Mirakel i familjen

Det senaste året har inneburit en hel del kaos i vår familj. Yngsta barnet har haft svårt att hantera sin pubertet, mamman har pluggat och jobbat lite mycket , yngsta barnen har inte dragit jämt med varandra och mamman har inte dragit jämt med de yngsta barnet. Det börjar märkas i plånboken att barnen blir äldre och "behöver" mera och att mamman levt på studielån i tre år. Dessutom har största jäntan flyttat hemifrån, vilken gjorde att det blev färre som skulle dela på de sysslor som behöver göras i ett hushåll.

Så det har varit jobbigt sista tiden. Konflikterna har oftast haft nära samband med antingen pengar eller hushållssysslor. Alltså, barnen har blivit förbannade då deras pengar har tagit slut och mamman har blivit förbannad för att ungarna inte hjälper till nåt hemma. Irriterat och grinigt och jobbigt att leva tillsammans.

Men, nåt har hänt sista tiden och jag känner hopp om lugn och ro i framtiden. Tänkte jag skulle beskriva hur vi gjort: 

Barnen har alltid fått månadspeng som utbetalats den 20:e varje månad. De har fått barnbidraget minus 269 kr. (269 kr är vad de får på sitt mobilkort varje månad) Då ska de köpa de flesta av sina kläder själva och dessutom kunna ha fickpengar.
Det har fungerat sisådär kan jag säga. Yngstingens pengar har oftast varit slut efter två dagar och sonen har vägrat ta ut större delen av sina pengar vilket har gjort att han är nästan helt utan kläder. (Jo, de är lite olika varandra mina barn).
Yngstingen har kommit efter några dagar och velat "låna" pengar av sin mamma och när mamma vägrat har det varit som bäddat för en jättekonflikt.
Vi tog upp det här problemet med familjebehandlaren som vi får hjälp av. Hon påminde då att månadspeng är ju inte något alla barn har rätt till utan att ha några som helst krav på sig. Hon gav oss rådet att upprätta ett "familjekontrakt". Vi funderade ett tag och jag kom fram till ett förslag som faktiskt båda yngstingarna godkände. 

Det ser ut ungefär så här: 

Vecka 1

Vecka 2

Vecka 3

Vecka 4

Skola

Städat rum

Disk

Matlagning

Tvätt

Övrigt

Vi har ändrat på hela upplägget så de får inte längre månadspeng utan de får utbetalt varje vecka (om de inte absolut vill ha det månadsvis). Så varje vecka har de en baspeng på 100 kronor (som de får oavsett sysslor) Därutöver får de kryss som är värda 20 kronor (utom "skolkryssen" som är värd 10 kronor)

Varje söndagkväll går vi igenom vad de gjort under veckan och söndagen veckan efter får de sin "lön" insatt på sitt konto.

De får ett kryss för varje dag de inte haft någon frånvaro i skolan. (är det skollov eller annat får de ett kryss ändå. Det kan alltså ge dem 50 kr på en vecka.

De ska, på söndagkvällen ha sina rum i ordning. De behöver inte storstäda, men det ska inte stå en massa disk där och det ska inte vara en massa skräp eller ligga kläder på golvet. 

Varje vecka ska de diska en gång och varje vecka ska de även laga maten till oss andra en gång.

De ska även tvätta minst en maskin tvätt under veckan. (Detta efter att ett av barnen aldrig tvättade och när hennes rena kläder tog slut så tog hon rena kläder från oss andra.)

Sedan kan det också vara så att jag ber dem göra något extra (som att skura ett badrum eller städa vardagsrummet). För sådana saker kan de också få ett kryss.

Summa summarum kan de få ihop 230 kr på en vecka (utom de extra grejerna jag ber om). Detta ger ju en högre månadspeng än tidigare, vilket de snabbt kom på.

Och hörrni, det funkar!

Vi är inne på tredje veckan nu och båda barnen säger att de känns mycket bättre. 

De har ingen mamma som ständigt tjatar och de ser klart och tydligt hur de kan påverka sin inkomst.

Jag för min del slipper tjata och vi slipper bråka om pengar samtidigt som jag slipper en hel del jobb här hemma.

Nu är ju båda mina barn (och jag) "uppskjutare". Så i söndags när båda kom på att de inte hade diskat eller lagat mat under veckan så fixade de det under söndagen. Den ena diskade disken från lördagen på söndagmorgon och den andra diskade söndagens disk på kvällen. Mat behövde jag inte göra på hela dagen. Total semesterdag för mamman!!!

