handlar de andra dagarna i veckan så vi måste göra det på söndagarna istället, utgörs stressen av våra barn? Är det allt tid vi spenderar med dem som gör att vi inte hinner handla på andra dagar?

Är det därför vi måste ha söndagsöppet överallt, så vi kan ta med våra barn och SHOPPA? 

Är det i affärerna vi umgås numera?

När jag var yngre såg familjens söndagar ofta ut så här:

Allihopa klev upp vid åttatiden, då kom far (och oftast mor) in från lagårn. Eftersom vi alltid åt tunnpannkakor på torsdagar så fanns det oftast såna kvar på söndagen som vi skar i småbitar och stekte på i stekpannan och åt till frukost. Fanns det inga pannkakor kvar så åt vi nyponsoppa med glass. Men vi satt tillsammans, alla sju i familjen och åt frukost och pratade.

Strax före elva på förmiddagen åkte en av mina föräldrar till kyrkan på gudstjänst. (För det mesta var det bara en av dem för den andra stannade hemma med barnen och lagade lunch, eftersom det var effektivast att göra så)

Vid ettiden var det alltså lunch. Potatismos eller pasta för det mesta....med köttbullar eller korv till. (Det var ofta konstiga färger på maten också, åtminstone om far var den som var hemma och det fanns karamellfärg i skåpet)

Mina föräldrar resonerade nämligen som så, att söndagar ska man kunna vara ledig och då ska man inte behöva tillbringa timmar med att laga mat heller.

Så...mina söndagar minns jag som de dagar då vi : Spelade spel, tog traktorn upp i skogen och grillade korv och åkte och badade. Tillsammans. Alla sju.

Vi åkte aldrig och handlade......

Idag har jag som sagt varit i Söderhamn med sonen. Vi har åkt förbi flera affärer. Jag skulle behöva ägg och mjukbröd, men bara för den där artikeln i morse så VÄGRADE jag åka in och köpa det. För i morgon har jag en heldag i Gävle, jag kommer med tåget till Kilafors strax efter kl 17. Det tar fem minuter att gå in på konsum och köpa ägg och mjukbröd så då kan jag göra det då istället. En måndag.....

Tänk om alla affärer höll stängt på söndagar.....tänk vad många som skulle få vara lediga och umgås med sina barn istället? För när de helgjobbande föräldrarna är ledig på vardagarna är ju barnen för det mesta i skolan. Visserligen inser jag att en del människor MÅSTE jobba på helgerna (vård och omsorg i alla fall), men tänk vad trevligt det vore om man inte behövde lösa allt på söndagarna utan kunde, en enda dag i veckan, få ha tid att bara vara.....

Jag kan ju tänka mej att ett argument mot detta skulle vara "jo, men tänk vad många fler som skulle vara arbetslösa om nästan inga jobbade på söndagar"

Hörrni.....arbetslösheten var inte högre på 70-talet då jag växte upp......inte är den speciellt hög i vårt västra grannland heller, där de flesta affärer faktiskt har söndagsstängt.

Så nej, jag tror inte stressen skulle bli större om vi stängde Sverige på söndag.....jag tror att i det långa loppet skulle det bli bättre. Men det är ju bara min åsikt......

Åldersgränserna på bio...

Jag har varit på bio ikväll. En film som jag sett fram emot ett helt år att få se. Inte bara jag, utan hela familjen, framför allt sonen.

Det är den femte och sista filmen om familjen Cullen och vi har sett alla de tidigare tillsammans. Nu fick vi tyvärr inte göra det i år eftersom staten bestämt att just denna sista film i serien skulle ha en åldersgräns på 15 år.

Nu kommer inte detta inlägg att handla om det beslutets riktighet (även om jag kan tycka att det är lite konstigt att de föregående fyra var tillåten från 11 år och inte denna)

Nåväl, det har varit protester härhemma över att inte de yngsta får gå och se den på bio. Det har varit allehanda skäll på mamman som är dum nog att tala om hur gamla barnen är, det har varit något förslag om att åka till Gävle att se filmen istället eftersom de inte känner oss där och deras mamma kan ju faktiskt ljuga om deras ålder. Och hur ska de kunna bevisa ändå hur gamla de är för de har ju inte leg, för det har man oftast inte när man är bara 15 år.

Jag tog fram reglerna för film som ska visas på bio :

Innan en film får distribueras på den svenska marknaden måste den granskas av Statens Biografbyrå. De bedömer om filmen bör vara barntillåten, tillåten från 7 år, 11 år eller 15 år. 

