Är jag stigmatiserad?

Termen "stigma" skapades av de gamla grekerna och betecknar

"kroppsliga tecken avsedda att påvisa någonting ovanligt eller nedsättande i en persons moraliska status. Tecknen skars in eller brändes in i kroppen och gav tydligt vid handen att bäraren var slav, brottsling eller förrädare, en utstött person, en rituellt pestsmittad, en som man måste undvika, speciellt på offentliga platser." (Goffman. E. Stigma)

I dagens samhälle använder vi kanske inte begreppet så drastiskt. Vi brukar mer använda det för att beskriva människor som "upplevs som oförenliga med vårt mönster för hur en viss typ av individ bör vara"

Jag har alltid tänkt, då jag hört uttrycket "stigmatiserad", att det handlar om t.ex funktionshindrade. Hörsel eller synskadade är solklara exempel på stigmatiserade grupper i min tidigare mer outvecklade hjärna. Dock har jag vidgat vyerna lite då jag läst mera. Häromdagen slog det mej: Stigmatiserad, det är ju exakt som jag känner mej ibland.

Jag tillhör den exklusiva skara vars stigma är : Singel och nöjd. Visst, det finns massor av singlar. Massor av ensamstående föräldrar. (En del kallar till och med ensamstående mammor ett växande socialt problem, där jag inte överrens, men det är ämne för ett eget inlägg). Det finns hur många "matchmakingsighter" på nätet, kontaktannonserna finns överallt. Men, den lilla grupp singlar som är nöjda med att vara singel är inte alls stor. Det är liksom inte det "normala" i samhället. Det är inte mönstret för hur en viss individ (människan) bör vara.

Min stigmatisering märks ofta, mycket oftare än man kan tro. Den första, solklara situationen är festerna. De blir man bara bjuden på om det är mest singlar. Är det för många par med på festen blir man utanför. En del försöker dölja det med ursäkter som : Men det är ju synd om singeln då, för då kommer ju den att känna sej så utanför. Nej, kära vänner, så är det inte. Är man singel och nöjd har man inga problem med andra kära och lyckliga par, för jag kan glädjas åt deras lycka och ha roligt ändå (utan att vara avundsjuk). Jag är inte heller på festen för att ragga upp någon man, speciellt inte någon annans man, vilket många kvinnor också tycks tro. Men som sagt var, såna fester blir inte vi singlar bjudna på.

En annan, mycket mera irriterande situation, är när omgivningen tror att bara för att man levt ensam i tre år så behöver man en ny man. Jag har träffat massor av människor som jag pratat om min sociala situation med och jag har verkligen känt att de förstått hur jag menat med vad jag tycker om att leva själv. Veckan efter ringer de och säger: "Du Anna, jag har hittat en perfekt karl till dej!"

Skulle jag nämna någon ny trevlig bekantskap som jag gjort och det skulle råka vara en fascinerande man så kan man sätta en slant på att det direkt kommer : "Men vad roligt, honom kan du väl slå för". 

Nu menar jag inte att dessa välmenande människor som "letar" ny karl till mej är korkade på något sätt, eller att de vill mej illa. Däremot menar jag att det är ett klart bevis på stigmatisering. Det är ju inte normalt för en människa att vilja vara ensam, alltså måste situationen rättas till. Det är jobbigt att ha någon i gruppen som inte är som resten av gruppen. En helt normal psykosocial betingelse.

Inom socialpsykologin talar man också om olika rollteorier. De kan vara både tillskrivna (t.ex kön) och förvärvade.(t.ex yrke)

Rollerna förändras under livet. Ta mina tillskrivna t.ex: Jag är född till kvinna. Jag är mamma, storasyster, dotter, faster, moster osv....jag har inte gjort något alls för att förvärva dem, de har bara "blivit"

Det är upp till mej hur jag vill vara i rollerna. Personligen vill jag vara en trevlig kvinna, bra mamma, suverän syster, ansvarsfull dotter, världens bästa faster/moster. De rollerna förvärvar jag.