De har ju fått en utbetalning och de såg ju väldigt tydligt hur det blir om man struntar i att göra nåt. Den ena fick 230 kronor och den andre fick bara 180. Det tog MYCKET mera än att mamma blir sur (som vanligt)

Så nu håller jag tummen att det håller i sig. Då finns minsann alla förutsättningarna klara för att jag ska ha tid att fokusera på C-uppsats istället för att deppa över att det är jobbigt hemma.

Vi kör på.....

Dags att ändra på 1:a april?

Nästa vecka är det dags igen. Den där dagen som man älskade och fasade för när man var yngre. Den där dagen som mest är pinsam nuförtiden.
För allvarligt talat; Innan internets tid och innan "risk för att bli anmäld för kränkning ellernåt tiden" så var ju första april skoj. Läraren fick hela klassen att gå till skolsköterskan för att få spruta, man lurade i hela svenska folket att om man trädde en nylonstrumpa på teven så blev den svartvita bilden i färg, tv3 skulle börja sändas helt gratis osv. Man längtade (åtminstone jag) efter att tidningarna skulle komma så man fick lista ut vilket aprilskämt de skulle komma med just det året. Sedan fick man prata om det under dagen och nästa dag fick man reda på av tidningen vilket det var. Man fick också läsa om vad de andra tidningarna i landet hade för kanonbra aprilskämt.
Och hur har det blivit nu?
De flesta tidningar försöker luras ännu. Det är bara det att andra tidningar lägger ut på nätet nästan direkt vilka aprilskämt de andra tidningarna hade. Skulle någon tidning råka ha ett otroligt bra skämt så är det alldeles säkert någon som anmäler tidningen ifråga för att de anser att de mått dåligt av att bli driven med.

Så tråkigt!

Men jag tänker så här: Vi tar ju efter USA i allt annat, så varför kan vi inte ta en sed därifrån som åtminstone är rolig.
(Till skillnad från det ekonomiska systemet som är gräsligt och halloween som är ännu gräsligare eftersom jag för mitt liv inte kan begripa varför barn ska ut och tigga pengar genom att skrämma folk till att skänka dem godis eller pengar och om de inte gör det så utsätts de för en massa illasinnat bus)
Men. De har i allafall ett mycket roligare 1:a aprilsystem.
För där luras man inte. Man har "pranks". Man hittar alltså på det roligaste och listigaste bus hos vänner och grannar för att sedan skratta åt deras min.

Så jag tänkte börja med det istället för att försöka lura folk. Här är lite förhandsglimtar om vad mina vänner och släktingar kan råka ut för nästa vecka:

Jag har inte riktigt tekniken för att göra detta (eller kunskapen) men jag har planer på att fixa det till tisdag. Har inte riktigt kommit på vem som ska utsättas heller, men kul ska det bli.

Eftersom jag har ganska mycket aluminiumfolie hemma så tänkte jag att det kan vara en bra idé. Jag säger bara det: Vakta era bilar på måndag natt. Eller inte.....

Klarlack på tvålen. Hmm....kan bli otroligt roligt bara jag hittar någon som fortfarande använder "vanlig" tvål.

Visserligen känner jag ingen som är så väldigt rädd för möss. Men man kan ju byta ut mot spindlar.....

Kräver lite förberedelser, man ABBANS vad skoj det skulle vara....

Hade jag haft jobb på ett kontor vet jag ju vad jag skulle ha gjort.....

Vi använder alldeles för lite jello i Sverige...

Jaaaa......

Jo, jag tycker det här verkar roligare än att luras (och mycket roligare än USA:s välfärdspolitik). Nu tänker jag ägna helgen åt att planera lite. Och så ska jag hoppas på att ingen av mina barn läser min blogg......

Vi hörs på tisdag!

Vad lär man sig i skolan?