Barntillåten = Filmen får ses av alla åldersgrupper, med eller utan målsman*. 

Från 7 år = Man måste vara minst 7 år för att se filmen, i målsmans* sällskap får alla åldersgrupper se filmen.

Från 11 år = Man måste vara minst 11 år för att se filmen, i målsmans* sällskap måste man vara minst 7 år.

Från 15 år = Man måste vara minst 15 år för att se filmen, OAVSETT om målsman är närvarande. 15-års gränsen är absolut. Om en foajévärd eller annan biografanställd släpper in någon som är yngre så är detta ett direkt lagbrott. *Målsman är en person som fyllt 18 år.

Det är inga konstigheter alls. Det står klart och tydligt att är det 11-års gräns eller yngre så får de som inte har åldern inne gå tillsammans med målsman (el liknande över 18)

Är det 15-års gräns på filmen så får man man inte gå och se den alls om man är under 15 år. Busenkelt.

Så, mina yngsta barn (som är 13 och 14) fick inte följa med till bion ikväll. Därför att jag var inte beredd att fuska med åldern på dem.

Jag är helt övertygad om att de skulle klara att se den, jag är även helt övertygad om att ingen (åtminstone på en annan ort) skulle misstänka att de är under 15 år, så det vore enkelt att ljuga.

Men så här ligger det till i min värld:

Här i vår lilla bygd har vi en lite större ort än Segersta som heter Kilafors. Kilafors har en fantastisk digitaliserad bio där en hel massa människor arbetar helt ideellt med att kunna visa de senaste storfilmerna för oss på orten.

Den briljanta filmbokerskan är fenomenal på att fixa de bästa filmerna och lyckas få till en hel massa visningar av nya filmer på premiärdagen.

De säljer varma popcorn och en massa godis så vi har att stoppa i oss när vi sitter i salongens sköna stolar under filmen. 

Så vill jag att det ska fortsätta vara.

Men.....lagtexten säger såhär :" Om en foajévärd eller annan biografanställd släpper in någon som är yngre så är detta ett direkt lagbrott."

Enligt 11§ i lagen om åldersgränser för film som ska visas offentligt kan det ge böter eller fängelse upp till 6 månader för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper in någon under 15 år.

I slutändan kan till och med tillståndet för att få visa film i offentlig miljö dras in, vilket betyder att det blir inga filmer i den biografen mera.

Så därför fick inte mina barn gå dit ikväll.

Men många av deras klasskompisar var där.....och någon yngre ändå....och hur ska de människor som ideellt lägger ner sin tid på biokvällarna och inte har barn i högstadiet ha en aning om exakt hur gamla barnen är?

Så jag hejade på en 11 årig tjej ikväll.....jag hejade på fem 13-åringar och några 14 åringar....jag hejade även på några föräldrar till de underåriga barnen som var där tillsammans med dem för att titta på filmen.

Nu var det ingen kontrollant från högre ort där ikväll, men jag vet att för bara någon vecka sedan hade de en där för att kontrollera att åldersgränserna följdes (då gick det bra, det kanske var en mindre efterlängtad film?)

Men mina barn var hemma. För jag är rädd om "min" bio. Önskar bara att fler var det.

För jag kommer att skaffa Breaking Dawn 2 så fort den kommer ut i DVD format och jag kommer att titta på den tillsammans med mina yngre barn så fort det går då. Men då är det ett beslut jag som förälder står för. Jag sätter inte andra människor som lägger ner massor av tid för att vi ska få se film i Kilafors i klistret.....

En glädjevecka...

Denna vecka är en glädjens vecka för mej. Då menar jag inte bara för att det är premiär på sista Twilightfilmen utan för att det är första gången på väldigt länge (om nånsin) som jag sett så stort samhällsintresserat engagemang på länge.
Ja, jag vet att jag har en otroligt ytlig sida. Jag vet att jag är lite småtöntig som tycker att Robert Pattinson, Zac Efron och Ian Somerhalder är väl värda tid att vila ögonen på.
Jag vet att många tycker att den tid jag spenderar med att titta på filmer "borde" spenderas med att göra nytta i stället.
Men nu är det ju faktiskt så att för mej är det inte ytligt. Det är intressant.
Det är även otroligt intressant att följa Ian Somerhalders miljöarbete runt om i världen (IS-foundation). Det är intressant att lyssna på Pattinsons teorier om varför samhället ser ut som det gör. Det är även intressant att följa Kutchers arbete mot sexhandel. 
Men....nu är det ju inte därför jag är glad den här veckan.

