Gravida kärringar och annat man kan reta upp sej på en natt när man har svårt att sova.

I natt har jag haft hosta. När man har hosta kan det vara lite svårt att sova. Lägger man dessutom till lite nästäppa och värk i kroppen så blir natten som gjord för att ligga vaken och reta upp sej på saker.
Så det har jag gjort i natt. Och jag kom fram till följande: JAG ÄR SÅ FÖRBENAT LESS PÅ GRAVIDA KVINNOR
För att förtydliga mej så är det inte ALLA gravida kvinnor jag är less på. Det finns massor av gravida och nyförlösta som jag tycker jättemycket om och jag är jätteglad över att de ska få/har fått tillökning i familjen.
Jag bara funderar över när graviditet blev en sjukdom och/eller ett stort funktionshinder?

Jag menar inte att det kvinnan ska jobba till värkarna börjar och sen sätta barnet på ryggen och fortsätta jobba, absolut inte. Men när blev det kutym att kvinnor i tjugoårsåldern som väntar första barnet  är sjukskriven för allehanda graviditetskrämpor?
När blev det naturligt för unga människor att ständigt klaga över alla dessa krämpor? Nuförtiden verkar det som om alla har ständigt illamående, överaktiva barn, ryggvärk och foglossningar från dag ett.
Naturligtvis kan man må illa. Jag har träffat på gravida som blivit undernärda för de inte fått behålla någon som helst mat och därför blivit inlagda på sjukhus. Sånt kan tyvärr inträffa. Men att höra gravida ideligen beklaga sej över att de inte klarar att dricka kaffe för då mår de illa, det gör mej ärligt talat spysjuk själv.
Okej om man inte kan dricka kaffe (jag kunde inte heller det under en stor del av min första graviditet), men låt bli att dricka kaffe då!! Tjata inte om hur förbenat illa du mår. Det är naturligt, inget omgivningen vill höra om hela tiden.

Foglossningar då? Jo, det finns kvinnor som får fruktansvärda foglossningar, men väldigt sällan vid första graviditeten. När någon vid fjärde graviditeten inte kan gå utan kryckor, och de sista månaderna inte klarar av att gå i trappor och köra bil. DÅ snackar vi foglossning.
När man är gravid så förbereder sej bäckenet för förlossningen, det är naturligt. Det gör också att höfterna och bäckenet ömmar, alltså kan man uppleva det ganska jobbigt. Men foglossning, det är något helt annat. 
Min syster hade foglossningar. Rejäla såna. Hörde man henne klaga ofta? Inte speciellt. Hon behövde ofta hjälp och hon var ofta ledsen för att hon inte klarade sej själv, men klagade gjorde hon inte ofta. Däremot längtade hon efter att barnet skulle komma ut för då visste hon att det onda skulle gå över.
 Så, när en kvinna kommer till mej och klagar när hon är i sjunde månaden med första barnet över att det är SÅ FRUKTANSVÄRT JOBBIGT att vara gravid för hon har så otroligt ont (dvs, naturligt ömmande höfter och ömmande rygg framkallat av att man står mycket) då får man ingen empati av mej.

Ont i ryggen? Klart som tusan att man kan få ont i ryggen. Oftast går man upp mellan 10 och 25 kg i vikt, det är klart att det känns i ryggen. Man får tänka sej för helt enkelt. Det är kanske dumt att stå stilla länge eller att sitta i samma ställning hela tiden. Men rör man sej ofta och försöker avlasta ryggen så mycket som möjligt så är det hanterbart. (För de flesta alltså, naturligtvis finns det undantagsfall)
Det är i normala fall absolut inte en anledning till att (jo, jag har träffat sådana gravida) från vecka 8 i graviditeten, inte kunna bära en matkasse upp för en trapp för "jag är ju gravid"

Hade jag uttryckt dessa åsikter utan att jag själv varit gravid så kan jag mer än väl förstå om folk skulle reta upp sej till vansinne på mej, men nu är det ju faktiskt så att jag genomgått/lidit tre graviditeter själv.
Första gången (1993) var jag konstant trött i 8 veckor, det blev inte heller bättre av att jag fick matförgiftning alldeles i början. Jag hade ömmande höfter och trött rygg de sista månaderna och jag hade svårt att dricka kaffe. Jag hade även väldigt mycket förvärkar från 7:e månaden, men då barnmorskan sa att det var kroppen som tränade inför förlossningen så kändes det ganska okej. Det kändes förresten så pass okej att jag på väg in i åttonde månaden jobbade. Det gick jättebra att mjölka kor med stor mage. Det gick sämre att klyva stora ensilagebalar, men det fick jag hjälp med.
Jag gick också 14 dagar "över tiden". Helt okej två veckor. Jag var otymplig och var trött i ryggen, men....den som väntar på något gott.....
Andra graviditeten var 1997/98. Då mådde jag illa. Usch vad jag mådde illa. Men eftersom vi inte ville att folk skulle veta att jag var gravid så mådde jag illa i tysthet. Det går, jag lovar. (om man inte mår så illa att man inte får behålla någon näring alltså) Och när man vet att illamåendet går över och vad det beror på så känns det lite lättare att uthärda. Illamåendet gick över och under den graviditeten flyttade jag två gånger till och med. Jag lät bli att bära de allra tyngsta sakerna, jag blev trött i ryggen och höfterna ömmade (Ingen foglossning alltså)
Denna gång gick jag bara 12 dagar över tiden.
Tredje graviditeten (1998/99) mådde jag ännu mer illa. Inte blev det bättre av att jag hade en liten bäbis under halvåret heller. Men eftersom vi inte heller denna gång ville berätta så mådde jag illa ganska tyst. Gröna oliver blev min ständiga följeslagare eftersom det var det enda som dämpade illamåendet. Vi flyttade en gång under den här graviditeten också (men inte förrän illamåendet gett med sej)
Dagen för beräknat förlossningsdatum tog jag barnvagnen och gick en halvmil. Ryggen gjorde ont och höfterna ömmade, men eftersom jag inte suttit stilla under graviditeten tidigare, varför göra det nu? Denna gång gick jag bara sex dagar över tiden, så jag anser att yngsta barnet närapå är ett prematurbarn.

Så, kära gravida människor omkring mej: Har ni foglossningar som gör er handikappade (då menar jag riktiga foglossningar), ryggvärk som gör att ni inte kan röra er, kräkningar som gör att ni blir riktigt sjuka, livmoderhalsar som inte håller eller moderkakor som lossnar så kom gärna till mej och beklaga er, jag hjälper gärna till så mycket jag kan, för det måste vara otroligt jobbigt.
Ni andra, ni som är unga och friska i era första graviditeter, kom inte till mej och tala om hur jobbigt allt är. Stå inte framför mej och ändra fastsättningen på foglossningsbandet fyrtio gånger under en kväll och gnäll inte över hur jobbigt det ska bli att gå så i två månader till. Tala inte om för mej och beklaga er över hur ont ryggen gör, hur jobbigt det är att inte kunna dricka kaffe. 
Gläd er istället över hur kroppen förändras och gör sej beredd för att ta emot detta mirakel som ett barn faktiskt är. Jag vet, efter tre barn, att det även är jobbigt att kroppen förändras och att den får bära på extra vikt, men jag lovar: Det går över och ni får en jättefin belöning. Under tiden så kan de flesta gravida kvinnor bära sina egna matkassar, köra sin bil, gå sina promenader och faktiskt njuta av sin kropp i förändring.

Sluta för allt i världen gnälla. Du är inte sjuk, du är gravid....något du själv önskade.

Annas årskrönika del 1

Annas 2012

Vecka 1:
Var inne i en Hugh Grant period, sov dåligt. Läste en kurs på högskolan om vetenskapsteorier och metoder.Fixade en komplettering i kursen i socialpolitik.
Sonen åkte till Uppsala på innebandycup och yngstingen var hos sin farmor. Erland Hagegård hade konsert tillsammans med kyrkokören i Hanebo kyrka, jag var barnvakt. Match på Åsen på trettondagen, 4000 personer i publiken. Pojke dumpades av sin pappa när han spelade dåligt i Uppsala.

Vecka 2:
Obligatoriskt seminarium i Gävle om forskningsmetoder, strulande tåg. Ungarnas skola började igen efter jullovet.
Tittade på Pearl Harbor och funderade över varför tevekanalerna bara sänder "A lot like love" när de finns så många andra bra Kutcherfilmer. Bollnäs förlorade veckans hemmamatch. Sonen spelade innebandy i Forsbacka.