Jag har haft en massa andra roller under åren också. En massa förvärvade roller: Jag har varit flickvän, sambo, fru, bonusmamma, karlraggare, söndagsskolelärare. Många av de rollerna har även gett mej rollen som deprimerade Anna, Ledsna Anna, Arga Anna, MagkatarrAnna, Anna med värk i kroppen, sönderstressade Anna. De rollerna är inge bra. För de rollerna gör att jag inte blir en bra flickvän, sambo, fru, bonusmamma, karlraggare eller söndagsskolelärare.

Så jag har kommit fram till att för att vara en bra Anna så måste jag vara bekväm i en roll som jag förvärvat mej själv. Jag tror jag har format den rollen rätt bra åt mej. Den innebär i stora drag att jag försöker vara en människa jag trivs med. Och den människan trivs bäst att bo själv med sina barn. Den människan älskar att gå på fester, att möta nya människor utan att leta nån ny man. Den människan trivs hemma framför datorn, med böckerna, i stallet, på gräsmattan, på styrelsemötet, på högskolan. Hon älskar bra filmer, romantiska böcker, böcker i socialpsykologi, bra musik i lurarna.

Den människan är egoistisk ibland, osocial ibland, skriker åt ungarna ibland, skiter i att städa ibland, skjuter upp alldeles för mycket till sista sekunden ibland. 

Men den människan mår alldeles förträffligt bra. Magkatarren finns inte längre, värken i kroppen kommer nästan aldrig, deprimerad är bara ett ord numera.

När man tänker närmare på det så trivs jag väldigt bra med att vara stigmatiserad.

Jag och mej själv.

Innan någon läser första raderna i detta blogginlägg och blir ilsken och slutar läsa så vill jag klargöra några saker: 

 

Jag tror på äktenskapet, jag tror att man ska kämpa för sitt förhållande och jag är övertygad om att det är alldeles för lätt att bara ge upp. Det är inte dessa relationer jag skriver om. 

Jag är också en romantiker som tror på kärleken. Jag är jätteglad över de människor som hittar varandra i en öm livslång kärlek med givande och tagande. Bara för att jag inte haft en sådan relation personligen betyder det inte att jag inte tror att de finns. 

 

I går kväll satt jag och en väninna och pratade karlar. Det är inte första gången hon och jag avhandlar det ämnet. Det är heller inte första gången hon är upprörd över "sin karslok" heller. Det är inte ens första gången som hon ringer under dagen och ber att få sova över eftersom hon behöver komma ifrån. Och jag tar gärna emot henne, för man behöver få en fristad ibland. Varför jag vet det? Jo, för jag har behövt det också, tidigare alltså. Före för tre år sedan. Fristaden jag hade ofta då var ovannämnda väninna. Jag har suttit hos henne många gånger och öst ur mej över "karlslokar" och hon har fått vara mitt stora stöd. 

Eftersom en av de två "karlslokar" jag bor med numera, var sjuk inatt, så har jag sovit lite dåligt. Man gör lätt det när en hund mår dåligt och springer fram och tillbaka och gnäller. När jag är trött börjar jag fundera en hel massa och för en gångs skull har nattens funderingar fått mej att må bra och känna mej lugn, glad och harmonisk. 

För jag har funderat på det där med "karlslokar" 

Jag har träffat så många kvinnor de senaste tre åren som har såna. (Nu menar jag inte de stora antalet väldigt trevliga män alltså. För såna finns också. De männen som älskar sina kvinnor, är ett stort stöd för den, tar hand om barnen, köper blommor, ger dem sovmornar.) 

De männen menar jag inte. Utan jag menar dem som vi "andra" blir förälskade i.  

Jag har som sagt träffat många såna kvinnor. Som lever i ett urtaskigt förhållande. Som kämpar och kämpar och tror att det ska bli bättre. Kvinnor som har levt på det viset i 30 år! Med en man som inte vill, som inte försöker.... 

Och kvinnan stannar kvar. Hon mår inte bra, men hon stannar för : "Barnen behöver ju en pappa" eller "Jag klarar mej inte ekonomiskt utan honom" eller bara för att hon inte "orkar" bryta upp.  

Min fråga är, Vem vinner på det? 

Barnen? Nej! Jag tror att barnen är de största förlorarna av alla. De har en pappa som inte respekterar deras mamma. De har en mamma som för det mesta mår dåligt. En mamma som mår dåligt är ingen större trygghet alls. Är det dessutom droger och våld inblandat kan de känna ständig rädsla och oro. 