Jag är ju, som tidigare sagts, intresserad av vad andra människor tycker och tänker....jag gillar att läsa insändare, jag är beroende av att läsa tidningar. Jag följer dessutom ganska många människor via både facebook och twitter. 
Och det är just de senaste två sociala nätverken jag "gläder mej" åt denna vecka.
För det är ganska fascinerande det här med vad som är "socialt accepterat" att skriva och vad som inte är det.
Det är helt okej, och inte det minsta jobbigt eller fjantigt (observera att jag inte är ironisk på något sätt, för jag tycker inte att det är jobbigt eller fjantigt själv) att skriva om vilka serier man följer på teve på kvällarna. Det är flera som skriver att de lämnar datorn för att titta på t.ex Greys anatomi, CSI, Navy CIS, Bones, Once upon a time osv. Bland "kändisarna" på twitter ser man kanske inte att de tittar på serier lika ofta, men där är det helt okey att skriva att man tittar på The Voice, bonde söker fru och en massa andra dokusåpor.
Man får även titta på sport i de sociala nätverken, så jag följer en hel massa fotboll, hockey, basket och bandy. Sen att jag tycker att det är lite onödigt att lägga ut varenda mål på facebook är ju en helt personlig åsikt och hör inte hemma här.

Man får också gnälla på allt, åtminstone på facebook. Man får gnälla på invandrare, rasister, arbetsförmedlare, grannar, tonåringar, bilförare och allehanda sjukdomar. (Missförstå mej inte här heller, man fååår gnälla. Jag tycker det är okej)

Men sen är det vissa saker som inte är okej.
Det är till exempel inte okej att lägga ut bilder på vackra män (åtminstone inte om man är 40+), för då är man tydligen desperat efter en ny man.
Det är heller inte okej att analysera filmer man fullständigt fastnat i, då är man snudd på lite löjlig och borde ha "vettigare" saker för sej.
Och (nu kommer jag till pudelns kärna), det är INTE okej att diskutera politik.
Med politik i detta sammanhang menar jag inte den debatt som kommer upp i en valrörelse, (för i valrörelser är det tydligen helt okej, åtminstone för vissa politiker, att vända allt till en partipolitisk debatt och helst smutskasta andra politiker så mycket man orkar)
Nej,  jag menar den politiska verkligheten i samhället. 
Det är helt okej att skriva i en status : "Har varit på arbetsförnedringen". Men det är inte okay att skriva "Tack vare att vi i demokratins anda valt utifrån egna plånböcker och röstat fram en regering som hellre sänker skatterna än satsar på välfärden så kan tjänstemännen på arbetsförmedlingen inte hjälpa mej speciellt mycket"
Det är också okej att skriva "vad sysslar de med på kommunen, det är bara idioter som styr" men det är inte okej att skriva "Den majoritet som styr vår kommun är inte demokratiskt valda eftersom de allierade sej EFTER valet, vilket betyder att det är inte den demokratisk valda majoriteten och vi borde kräva att det kommunala valet ogiltigförklaras" 
För skriver man så är man tråkig. Man får liksom vara förbannad och gnälla, men man får inte lägga till några meningar för att förklara hur man tänker politiskt, statsvetenskapligt och samhällsvetenskapligt, för då är man bara tråkig.

Så, varför är jag då glad denna vecka? 
Jo, helt plötsligt har de kommit upp en hel massa statusar och tweets (från människor som normalt inte brukar uttrycka sej så mycket offentligt) som handlar om samhället. Det börjar, två år innan nästa val, pratas om demokrati och välfärd. Det börjar diskuteras vad som är okej på den politiska kartan och vad som inte är det.
Några börjar redan nu, på de sociala nätverken, prata om vad som är okej i samhället och vad som inte är det. 
Och framför allt ser jag en önskan hos flera att vilja vara med och förändra. 
Nu fick ju sannerligen debatten en extra skjuts av  SD-klantarnas uppvisning av total inkompetens det senaste dygnet, men det är inte bara idag jag sett en förändring. Och inte bara på riksnivå.
Det är även diskussioner kring Nytorp, friskolor, skolnedläggningar, arbetslöshet, sjukvård......människor har fått upp ögonen för det svenska slavsystemet (fas3) och engagerar sej i det. 
Det är sånt som gläder mej den här veckan. Det är sånt som ger mej hopp inför 2014 (jo, det är ett valår)
Men jag gläder mej också åt att det är bandy ikväll, att det är Breaking Dawn premiär ikväll och några av mina vänner på facebook känner sej piggare i förkylningen.
Jag gläder mej också åt många roliga historier på facebook och de vackra bilderna på Robert Pattinson på Robsten Daily.
Men, för mej är det lika viktigt och lika glädjande att se att man vågar prata samhällsklimat på allvar......så därför är denna vecka en glad vecka.

