Jag brukar ju, som tidigare nämnts, roa mej med rubriker, speciellt rubriker som skriker ut nyheter om s.k kända personer.
Det finns ju så otroligt mycket att läsa om de olika personerna som syns i skvallerpressen. Och så otroligt mycket som journalisterna "vet".
För några år sedan fanns det t.ex i alla tidningar, stora uppslag om denna hemska person vid namn David Beckham som varit otrogen med barnflickan/barnflickorna mitt framför ögonen på sin fru Victoria. De skulle skiljas, hans fru var rasande, barnflickorna "talade ut" och allt var så fruktansvärt illa så det var inte klokt vad illa allt var.
Beckham förnekade, hans fru förnekade, men pressen, de "visste". För deras vänner hade minsann talat om hur det var.
Efter ett tag ebbade allt ut och paret Beckham är fortfarande gifta....med varandra alltså. De har dessutom fått fler barn sedan hans "otrohetsskandal"
Jag kan inte hjälpa det, men jag skulle på nåt sätt vilja veta vad som EGENTLIGEN hände...?
Förmodligen ingenting om jag får gissa. Utom möjligen någon patetisk barnflicka som var jättekär i sin arbetsgivare och fick nobben.
Sen finns det ju de där rent patetiska historierna som pressen hakar på, men samtidigt inte ens verkar tro på själv.
Justin Bieber till exempel. En sextonårig kanadick som slagit igenom med buller och bång. Fast sällskap med den söta lilla flickan Selena. Han var knappt könsmogen men helt plötsligt skrek rubrikerna ut "Bieber otrogen, en annan tjej väntar hans kärleksbarn" Jo, tjena.....
(Det kom ju sedermera fram att det var nån liten tonårig tjej som "skämtat")
Jag och en som jag är släkt med och som ofta tänker lika konstigt som jag, har pratat en hel del om det här och har lekt med tanken på att starta en kändisblogg. Alltså, inte en kändisblogg som kommer med själva scoopet (Det verkar alldeles för jobbigt, dessutom kostar alla foton som man köper av paparazzirna alldeles för mycket pengar)
Men en kändisblogg som listar ut vad som VERKLIGEN hänt.
Jag ska beskriva:
Det har skrivits MASSOR om Ashton och Demi det senaste året. Ashton (34) och Demi (49) som verkade ha ett av Hollywoods starkaste äktenskap.
Helt plötsligt gick en kvinna ut och berättade att Ashton hade varit otrogen med henne. Inte bara otrogen, det hade dessutom inträffat på Ashtons och Demis 6-åriga bröllopsdag. Ojojoj. Så fruktansvärt. Dessutom stod det ju i alla tidningar så det måste ju vara sant.
Efter några veckor med konstant spekulerande och total bevakning av paret Kutcher så kungjorde till slut Demi att de skulle separera. Sen dess har den käre Ashton varit en bov i ett stort otrohetsdrama.
En månad senare ringdes det dessutom efter ambulans till Demis hem, hon togs in på sjukhus för överdos och lämnade sedermera Hollywood för rehabvistelse. Allt för att hon mådde så dåligt över Ashtons "svek".
Har till och med läst i någon tidning att början till förfallet var att hon inte lyckades bära fram hans barn.
Hallå.....49 år? Hur brukar fertiliteten vara vid den åldern? Och borde de inte ha vetat redan från början att det kanske var lite sent för gemensamma barn? Demi har tre döttrar sen tidigare som Ashton verkar ha en jättefin kontakt med, även efter skilsmässan. Över huvudtaget verkar han vara en riktig helyllekille tycker jag. Så den där teorin att han varit otrogen vill jag sopa bort.
Här är min teori:
Demi är missbrukare. Hon missbrukar det mesta och har gjort så i flera år. Ashton och hennes döttrar har försökt hjälpa henne att dölja eländet, men till slut kom de till en gräns där det inte fungerade längre. När så Ashton flyttade rämnade allt och det blev offentligt då hon råkade ta lite för mycket.
Bevis för min teori :
Ingen av dem har sagt att han verkligen varit otrogen. Döttrarna har tagit avstånd från henne (en av dem har till och med ansökt om besöksförbud). Bilder av henne de senaste åren har visat en avmagrande, festande och desperat åldrande kvinna. Långt före Ashtons påstådda otrohet.
Hon har alltså missbrukat droger en längre tid och jag vet verkligen hur det är att leva med en aktiv missbrukare. Det gör alltså Ashton till ett helgon och inte ett otroget kräk.
Verkar mycket smartare i mina ögon.