Vecka 3:
Fick godkänt på socialpolitikkursen, systersonen hade vattkoppor. Skaffade Twitterkonto. Mellanbrodern fyllde 36 år, systerdottern fyllde sex år. Det var match på Åsen och jag hade en vecka fylld av Justin Timberlake. Jungfrukusten spöade Skutskär i innebandy och jag hade ont i halsen.

Vecka 4:
Syrran skrev ett fantastiskt bra blogginlägg om att vara lantis i stan. Jag var fortfarande förkyld. Började en ny kurs på högskolan. Per blev attackerad av Björn och min mamma fyllde år.

Vecka 5:
Fokuserade mycket på Marx, Weber och Durkheim......och Justin.  Plöjde även igenom alla "Pirates of the Caribean" -25 grader ute och strömavbrott i tre timmar. Det var bandyVM på teve och sonen följde turneringen....mycket engagerat.

Vecka 6:
Tittade på "New years eve" och drömmer om att fira nyår i New York. Bjöd kurskamraterna på tårta för att fira store lillebrors 37 årsdag (eller om det var Kutchers 34 årsdag) Firade i allafall Kutcher senare i min ensamhet genom att titta på "personal effects"
Bakade chokladcheesecakemuffins och sonen hade hemmamatch i Ljusne.

Vecka 7:
Sonen var sjuk, jag skrev ett blogginlägg om pensionsåldern kontra arbetslösheten. Upptäckte Skillet och hade seminarium i Gävle om Simmel. Bollnäs - Broberg på Åsen, 18 poliser på plats. Får hem en ny häst till stallet som plöjer igenom två eltrådar på tre sekunder.

Vecka 8:
Ungarna var lediga från skolan, jag sysslade med feministiska teorier på högskolan. Sverige fick en arvsprinsessa och jag fick en brorsson. Pappa fyllde ålderspensionär. Mormor skulle ha fyllt 102 år.  Tittade på "Charlie St Cloud" och städade kaninburar.

Vecka 9:
Storjäntan sjuk. Jag var inne i en Johnny Depp period. Derby på Åsen. Alla pigga och friska. Var på bio och såg "Järnladyn" tillsammans med lillasyster.

Vecka 10:
Upptäckte "The naked and famous". Sportlov för barnens del, inte för mamman. Internationella kvinnodagen går av stapeln, firade inte i år heller. Läser psykologi i Gävle och första semifinalmatchen äger rum på Sävstaås.  Skrev ett blogginlägg om fas 3.

Vecka 11:
Skickade in anmälan till sommarkurserna på mitthögskolan.  Styrelsemöte och planering av sommarens fotbollsskola. Nyheten om att Magnus Uggla skulle spela på stadsfesten i Bollnäs släpptes. Rädda barnen släppte årets barnfattigdomsrapport. Hostar och är hes. Villa vann semin.

Vecka 12:
Lagade äntligen bilrutan och bildörren på förarsidan. (Lars lagade, jag betalade) Rösten började komma tillbaka och jag kuggade mej på en tenta. Drömde att Ashton Kutcher köpte mej en bil och funderade över social sammanhållning. Gräddade våfflor till gudstjänstbesökarna i församlingshemmet i Segersta.

Vecka 13:
Betalade fordonsskatten och besiktade bilen (utan anmärkning) Diskuterade föräldraansvar både på bloggen och facebook. Tittade på säsong ett och två av Glee och blev överöst med med blondinskämt av min bilmekaniker. Storjäntan kom hem från en Tallinkryssning med en flaska parfym till mej och sonen lagade kycklinggryta.

Vecka 14:
Började kursen "socialt arbete på mesonivå" i Gävle. Fick godkänt på en omtenta på makronivå. Var på bio och såg "Hunger games". (underbar film) Firade påsk med alla syskon och föräldrar och fick träffa Edmund för första gången. 

Vecka 15:
Sonen fyllde 14 år, jag upptäckte Alexander. Pratade stigmatisering i skolan och drömde om USA. Sonen blev matchens lirare på innebandyn i Iggesund. Pratar sommaraktiviteter med föreningarna i Segersta.

Vecka 16:
Filadelfiaförsamlingen i Arbrå upphör. Fick godkänt på en tenta och letar socialhögskolor i USA. Sonen åkte till Västerås på innebandycup och de börjar promota "Cosmopolis". Hade tjejkväll tillsammans med Tina och Twilight.

Vecka 17:
Bloggar om karlslokar och tittar på Nytorpstreor på studentbal. Byter till sommardäck på bilen. Städer kåken och fixar tårtor. Studerar i Gävle och firar en student hemma. LSK har sitt årsmöte. Minsta lillebror fyller 29.

Vecka 18:
Kungen fyllde år, storjäntan och jag går på "The lucky one" i Gävle. Firar valborg tillsammans med Lisa nere vid församlingshuset. Syrran skriver ett jättebra inlägg om skolan. Hunden äter en stor påse chilinötter. Fixar en tenta. Börjar titta på Greys anatomy...från säsong ett.

Vecka 19:
Börjar en juridikkurs på högskolan. Irriterar mej på regnet och läser i tidningarna om nedläggning av byskolorna. Hembygdsföreningen har årsmöte och det är hockeyVM på teve.

Vecka 20:
Får hem 15 kg köttfärs. Fick 15 säckar med blomjord av mor och far. Bosse kusin fyller 40 och jag köper första bensinen för säsongen till gräsklipparen. "Dark Shadow" visas på bion i Kilafors och jag och Lena är där. Edmund hälsar på och det är hemmapremiär på fotbollsplanen.

Vecka 21:
Yngsta barnet blir tonåring, firade med lagföreläsningar i Gävle. Premiärstartar gräsklipparen. Prinsessan Estelle döps i slottskyrkan, jag ser dopet på teve och gråter. Jag får visslingar efter mej på Kilafors och känner mej speciell. Sigge och Oscar rensar hallonhäcken, jag bloggar om barnens bästa. Firade morsdag. Själv. Ingen annan brydde sej.

Vecka 22:
Mor och far kom och klöv ved åt mej. Eller åtminstone far, tillsammans med sonen. Mor hjälpte mej i trädgården. Segerstas skolungar demonstrerar mot skolnedläggningen. Tittar på "Bel Ami"  Lämnar in en inlämningsuppgift till högskolan.Tittar på "The Vow" som belöning. Försöker lära storjäntan brygga kaffe.

Vecka 23:
Storjäntan jobbar extra på Nytorp, jag måste skjutsa henne. Mycket Arbrå blir det. Det regnar ute och jag har en tenta. Bloggar om Segersta och ordnar fika till Segersta skolas vernissage på hembygdsgården. Vi har dans till Junix på hembygdsgården, en av hästarna smiter och Sigge tar bort tre getingbon från min altan.

Vecka 24:
Sonen cyklar till skolan, jag börjar min kurs i politiskt entrepenörskap. Skolan har sin avslutning på hembygdsgården och jag får värmepumpen servad. Byn arrangerar stormöte om byskolornas framtid och sommarens första riktiga åskväder gör entre. 

Vecka 25:
Sonen, lille lillebror, systerson och far har namnsdag. Storjäntan får äntligen sitt körkort. Handlar lotterivinster till midsommarfirandet. Döttrarna åker på en heldagsresa till Furuvik bekostat av "Ladies circle". Kommunen beslutar att lägga ner Segersta skola. Midsommarfest på hembygdsgården. Lurvpösarna imponerade stort. Kyrkokörens midsommarkonsert på natten. Trolska toner på hembygdsgården. Tog ett fotbad och filade fötterna. Fixade kyrkkaffet till gudstjänsten på hembygdsgården och lämnade in första uppgiften i första sommarkursen.

Vecka 26:
Fotbollsskola hela veckan. Utan bil för det mesta, för den snor storjäntan. Hälsinglands längsta loppis på milleniumbron, tappade bort systersonen. Tenterar policyprocessen och tittar på fotbollen mellan Sverige och Tyskland. 
Bloggar om livet efter 40 och det regnar ute.

Fortsättning följer........

Å jag som inte gillar julen....