Underbara ord....

Jag har tre underbara barn. Det finns nog inget jag är så stolt över som dessa tre 13, 14 och 19-åriga underverk.
Jag är inte alltid så stolt över allt de gör. De glömmer saker, slarvar med saker, bråkar ibland i skolan, struntar allt som oftast i att hjälpa till hemma, blir sur när jag inte gör som de vill eller de inte får saker de vill ha.
Men överlag är jag stolt över dem.
De är totalt olika personligheter och har helt skilda intressen:

Nittonåringen har ett magiskt handlag med djur, framför allt hästar. Hon rider de mest besvärliga hästarna och ett mammahjärta blir stolt när andra ringer till henne när de behöver hjälp med någon häst. 
Hon är otroligt stark och väldigt teknisk, löser det mesta hon behöver lösa (även om hon är smart och låtsas att hon inte kan saker bara för att slippa göra dem)
Hon är dessutom otroligt självständig och har skött sin tvätt och städning själv sedan hon var tolv år. Hon är sportig, spontan och har många kompisar. Tack vare sitt goda omdöme har hon väldigt trevliga och fina kompisar. Hon är stark och jag vet att hon kommer att klara sej bra i livet.

Fjortonåringen är totalt oteknisk, men har närapå ett fotografiskt minne. Det han läser fastnar direkt och han har inga problem med något ämne i skolan bara han har lust att göra det (vilket han inte alltid har)
Han är enormt sportintresserad och en väldigt skicklig innebandyspelare. Han är jätteduktig på att baka så det är han som sköter det mesta på den fronten här hemma. Han har en otroligt underfundig humor och är anledning till många goda skratt här hemma. Han är hjälpsam och snäll och försöker alltid göra saker rätt när han betett sej illa (vilket händer ibland då han har har lite problem med impulskontrollen, speciellt efter intag av snabba kolhydrater)

Trettonåringen är spontan och gladlynt. Hon är den som oftast lagar maten här hemma och har en fantastisk förmåga att kunna komma på hur hon ska krydda maträtter. Hon är väldigt social och har många kompisar (även om den biten krånglat lite efter deras pappas död)
Hon är dessutom välsignad med den stora gåvan av en fantastisk sångröst och vill hon hålla fast vid det och arbeta med den så har hon alla möjligheter att komma långt.

Så ja, bland alla saker hos dem som jag INTE är så stolt över så finns det ändå flera som jag är jättestolt över.

Men en sak har de gemensamt. En sak som i min värld är jätteviktig och som jag är så otroligt glad över att de alla har är förmågan att använda orden.
Mina barn har gått i skolan sedan år 2000. Jag har varit på utvecklingssamtal två gånger varje läsår med varje barn och varje gång har jag fått höra samma sak:
De har en bra läsförståelse!
Alla tre kan berätta saker genom pennan.
Och så är det. När de var mindre skrev de berättelser och berättade egna sagor för sina yngre kusiner (Den äldsta för sina småsyskon). 
Ingen av mina barn har problem med att kunna stava. Alla mina tre barn kunde läsa utan problem tidigt i livet. Alla tre kan skriva berättelser och uppsatser och alla tre har en fantasi som jag avundas dem ibland.

För mej är ord så viktiga. Det ger en möjlighet att kunna förklara vad man menar, det ger en möjlighet att uttrycka sej. Det ger en möjlighet att utveckla sej.
Vi har alltid läst mycket i vår familj. Själv är jag uppvuxen med föräldrar som alltid läste böcker för barnen vid läggdags och jag har gjort lika för alla mina barn.
Jag själv älskar att läsa. Det spelar ingen roll om det är enkla pocketböcker eller tunga romaner (jag läste sagan om ringen triologin när jag var tio år). Böcker är viktiga. De kan ge så mycket. De kan ge kunskap, de kan ge flykt från verkligheten en stund om man behöver det, de kan egga ens fantasi. 
För mej är orden terapi. När jag mår dåligt så kan det hjälpa bara att skriva ner allt man tänker och känner för att sortera ut alla känslor och hitta balans någonstans i röran.