När jag gick i skolan för länge sedan (på stenåldern enligt mina barn) så var det jätteviktigt för oss att kunna stava rätt. Det var också väldigt viktigt att skriva snyggt, så det jobbade man hårt med. 
Jag kan inte minnas så mycket av de olika ämnena i skolan, men svenskan minns jag. Jag minns hur fröken Ulla skrev bokstäverna och orden på tavlan och jag minns hur vi alla kämpade för att få det rätt.
Jag kommer aldrig att glömma sådana visdomsord som : "Alltid stavas alltid med två L och aldrig stavas aldrig med två L".
Det konstiga är att jag minns att det var Ulla som lärde oss (eller mig) även detta, vilket betyder att jag måste ha lärt mig det redan i tvåan eftersom vi bara hade henne de första två åren.
Jag kommer ihåg dessa små berättelser vi ofta fick skriva om alla möjliga saker i mellanstadiet då vi hade fröken Gunnel. Vi lämnade in dem och fick tillbaka dem med en massa röda ringar kring orden som var felstavade, röda streck där vi missat kommat eller punkten och ringar kring de gemener som skulle ha varit versaler.
Jag minns högstadiet och svenskaläraren Anders som försökte få oss att förstå skillnaden mellan singularis och pluralis. Alla uppgifter vi lämnade in och fick tillbaka med röda ringar kring de ändelser vi använt fel, eller de prov vi fick göra där vi skulle uppge vad som var verb, adjektiv eller substantiv. Fortfarande, i högstadiet alltså, så fick vi fel om vi stavade fel. Vi fick också göra en massa tester när det gällde att förstå olika ord för att kunna variera vårt språk när vi blev äldre. Det höll vi förresten på ända upp i gymnasiet, för jag kommer tydligt ihåg att jag lärde mig vad ordet "defloration" betydde när jag gick på Helsingegården i Järvsö för sisådär hundra år sedan..... (För den som inte förstår ordet, slå upp det")
Jag kommer också ihåg åtskilliga svenskalektioner när vi jobbade med dubbelord, bindestreck och avstavningar, för det var viktigt att veta enligt våra lärare.

Nu har ju jag i och för sig läst sedan jag var fem år och har ganska lätt för svenska språket och dess stavelser, men jag kommer ändå ihåg vad viktigt det var att kunna stava och använda ord. Jag har suttit många gånger som "hjälplärare" i skolan åt de som hade det svårare än mig på svenskan. Suttit och hjälpt dem stava, skriva och läsa. Därför att en gång i tiden var språket viktigt.
Jag glömmer aldrig vår dräng (i föräldrarhemmet). Han hade förmodligen en ganska rejäl dos av dyslexi och han verkade alltid skämmas lite  när han skrivit lappar till pappa, eftersom stavningen var lite si och så och man ibland fick gissa lite vad det stod.
Men vi förstod ju, det var ju huvudsaken. Att drängen inte kunde se när det skulle vara dubbelkonsunant eller enkelkonsunant  eller om det skulle vara e eller ä, var något som några människor bara inte kan se och det är inget fel på människans intelligens för det.
Men det var också något som inte var så himla vanligt. Så ja, en del har dyslexi, det har jag lärt med och jag respekterar att alla inte kan lära sig en del stavningsregler. (Detta stycke är enbart till för att stävja alla som tänker "Jösses vilken dömande människa")

Men. Nu undrar jag: Är inte språket viktigt längre? Behöver man inte kunna stava längre? Får dagens pedagoger lära sig att det är viktigare att lära sig att alla människor är lika mycket värd (eller nåt).
För när jag läser Facebook, Twitter och instagram gör det uppriktigt sagt ONT i min hjärna och i mina ögon.
För när jag tittar på mina barns vänner (födda 93 och senare) så ser det, med mina ögon sett, för GRÄSLIGT ut.

Så, här kommer lite saker som jag har lärt mig är viktiga: 

Det finns inget ord som heter vell. Alltså, man säger inte "Nu ska jag vell gå ut och gå" Ordet ni söker är väl. (Nu ska jag väl gå ut och gå). Jag är ledsen att era lärare inte brytt sig tillräckligt mycket för att informera er om detta, men som förälder till era kompisar så upplyser jag er om detta nu.

Igen är ett ord. Det betyder att man gör eller säger saker en gång till. Understryker att det är ETT ord. Inte två ord. Det heter alltså inte i gen. Jag säger det en gång till : ETT ord igen!

Namn, på både människor, länder och städer, börjar alltid med stor bokstav. Jag heter alltså Anna. Tyvärr får jag ofta se mitt namn i skrift som anna. Jag lider varje gång. Jag heter Anna Björksten och jag bor i Segersta.
Man börjar också nya meningar med stor bokstav. Tyvärr har jag upptäckt att det här med meningar inte heller är så viktigt så jag kan ju förstå att man har svårt med stora bokstäver på de nya också. Men jag vill gärna demonstrera lite. När man avslutar en lämplig fras så gör man en liten punkt (.). När man då sedan börjar nästa fras så börjar med stor bokstav (B). Förstått??
Om man tycker att man behöver en liten andningspaus i en fras så kan man bryta av meningen med ett lite kommatecken (,) på lämpligt ställe. Alla sådana här skrivregler finns nedtecknade i allehanda grammatikböcker. Vi fick i alla fall använda sådana på 70-80-talet då jag gick i skolan. (Man kanske inte får göra det längre?)