Kvinnorna? Nej! Jag har träffat bittra kvinnor som skyller allt på "den andre". Det är hans fel att det är så här. Jag har träffat sjuka kvinnor som antingen har ständig magkatarr eller värk i kroppen. "Lyckopiller" är den ständiga följeslagaren, annars fungerar man inte för man mår ju så dåligt. Det finns ju också kvinnorna som bara är arga och olyckliga. De skyller ofta på jobbet och blir sjukskriven, för jobbet är det enda man kan sjukskrivas ifrån. Inte en jobbig hemsituation. 

Männen? Nej! De kan bara inte vinna på det, för alla är ju förlorare redan. 

Till er kvinnor vill jag säga: TA KONTROLL! 

 

Jag har varit de här kvinnorna. Det vill jag aldrig mera bli. Och jag behöver inte bli det. 

Argumenten för att stanna då? 

 

"Barnen behöver en pappa" Ja, det är klart att de behöver en pappa, men på bekostnad av vad som helst? De behöver inte en pappa som inte finns där. De behöver inte en pappa som behandlar deras mamma illa. Risken tror jag är stor att barnen också behandlar sina mammor illa, eftersom de har du ju lärt sej hemma. Barnen kan ju faktiskt ha en relation med sin pappa utan att han lever med deras mamma. 

 

"Jag klarar mej inte ekonomiskt utan honom" Nähä, säger vem? Vet du att som ensamstående förälder kan du få underhåll, bidragsförskott, bostadsbidrag. Som småbarnsförälder finns det ett stort skyddsnät från samhället (än så länge i allafall). Det finns massor av saker man tror att man behöver som är helt onödiga. Gott mående måste, i min värld, vara bättre än att äga en massa prylar. 

 

"Jag orkar inte bryta upp" Nähä, men gör inte det då. Men sluta må dåligt då. Gnäll inte, utnyttja inte sjukvården. Skyll inte på andra. Du har valt det själv. 

 

Nästa månad är det tre år sedan min senaste relation avslutades. Jag tror jag ärligt kan säga att det varit de bästa tre åren i mitt liv. Inte de lättaste, men de bästa. 

Ekonomin är skral, speciellt efter att ha levt fyra höstmånader utan studielån. Men jag har bestämt mej för att inte må så dåligt över att jag har världens bästa föräldrar och syskon som hjälper mej, för jag kommer att kunna ge igen med råge sedan när jag är klar med min utbildning. Dessutom är jag skitbra som barnvakt. 

Jag har varit ensam när det varit jobbigt med barnen, men å andra sidan har det inte varit jobbigt för barnen för att jag har haft den jobbigt med en "karlslok" och eftersom barnen är mitt största ansvar här i livet så känner jag mej ändå som en vinnare. För det är vad jag är, en vinnare. 

Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Jag behöver inte vänta med en knut i magen på att en man ska komma hem och vara på dåligt humör. Vill jag gå omkring i morgonrock hela dagen så gör jag det. Vill jag gå och sova klockan åtta på kvällen så gör jag det, för jag behöver inte vara social mot någon. Jo, ungarna förstås,  med de är 13 och 14 år. Hur social tror ni de vill vara med en töntig mamma? Och de vet ju var jag finns. Jag är "väckningsbar"  

 

Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan familj än min och eftersom jag har en fantastisk familj, med föräldrar och syskon som har lärt sej att acceptera att jag inte alltid "är med" så fungerar det utmärkt. Jag behöver inte klä mej vettigt för att åka på svärmors 70-års kalas och bli nedlåtande behandlad av hela den släkten (inte bara av min man) 

 

Ja ja, jag vet, jag är en vidrigt egoistisk kärring ibland. Men det får jag vara. Det har jag rätt att vara. För jag har valt att må bra. Och jag mår bra av att leva själv med mina barn. 

Visserligen är det trixigt ibland och jag behöver ofta hjälp (inte bara ekonomiskt alltså) utan praktiskt. Men jag börjar lära mej att det inte är farligt att be om hjälp. Det känns skönt. Och det jag inte klara av och inte vill ha hjälp till, eller det jag bara inte hinner med. Det blir ogjort. Men det spelar ingen större roll alls, för det finns ingen "karlslok" som kommer och gnäller över det. 