En annan "sanning" som jag skulle vilja ge är den om Kristen Stewart och Rupert Sanders. Alltså, den där Kristen var otrogen mot Robert med Rupert. Och Rupert var samtidigt otrogen mot sin fru Liberty. Tidningarna har ägnat många spaltmetrar åt de fyra stackars människorna. Twihearts världen över sörjde. Kristen var en skräcködla utan dess like och Robert var förtvivlad. Alla deras "vänner" talade ut med pressen och vi kunde läsa om att Kristen sms-bombade Rob så han var tvungen byta nummer. De flyttade åt olika håll. Robert tyckte si och Kristen tyckte så.....ojojoj.
Och den där stackars Rupert gick omkring med sin vigselring på medan Liberty visade sej på röda mattan UTAN vigselring. Men alla var överrens; Det var Rupert och Kristens fel. De var otrogna kräk.
Min teori:
Liberty var otrogen. När Rupert fick reda på det blev han totalt förtvivlad och ringde till sin vän Kristen som , när hon fick hans samtal, släppte allt hon hade för händer för att åka och trösta honom i hans förtvivlan. Tyvärr hanterade han sin förtvivlan lite dumt och saker och ting gick lite överstyr. (De kramades lite för mycket i hennes bil) Men mer än så var det inte.
Jag tror också att Rob visste vad som hänt och att de var förberedda när löpsedlarna kom och rymde fältet. Jag är tämligen övertygad om att det aldrig tog slut mellan dem ens.
Varför?:
Kristen Stewart har varit ständigt förföljd av fotografer i fyra år. Hon skulle aldrig göra nåt så klantigt som att möta sin älskare öppet i Hollywood. Hon vet att det inte går att smyga.
Vad gäller deras "vänner" som upplyst pressen hela tiden om var de säger och tycker, så tror jag att eftersom ingen nånsin sagt nånting om dem under de tre år som alla velat bekräfta deras "kärleksaffär" så tror jag ingen sagt något till pressen nu heller. Varken Rupert eller Kristen har erkänt otrohet heller. Kristen har offentligt bett om ursäkt för att hon var indiskret och utsatt sitt förhållande för skada, men inte för att hon varit otrogen.
Ingen har heller synts med varken varandra eller någon annan eventuell kärlekspartner under de här månaderna som spekulationerna har rasat heller FÖRUTOM Liberty som för en månad sen syntes hand i hand med en annan man i London.
Alltså....boven i hela dramat är Liberty.
Så...nu har jag beskrivit hur min kändisblogg skulle se ut. Om jag nu skulle skriva någon sån alltså, vilket jag förmodligen inte kommer att göra......för inte en käft skulle tycka att den var intressant att läsa. Utom möjligen min syster....
Undrar förresten vad det skulle stå som rubrik om det handlade om mej :
"Anna var ute och gick med hunden, mötte ingen"
"Anna tog tåget till Gävle, deltog i seminarium"
"Anna hejade fram Jungfrukustens innebandylag i Söderhamn i söndags"
"Anna har inte dejtat på över tre år"
Usch ja, jag har ett tråkigt liv. Men hellre det än att ha ett paparazzivänligt liv. Nu ska jag gå och lägga mej. Ensam.
Godnatt.
söndag 30 september 2012
Ett utslag från min enfaldiga hjärna....
Nåt som jag tycker är viktigt är att saker och ting är rena. Toaletterna ska vara rena, dock anser jag inte att det alltid är jag som ska behöva se till att de verkligen är rena, därför kan det tyvärr ta några dagar av lätt smuts ibland innan jag fått barnen att förstå att om de är rädda om livhanken är det bäst att de städar där.
Jag tycker också att det är viktigt att köksbänkarna är rena. Det betyder tyvärr inte att de alltid är rena (en del beror på samma anledning som de smutsiga toaletterna)
Mina köksbänkar kan vara fulla med disk och smulor bra länge. Fast man får inte laga mat så länge de inte är rena. Alltså.....så länge det är skitigt i köket = ingen mat.
Alltså kan man dra slutsatsen att anledningen till att vi i den här familjen inte ätit någon lagad mat är att vi varit väldigt lata. Och det beror inte alltid på barnen....
Kläder ska också vara rena tycker jag.
Det har funnits många tillfällen när barnen tyckt jag varit skitjobbig som vägrat låta dem gå till skolan med en smutsfläck på tröjan.
Eftersom vi har en hög med katter och en hårande hund härhemma så är ju inte golven alltid så trevliga. Så ett klädesplagg som varit på golvet och vänt är inte rent, vilket betyder att det måste in i tvättmaskinen innan det används.