Måste erkänna att det här har varit den konstigaste julen jag varit med om på länge. 
Ända sedan min första skilsmässa (1990) har jag tyckt att julen varit lite jobbig. Inte jättejobbig varenda år men ändå inte så där alltigenom underbar.
Det har gått an de jular jag "haft" någon, men de jular jag varit ensam har jag gruvat mej till tusen för.
Nu har jag ju inte varit ensam de jularna heller eftersom jag har barn, syskon, föräldrar, syskonbarn och en hel massa annat löst folk att fira jul med, men jag har alltid avskytt att sitta där ensam kvällen före jul och slå in julklappar. Jag har alltid avskytt julaftonskvällen då alla åkt hem (eller vi kommit hem) och det bara har varit jag och barnen. Barnen har varit små (alltså inte så vidare till sällskap) och de har gått och lagt sej tidigt. Hur kul är det på en skala att sitta där på julaftonskvällen, helt ensam och inte ha någon att ventilera dagen med??
Jaja, jag ska ju inte gnälla, det vet jag, för jag är inte ensam på det viset som alltför många i vårt land är, men ändå....

Men den här julen...........den känns bara underbar.
Jag är fortfarande "ensam", men det är helt okej, för nu har jag valt det själv. Och det är så jag vill ha det.
För det är så jag har tagit mej an den här julen, helt och hållet. Jag har gjort det som jag (och barnen) vill ha den. Inga måsten, inga krav. Bara total avslappning inför ett gäng lediga helgdagar.

Först maten : Jag har köpt en påse potatis, en förpackning köttbullar, julmust, julknäcke och en burk med rödbetssallad. Det är den julmat vi har i skåpen (Jo, vi har annan mat också, men nu pratar jag om det man brukar ha just till julbordet) Ingen sill, ingen skinka, ingen sylta, ingen mimosa, ingen Jansson. Alldeles lagom.

Städningen och pyntandet: Städat har jag gjort, men bara det "vanliga". Jag har inte skurat varenda hylla......
Pyntat har vi också. Det står adventsstakar och hänger julstjärnor i fönstren, jag har julgardiner på de flesta ställen och vi har satt upp de tomtar och ljusstakar vi tyckt att vi hade lust med. Julgranen tog vi in och klädde igår. Ful som stryk är den och glittret hade sprungit bort, men vi beslöt oss för att strunta i det, för huvudsaken är att den lyser upp och att den luktar gott.

Kakorna och godiset: Vi har kokat en dubbelsats med chokladkola, en dubbelsats med knäck och en omgång ischoklad.Sonen ville ha en radiokaka, så det gjorde vi en. Jag ville ha pepparkakshjärtana i köket, så de bakade vi. Barnen har också varit otroligt nyfikna på vad struvjärnet varit för något, så i år tog vi upp en tradition från min barndoms jular att sitta, kvällen före julafton, och göra struvor. Bara för att vi ville. Inte för att vi måste.

Julklapparna: Jag har haft två "måste" klappar. Till brorsdotter Sabina och systerson August. Det var en ren fröjd att handla åt dem. Mina egna barn vet att de inte får dyra julklappar eftersom vi har pratat mycket om att det är trevligare att kunna tanka bilen och äta mat under januari månad också, men jag ordnade i allafall lite grejer som de behövde. De två yngsta har fått sina och de verkade då helt nöjda. Resten av klapparna jag gett har varit ett rent nöje. Såna här saker man bara "ramlar" på i farten och tänker "oj, den här skulle passa perfekt till mamma eller pappa" Sen har jag ju min stickvurm, så i år, för första gången på länge så har väldigt många fått julklappar av sin faster/moster/syster/svägerska. Och det har inte känts som någon börda alls. Och sammanlagt har de julklappar jag utdelat inte ens kommit upp i en sammanlagd kostnad på 800 kronor (mina egna barns julklappar inräknade) Sen är det några i min familj som inte får julklappar av mej, men jag har inte ett dugg dåligt samvete över det, för jag kanske hittar eller stickar den perfekta gåvan nästa jul istället.

Kort sagt, den här julen har jag strukit varenda negativt måste jag nånsin haft och bara gjort det jag verkligen velat själv och allt känns helt perfekt.
Julen började redan kl 21 i går kväll. Då sjöng Hanebo/Segersta kyrkokör in julen i Segersta församlingshus (Det brukar annars alltid vara en julkonsert inne i kyrkan, men då den är stängd för renovering så blev det en tillställning i mindre skala i församlingshuset) För den som inte vet det så kan jag tala om att vår kyrkokör är helt otroligt duktig. Det blev ju inte heller sämre av att körledaren (tillika församlingens kantor, Karin) har sin första lediga julhelg på 15 år, vilket betyder att det var lillasyster som vikarierade. Alltså, inte för att det blev bättre för att Karin var borta (eftersom hon är otroligt duktig) utan snarare för att man som storasyster även blir så otroligt stolt. Det var en stämningsfull och mysig kväll.
När jag kom hem väntade jag till barnen gått och lagt sej (eftersom det är en tradition jag vill ha kvar) innan jag slog in alla julklappar. Det blev dock lite sent eftersom mina barn numera är ganska stora och absolut inte verkar tycka att det är någon som helst idé att krypa till kojs före midnatt när de är lediga. Jag varvade paketinslagningen med diskning och städning av kök (eftersom jag fått för mej att det skulle vara mycket mysigare för min äldsta dotter när hon kom ner i köket kl halvfem på morgonen om det var städat och fint när hon skulle åka till jobbet)
Helt plötsligt var klockan två på natten, men vad katten gjorde det....

Jag vaknade av mej själv klockan åtta på morgonen och gick ut med hunden, laddade kaffemuggen och satte mej vid datorn och såg på film och stickade. Lugnt och skönt till barnen vaknade (utom stora dottern då, hon hade redan hunnit släppa ut alla Nytorps hästar vid den tiden) Klockan tio åt yngstingarna och jag tomtegröt i det juliga köket innan vi packade ihop alla julklappar och struvor och begav oss ut till bilen. Yngsta dottern och jag for ner till Hanebo kyrka för att vara med på julbönen där, vilket var första gången för mej (men absolut inte sista). Gudstjänsten avslutades med att lillasyster sjöng Koppången så tårarna rann (på mej alltså, inte systern). Dottern, jag och mormodern tog även en lite sväng förbi barnens pappas grav och tände ett ljus. (Det känns bra på nåt sätt tycker jag. Barnen vet vart de har honom nu och behöver inte fundera på vart han är och hur full eller ledsen han är.)
Sen for vi allihopa hem till syster och svåger och åt middag. Ett traditionellt julbord. Mycket gott. Där var även mellanbror med fru och två barn. Stökigt, livat, gråt, bråk, skratt, glädje.....precis som det ska vara en julafton med sju vuxna, tre tonåringar och fem under sju år. Alla fick julklappar och alla var nöjda.
I vanliga fall brukar jag vilja åka hem direkt efter julklappsutdelningen, men i år var det skönt att bara sitta där....lyssna till oväsendet, dricka kaffe, sticka lite på en mössa och lugnt konstatera att "vad skönt att de där småbarnsåren är förbi". Nu för tiden kan jag njuta av syskonbarnen när de är glada, men blir de arga eller ledsna så är det deras föräldrars problem....

Så nu sitter jag här och summerar medan vi väntar på att aptiten ska komma tillbaka och ska frossa i ris a la Maltan.
Vi har ett ganska stökigt hus, vi har ingen julskinka, vi har över huvudtaget inga julmatsrester att äta ikväll, Vi har inte tittat på Kalle Anka, vi har inte gett eller fått en massa DYRA julklappar. Det är bara vi tre (äldsta dottern är hos sin pappa), vi sitter inte ens i samma rum. Vi har nämligen konstaterat att om vi ska göra nåt tillsammans bara för att man "måste" när det är jul så blir vi bara osams. Vi gillar inte samma filmer, vi gillar inte samma spel, vi är för trötta för att bygga pussel. Alltså gör var och en vad vi har lust med. Vi måste ju faktiskt inte spela upp en idyll för oss själva där vi bara måste umgås för att det är julaftonskväll. Vi gör saker tillsammans jätteofta ändå, även om det inte är jul så ikväll är vi nöjda med att sitta i varsitt rum och vara nöjd.
För i år är jag nöjd, verkligen nöjd. Jag har inte känt mej ensam en sekund, jag har inte känt mej stressade en sekund. För i år känns det som om det verkligen är första gången jag har vågat skapa en julhelg utan krav, varken på mej själv eller någon annan. 
Jag önskar jag hade vågat göra det tidigare, det hade nog besparat mej många "ensamma" jular.

God Jul!

Julstress...

Nu är det sex dagar kvar till julafton. Jag sitter och tittar på vampyrserier och stickar mössor.
Jag har "nästan" jullov, dvs jag har lite föreläsningar kvar i morgon, men det gör inte så mycket för jag måste ändå in och träffa konsumentvägledaren på kommunen eftersom det krånglar lite med begravningsbetalningen. Då kan jag liksom lyssna på lite föreläsning om äldre när jag ändå är i närheten av högskoleenheten alltså.
Jullov ja, jag har alltså "jullov". Det betyder att jag ca 2 veckor att ta det lugnt på. Två futtiga veckor på ett helt år får jag ta det lugnt.
Då ska jag baske mej ta det lugnt också.