 

Men jag vet att i mångas ögon är jag "konstig" För man kan ju inte vilja leva själv. Nog finns det väl nån karl därute nånstans till mej också. Jo, det finns det säkert, men varför leta? Dyker det upp nån så kan man fundera på det då. Ska jag vara ärlig så tänker jag lite som Rosalie i Twiligt (japp, jag blir inte lycklig utan att få citera en film) "Jag vill sitta med min gråhårige Emmett på verandan och titta på barnbarnen som leker på gräsmattan"  

 

Men det är många år dit än. Under tiden nöjer jag mej med ögongodis. Jag har ett stort hjärta, (och stort hus) så det finns plats för sällskap till ögongodiset....kanske det finns fler kvinnor som vill vara lite "konstiga"  

Ojdå, jag glömde!

Jag har alltid haft väldigt bra minne. Eller ja, jag har ofta glömt saker, alltså saker; objekt. Glömt en påse hos syrran en månad eller så. Glömt jackan i bilen i en vecka. Såna saker. Men annat minns jag. 

Att skriva upp datum för tandläkarbesök, utvecklingssamtal, styrelsemöten med mera har jag inte ens brytt mej om att göra, för jag brukar aldrig glömma sånt. Möjligen har jag behövt kolla om mötet börjar kl 18 eller kl 19. Men dagen har alltid varit självklar. 

 

Nu är jag över 40 år och helt plötsligt fungerar det inte så längre. Det är frustrerande, otroligt frustrerande. Jag har fått väldigt mycket större förståelse för det aggressiva beteende en del dementa åldringar uppvisar när deras minne börjar svikta, för det är HEMSKT. Nu inser jag faktiskt att det inte är alla andra som är dålig på att informera, utan det är jag som har för mycket i skallen. Men det hjälper inte att jag inser det. Det är ÄNDÅ otroligt irriterande. 

 

Jag vet också vad min sviktande närminne beror på (för det hade jag en tenta om för några veckor sen). Det är stressrelaterat. En sån här jobbig stress. Inte en sån stress som kommer av att man är jättestressad och knappt hinner vara hemma nåt, för sån stress är jag van med. Den ger magkatarr och illamående. 

Den här stressen ger hjärnkatarr.  

 

När jag började läsa till socionom i höstas så tänkte jag att : Jo, men jag har pluggat på högskola förr, det funkar. Jag har lätt för att läsa och lätt för att minnas vad jag läst. No problem. 

Vad jag inte hade med i tankarna var vad vi läser. Hittills har vi haft kurser i : Socialt arbete, socialpolitik, forskningsteorier, socialt arbete på mikronivå, makronivå och mesonivå. (mikro=psykologi, makro=samhällsvetenskap, meso=socialpsykologi). Vi läser om alla "hur" och "varför" och "kanske" och "om". Det finns nästan aldrig några rätt eller fel, utan det mesta handlar om tolkningar. 

Det här medför också en hel del funderingar om vem man är som person själv. Vad vill jag? Vad tänker jag? 

 

Nåt annat jag inte tänkt på var att de flesta kurserna är 7.5 poängare, dvs man läser 5 böcker på 5 veckor, har föreläsningar 1-2 gånger i veckan, ett grupparbete som ska redovisas i ett seminarium inom fyra veckor och hela kursen avslutas med en 5 timmar lång salstentamen.  

Lägg sen till alla dessa böcker i djupa ämnen utan vare sej rätt eller fel som man ska förstå och kunna uttrycka i egna ord var femte vecka. 

 

Jag tänkte inte heller riktigt på att resten av livet fortsätter som vanligt. Räkningarna flödar ner i postlådan, ungarna ska ha uppmärksamhet, det är utvecklingssamtal, föräldramöten. Har man en son som har lite för skoj i skolan så får man räkna med en hel del massa extra möten och telefonsamtal. En dotter som är 18 ska övningsköra, skjutsas, ta studenten.  

 

Samhällsintresset är ju stort hos mej också. Föreningslivet i Segersta blomstrar. Jag sitter i två styrelser här i bygden, är sekreterare i en av dem. Det innebär en massa möten och en massa "komihåg" och en hel del skrivande. 