Därför är jag så glad att mina barn har fått ORDEN. Jag önskar att de ska hitta vad de vill göra av sina liv och jag vill verkligen inte att de ska göra som jag tycker bara för att jag tycker det, men om jag verkligen fick ha en önskan så skulle jag önska att de alla tre blev författare. De behövde inte skriva tunga romaner utan det duger gott med att utveckla manus för en högsäljande teveserie. Men tänk att få ge andra människor upplevelser utöver det vanliga bara genom att ha förmågan att kunna dela med sej skriftligt av sin egen fantasi....hur häftigt vore inte det???

Så...även om jag inte alltid varit en fantastisk mamma så hoppas jag ändå att jag varit delaktig i  att de fått gåvan av att kunna använda ord......och så länge de använder sej av den gåvan tror jag att de har stora chanser att klara sej bra här i livet.

Repeat after me.....

Såg den här på nätet idag. Vet inte riktigt varför den sa mej så otroligt mycket just idag, men jag har några teorier.

I förrgår hade vi en föreläsning om livsloppet. Vår föreläsare Peter hade en powerpoint presentation med bland annat en "relationsbiografi"

Det var olika relationskarriärer för människor i olika åldrar grundat på hur många gånger de gift sej, skilt sej, varit sambos, särbos, änklingar osv.....

Jag gjorde min egen också:

Kvinna 44 år:

Gift - Skild - Sambo - Separerad - Gift - Skild - Särbo - Sambo - Separerad.

Ja, jag vet. Det ser illa ut. Alldeles för snabb karriär.....och tämligen misslyckad.

Denna karriär har dessutom kantats av depressioner och rena idiotgrejer som påverkat hela livssituationen negativt.

Lägg till detta barn med två olika fäder och usel ekonomi. Japp, detta livslopp har kanske inte startat så bra.

Men jag tror inte att situationen är så unik. Tyvärr är det så det ser ut för ganska många.

Nu skulle jag kunna veckla in mej i en utläggning om huruvida dagens depraverade samhälle kommer sej av att vi tappat våra värderingar om kärnfamiljen och att man inte satsar mera på att hålla ihop etc....Förvisso kan det vara så, att man inte kämpar mera för att hålla ihop i hundra år, att man "ger upp", men allvarligt talat; Det var inte så himla bra för femtio år sedan heller, då skilsmässa var otänkbar och man MÅSTE fortsätta i destruktiva förhållanden, vare sej karln slog, var otrogen eller söp upp alla pengar.

Men.....nu tänker jag inte veckla in mej i en sådan utläggning eftersom det inte har ett jota med att göra om hur jag tänker utifrån bilden.

Vart var jag? Jo.....min situation är inte så unik.

Det finns massor av "misslyckade livskarriärer" i vårt samhälle. Eftersom jag är en trogen anhängare av sociala nätverk så är det lätt att se dem. För många ensamma, ledsna, skadade människor skriver om det i sina statusar. Jag ser dem dagligen. 

Man behöver bara läsa tidningarna så ser man dem. Dessa människor som farit så illa....

Jag läser också. Och jag tycker synd om. Jag tycker till och med synd om mej själv ibland.

Men jag retar mej också på det.

För visst kan det vara så att en livssituation kan braka ihop p.g.a myndighetsmissbruk och/eller en annan människas dysfunktionalitet, men jag tror inte att det alltid är så faktiskt.

Jag tror man att väldigt ofta har eget ansvar och tar egna beslut.

Jag hörde om en kvinna för några år sedan, lika gammal som mej (knappt 40 då), bodde ensam, hade inga barn, ingen man och hennes gamla föräldrar tyckte så synd om henne och ville att alla andra skulle ta hänsyn till henne och hjälpa henne ekonomiskt, för hon hade ju aldrig haft någon fast anställning för arbetslösheten var ju så hög inom hennes yrkesområde.

Min åsikt : Hade jag varit nästan 40 år, utan karl, utan barn så hade jag då absolut inte varit utan jobb. Jag hade kanske inte bott i närheten av mina föräldrar heller. Jag hade kanske bott där jobben fanns. Jag hade kanske inte heller jobbat med det jag utbildat mej för, jag hade kanske jobbat på MAX, men jag hade baske mej varit självförsörjande och inte varit en människa man skulle "tycka synd om".