Jag ser ju onekligen på många statusar på facebook att så är inte fallet för alldeles för många. Det fejas, bakas, handlas, kokas godis, pyntas. En del människor har ju knappt tid att skriva statusar.
Jag stickar mössor.

Visst har vi bakat lite pepparkakor och lussebullar. (som vi ätit upp)Vi har till och med gjort lite julgodis (som vi ätit upp). Vi har adventsstakar i fönstren, julgardiner, juldukar och julkrubba uppsatt. Vi har till och med en ljusslinga på verandan och altanen. Jullikt så det förslår minsann.
Sånt har vi gjort när vi haft lust och tid över.
Nu har ju inte jag småbarn som man ska lära jultraditioner längre. Jag har snarare barn som har väldigt mycket egen vilja och jag har de senaste åren beslutat mej för att vi ska kunna göra det vi vill själva. Jag vill till exempel absolut ha mina dekorerade pepparkakshjärtan på köksväggen. De struntar ungarna i så då får jag göra dem själva (vilket jag inte riktigt haft lust med ännu eftersom man blir inte så lockad av att baka pepparkakor när det går magsjuka i kåken) 
Vi har gjort en omgång pepparkakor tidigare i advent, det intresserade möjligen sonen att baka, så det var snabbt avklarat.
Sonen vill ha fudge, så då gjorde han fudge. Yngstingen vill ha ljusslingor, så då fixade hon så det kom upp julslingor.
Tre tonåringar, kan jag meddela, är inte så intresserad av att göra en massa julpyntande tillsammans med varandra och sin mamma. Det blir mest bara bråk av det, så för julefridens skull så gör var och en vad den tycker är viktigt. Jag är bara en s.k samordnare som ser till att ingredienser och sådant finns hemma.

Vi har även tagit oss en funderare på vad vi tycker om för julmat. Vi har kommit fram till att de flesta tycker om rödbetssallad, ägghalvor och köttbullar. Ingen av oss äter skinka. Det är bara jag som äter sill. Så......finns ingen anledning att lägga in sill och griljera skinka i vårt hushåll.

Jag har inte heller så betungande julklappshandel. Jag har tre barn. Om jag råkar vara vid stadd kassa och det är rea på något dyrt de hemskt gärna vill ha, då köper jag det som present åt dem. Fast kanske inte just till jul, utan kanske i april. Jag har aldrig riktigt trott på att barnen ska ha superhöga förväntningar på dyra julklappar eller att jag ska ruinera mej för att kunna köpa det just till julen. För jag har, nästan hela tiden, varit ensam med mina barn. Och jag vet inte hur andra har det, men jag tjänar då inte mer pengar i december än i någon annan månad.
Missförstå inte, jag har alltid gett dem julklappar, men det har varit billiga saker, sånt som är kul att få i paket (eller som de bara behöver). Sen har de mormormorfarfarmorfaster och en massa annat löst folk, så julklappar har de aldrig varit utan.
Så mina barn kommer att få julklappar av mej även i år. De klapparna ligger redan färdiga.
Vi (syskonen Hägglund alltså) har ett system där vi lottar ut julklappsköpandet (lottar och lottar förresten, det är minsta lillebror som bestämmer). Det betyder att vi köper bara julklapp åt två eller tre syskonbarn. Då får alla syskonbarn en julklapp från någon moster, faster, morbror eller farbror. De får bara inte en från varje moster, faster, morbror eller farbror.
Det gör ganska stor skillnad att köpa julklapp till två syskonbarn mot för att köpa till 10.
Sen brukar jag försöka köpa något till mor och far. Värre än så är det inte.

Barnen vill också köpa julklappar, men inte katten vill de gå och handla med sin töntiga mamma heller....
Så, de får sin månadspeng, skjuts till tåget, sen får de göra bäst de gitter. (inte för att jag struntar i dem utan för att de vill ha det så)

Så, jag sitter här och stickar.....

I morgon ska jag till Bollnäs och lyssna på lite äldrevårdskunskap och möjligen köpa julklapp till brorsdottern Sabina, systersonen  August och till min lilla mamma.
På torsdag kanske jag ska baka mina pepparkakshjärtan om jag har lust. Jag ska vara barnvakt på kvällen i allafall. Inte det minsta jullikt, men trevligt.
På fredag är även barnen lediga, så då kanske jag får lite städhjälp, eller nej förresten, yngstingen ska till Bollnäs med en kompisen och äldstingen jobbar. Vi får ta städningen på lördag.
På söndagkväll ska jag gå på körens julkonsert här i Segersta (DET är en viktig tradition)
På måndag är det julafton så då tar vi sovmorgon. Sen åker vi över till lillasyster och äter julmat, umgås med morföräldrar och morbrorsfamilj (utom äldstingen då, för hon jobbar)
På kvällen kanske vi äter lite godis och tittar på någon film eller så sitter alla vid varsin dator och myser, vem vet. JAG vet i allafall att vi kommer att göra precis det vi har lust med.
På juldagen har vi dock en viktig tradition : Spelkväll med syskon. Det betyder att alla vi fem syskon med respektiven och barn äter tacos och spelar TP. Knytkalas, rörigt, men otroligt roligt.
Sen på annandagen är det ju bandy, vilket betyder tidig morgon, hårt arbete hela dagen och totalt utmattad på kvällen.

Vad jag nu vill säga med detta långa inlägg?
Jo.....det spelar ingen roll om de klipper bort några scener i Disneys jul, om vi inte har någon julskinka hemma, om inte jag har bakat sju sorters kakor eller bakat minst tio burkar godis. Det spelar inte heller någon roll om tomten hann komma in eller om han bara lämnade julklapparna på bron. Det spelar ingen roll att inte ungarna får en varsin Iphone 5 i julklapp eller om alla tomtarna kommit fram på bordet.
Det spelar inte någon roll om hela familjen Björksten/Sköld ägnat timmar åt att storstäda huset eller lagt in femton sorters sill......
Jul blir det hur vi än gör. Och julen är så mycket mer än mat, godis och klappar. Det är tid att umgås och att få umgås på det sätt vi i familjen vill, göra det vi i familjen vill.

Så.....jag sitter och tittar på vampyrserier och stickar mössor. Och jag hoppas (och tror) att vi kommer att minnas julen som en tid med julefrid. Inte en tid med stress, dåligt humör och en massa måsten att må dåligt över. Framför allt inte som en tid som följs av ett januari då vi knappt har råd att köpa mat....

En sak är jag lite oroad för dock: GRANEN. För en sån vill jag egentligen ha. Nu tror jag att den även är väldigt viktig för min granförsörjare och hans familj så han gör nog allt för att få hem några. Men....skulle min underbare svåger inte lyckas fixa det när det är en meter snö i skogen så kommer vi att överleva det också, för jag har tallar intill tomten. Vi kan ta in några tallkvistar och klä istället i värsta fall. Huvudsaken är att det luktar gott när vi sitter i vardagsrummet på julaftonskvällen.

Ha en fridfull jul!

Kriget mellan logik och emetofobi

Så är den då här. Den där tiden som innebär en ofantlig stress och konstanta tankar på mat och dryck. Den där tiden där hela mitt väsen fokuserat på mitt mående. Den där tiden som innebär att alla löften om att göra saker innehåller ett "om inte"....
Förra året klarade vi oss helt utan den här jobbiga tiden så vi får väl igen det med råge den här gången
Jag pratar inte om julen, för den kommer ändå och eftersom vi inte har något främmande de dagarna utan passar på att äta oss mätta hos andra, har vi inte ens någon julmat hemma. Jag pratar inte heller om jullovet, även om det innebär mycken psykisk påfrestning när barnen är lediga från skolan i tre veckor och får otroligt långtråkigt.

Nej, jag pratar MAGSJUKETIDEN!