 

Kort sagt. Minnesbanken är full! Finns inte utrymme för nåt. Senaste månaden har jag glömt två styrelsemöten, fyra räkningar, betalat en räkning för mycket, tappat bort fyra protokoll, glömt att hämta en unge i skolan, glömt en föreläsning. Glömt hunden ute i stallet två gånger. 

 

En del saker kommer jag dock i håg utan problem: 

Jag kan rabbla upp mina föräldrars, syskons och syskonbarns (drygt 20 st) födelsedagar utan större problem. Jag åt tårta på Ashtons födelsedag, jag vet när KStew fyller år. Jag minns repliker i massor av filmer och jag kommer ihåg vad man sjöng för psalm på min minsta brors barnvälsignelse. 

Jag tror att anledningen till att jag minns sånt är att det inte kräver någonting av "mej" för att minnas sånt. (Förresten så fyller RPatz år den 13 maj kom jag just ihåg).  

 

Jag tror att jag kommer att få leva med detta ett tag till, så jag får väl acceptera att jag måste lära mej hitta nya sätt att klara av det. Programmera telefonen full med olika larm om alla möten. Komma ihåg att skriva upp allt i kalendern som hänger på väggen. Problemet är bara att glömmer bort att göra det..... 

 

Annars får jag väl lägga över ansvaret på andra: Ni som ska ha nåt möte med mej. RING en timme före, risken är stor att jag har glömt bort. 

 

Däremot kommer jag säkerligen ihåg vilket datum ni fyller år.... 

Feg personlighet med stora drömmar

Jag får ofta höra att "Men du är ju så tuff, du klarar ju allt och är inte rädd för att ta itu med nya saker"  

Det kan jag upplysa om redan nu att det är stor fet lögn. 

Visst, jag kan bygga en kaninbur, byta däck på bilen, laga en punktering på cykeln och sådana saker. Jag klarar även sånt jag "måste". Tala med myndigheter, kräva en massa i skolan, åka på cuper i okända städer mm...Men det är ju sånt jag måste göra, för det finns ju ingen annan som gör det. 

Men ofta är jag bara en liten feg skit. Alla nya situationer är skrämmande. Det var skrämmande att börja en ny utbildning på högskolan. Magen pirrade på väg in i föreläsningssalen första dagen och tankarna svärmade i huvudet i stil med "Hur katten ska jag klara av detta?" 

Senaste dygnet har jag fått en massa insikter om hur feg jag egentligen är. Jag ska försöka beskriva: 

Vi hade grupphandledning igår. Grupphandledning innebär att vår "mentor" kommer upp till Bollnäs och träffar oss i Bollnäs grupp 1 för att prata om det pågående grupparbetet i allmänhet och oss som studenter i synnerhet. 

Vi har ju avverkat nästan två terminer på socionomprogrammet nu och det är bara ett år kvar till vi ska ut på vår fyramånderspraktik, så naturligtvis kom det upp i samtalet. Vår handledare säger då att: Världen är stor, passa på att praktisera utomlands. Vi har studenter i Indien, Nya Zeeland och USA (bland annat). 

Min omedelbara respons blev då: Jaja, jag har ju barn i yngre tonåren, det är ju bara att glömma. Då tittade "mentorn" på mej och sa: Vi har flera som tagit med sej familjen utomlands. Det är du själv som sätter dina gränser. 

Sedan dess har mina tankar snurrat kring detta. Oj, vad rätt hon har. Det är ju så det är. Jag, i min fega hjärna, sätter upp massor av gränser för mej själv. 

Så här: 

Jag har en "dröm" om att åka till New York på nyår. Ok, jag tjatar om det, men underförstått har min hjärna alltid sagt att "Det är en dröm, jag kommer aldrig ha råd, jag är för feg för att åka själv, det är en utopi, kommer aldrig att inträffa. 

En annan vision som jag har är att via DNA Foundation få komma i kontakt med ett projekt som arbetar med att fånga upp fattiga ungdomar i riskzonen för sexuellt utnyttjande, men hjälp av idrott. Detta projekt finns inte i Sverige, mest pga att vi inte har så stora problem med fattigdom och hemlöshet (än så länge). Men just kombinationen problemungdom/idrott intresserar mej. Erfarenheten av arbetet med detta går dock inte att få här hemma. 