Man läser även om dessa stackars människor som levt med missbrukare, haft missbrukande föräldrar, blivit lämnade, misshandlade.....och JA, jag tycker det är fruktansvärt vad vissa människor måste gå igenom och jag menar inte att de på något sätt är skyldiga till vad de drabbas av.

Men det jag stör mej på är när man "fastnar" i det.

När man, trots att man kommit ur den direkta fasen, fortfarande lever i den. När man läser "Titta på mej, titta på vad jag varit med om, det är inte konstigt att jag mår dåligt. HJÄLP MEJ!

Jag har bara drabbats av olycka, det är så synd om mej.....

Det är där jag menar att man har eget ansvar och tar egna beslut.

För jag tror (och vet av egen erfarenhet) att det finns hjälp till självhjälp. Det finns massor av bra självhjälpsgrupper, kuratorer, medmänniskor som man kan ta hjälp av.

Men man kanske måste vara beredd att tänka om helt. Man kanske inte kan bo på den ort man alltid velat, man kanske inte kan arbeta med det man tänkt sej. Man kanske inte kan ha det hus man drömt om. Man kanske aldrig kommer att ha en "kärnfamilj". Men man kan må bra ändå.

Det är någon som en gång sagt "Om du faller, res dej upp. Om du faller en gång till, res dej upp igen"

Min livskarriär visar på massor av fall, för jag lovar : Varje skilsmässa är ett jätteras, men det gäller att komma på fötter igen. Och jag väljer själv om jag ska tillbringa resten av livet med att må tokdåligt över att jag blivit lämnad av en otrogen skitstövel, eller om jag bara ska konstatera att han var en skitstövel, borsta av mej och komma igen. 

Jag väljer själv om jag ska tänka ; Jag duger inte för han ville inte ha mej, han var otrogen, alltså är jag värdelös.....eller om jag ska tänka ; Okej, hade vårt förhållande varit bra hade han aldrig tittat åt någon annan, men det beror banne mej inte bara på mej! Jag duger. Kanske inte åt skitstöveln, men jag duger ändå.

Jag skulle kunna komma med massor av exempel, både bra och dåliga, men jag tror jag förklarat vad jag menar.

Jag tror det är därför den här bilden talar till mej så mycket. För den skyller inte på någon.....den säger att "Visst, jag bröt ihop, men jag kom igen och jag tar nya tag, för jag är en vacker och värdefull människa ändå"

Så nu tänker jag ta min skitiga överviktiga kropp, gå och duscha, klä mej hyfsat, hämta mina barn och åka på bandy.......för att jag vill, för att jag kan, för att jag har valt att göra det jag vill bara för att jag får.....

Jag lever, alltså röstar jag.

Ja, jag vet. Jag är svensk. Jag borde inte bry mej så mycket. 
Jag läser på bl.a facebook att man "är så less" på det amerikanska valet. Det är så långt borta, det är så onödigt med politik, det är så ointressant, man kan inte påverka.
Men jag struntar i vad många tycker, för jag tycker det är intressant. Och viktigt. Nu förstår jag det inte helt och fullt, eftersom det amerikanska röstförfarande är totalt annorlunda än det svenska, det är elektorer hit och elektorer dit och det är viktiga delstater och mindre viktiga delstater. Men även om jag inte ännu har fattat själva systemet så tycker jag att det är viktigt. För det är viktigt att vara med och försöka påverka. Visserligen förstår jag att det för många känns viktigare med den svenska valet, och det faktum att vi inte kan vara med att välja president gör ju att vi inte kan påverka så mycket. Men baske mej; det amerikanska valet är viktigt.
Det är viktigt för amerikanerna, men det är faktiskt ännu så länge viktigt även för oss. För än så länge är USA en viktig världsekonomi (Jag tror inte det kommer att förbli så, men just nu är den det) Så hur de väljer "over there" påverkar vårt samhälles ekonomi.