Detta blir lite jobbigt när man har tonåringar, eftersom deras syn på förvaring för rena kläder inte är riktigt densamma som för mej. Dvs, jag vill gärna förvara dem i byrå och garderob, medan mina kära tonåringar tycker att det räcker bra med närmaste soffa, bord eller fåtölj.
Sängen är tydligen också väldigt bra för klädförvaring.
Men eftersom behovet av sömn för tonåringar verkar komma väldigt plötsligt och okontrollerat orkar de inte alltid flytta på kläderna till ett mera hårfritt ställe då de "måste" gå och lägga sej och då är det tydligen mycket bättre att sopa ner de rena, nyvikta kläderna på golvet....och vips, så måste de tvättas om igen.
Det är därför jag aldrig hinner få rent i tvättstugan. Så....ja, ni förstår.
Jag tycker även att det är viktigt att ha rena sängkläder i sängarna. Helst vill jag att alla i familjen ska byta sina sängkläder en gång i veckan. Allt för att undvika dålig lukt, katthår, hundhår, kvalster, löss mm.....
Eftersom jag tycker det är viktigt med rena sängkläder och eftersom jag aldrig hinner med i tvättstugan har jag väldigt mycket sängkläder. Underlakan, örngott och påslakan fyller stora utrymmen i min garderob.
Men, även om jag skulle hinna med att tvätta så tror jag inte att sängkläder håller så himla länge om man tvättar och tumlar dem varje vecka. Nu är ju det inga större problem eftersom jag inte har någon torktumlare. (Då faller även själva idén med att tvätta sängkläderna varje gång vi byter eftersom de inte hinner torka om det inte är soligt, varmt och blåsigt)
En annan anledning till att jag tycker att det är bra att ha mycket sängkläder är ju också att det är trevligt med ombyte. Då känns det liksom som om man sover i en helt ny säng varje vecka. Då blir det liksom dubbelt så skönt att bädda rent.
Det är alltså ganska viktigt för mej, det här med sängkläder.
Nåt annat som jag tycker är ganska viktigt (okej, kanske inte viktigt, viktigt, men i alla fall nåt jag gillar) är Twilightfilmerna.
Inte bara för att jag gillar vampyrer (?) utan även för att det är bra och välgjorda filmer som handlar om djup, djup kärlek, trofasthet och vänskap.
Men.....jag störs mycket (det är nog det enda jag stör mej på, förutom Tayler Lautners hals i New Moon) av Bellas sängkläder.
Jag menar, här försöker jag pränta i mina ungar vikten av att byta sängkläder och sen får de titta på några av mina absoluta favoritfilmer där de ALDRIG byter....
Bella fick sängkläderna när hon flyttade till sin pappa i första filmen.....och banne mej är de inte kvar i sängen kvällen innan hennes bröllop också.
Det är samma sängkläder i fyra filmer. För att använda Kristen Stewarts favorituttryck : GROCE!
Jag har bevisen:
Jag tycker också att det är viktigt att köksbänkarna är rena. Det betyder tyvärr inte att de alltid är rena (en del beror på samma anledning som de smutsiga toaletterna)
Mina köksbänkar kan vara fulla med disk och smulor bra länge. Fast man får inte laga mat så länge de inte är rena. Alltså.....så länge det är skitigt i köket = ingen mat.
Alltså kan man dra slutsatsen att anledningen till att vi i den här familjen inte ätit någon lagad mat är att vi varit väldigt lata. Och det beror inte alltid på barnen....
Kläder ska också vara rena tycker jag.
Det har funnits många tillfällen när barnen tyckt jag varit skitjobbig som vägrat låta dem gå till skolan med en smutsfläck på tröjan.
Eftersom vi har en hög med katter och en hårande hund härhemma så är ju inte golven alltid så trevliga. Så ett klädesplagg som varit på golvet och vänt är inte rent, vilket betyder att det måste in i tvättmaskinen innan det används.
Detta blir lite jobbigt när man har tonåringar, eftersom deras syn på förvaring för rena kläder inte är riktigt densamma som för mej. Dvs, jag vill gärna förvara dem i byrå och garderob, medan mina kära tonåringar tycker att det räcker bra med närmaste soffa, bord eller fåtölj.
Sängen är tydligen också väldigt bra för klädförvaring.
Men eftersom behovet av sömn för tonåringar verkar komma väldigt plötsligt och okontrollerat orkar de inte alltid flytta på kläderna till ett mera hårfritt ställe då de "måste" gå och lägga sej och då är det tydligen mycket bättre att sopa ner de rena, nyvikta kläderna på golvet....och vips, så måste de tvättas om igen.