Om ett år har jag chansen att förverkliga mina drömmar,så hur gör min hjärna med det? 

1. Jag kan ju inte åka bort i ett halvår! Jo, men det kan jag ju. Jag har en tjugoåring med körkort vid det laget, nog fixar hon djuren därhemma, även om hon har jobb. Hunden kan bo hos mormor och morfar. 

2. Jag kan ju inte lämna de yngre ungarna hemma! Nähä...det kan jag ju inte. Men jag kan ju ta dem med. Antingen går de i skolan där en termin, eller så försöker jag åka på sommarlovet och undervisar dem själv nån månad med hjälp av skolan här hemma. 

3. Jag kan ju inte lämna dem ensam på dagarna i USA medan jag praktiserar! Nähä...och vad gör andra 14 och 15 åringar då. Dagis? Mina barn talar engelska och ingen av dem är dum i skallen. Vi kommer på en lösning. 

4. Jag har inte råd! Högskolan har fonder där man får 20000 kr för omkostnader, CSN utgår som vanligt och Sverige är fulla av fonder som man kan söka olika stipendier ifrån. Bostaden kostar lika mycket om vi är tre som om jag är ensam. 

5. Jag har aldrig ens flygit utomlands, vet ju knappt hur en flygplats fungerar! Nähä...men mina barn har gjort det. Flera gånger dessutom. De vet hur det fungerar på flygplatserna i England, på Cypern och på Teneriffa. De är inte oroliga, så det löser sej. 

6. Oj, så besvärligt att få kontakt med praktikvärdar! Det är ju därför vi har internet. Finns massor av kontaktuppgifter där. Är man bara lite envis, så nog sjutton ska det fixa sej. Högskolan hjälper faktiskt också till en hel del. Förmodligen skulle den potentielle praktikvärden tycka det var jätteroligt med en svensk socialarbetarstudent också, så de skulle hjälpa till med många praktiska detaljer. 

Så här funderar jag alltså fram och tillbaka. Jag har pratat med ungarna, de är lyriska. De tycker det skulle vara urhäftigt med ett halvår (minst) i USA. Tänk, vi kanske blir kvar där. Får fast arbete. Största jäntan kommer över och hälsar på, hittar sin drömranch och blir kvar. Jag hittar en karl (Gärna en av grundarna till DNA Foundation) och blir kvar och arbetar som socialarbetare i LA. Ungarna studerar till läkare och blir mycket berömda hjärkirurger. 

Och....jag kommer att flyga över till New York på nyårsafton för att stå på Times Square och se kulan falla.... 

Om....kanske.... 

Vad är jag för mamma?

När jag var yngre drömde jag om måååånga barn. Jag skulle ha massor av ungar som skulle ha jätteroligt tillsammans och jag skulle vara en mycket lyckligt hemmafru. 

Om inte annat så har jag i allafall lärt mej att livet inte alltid blir som man tänkt sej. Jag har tre barn och kan inte för mitt liv tänka mej flera. Jag började jobba när första barnet var sju månader för jag stod inte ut med att vara hemma hela dagarna. När andra barnet kommit så hann jag inte ens fundera på jobb eftersom nästa barn är född 13 månader senare. När sista barnet väl kommit ut kunde jag knappt bärga mej tills jag fick börja plugga. Missförstå mej inte nu. Jag är galen i mina barn, kan göra en hel massa för att de ska må bra. Det var bara det att de skulle inte ha mått bra om jag varit hemma, eftersom jag vantrivdes med det. Att vara hemma alltså, inte med barnen. 

  

För två år sen flyttade vi från en trång lägenhet till ett jättehus. Vi, det var alltså en mamma med sambo och tre barn. Vi hade även massor av plats för de fyra bonusbarnen om de ville komma på besök. 

Men livet blir ju som sagt var inte alltid som man tänkt sej. Sambon flyttade (och tyvärr, med honom även "bonusbarnen") Äldsta dottern började på internatskola så kvar blev mamman och två barn. I nio rum och kök! Det har gjort mej lite deprimerad emellanåt. 