Sen har vi ju detta dilemma med särskrivningar. Det finns grupper både på Twitter och Facebook som försöker komma tillrätta med detta problem, men det verkar vara hårt motstånd. Detta problem verkar finnas högt upp i åldrarna och jag kan bara inte förstå varför. För att ta ett snabbt exempel som jag såg nu när jag bara kikade in en snabbis på Fejjan: 
Vatten   tråget   Detta är enligt min mening ett vattentråg. Ett vatten   tråg är.....ingenting.

När jag ska se en film så är det filmdags. Det är inte film   dags.
När jag ska gå och sova så är det sovdags. Inte sov    dags.

Bara så ni vet. Men allt detta är ett kapitel för sig.

Men hörrni: Förr eller senare kommer ni kanske att hamna på högskolan och ska skriva en avhandling. Och kanske får ni då en lite äldre professor som ska bedöma ert arbete. Och ni kommer aldrig att bli godkända och kunna få den där höga lönen ni planerat att få med er nya utbildning eftersom ni aldrig ens fått lära er de enklaste grammatikregler i skolan. 

Nu ska jag på åttioårskalas. Hörs!

Min lördagkväll...

Nu tycker jag så där mycket igen hörrni. Det är jobbigt. Skriver av mig,
Så här tycker jag:

Under sex veckor har massmedia skrivit massor om melodifestivalen. Jag har också skrivit massor.
Det har varit stödgrupper på facebook där man lagt ut numren i god tid så fansen ska kunna rösta. 
Man har diskuterat deras klädval och klädbyten.
Man har diskuterat showen och man har diskuterat utseenden.
I dagens Aftonbladet (innan sändning) spekulerade man om det till och med kunde vara så att Ace skulle förlora för att de hade ändrat kameravinklarna.
Anton sa, i vinjetten för sitt nummer, att han skulle se bättre ut och dansa bättre.
Yohio fick uppsöka läkare under veckan för att han skadade sig under sin eldshow.
Anton trodde att han skulle förlora för folket verkar gilla äldre artister.

Själv tycker jag att både Antons och Oscars låtar var jättebra. De klarade bara inte av att sjunga dem. Det räcker liksom inte att kunna ta i och sjunga fram refrängen. Man måste också kunna ta de olika tonerna i de lite mjukare verserna.
Yohios låt var tråkig (och dessutom ser han pinknödig ut när han står på scenen), han kan i och för sig hålla tonen, men den har liksom ingen styrka. Rösten alltså. (Förmodligen inte Yohio heller, men det hör ju inte hit)
Panetoz såg jättebra ut, dansade jättebra och hade en helt okej låt. Men tonerna måste stämma med musiken också. De missade visst det ibland.
Ellen då? Jo, en underbar låt tycker jag. Men tänk om den skulle ha sjungits av Sanna istället? Eller Charlotte Perelli? Eller någon annan som verkligen har röst för att sjunga en sådan sång. Någon som inte är superspänd utan har en tränad röst.
Linus  då? Jag älskar låten, min absoluta favorit. Han har inte världens bästa sångröst, men den är ärlig. Han försöker inte styla in sig i något spektakulärt, han står där och sjunger något som betyder något för honom och han gör det med känsla. Jag ville absolut inte att han skulle vinna, för hur det än är så är det en tävling och någon chans i Europa tror jag inte han skulle ha. Men det var min favorit ändå....
Helenas låt växte. Första gången tyckte jag den inte var så speciell alls, andra chansen gillade jag den och ikväll tyckte jag den var bra. Hon har dessutom en röst som klarar att hålla ton och variation. Tyvärr behöver en låt som ska tävla, växa fortare......
Alcazar är bra. Jag är inte så förtjust i disco, men de är duktiga, säkra och vet vad de gör.
Ace  gillade jag. Skarpt! En glad låt, hon har inte världens starkaste röst men den är inte heller falsk. Hon älskar det hon gör och det märks. För mig hade det varit kul om hon vunnit också.
Men faktiskt, jag gillade Sanna  skarpt. Hon är proffsig, säker och har en makalös röst. Låten är mycket vacker och hon är nog den enda i kvällens startfält som skulle klara att sjunga den. Är det balladår i eurovisonen så har den en stor chans och då skulle inte Ace ha en chans i alla fall. Är det inte balladår hade Ace haft större chans att vinna. Men sånt vet man ju inte nu.