Det såg så lugnt ut först. Stora dottern var hos sin pappa, hade varit där i flera dagar och skulle komma hem i måndags. På söndag får jag dock ett sms som sa "kommer nog inte i morgon, de har magsjuka här."
Så långt allt lugnt......dottern kom hem på onsdagen istället, ingen hade haft magsjuka på flera dagar hos far hennes, hon själv hade klarat sej helt, så allt kändes okej, även om jag naturligtvis tillbringat några dagar illamående, men det är jag van vid för så blir det alltid när jag hör att någon är magsjuk, vare sej det är i granngården eller i Skåne.
Dagarna snurrade på och jag hann glömma allt vad magsjuka hette eftersom vi alla var friska (förutom den störste då som såg ut som en nittioåttaårig gammelmormor pga sin onda rygg)

Men så.......lördagmorgon. Jag sitter här vid datorn i lugn och ro när jag hör sonen komma nerspringande för trappen och direkt till toaletten. Det är inte ovanligt att han rusar direkt till toaletten i och för sig, men det är ganska ovanligt att han är upp den tiden en lördagmorgon.
Efter några minuter kommer han instapplande och lägger sej i min säng i rummet intill och stönar "mamma, jag mår JÄTTEILLA och är JÄTTEDÅLIG i magen.
Jippie!
Sen mådde han JÄTTEILLA nästan hela dagen, åt inget, drack inget.....och det gjorde inte jag heller, för jag mådde ju naturligtvis också illa.
Jaja, de andra var ju hungriga så framåt kvällskvisten lagade vi ändå lite riktig mat (döttrarna hade ätit både frukost och lunch)
Då kom sonen också upp, klagade att han var lite öm i magen, men åt en portion pastagratäng och mådde bra igen.
Okej, tänkte jag. Han hade nog bara fått i sej nåt. Han spydde ju inte heller, mådde bara illa, så det var nog inget.

Det blev söndag, alla mådde bra. Vi hade en slöförmiddag där ingen hade lust att göra någonting, men framåt eftermiddan stack tjejerna i alla fall ut och lekte med hästarna medan sonen och jag skottade snö på både backe och tak. Vädret var ljuvligt och vi hade en kanoneftermiddag.
Efter hårt arbete blir man hungrig, så vi lagade till lite köttfärsbiffar och åt Quinoa till. Jättegott!
Efter maten försvann alla ungar (naturligtvis INNAN disken) på sina rum.
Jag sitter och virkar en liten mössa i godan ro när yngsta dottern kommer ner "Mamma, jag mår JÄTTEILLA!"

Jahapp!

Nu är det så att min yngsta dotter är inte den som tiger och lider när hon inte mår bra. Hon lider, men tiger gör hon absolut inte. Hon är en sån som får panik i kubik vid minsta smärta eller obehag. Dessutom är hon väldigt lik sin mamma i det avseendet att det är en fruktantsvärt, vedervärdig, näradödenupplevelse att spy.
Men det gjorde hon till slut.....MÅNGA gånger. Fram till klockan sju i morse. Högt. Nere. (I vårt hus är det nämligen så att alla tre barnen sover uppe medan jag har mitt sovrum nere) 
Jag förstår att hon ville vara nere, för är man tretton år och mår jättedåligt vill man vara nära sin mamma, jag förstår det och jag accepterar det. Jag tycker också jättesynd om henne och försöker att inte visa hur otroligt rädd jag är själv för att bli smittad.
Men abbans vad jag är rädd för att bli smittad. Och usch vad jag lider av att hon är nere när hon är sjuk.
För den emetofobiske egoisten i mej tycker att det vore väl ruggigt behändigt om hon bara höll sej på övervåningen, på övervåningens toalett och inte på "min" för då minskar ju risken i alla fall lite grann att jag ska bli sjuk.
Men den ömmande mamman begriper att det är inte så det fungerar för en trettonåring. Hon vill vara nära. Det ville jag också när jag var tretton år.
Den logiske och förståndige Anna begriper också att jag är redan smittad i så fall, så det har inte så stor betydelse om hon är i närheten eller inte. Smittan har redan satt sej.
Den logiske och förståndige Anna begriper också att det är jättesällan jag får magsjuka. Jag har haft båda mina yngsta barn i min säng när de haft magsjuka då de var mindre. Jag har hållit deras huvuden då de spytt.....samtidigt. Men jag har nästan aldrig blivit smittad ändå.
Fast den emetofobiske Anna glömmer all logik.
Den emetofobiske Anna tänker: Nu har Stina varit i badrummet nere, jag måste tvätta händer och byta handdukar. Jahapp, nu kommer jag också att bli sjuk...
Den emetofobiske Anna mår illa...hela tiden. Kan inte äta, känner efter, spekulerar, får ont i magen av oro, mår ännu mer illa....

Så just nu jobbar jag hårt med min hjärna. Äldsta dottern (som är roten till allt ont eftersom hon kom med smittan) har åkt och jobbat frisk och glad.
Sonen har åkt till skolan. Han mådde visserligen illa sa han, men jag övertygade både honom och mej om att han hade sin magsjuka i lördags och skulle inte bli sjuk nu (vilket jag faktiskt tror är helt sant)
Nu är det bara jag kvar. Jag har tvingat i mej lite kaffe. Jag är jättehungrig, vilket logiskt sett är ett tecken på att jag inte har magsjuka, men å andra sidan säger min hjärna att jag kan FÅ magsjuka just idag, så därför mår jag nog ändå lite illa. Ja, jag vet att jag mår illa för att jag är hungrig, men ändå.....
Så nu måste den sunda och logiska Anna tala om för min hjärna att "blir du sjuk så blir du, det är inget du kan göra åt det. Du blir sjuk vare sej du äter eller inte, så det är lika bra att leva som vanligt"
Men den emetofobiske Anna protesterar vilt.

Lagom till jul mår jag nog bra igen.

Livet med en galen kattunge....

Jag har haft massor av katter i mina dar. Min första var Bamse, en vit underbar klump som tyvärr blev överkörd i unga år (nackdelen när man bor nära en raksträcka vid riksväg 83)
Nästa katt var Pysen. Han fick kattpest så då blev jag utan katter några år, eftersom smittan tydligen finns kvar ett tag.
Men sen har det liksom rullat på. Att vara utan katt är liksom inte tänkbart tycker jag. Det är ett sällskap som inte kräver så mycket, inte behöver så mycket mera än mat, men finns där hela tiden. Man kan skylla alla konstiga ljud på katten om man är ensam hemma, man kan öppna luckan till sopskåpet så kan man vara säker på att katten tar hand om eventuella råttproblem.
De är avkopplande att sitta och smeka och har man ont i nacken är det perfekt att lägga katten runt halsen så får man lite värme också.
Katter är suveräna djur.
Så jag har haft katter jämt. Jag har haft honor som fått ungar, jag har fått katter från folk som flyttat och inte kan ha dem kvar, jag har skaffat katter för ungarna velat haft dem osv.
Jag har även "förlorat" katter. Några har blivit sjuka och fått avlivas, några har blivit överkörda. Ibland har jag flyttat och bedömt att katterna mått bättre av att få bo kvar hos den nya ägaren. Kattungar av egen uppfödning har jag i många fall låtit flytta till nya ägare. Jag har till och med haft en katt som blivit tagen av rovfågel.
En del katter har jag fått som vuxna, en del är från egen uppfödning. Ibland är det så att man bara råkat stöta på en söt kattunge och ungarna har tjatat.....
Så katter har jag haft så många att jag inte riktigt kommer ihåg allihopa, än mindre deras namn.

Senaste åren har vi haft ett stadigt antal av fyra katter: Murre, Homer, Lina och Svarten. Men nu blev det ju lite knöligt härhemma i höstas när barnen förlorade sin pappa och hästen blev halt. Yngsta dottern förlorade alltså både pappa och häst inom en månad, så det var mycket sorg här hemma.
Men vi kom gemensamt fram till den (tyckte vi då) briljanta idén att "en kattunge kan ju alltid liva upp". Just i den vevan var situationen så otroligt lämplig att min syster hade ett gäng leveransklara kattungar, så......vi hämtade Sotis. Det är han som ligger här överst och ser så söt och oskyldig ut.
Men det är mycket falsk uppsyn kan jag tala om!
Jag har aldrig i hela mitt 44-åriga liv haft en så otroligt krävande katt!!!!!!
Han är överallt, jämt. Och för det mesta otroligt ivägen.
Jag har inte heller varit med om en dyrare katt. Antalet telefonladdare och headset han bitit sönder börjar bli oräknerliga. Alldeles nyss hittade jag ett headset som han (förmodligen) gömt bakom en låda i vardagsrummet. Sönderbitet till kopparglimmande slamsor.