Men en bra sak som kommer av att vi har så stort är att barnen kan alltid ta hem kompisar. Vilket i och för sej inte är så kul, när det dräller in ungar efter skolan och alla är hungriga, men skitsamma. Att ha ungarnas kompisar här hemma är kul! (för det mesta) Jag är jätteglad över att ungarnas kompisar vill vara här och framför allt så är jag glad och stolt över att mina barn vill dela dem med mej. För jag VILL vara en mamma som mina barn törs släppa i närheten av sina vänner. 

 

Det här har jag gått och grunnat på en hel massa idag. Det här med hur man är inför sina barns kompisar alltså. Jag träffar ju barnens kompisar en hel del och framför allt lyssnar jag på dem en hel del och hör ofta hur de beskriver olika föräldrar. Så jag har lärt mej hur jag INTE vill vara: 

  

1.  Jag vill inte vara "skithäftig" och skämta med ungdomarna på ett heltöntigt pinsamt sätt. 

2.  Jag vill inte vara en misstänksam mamma som tror att ungarna drogar så fort de är lite trötta       eller har jobbigt i skolan. 

3.  Jag vill inte vara en "mammig" mamma. Dvs kolla vad ungarna gör hela tiden. 

4.  Jag vill inte vara en mamma som "lägger sej i" Dvs kommer med åsikter om ungarna eller deras kompisar inför hela kompisgänget. 

5.   Jag vill inte vara en mamma som följer sina barn till skolan och tror att jag är en jättebra mamma om jag avsätter några timmar i månaden på att följa med på ungarnas lektioner. 

 

Idag stod jag och pratade med min presumtive måg och han så något mycket klokt. "Jag försöker att bara vara mej själv och det tycker jag verkar lyckas bäst" 

 

Det är den mamman jag vill vara. Den mamman som är mej själv. Den mamman som "tycker om"  

Jag struntar i hur kompisarnas ungar ser på mej, för jag vill inte spela någon mammaroll. Däremot "tycker jag om". Mina barn har de mest underbara kompisar ska ni veta. Jag älskar att ha dem här, jag blir jättelycklig när de vill vara vän med mej på facebook. Jag blir stoltare än stoltast när de ropar HEJ ANNA ute på byn. Jag gillar att bara vara i närheten av dem.  

Jag har haft förmånen att få följa med på alla barnens skolresor. Det har jag gjort, inte för att visa vad duktig förälder jag är, utan för att jag tycker att det är skitkul.  

Jag vet vilka klasskompisar mina barn har, jag tror jag känner igen de flesta i både sjuan och 5/6:an och det är jag STOLT över.  

 

Som sagt var, jag älskar att sitta och lyssna på dem, skämta med dem och prata med dem. Men jag har en regel som jag försöker följa. Det är på DERAS villkor.  

Att gå fram till min äldsta dotters kompisar när de står på konsumparkeringen är totalförbjudet (utom vid nödläge förstås). Det är min dotters kompisar, inte mina. 

Jag är ofta på Kilafors skola av olika anledningar och när man ska till personalutrymmena där så går man automatiskt genom uppehållsrummet där min son ofta håller till. Det är hans territorium. Jag hejar, men inte mera. Vill han eller hans kompisar något får de stoppa mej. Jag tränger mej inte på. 

Yngsta dottern hänger ofta med sina kompisar nere vid Svempas, så jag kommer ofta förbi när jag ska in och handla. Samma sak där. Deras territorium! 

 

Däremot tror jag att de vet att de KAN alltid ropa på mej, de får komma och prata med mej.  

 

Jag har också märkt följande:  

När jag parkerar bilen utanför Kilafors skola och går mot entren så kan det knacka på fönstret på övervåningen. Där står några av sonens kompisar och vinkar för fullt. 

När jag är på Konsum och handlar så kommer äldsta dotterns kompisar fram och hejar. 

När jag ska gå in på Svempas så kommer yngsta dotterns kompisar och berättar nåt roligt som hänt under dagen. 

 

Å vet ni vad jag har gjort idag? Jo....jag har druckit kaffe med äldsta dotterns pojkvän och en kompis till dem och yngsta dotterns kompis har talat om att jag hade gjort jättegoda pannkakor. 

I morgon ska jag skjutsa sonen och en av hans kompisar på innebandyträning. Det vet jag av erfarenhet att blir jätteskoj. Det är då jag får reda på allt som händer på Kilafors skola. Vem som är kär i vem, vem som hatar vem och hur en 14 årig kille ser på det här med tjejer..... 