Intressant är dock att de två vinnande deltagarna inte har någon exklusiv show och svindyra kreationer. De har kläder från HM och helsvart outfit.
Men de vinner ändå, för de har bra låtar och bra röster. Är det inte det allt handlar om.

Vi har så fantastiska sångare/sångerskor i landet. Varför ska man envisas med att slänga fram en massa som inte kan sjunga ordentligt för att de är snygga, modiga, spektakulära och.....
Varför kunde inte Martin Stenmarck ha haft en bättre låt? (för sjunga kan han)
Varför försöker Dr Alban ens att sjunga?
Varför ska man rösta på någon för att de tidigare haft en social fobi? (Det är jättestarkt av en sådan person att våga sjunga i melodifestivalen, men jag tycker ändå inte att tävlingen som räknas som en kognitiv behandlingsform)

Men ändå. Vad man tycker om själva sångerna är ju ändå väldigt personligt. Jag älskade Undo, många andra tycker den är tråkig. Sånt är livet. Vi tycker olika.
Artisterna kan ha väldigt svaga röster och sjunga väldigt falskt. Där har jag svårt att förstå hur man kan tycka olika.
Men jag kommer ändå aldrig att tycka att någon ska vinna för att hen har en bra show, kameravinklarna är perfekta, dansen sitter som smäck eller för att hen är snygg.

Men, det är ju bara jag....

Nej, jag är inte sur...

Idag har jag varit trött. Idag har jag varit så urbota urtrött så det var länge sedan jag var så usligt trött.
Jag brukar ju sova lite på nätterna, men det är jag liksom van med. Men natten till idag kunde jag bara inte sova och det är jag inte alls van med. Att inte vara trött nog för att gå och sova är en sak jag fixar. Men att vara trött så jag inte orkar vara uppe men ändå inte kunna sova......DÅ blir jag trött på tröttheten.
Min trötthet orsakas också (enligt optikern) av att mina ögon inte är överens med resten av mig. Jag har 40 år varit översynt. För fem år sedan började jag se dåligt på nära håll, men fortfarande bra på långt håll. För att avhjälpa det problemet har jag haft progressiva glasögon för att kunna läsa allt som är närmare än en meter från mina ögon.
Men, den sista tiden har inte glasögonen hjälpt. Eller jo, jag har kunnat se texten när jag läser eller sitter vid datorn, men ögonen har gjort ont och runnit.
Så jag gick till min optiker. 
Där visade det sig att jag ser lika bra/dåligt på nära håll men att jag börjat se sämre på långt håll. Alltså är det vilsammare för ögonen att läsa än att köra bil nuförtiden.
Inte nog med detta. Jag har också fått brytningsfel i ögonen. I det högra mer än i det vänstra. Så mina glasögon just nu duger inte till så mycket mer än att läsa (och har jag dem inte på mig så kan jag inte läsa alls), de hjälper inte alls för att se på långt håll och de hjälper inte alls till för att bryta synintrycken rätt. Alltså får jag ont i ögonen väldigt lätt frampå dagen. Och jag blir trött.
Så idag har jag varit trött!

Jag har även en massa läsande och skrivande att göra eftersom jag hade tänkt mig att vara socionom om mindre än ett år. Så idag har jag varit på högskoleenheten i Bollnäs och läst och skrivit en massa. Jag fick be min kollega om ursäkt flera gånger för att jag var kort i tonen och inte sa så mycket. Jag fick förklara att det är inte så att jag egentligen är sur, jag är bara trött.

Mina barn ringde till mig några gånger under dagen och i varje samtal kom det: "Mamma, varför är du så sur?" Och varje gång förklarade jag att: Nej, jag är inte sur, jag är bara trött.

När jag är så där riktigt trött så är jag inte speciellt sömnig. Jag är bara trött på det mesta. Kombinerar jag sen detta med en huvudvärk (vilket var fallet idag) så är det som bäddat för att jag ska låta sur.

Jag har alltså bett om ursäkt till flera idag. För att jag inte är sur?

Men när jag kom hem började jag fundera på varför jag egentligen ber om ursäkt.
För jag är ju inte sur. Jag säger inte elaka saker. Jag är bara tyst och vill inte ha höga ljud (mest för huvudvärkens skull)

Så nu ska jag sluta be om ursäkt!