Så här har vi det:
När jag sitter vid datorn och pluggar (vilket oftast är enda anledningen till att jag sitter vid datorn.....typ.....)så händer det ofta att jag måste skriva ut något. Så jag trycker på "skriv ut".  Det som händer då är att datorn rasslar till och låter. Då brukar det ta ca 8 sekunder innan det svarta lilla spektaklet, vart han än befinner sej innan, sitter ovanpå skrivaren. Han tittar fascinerat på när papperen försvinner in i skrivaren, stoppar ner tassen och försöker få tillbaka papperen, inser att han inte lyckas. Slänger sej istället ner på mage och försöker fånga upp papperen som kommer ut ur skrivaren istället. Det lyckas bättre.
Nu är det ju dock så att papper som dras ut från skrivaren när man fortfarande håller på att skriva ut blir suddiga i texten, eftersom den inte är helt klar med själva utskriften liksom. Alltså får jag skriva ut massor av dokument IGEN. Det blir dyrt.
När då skrivaren är klar med utskrifterna tycker tydligen Sotis att det blev lite för kort lek och vid det här laget har han lärt sej vilken knapp han ska trycka på (ovanpå skrivaren) för att knäppa av den......för att sedan knäppa på igen. Bredvid av/på knappen sitter dessutom knappen för kopiering. Han kan trampa på där jättelänge och det låter och papperen rör sej. En högtidsstund i Sotis liv.....tydligen. Till slut tröttnar jag på honom, slänger ut honom från kontoret och stänger av skrivaren.
Nästa gång jag ska skriva ut något kommer den fantastiska skrivaren med det enorma minnet ihåg att någon tryckt på en massa knappar om kopiering som han inte kunde fullfölja för jag knäppte av den, så då börjar utskriften med att skrivaren spottar ut en hel hög med papper.....och låter jättemycket till Sotis stora glädje.

Jag tillhör även dem som tycker om att duscha. I vårt hus står lådan med kattsand i samma badrum som duschen är belägen. Eftersom vi har fem katter, det är ca 70 cm snö ute och katterna inte har någonstans att uträtta sina behov utomhus så använder de sej oftast av kattlådan. Irriterande, men förståeligt. När fem katter uträttar sina behov i en låda så behövs den rensas (helst flera gånger om dagen). Så regeln just nu är att när man duschar passar man också på att rensa kattlådan. (vilket i allafall jag följer, och möjligen min äldsta dotter, de yngre barnen är antingen väldigt glömska eller så duschar de aldrig)
Nåväl, att rensa kattlådan tycker Sotis är otroligt roligt. Då sitter han bredvid och ser glad ut. När man rör runt i kattsanden försöker han hjälpa till genom att styra kattlådespaden. Han tycker det är jättekul. Jag tycker inte det är lika roligt.
När man är färdig med kattlåderensandet så är duschvattnet varmt, så man kliver in i duschen. I nio fall av tio så kliver Sotis ner i kattlådan och SKITER precis lagom till man fått i schampot i håret. Så i nio fall av tio får man duscha till doften av fruktschampo blandat med kattskit. Otroligt.....uppfräschande??
När han är färdig med sina behov kommer han då på att han ska in i duschen. Eller åtminsone leka med duschdraperiet. Vår dusch är ganska liten och att ha ett duschdraperi som flyger och far för att det hänger en katt i det är liksom inte enbart mysigt. När han leker med duschdraperiet ser han också att det rinner vatten på duschgolvet, så då bara MÅSTE han ju leka med det också. Det rör ju sej.
Så i nio fall av tio får jag alltså duscha tillsammans med en liten svart kattunge. 
Jag tycker inte alltid att det är helt okej.

Han är ju som sagt var väldigt nyfiken våran Sotis. Om man står nere i toalettrummet och fixar med håret (Det absolut värsta med att ha kort hår, det måste ju "fixas till" varje dag), ja då får man räkna med att det sitter en liten svart fyrbening på toalettlocket och stirrar. Det är irriterande med själva stirrandet men jag är i alla fall glad att han inte når upp till mitt hår.
Som sagt var, det brukar ju inte vara något större problem. Men den gången jag inte hann fälla ner toalocket blev det minsann lite tokigt.
I toalett hände den nämligen ett doftblock i en sån där hållare av transparent plast. Så när Sotis då föll ner i toalettstolen och förtvivlat försökte ta sej upp igen, så fick han lös den däringa nästan tomma behållaren så den föll ner i toalettstolen. Eftersom det var lite svårt för honom att ta sej upp så försökte han ju även skjuta på med bakbenen, som då alltså var nere i själva vattnet i toaletten. Då lyckades han även trampa ner den däringa plastbehållaren så att den inte syntes. 
Så när jag då hällde ut skurvattenshinken efter jag skurat köksgolvet strax därefter i toaletten så blev det en hejdundrande skjuts på vattnet och den nästan tomma plastbehållaren fick en rejäl skjuts förbi kröken och fastnade någonstans i avloppsröret på väg ner till källaren. Då blev det tvärstopp. Och VÄLDIGT mycket vatten i toaletten. Det var då jag upptäckte att den halvtomma plastbehållaren var borta och kunde koppla sammanhanget.
Det var första och enda gången jag varit tvungen att ringa en rörmokare på grund av en katt!

Sotis lyckades också på kort tid bita av tre stycken mobilladdare. Som tur var hade vi reserver till två av dem så jag behövde bara köpa EN ny (fattar inte varför alla olika märken absolut måste ha olika laddare)
Det är bara det att två veckor senare lyckades han hitta även en av reserverna, så i slutändan var jag även tvungen att köpa en ny, svindyr, Nokialaddare. Men....den var i alla fall billigare än en ny smartphone så jag får väl vara tacksam ändå.
Jag tror han även är uppe i tre headset vid det här laget. Som tur är använder vi dem sällan och i åtminstone ett av fallen var det redan trasigt. Men tunna sladdar är en av favoriterna i Sotis högintressanta värld.

Idag hjälpte han även till att städa min stora tyggarderob. Åtminstone är det vad jag tror att han försökte med. Jag har lite svårt att förstå hur en så liten katt kan få ut så mycket saker från en hylla i en stor garderob, men jag börjar inse att när det gäller Sotis är inget normalt.

Han brukar också hjälpa mej med tvätten. Jaga de saker jag håller på att stoppa in i tvättmaskinen, hoppa efter lakanen när jag försöker hänga upp dem på torklinan, prova så tvättmedlet är okej (genom att försöka hoppa ner i hinken)
Jag är lite rädd för att han ska vilja undersöka vad som verkligen händer med tvätten inne i tvättmaskinen, så numera är jag noga med att aldrig knäppa i gång den om jag inte ser katten. Man vet aldrig....

Nu ska jag gå och titta vad Sotis gör......


Några av mina katter genom åren:

 Beata, henne höll vi på glömma hämta hos veterinären då hon steriliserades

 Murre, Torsten och Torres (Torres är tyvärr borta numera)

 Oscar och Emil, Emil blev överkörd, Oscar avlivades med punkterad lunga efter ett grävlingsslagsmål

 Gottfrid. Han ramlade ner i svembrunnen på min bröllopsdag. En katt som badat i flytande gödsel luktar fotogen i flera dagar, bara så ni vet.

 Gösta. Han blev inte så gammal. En liten vit kattunge är tydligen mycket ormvråksbegärlig.

 Stinas kompis Homer. Han kommer från Lilltjära och är en av Sotis bästa kompisar

 Kattunge av egen produktion som fick flytta till någon annan

 Nackdelen med egenproduktion av kattungar när man bor på landet. Mamman kommer in med levande små möss som hon vill lära ungarna jaga.

 Gammelkattan Lina. Hon följde med sambon när han flyttade hit, men inte när han flyttade härifrån

 Mulle, han bodde med oss ett kort tag i Långhed.

 Oscar pysslar om Sölve och Trasan. Oscar räddade livet på Trasan när jag råkat knäppa på diskmaskinen utan att notera att det var en grå kattunge därinne. Oscar stod då på diskbänken och skrek som en tok medan han slog med tassen på diskmaskinen neranför ända till jag kom och slet upp luckan och plockade ut honom. (Trasan levde flera år till i högsta välmåga)

 Trulsan med sina avkommor, åtminstone en av dem lever fortfarande i högsta välmåga hos min bror i Uppsala

Torsten. Den absolut fetaste katt jag haft. Fick tyvärr njurfel och finns inte längre kvar.

Det här med snökaos....