Okej, nu har jag tagit det där om att det är viktigt.
Nu till det jag tänker på när jag tittar på de olika politiska inriktningarna som jänkarna har att ta ställning till.
Av personliga skäl tittar jag mest på välfärden, för den intresserar mej. Det intresserar mej hur de olika samhällen hanterar ansvaret för medborgarna.
I Sverige, på papperet, har vi en form av välfärd, men eftersom vi de senaste åren valt att i praktiken rösta fram den politiska majoritet som vill tänka om när det gäller den välfärd vi har och anpassa den mera "internationellt" (läs amerikansk) så blir ju det amerikanska valet ÄNNU mera intressant.

Så....jag har tittat lite på hur de olika presidentkandidaterna vill ha det framöver och på skillnaderna i deras politik.

1.      Jobb och ekonomi
Obama (sittande demokratisk president) vill investera i ren energi och infrastruktur, beskatta företag som "outsourcar" arbeten och höja skatten för de rikaste för att stimulera ekonomin.
Romney (republikan) vill fokusera på statsskulden och tror att man genom att sänka skatterna för de rikaste skapar arbetstillfällen.
(Detta trots att tidigare republikanska regimer försökt detta och aldrig fungerat)

2.      Skatter
Obama vill att de som tjänar mer än 250000 dollar per år samt företag ska betala mer i skatt.
Romney har lovat att aldrig höja skatterna, oavsett vad som händer.

3.       Pengar i politiken
Både republikaner och demokrater vill fortsätta kunna ta emot pengar från företag till politiken, men Obama vill förändra reglerna för detta så att inte företagen ska kunna styra den politiska agendan som de har möjlighet att göra idag.

4.      Vapen
Obama vill sluta sälja vapen, Romney vill det inte

5.      Mänskliga rättigheter
Obama vill att homosexuella ska ha rätt att gifta sej, Romney vill det inte.

6.      Kvinnors situation
Obama vill att kvinnor även i fortsättningen ska ha rätt till abort. Romney vill förbjuda aborter helt.

7.     Framtiden för planeten jorden
Obama tror på växthuseffekten, Romney gör det inte.

8      Kampen mot miljöförstörningar
Obama vill stoppa bidrag till oljebolag och borrningar efter olja i känsliga områden. Han vill även satsa på att utveckla alternativ, miljövänlig energi i USA.
Romney vill ge större subventioner till oljebolagen. Han vill även stoppa eller starkt begränsa alla bidrag till att utveckla förnyelsebar energi.


Alltså: Väljer man Obama går man mot att investera i miljön, få in mera skatter, förminska storföretagens påverkan på politiken, minskning av vapenexporten, äktenskap för homosexuella och fri abort.
Väljer man Romney får man rikare oljebolag, lägre skatter, vapenexport, förbud mot homosexuella äktenskap och förbjudna aborter.

USA är ett stort land. Ett jättestort land. De har ca 340 miljoner invånare och förfogar över en yta av jorden på ca 9,83 miljoner kvadratkilometer.
Så, enligt min åsikt så har valet i natt stor betydelse för hela världen. För om man inte gör något för att få bukt med miljöförstöringar på en så stor del av vår lilla planet så påverkar det även oss.
Och eftersom de vi själva valt att styra vårt land, vill ha den politik som de har i USA så påverkar det även oss med sänkta skatter, vapenförsäljningar och multinationella företag som styr politiken.
Om inte USA:s ledning tror att växthuseffekten är ett problem, varför ska då vår lilla statsledning göra det?
Vad är då nästa steg? Förbud mot aborter och samkönade äktenskap?
(OK, i ärlighetens namn har jag själv inte tagit personlig ställning för just de sakerna, men jag vill ändå inte ha förbud mot dem)

Så därför tycker jag att det amerikanska valet är viktigt......och jag önskar att jag också hade fått gå till valurnorna idag för att rösta på Obama.
Och om två år kan ni ge er katten på att jag kommer att finnas i en vallokal nära mej och rösta på det jag tycker är viktigt för mej och mitt hemlands framtid.

För jag tycker det är viktigt att tycka.....och att göra det lilla man kan för att åtminstone FÖRSÖKA påverka...

En stund för eftertanke....

Idag är det många statusar på facebook som handlar om eftertanke. Vackra dikter och bilder som ska påminna oss om att tänka på de som inte finns med i livet längre.

Jag vet också, att ikväll, om man åker förbi en kyrkogård, kommer det att lysa så otroligt vackert från alla ljus som anhöriga tänt på sina nära och käras gravar. Det är vackert.

Jag har varit ensam hemma sedan igår kväll och haft mycket tid till eftertanke. Speciellt sedan yngsta dottern ringde hem sent i gårkväll och skulle säga godnatt.