För om jag har sovit dåligt en natt, för att jag helt enkelt inte KUNNAT sova, så rår inte jag för det.
Om jag tycker att det är jobbigt med höga ljud så rår inte jag för det.
Om jag tycker att det är jobbigt att prata så är jag i min fulla rätt att inte prata så mycket.

Ibland tycker jag att det är jobbigt att vi måste vara så förbaskat trevliga, leende och sociala jämt. 
Om jag åker tåg till eller från Gävle en dag när jag är trött så kanske jag egentligen inte alls vill sitta och prata med mina kamrater hela tiden på tåget. Jag kanske vill sätta lurar i öronen och koppla bort allt de där 55 minutrarna.
Men det gör jag inte, för då känner jag mig så himla otrevlig!
Om jag är trött en dag när jag har föreläsningar hela dagen så kanske jag egentligen vill sitta helt för mig själv och läsa en trevlig bok på lunchen utan att prata med en enda människa. Men.....då är jag ju osocial.
Om jag är hemma och är trött en dag och någon ringer och säger :Hej, är du hemma, jag tänkte komma förbi på en kopp kaffe? Då svarar jag: Naturligvis, kom du. Inte katten säger jag; Nej, inte idag, jag är trött och vill inte träffa någon idag.
Om jag är i affären och handlar och inte ler mot personen i kassan får jag dåligt samvete. 

En stor eloge till mina barn vill jag i alla fall ge.
De visar väldigt stor respekt för mitt beteende. När jag väl förklarat för dem att jag inte är sur, jag är bara trött, stressad, har ont i huvudet, så låter de mig vara ifred. Precis som jag försöker göra när de är trötta och vill vara ifred. Och precis som de gör mot varandra när någon av dem är trött och vill vara i sin egen lilla bubbla ett tag. 

Jag önskar bara jag vågade tro på att resten av världen också förstår. För jag, precis som förmodligen de flesta andra, vågar inte alltid tro på att jag vågar vara så otrevlig att jag inte pratar, skrattar och ler hela tiden.

Men nu har jag pratat färdigt för idag....I morgon är en annan dag och då ska jag prata skratta och le hela tiden. Eller inte....

Jag, en alldeles ??? mamma...

Varje vecka brukar jag roa mig med att tillbringa ett par timmar på Öppenvårdsmottagningen tillsammans med en familjestödjare.
Vi brukar prata om en hel massa olika saker som handlar om min föräldraroll och ibland får jag lösa lite olika uppgifter. Sist handlade om hur jag såg mig själv som mamma. 
Jag fick ett papper med lite olika frågor och jag skulle skriva det första jag kom på som svar. Utan att tänka efter före alltså.
Det var en skojig uppgift. När jag läste igenom svaren efteråt började jag skratta. Min vana trogen funderade jag på hur jag svarade i flera dagar efteråt. Tänkte jag skulle ventilera de tankar jag haft efteråt.

 "Det som bäst beskriver mig som mamma är?" 
Jag svarade "avslappnad".
Jo, jag är avslappnad. Inte kanske att jag är loj och slö, utan för att jag inte bekymrar mig så mycket.
Sonen har ju nyss varit en vecka i Italien och åkt skidor. Han skickade ett sms när han skulle åka strax före tio på fredagen. Nästa gången jag pratade med honom var på tisdagen. Visst tänkte jag på honom och visst pratade jag om honom, men jag var aldrig orolig. 
Avslappnad.
Min äldsting åker ju som en skottspole kors och tvärs i Hälsingland tidiga mornar och sena kvällar. Visserligen vill jag att hon ska ha så pass med pengar på mobilen så hon kan ringa om bilen går sönder, men jag oroar mig sällan. Jag vet att hon lagt ICE på både mitt och sin pappas nummer i mobilen, så jag tänker att om något skulle hända så hör nog någon av sig. Och är det så något skulle hända så skulle min oro inte kunna göra någonting bättre. 
Avslappnad.
Min yngsting kan få för sig att helt plötsligt ta en lång skogspromenad. När hon gör det är det för att hon behöver ut och lufta hjärnan och få fundera i lugn och ro. Visserligen vill jag att hon har mobilen med sig bara utifallatt, men jag räknar med att hon hör av sig om hon behöver hjälp. Det finns inte täckning på varenda fläck härute i skogarna och hon vill inte alltid heller prata med någon så om jag skulle ringa och kolla henne flera gånger skulle hon bli stressad för att jag ringde och jag skulle bli stressad om jag ringde och inte fick kontakt. Alltså får hon höra av sig. (Vilket också hände den gången hon var rädd för en grävling)
Avslappnad.