Just nu snöar det mycket här i trakten. Med mycket menar jag MYCKET. Vi hade ca 50 cm snödjup igår, det har nog kommit 30 till idag. De säger att det ska komma lika mycket till i morgon. Det är mycket snö på mycket kort tid det.
Jag har ju den stora förmånen att jag pluggar på distans, det betyder att jag behöver oftast inte åka iväg varje dag. Faktiskt inte ens varje vecka.
Jag gillar heller inte att köra bil när det är snöigt ute. Nu tror jag i och för sig inte att någon alls egentligen GILLAR det, men ändå....
Men nu snöar det alltså väldigt mycket och jag behöver inte åka någonstans varje dag. Så då gör inte jag det. 
För så här resonerar jag:
Det finns de som måste bege sej ut efter vägarna för saker måste utföras ändå varje dag. Dvs hemtjänsten måste hem till folk, där kan det handla om liv eller död.
Vi vill även ha varor i butikerna så varutransporter måste fram. Vi kan inte stänga ner hela sågverksindustrin, så flis och timmertransporter måste fram.
Vi har även människor som arbetar på viktiga samhällsfunktioner, sjukvårdare, räddningstjänst osv.....
Alltså, en del måste ut i trafiken.....men inte jag.
Jag sitter och följer "snökaoset" på webben rätt mycket. Det kan vara intressant. Det kan vara oerhört irriterande emellanåt, men intressant.
Till exempel hade de ju "kaos" i Stockholmsområdet igår. Det betydde att halva webbtidningarnas yta var upptagna av denna enorma katastrof med 2 dm snö i Stockholm. Många norrlänningar raljerar och rackar ner på 08:orna över detta (och det kan jag till viss del förstå, för många kan absolut inte acceptera att när det snöar mycket blir det halt. Även om man bor i Sveriges huvudstad.)
Idag har Hälsinglands kustland varit i princip lamslaget av snön. Det genererade EN rubrik i expressen. Det är frustrerande.
Men samtidigt ÄR det ju faktiskt skillnad. 
Vi, här i Hälsingland alltså har ju inga problem med "bara" 2 dm snö, för det är ju liksom ingenting. Men ponera att dessa 2 dm snö kommer ner på trånga gator där husen står tätt och det samtidigt åker 100 000 bilar där varje dygn. DÅ skulle det vara problem även i Hälsingland.
Häruppe har vi heller ingen flygplats. Om Sveriges största flygplats, som även servar nästan hela Norrland, inte kan användas för att de, trots 30 snöplogar, inte hinner med att hålla landningsbanorna fria, så gör det att MASSOR av människor drabbas. Det är klart att det är högintressant för media.
Det är ju ändå ganska självklart att det inte är lika intressant skolbussen i Segersta ställs in pga vädret.

Sen har vi då dessa evinnerliga debatter om tung trafik. Nästan alltid när man läser i någon tidning att en långtradare kört fast så är det: "Se där regeringen, det är ert fel. Det måste bli lag på vinterdäck för tung trafik" eller så är det nån som säger: "Vad ska de ut på vägarna att göra när det är så dåligt väglag, de förstör ju bara för oss andra" Någon brukar alltid kommentera att de "minsann blev omkörd av en egoistisk långtradarchaufför så de inte såg något för all snörök, varför måste de idioterna ha så bråttom för?"
Tar några rader åt det också då....Så här skrev Simon:
"helt allvarligt så med tanke på vädret hjälper inte däcken jätte mycket, dom flesta av dom väger ju faktiskt 60 ton. släng på en lastad släpvagn på en bakhjulsdriven bil, och dessutom slänger ni in den vikt ni får lasta i bilen, sen kan ni prova åka i det väglag som råder så får vi se hur det går"

Och Rickard:
"Nästa gång ni svär åt lastbilen som sitter fast i backen svär då åt bilisten som tvingade den att stanna där! Fruktansvärt frustrerande när folk ska leka he-man, göra omkörningar för att sedan tvärnita eller helt tappa kontrollen".

Jo, man lär sej en del genom att ha en bror och vänner som kör tung trafik. En sak jag lärt mej är att i de allra flesta fall när en lastbil kör fast så beror de på att den varit tvungen att stanna (eller sakta ner jättemycket). I väldigt många fall när en långtradare måste stanna så beror det på en personbil.

Jag träffar även en del busschaufförer, Det är också en yrkesgrupp som får en del skit. (Såg faktiskt igår någon som sa att det var bara fegisar som körde buss nuförtiden, ställa in busstrafiken för lite snö!!!)
Jo, när 11 bussar kört av vägen under en förmiddag så kan jag förstå det beslutet. Och jag är ganska övertygad om att i några av de fallen berodde det på att det kom en personbil som inte höll ut nog åt sin sida utan trodde (som många gör) att en buss tar väl sej fram. Jodå, jag har fått lära mej att en buss tar sej fram så länge den har fart. Samma problem som med långtradare om de måste stanna. Förresten, stanna är inte helt enkelt det heller. Man stannar inte 50 ton buss lika snabbt som ett ton bil. Det vet inte så många bilister....

Nåt annat man gärna gnäller på är snöhållningen. "Nu har de inte plogat här på FYRA timmar, jag ska ju åka och handla. Jag har ringt flera gånger men INGET händer" 
Undrar hur mycket man är beredd att betala för snöröjning som privatperson? För i så fall är det ju bara att köpa en plogbil och anställa en chaufför som man har utifall att det behövs. Då behöver man ju inte ta hänsyn till att de plogbilar som annars finns (vilket inte är få) faktiskt är ute och plogar andra vägar där det också har fallit massor av snö. Och där det dessutom är mycket mer trafik än utanför just din uppfart, vilket gör att om något händer så drabbar det betydligt flera.
Sen kan det ju faktiskt vara så att plogbilen kommer och plogar varannan timme, men när det snöar och blåser så syns det liksom inte så länge.
Nåt annat som folk klagar över är faktiskt också att "de kommer och plogar på nätterna så jag blir väckt" Hmmmm........

Åter till min inställning:
Jag bor i ett land där det ibland kommer väldigt mycket snö på väldigt kort tid. Det är ingens fel.
Jag är helt övertygad om att alla som arbetar med väghållningen gör så gott de bara kan och försakar både sömn och mat för att försöka hålla vägarna så öppna det bara går för att förhindra olyckor.
Jag vet att det finns massor av änglar som hjälper till på alla sätt de kan. Min bror, svåger och far t.ex är såna. Såna som folk kan ringa till mitt i natten så rycker de ut med traktorn för att dra upp de som kört fast eller kört ner i diket. Det gör det dessutom för det mesta utan att kräva ersättning. 
Jag har ingen traktor och kan inte göra sånt. Men jag resonerar som så att jag kan hjälpa till på annat sätt.
Eftersom jag inte MÅSTE ut på vägarna så kan jag hålla mej hemma. Det räcker med att jag kör av vägen i backen ner till stora vägen så måste jag ha hjälp därifrån av någon. Denna någon kanske är jättetrött och/eller behövs bättre på annat håll.
Om jag håller mej hemma när jag inte måste ut så blir det EN bil mindre i den lång bilkön på E4;an. Alltid underlättar det för någon.
Om jag inte åker till Gävle om jag inte måste så är det EN bil mindre för ambulansen att försöka tränga sej förbi när den kör med blåljus till sjukhuset med någon skadad.

Så, även om folk kanske tycker att jag är onödigt feg så är det så jag gör. När det är klass1 varning pga dåligt väglag då lämnar jag återbud till allt jag inte absolut behöver göra som; icke obligatoriska föreläsningar i Gävle, tandläkarbesök, kaffe hos någon bekant. 
När de pratar om att det ska komma mycket snö så passar jag på att handla före. Är det så att jag måste komplettera så GÅR jag ner till lokala butiken (för att jag faktiskt har gångavstånd dit och för att då riskerar jag inte att köra av vägen i den branta backen härutanför)
När de sedan hunnit ikapp med snöröjningen så gör jag det jag skjutit upp.

För jag tycker det är viktigt att lämna vägarna till dem som absolut behöver utnyttja dem. De som behöver ta sej till arbeten för att inte förlora inkomst. Till ambulanser, räddningsfordon och bärgningsbilar. Till hemtjänsten, till de som arbetar på äldreboenden och på sjukhus.
Själv har jag det otroligt bra hemma i Segersta. Jag har värme, ved, mat, sällskap och jag riskerar inte att orsaka att en långtradare kör fast.

Varför riskera sin egen och andras hälsa och välgång om man absolut inte behöver?

Till alla busschaufförer, långtradarchaufförer, ambulansförare, hemtjänstpersonal, räddningstjänst, bilbärgare och bönder med traktorer vill jag bara säga : NI ÄR FANTASTISKA!

En inte alldeles idyllisk och traditionell familj.