Jag frågade vart hon var (hon skulle sova hos en kompis i Kilafors) eftersom hon lät lite andfådd. Hon svarade att hon var på väg hem från kyrkogården, för hon och kompisen hade varit dit och hälsat på sina pappor. (kompisens pappa dog i cancer för två år sedan) Och hon frågade om jag visste vem som hade varit dit och tänt ett ljus på hennes pappas grav.

Jag svarade att det var väl Tuijas ljus (pappas sambo) som hon tänt vid gravsättningen i torsdags.

"Nej mamma, det är två ljus där nu" 

Vem det än är som varit dit och "hälsat på" : Tack.

Det betydde mycket för henne. Att någon mer brytt sej om honom.

För mej har inte gravar betytt så mycket, eftersom jag är vuxen och förstår att det är inte där människorna man förlorat finns. För i min värld finns de i hjärtat. 

Men de senaste tio veckorna har jag fått lära mej en hel del.

Jag har framför allt fått lära mej hur olika man tänker som barn och som vuxen. Som vuxen är allt så självklart. Någon dör, många blir ledsna och man sörjer på olika sätt. Enkelt.

Som barn behöver man "mäta" saker på ett annat sätt för att förstå.

Man behöver veta "hur många vet". Man behöver veta "är de ledsna, grät de" Man behöver veta "vilka kommer på begravningen". Man behöver praktiskt SE att andra också är ledsna.

Jag menar, jag vet att många sörjer barnens pappa, att många är ledsna för att han är borta. Men barn behöver SE att andra är ledsna. De behövde SE människorna i kyrkan. de behövde SE att någon besökt hans grav.

Som vuxen så vet jag också att den vi förlorat inte ligger på Hanebo kyrkogård, och jag kan känna mej nära den personen ändå.

Men för barnen är det annorlunda. Just nu är det viktigt att veta vart han är. Det har varit många frågor under de senaste tio veckorna om just det. Vart är han nu? 

Nu vet de. De vet att han finns på plats nr XX på kyrkogården. De vet att det finns ett vitt träkors där det står hans namn, där de kan lägga en blomma och prata en stund. Där de praktiskt kan SE att någon annan brydde sej om deras pappa och tände ett ljus för honom.

För i torsdags fick han komma dit. Exakt tio veckor efter att polisen kom och lämnade beskedet om att det förmodligen var han som sprungit framför tåget så fick han en sista vila på kyrkogården.

Det var en jättefin stund. I torsdags alltså. Vi var inte många, det var bara vi mammor, barnen, hans sambo och prästen som hade hand om begravningen.

Väntan bakom kyrkan

Prästen hade gjort så fint inne i sakristian, där han placerat urnan på ett bord och tänt ljus omkring. Vi fick gå in själva och hämta urnan, så yngsta dottern tog den i sin famn och vi promenerade ner till graven som flickorna valt ut några dagar tidigare.

Dottern fick även sänka ner den i graven.

Prästen Peråke pratade om vart man kunde minnas deras pappa och han pratade om att deras pappa mådde bra och att han har frid nu. Han påminde oss om det han pratade om på begravningen och det kändes bra.

                                       

När kistan var nedsänkt stod vi där alla sju, alldeles tysta. Tid till eftertanke. Några tårar föll. Barnen lade ner varsina rosor. Sambon lade ner en blomma och tände ett ljus.

Det kändes bra. Jag tror vi alla kände oss nöjda och tillfreds. Nu vet barnen vart han är.

Jag tror även deras pappa är nöjd. För vi tror (vi mammor och sambo) att det var det han ville göra för oss/barnen. Han ville att vi skulle veta vart han var. Att vi inte skulle behöva bekymra oss om honom. Vi tror att han gjorde det han gjorde för de han älskade mest.

Nu får han vila här. Bakom kyrkan i Hanebo, dit barnen kan gå och "hälsa på " så länge de känner att de behöver det.

Det är inte så långt från busshållplatsen, så sambon kan ta sej hit och hälsa på också. Och jag tror han hade gillat den här platsen med utsikt över vattnet. 

Till våren kommer han också att få en sten med sitt namn på. En sten i form av ett hjärta som hans döttrar valt ut.

På kvällen fick jag ett sms från lillasysterns mamma. Hon skrev : "Vad fint det var idag. Han har det bra nu. Vilka fina barn vi har"

Så rätt hon har......