"Jag känner mig som mamma?"
Jag svarade "otillräcklig"
Jo, för så är det. Jag räcker inte alltid till. Jag har inte pengar så de kan köpa vad de vill. Jag har inte tid att skjutsa som de vill. Jag är inte hemma på dagarna och lagar mat och städar. Jag har inte koll på alla deras läxor och jag glömmer ofta bort att jag skulle fixa saker till dem som jag sagt att jag skulle fixa.
Jag ger dem inte alltid uppmuntran och beröm även om jag är jättestolt över dem, jag är på dåligt humör ibland och skäller fast det kanske inte är de som rår för att jag är arg och jag talar inte om för dem varje kväll att jag älskar dem även fast jag tycker de är de bästa som finns i hela världen. Jag har väldigt lite tålamod och är inte alltid konsekvent.
Otillräcklig.

"Jag önskar som mamma?"
Jag svarade "att barnen ska lyckas"
Fast......vilken förälder gör inte det? Jag önskar mina barn all lycka i världen. Jag skulle vara urstolt om någon valde att bli hjärnkirurg eller president. Fast jag skulle vara lika stolt om någon av dem trivdes utomordentligt bra som lokalvårdare.
Jag skulle tycka det vore jätteroligt om de så småningom (inte än på några år, tack) hittade en trevlig partner och skaffade en hel massa ungar, men jag skulle även tycka det var jätteroligt om någon av dem valde att leva själv och skaffa husdjur. Huvudsaken de är lyckliga.
Om barnen lyckas har jag jag lyckats.

"Jag behöver?"
Jag svarade "ensamhet"
För det gör jag. Behöver ensamhet alltså. En vecka som denna är en pina. Sportlov alltså. Alla barnen hemma massor av tid. Visserligen är inte jag hemma jämt, men jag trivs med att vara hemma själv. Jag tycker om att vara ensam när barnen lagt sig och jag tycker om att sitta ensam med mitt kaffe på förmiddagarna. Så blir det inte nu och jag kan tycka det är SKITjobbigt. Inte om jag är ledig själv, för då kan jag ju sitta uppe jättesent eller vakna tidigt och ha hela förmiddagen ensam när de sover.
Jag tycker att det är roligt att vara med mina barn. Det är jättekul att titta på melodifestivalen tillsammans, äta tillsammans, prata, skratta och bara umgås. Men inte jämt. Jag tycker det är jobbigt när de är lediga och har kompisar här. Alltså, jag tycker det är jättekul när de har kompisar här, men det är ändå jobbigt att ställa om sig från min ensamhet till huset fullt med folk.
Jag behöver min ensamhet rätt ofta, åtminstone när jag väljer ensamheten själv.

"Jag måste?"
Få hjälp hemma. 
För så är det. Jag är pluggar ganska mycket, åtminstone den här våren, och jag kan inte vara hushållerska åt alla. För den som inte har haft tonåringar så kan jag tala om att de fungerar ungefär som mycket dementa åldringar emellanåt. De glömmer vad man säger och de glömmer vad de ska göra. De till och med glömmer vad de ska göra MEDAN de gör det. Alldels nyss kom min son in hit och sa ett förvirrat "hej". Jag frågade vad han ville och han svarade "jag ska gå ut och hjälpa storasyster att bära vattenhinkar". Jag undrade då varför han stod inne på mitt kontor, då stirrade han bara lite tomt på mig. Sedan ställde jag den helt naturliga följdfrågan "Varför ska du ha häftpistolen med dig" Han stirrade på mig och sa VA?. Jo, sa jag, du har ju häftpistolen i handen.....Hans svar blev "Oj, det visste jag inte"
När man på så nära håll ser hur en tonårshjärna kan fungera så förstår jag ju förvisso varför alla saker ligger på så konstiga ställen och jag förstår ju kanske att disken blir inte diskad för de kommer nog inte ihåg att den behöver diskas, eller dammsugningen blir inte gjord för de hittar inte onknappen på dammsugaren....eller nåt.
Men, deras dementa beteende gör ändå att huset blir otroligt rörigt och jag behöver ibland hjälp.
Nu menar jag inte sådan hjälp som man kan använda RUT-bidraget till, utan jag menar den där hjälpen man kan få av att tonåringarna åtminstone lyckas göra saker i hushållet med bara EN påminnelse.
Jag behöver deras hjälp.