 

Ett av mina primära mammamål: Måtte mina barn aldrig skämmas för mej! 

Tentaveckor...

När jag var lite yngre än vad jag är nu, (typ för en par år sen när jag pluggade in gymnasiet) hade jag inga problem inför prov och dylika pressande situationer. Jag läste det jag skulle, begrep det jag behövde och klarade av det jag måste utan större ansträngning.  

Men...de senaste åren har nåt hänt.  

Nu finns det säkert människor därute i världen som vill påpeka att jag nått 40+, men det låter så deprimerande så det vill jag inte alls höra talas om. Jag försöker tänka i banorna; har genomgått en massa gruppterapi för medberoende, har flera barn, större hus osv.....åldersmässigt är jag fortfarande bara 25.  

Hur påverkas mitt liv nu av detta? Jo..... 

 De senaste två fredagarna har jag haft Tentor. Förra fredagen en omtenta i "Socialt arbete på makronivå" Det är då man relaterar till filmer som "In time", alltså man klurar kring det kapitalistisk samhället och läsar på om klassiska samhällsanalytiker som Weber och Marx. Mycket intressant, mycket att skriva om. 

 I fredags hade jag en en tenta i "Socialt arbete på mikronivå". Det är då man pratar individer och analyserar filmer som "Personal Effects" och "Remember Me" Ren och skär psykologi. 

Det ämnet handlar mycket om stress och jag har nu konstaterat att hela jag handlar om stress under tentaveckorna. Mycket lättbegripligt alltså. 

Jag tänker härmed beskriva några olika stressymptom min familj får leva med de här veckorna: 

 Kognitiva stressymptom:  

Problem att minnas: Släppte jag ut hästarna i morse? Ska verkligen osten stå i ugnen? Jaså, är det påsk snart? 

Konstant oroande: Har jag knäppt av plattan? Har huset brunnit ner när jag kommer hem? Kommer jag att klara högskolepoängen denna vår? 

Ängslig eller tankeflykt: "Usch vad allt känns jobbigt, jag tittar på en film istället så slipper jag tänka på tentan." 

 Emotionella stressymptom:  

Ha ständigt dåligt humör: "Eländiga ungar, att de alltid ska störa" "Förbaskade hästar" "Det är ta mej katten fel på hela samhället" (De här veckorna vill mina barn byta ut sin mamma) 

Irritabilitet eller kort temperament: "Hittar inte ceratet, lika bra att kasta det jag har i handen med full kraft i golvet"  

Känna en oförmåga att slappna av: "Sova är överskattat, tre timmar per natt borde räcka" 

Känsla av ensamhet och isolering: "Det är jättesynd om mej som är ensam i världen som har det så här, oj, telefonen ringer, NEJ, jag vill inte prata med någon" 

 

Fysiska stressymptom: 

Känna värk och smärta: "Att jag ska ha så förbenat ont i skallen varje dag då?" 

En känsla av illamående, yrsel; "Mat är överskattat, räcker väl med godis och kaffe va?" "Illamåendet kan man väl förklara med för mycket kaffe och för lite sömn" 

Frekventa förkylningar: "Jaha....ont i halsen idag IGEN" 

Förlust av sexualdrift: "Öhhh...." 

 Beteendestressymptom:  

Att äta mer eller mindre än vad vi brukar: "Vadå mat? Det finns ju kaffe" 

Sova för mycket eller för lite: "Som sagt var, sova är överskattat" 

Isolera dig själv från andra människor: "Eländiga telefon att ringa hela tiden, tur det finns ljudlöst" "Äh, om jag kör in bilen i garaget vet ingen att jag är hemma" 

Förhala eller försummas ansvar: "Tvätten springer ingenstans än" "Räkningarna kan jag väl betala nästa månad?" 

 

Sådär ja. Nu har jag berättat om hur vi har det varje vecka när jag ska ha tenta på fredagen. Tycker synd om mina barn. Faktiskt. 

Fast jag tycker synd om mej också. Faktiskt. För när jag hade tentan i fredags, så kom just den här frågan upp, den jag nyss beskrivit alltså. Om de olika stressymptomen. 

 

Jag var så stressad så jag kom inte på ett enda......