Jag läser mycket böcker och tidningar och tittar mycket på filmer och teveserier (tittar av någon anledning aldrig på teve dock)
Jag läser om hur man ska vara som förälder, men ska vara pedagogisk och ordentlig. Man ska laga maten tillsammans, man ska baka tillsammans och ha trevligt med varandra.
Fredag och lördag ska man ha mys och nu i advent ska man tända ljus och spela spel.
Det låter jättetrevligt tycker jag.
Fast jag tror de som författar alla såna ideer aldrig har haft en trettonårig dotter och en fjortonårig son som är så olika varandra som de bara kan vara. Eller så skriver de kanske bara hur de tycker att det BORDE vara.

Idag hade vi tänkt att vi skulle adventstäda, baka lite pepparkakor och avsluta kvällen med något gott att äta tillsammans i skenet av tända adventsljus.
Det gick sådär kan jag säga.....
Jag blev visserligen ganska lättad över att innebandymatchen i Ljusdal blev inställd pga väglaget, det skulle ju innebära sovmorgon för oss alla.
Men jag blev inte riktigt lika lättad över att hon som skulle släppa ut hästarna inte tog sej hit av samma anledning. Så, jag vaknade i vanlig ordning strax efter sex i morse. Drack lite kaffe (tre muggar), läste lite tidningar, spelade lite spel. Hunden började gnälla strax efter sju, så så drog jag på mej kläder och öppnade ytterdörren. JISTANES vad med snö det var.....tur snöskyffeln stod på verandan. Skyfflade mej fram meter för meter, vilket för övrigt inte är så lätt när man har en hund som älskar snö...speciellt om man kastar snö. Då jagar han både snön och snöskyffeln. 
Vi kom i allafall ut i stallet och gav fyra hästar hö och vatten, tänkte att de får stå inne ett tag så länge det yr som tusan därute.
Gick in igen och satte mej i favoritfåtöljen och väntade på att mina små änglar skulle vakna. Väntade länge.... när klockan blivit framåt tio kom svågern med sin underbara gula fara, så då var det ju lika bra att gå ut och få nåt gjort. Släppa ut hästar t.ex. När man ska släppa ut hästar i yrande snö så ska hästarna ha kläder. Fyra hästar = Fyra täcken. För att de ska gå ut i hagen med glädje får de sitt hö ute i hagen (oftast står det en stor rundbal därute som räcker en vecka, men naturligtvis är den just nu slut....och naturligtvis kom det överraskande snöfallet i vägen så det inte går att rulla ut en ny) Alltså får man packa hö i Ikeapåsar och bära ut. Jo, tjena....där hästarna går ut var allt bara vitt. Fram med skoveln och gräva sej fram då. Jag fick skotta upp en gång på en sträcka av ca 8 meter för att nå fram till hagens öppning. Där fick jag även skotta fram vattenhinkarna som ingen tagit in kvällen före. (fulla av is) Pulsade ut i hagen. Fyra hästar kan inte äta från samma höhög heller, så fyra små högar av hö med tillräckligt långt avstånd för att de inte ska kunna sparka varandra ska det vara. Jag är 175 cm lång. Snödjupet var till mitt på mina lår. Var vid det här laget väldigt trött i benen. In igen, öppna boxdörrarna så de vinterklädda hästarna kunde kuta ut. Sicken syn det var.....alla fyra hade snö till magen, men glada verkade de vara.
Nu hade ju som sagt svågern varit där, så det var ju lika bra att stanna ute ett tag och skotta bort lite snökanter efter plogningen och frilägga garageporten utifall att bilen ville ut och röra på sej. Tog dock en promenad ut på gatan och konstaterade att bilen inte ville ut och röra sej. Djup nysnö med en massa halt under gör att, åtminstone jag, inte ger mej ut med bil utom i yttersta nödfall.
När jag kom in igen hade i allafall barnen vaknat. Bra.
Eftersom katterna, hunden och ungarna tömt förråden behövde jag fylla på lite. Det blev en promenad till lokala affären tillsammans med sonen. Varsin ryggsäck på ryggen så kan man handla rätt mycket fast man inte har bilen med. Så det gjorde vi. Handlade mycket alltså. Sonen var visserligen ruggigt sur över att jag var så "feg" så jag inte tog bilen. Till slut surade han så mycket att den tålmodige och pedagogiske modern tröttnade och knuffade ner honom i snön. Det hjälpte.
Hemma igen skulle vi då sätta igång med städningen. Då blev helt plötsligt dotterns rum jättestökigt och måste städas först medan sonen fick en väldig huvudvärk. Så.....dottern städade sitt rum och sonen låg på soffan. Jag städade en garderob.
Efter ett ganska långt tag hade jag lite synpunkter på att ingen av dem hjälpte till med det vi bestämt att vi skulle göra idag, nämligen få adventstrevligt i våra gemensamma utrymmen.
Så då fick sonen till på köpet magknip och dottern behövde städa sitt rum ännu noggrannare. Jag strök julgardiner och böt gardiner i mitt rum.
Efter ett långt tag till kom dottern ner och undrade om jag behövde hjälp att byta gardinerna på den 3,5 långa kirchstången i vardagsrummet. Jag tackade ja och vi hjälptes åt med det. Sedan undrade dottern om hon fick julpynta vardagsrummet.
Javisst sa jag, när sakerna på golvet är borta, tvätten på matsalbordet är sorterad, sofforna är dammsugna och golvet är torkat. Det var inget bra svar tydligen för dottern blev rasande och tyckte att hon inte behövde göra det. Sonen låg på soffan och tyckte inte heller att han behövde göra det. Båda tyckte att mamma kunde göra det eftersom hon inte gjort något på hela dagen.
Då blev deras mamma väldigt, väldigt sur. Och totalt opedagogisk, bara rosenrasande!
Tror tonåringarna begrep att de nog sagt nåt de inte hade fog för att säga för vi har städat nu....sonen diskade, dottern sorterade tvätt. De har burit grejer och slängt sopor. De har varit osams till tusen, inte med mej utan med varandra. Men, eftersom allt mitt pedagogiska drömtänkande redan försvunnit all världens väg så tog jag bara på mej lurarna, höjde musiken och nonchalerade de skrikande och bråkande tonåringarna.
Måttet för dottern när det gäller en tjatande och elak mamma var dock rågat när hon (eftersom hon "glömt" det kvällen före) var tvungen att gå ut och hämta ved, så då stampade hon ut, hämtade veden, smällde ner den på köksgolvet och stampade upp för trappan. Jag höjde musiken i lurarna. Fast sen kom jag på, att eftersom hon redan var så otroligt sur på sin totalt oförstående och egoistiska mamma så kunde hon ju lika gärna följa med ut och hjälpa till att ta in hästarna. (sonen fick bära tomkartonger under tiden eftersom han har lite för stor respekt för hästar)
Jag lovar; Min yngsta dotter har röstresurser hon. Fast jag föredrar att höra dem när hon sjunger istället.
Men hästarna kom in, täcken kom av.
Barnen skulle laga maten ikväll också. De är väldigt duktiga båda två på att laga mat. Dock icke tillsammans.
Jag gick ut från köket för att slippa få tinnitus. När mina barn är osams, då är de verkligen osams. På med lurarna igen.
Men mat blev det och gott var det. Vi åt faktiskt tillsammans alla tre, även om jag hotade med allehanda onda ting om de inte slutade bråka med varandra.
Vilket de faktiskt gjorde och vi hade en riktigt trevlig måltid tillsammans.
Så nu har vi adventsmys;
Sonen tittar på nån, tydligen alldeles otroligt viktig, fotbollsmatch på teve. Dottern drog upp på sitt rum för att kunna ha cyberkontakt med de viktigaste i en trettonårig tjejs liv, kompisarna.
Så.....jag sitter här och funderar på städning, glada barn, pedagogiska metoder och trevligt adventsmys.
Konstaterar att jag är nog ganska misslyckad med att vara en tålmodig och pedagogisk tonårsmamma. Jag tjatar, blir sur, snöpular sonen, skriker tillbaka till dottern, höjer musiken i lurarna för att slippa höra dem.
Men det blev städat. Och vi är på bra humör nu, alla tre. Pepparkaksbaket får vänta till en annan dag.
Okej att det inte är en idyllisk och traditonell första adventshelg. Men vad gör det, vi är ju inte en idyllisk och traditionell familj heller. Vi är familj som består av en egoistisk mamma och ett gäng faderlösa tonåringar. Men en stolt, glad och opedagogisk icketraditionell familj som har otroligt mycket roligt också de korta stunder alla är sams.
Nu ska jag gå ut och natta hästarna. Sonen kom just och frågade om jag vill att han skulle följa med och hjälpa till......