"Innerst inne så är jag?"
Jag svarade lat.
För det kan jag vara. Jag sitter mycket hellre med en virkning än städar i källaren. Jag läser hellre en bok än sorterar tvätt. Jag tycker det är onödigt att klä på sig före 11 om jag är ledig och jag tycker bilen kan vara jätteskitig för det är så jobbigt att tvätta den.
Fast mina barn tycker att det är ganska skönt att jag är lat ibland. För eftersom de har sina rum på övervåningen och jag är för lat för att gå uppför trappen så ofta så får de vara ifred däruppe och jag tjatar inte så ofta över att de ska städa sina rum.
Jag är lat.

"Jag är rädd för"
Att inte kunna ta hand om barnen. 
Så är det. Det har varit min stora skräck sedan de föddes. Att något ska hända mig så jag inte kan ta ansvar för dem, eller allra värsta scenariot, att jag ska dö ifrån dem. 
För mina barn har ingen annan. Jo, de har mostrar och morbröder och mormor och morfar, men det är liksom inte samma sak som en förälder. En tonåring ska inte behöva förlora sina föräldrar.
Den stora jäntan har ju sin pappa, men de yngsta har ingen. (de hade de inte när han levde heller p.g.a hans missbruk).
Fast ändå känns det lättare nu när deras storasyster är vuxen, jag vet att hon skulle ta hand om det och hon skulle göra det bra, men ändå. Jag vill att de ska ha mig kvar till de inte behöver mig längre.
Jag vill finnas där.

"Jag kommer att?"
Tänka sönder hjärnan.
Egentligen fattar jag inte att det var det första jag tänkte när jag såg den frågan. Det har jag funderat MASSOR på. 
För det är ju så jag gör. Jag kan gå i en vecka och fundera och snurra på en tanke.
Jag gör inte så med orostankar eller tankar som rör min egen familj eller mig själv. Jag kan gå i flera dagar och fundera på ett citat jag läst i en tidning eller nåt. Och det citatet kan vara inom vilket område som helst. Fastnar det i min tankesnurra så gör det.
Just nu är det massor av socker i hjärnan. Jag pratade om en grej med rektorn i sonens skola häromveckan och det vill inte ge sig. Förmodligen förvärras det hela av att jag samtidigt skriver ett PM inför examensarbetet om just socker, men ändå. Jag får ju inte plats med nåt annat i hjärnan och alla vardagliga bestyr är bara besvär för de stör mitt tänkande.
Jag kommer att tänka sönder hjärna.

"Jag vill inte bli betraktad som?"
Jag svarade "misslyckad"
För det vill jag inte. Jag vill ju lyckas. I allt!
Utifrån mammaperspektivet är det ju att jag skulle misslyckas med barnen. Varje gång någon gnäller över mina barn, varje gång något av barnen mår dåligt, varje gång de skolkar, varje gång de svär, varje gång de blir polisanmälda, tycker jag är ett facit på mitt föräldraskap. Mitt hjärta anklagar mig ibland (inte min hjärna, för den vet bättre) och säger att allt är ett bevis på att jag misslyckas som förälder.
För jag är övertygad om att bristande föräldraskap är roten till mycket ont när de gäller problematiska barn och ungdomar i samhället.
Jag vet också att jag jobbar med mitt föräldraskap, jag vet också att jag(eller barnen) inte rår för allt som händer, men den där känslan av misslyckande finns alltid i närheten. Jag känner ibland att de trygga kärnfamiljerna runt oss tänker "Oj, vilken misslyckad mamma"
Jag ÄR inte misslyckad, men ibland känns det så ändå.

"Jag vill bli betraktad som?"
Intelligent. Vem vill inte det?



Jag läste en artikel nyligen om skillnaderna mellan fransk och amerikansk föräldrakultur. I artikeln konstaterade den amerikanske författaren att de franska föräldrarna var strängare än de amerikanska (vilket f.ö tros vara en anledning till att Frankrike har under 1% ADHD-diagnostiserade barn medan USA har 10%)
Men i alla fall, hon avslutade artikeln med att försäkra läsaren om att "De franska föräldrarna älskar inte sina barn mindre än de amerikanska föräldrarna älskar sina barn."

Jag har tänkt på det. Även om jag är lat och avslappnad, även om jag tänker för mycket på andra saker istället för att tänka på att oroa mig för barnen, så betyder mina barn precis lika mycket för mig som barnen till mamman som ringer flera gånger om dagen till sina barn och inte kan sova om barnen är borta gör.
Jag är bara avslappnad.....och lat.....och otillräcklig. Ibland. Inte jämt. 
För mina barn påstår att jag för det mest är helt okej.