Det är därför jag aldrig hinner få rent i tvättstugan. Så....ja, ni förstår.
Jag tycker även att det är viktigt att ha rena sängkläder i sängarna. Helst vill jag att alla i familjen ska byta sina sängkläder en gång i veckan. Allt för att undvika dålig lukt, katthår, hundhår, kvalster, löss mm.....
Eftersom jag tycker det är viktigt med rena sängkläder och eftersom jag aldrig hinner med i tvättstugan har jag väldigt mycket sängkläder. Underlakan, örngott och påslakan fyller stora utrymmen i min garderob.
Men, även om jag skulle hinna med att tvätta så tror jag inte att sängkläder håller så himla länge om man tvättar och tumlar dem varje vecka. Nu är ju det inga större problem eftersom jag inte har någon torktumlare. (Då faller även själva idén med att tvätta sängkläderna varje gång vi byter eftersom de inte hinner torka om det inte är soligt, varmt och blåsigt)
En annan anledning till att jag tycker att det är bra att ha mycket sängkläder är ju också att det är trevligt med ombyte. Då känns det liksom som om man sover i en helt ny säng varje vecka. Då blir det liksom dubbelt så skönt att bädda rent.
Det är alltså ganska viktigt för mej, det här med sängkläder.
Nåt annat som jag tycker är ganska viktigt (okej, kanske inte viktigt, viktigt, men i alla fall nåt jag gillar) är Twilightfilmerna.
Inte bara för att jag gillar vampyrer (?) utan även för att det är bra och välgjorda filmer som handlar om djup, djup kärlek, trofasthet och vänskap.
Men.....jag störs mycket (det är nog det enda jag stör mej på, förutom Tayler Lautners hals i New Moon) av Bellas sängkläder.
Jag menar, här försöker jag pränta i mina ungar vikten av att byta sängkläder och sen får de titta på några av mina absoluta favoritfilmer där de ALDRIG byter....
Bella fick sängkläderna när hon flyttade till sin pappa i första filmen.....och banne mej är de inte kvar i sängen kvällen innan hennes bröllop också.
Det är samma sängkläder i fyra filmer. För att använda Kristen Stewarts favorituttryck : GROCE!
Jag har bevisen:
Filmen Twilight (2008)
Filmen New Moon (2009)
Filmen Eclipse (2010)
Filmen Breaking Dawn (2011)
Vad mer finns att säga? The Twilight Saga ruinerar min barnuppfostran. Samma sängkläder i fyra år. Usch.
torsdag 27 september 2012
En alldeles, alldeles vanlig ledig torsdag...
För exakt en månad sedan ställdes hela vår familjs värld tillfälligt på ända. Det har varit en månad som iallafall inte jag nånsin kunnat föreställa mej.
Inte bara allt kring dödsfallet, utan resten av världen har ju också snurrat på.
Jag är ju inne på tredje terminen av socionomprogrammet också och jag kan faktiskt inte påminna mej att vi i någon kurs tidigare haft så otroligt mycket seminarier och inlämningar som de här veckorna. Alltså har det varit mycket skola också. En hel del föreläsningar, men mest en massa förberedelser tillsammans med vår studiegrupp. Vi har visserligen roligt och ämnet vi håller på med är intressant, men allt annat har tagit så mycket energi så....
Men så idag....har det inte varit någonting. Vi gjorde färdigt det vi skulle inför måndagens seminarier redan igår. Ungarna och jag träffade prästen för att prata begravning i går eftermiddag. Vi kan inte göra nåt mera förrän nästa vecka då vi ska "finslipa" själva begravningsgudstjänsten.
Så idag har jag varit ledig.
Dagen började precis som vanligt med att klockan ringde kl 06.15. Eftersom jag slocknat väldigt tidigt igår så kändes det för en gångs skull som om jag kunde kliva upp och möta torsdagen utan att kroppen skrek efter mera sömn.
Yngstingen vaknade själv av sitt alarm så jag kunde i lugn och ro dricka mitt kaffe och läsa mina nättidningar.
Precis när jag tänker att jag måste gå och ropa på sonen så får jag höra däruppifrån att mina två yngsta barn redan konverserar och några minuter senare kom de båda ner för trappan och tänkte äta frukost. De var sams. Båda sa "Godmorgon mamma".
Det var då jag kände att det här kommer att bli en torsdag som jag kommer att minnas....länge...
Ungarna knatade iväg mot bussen och jag hällde upp kaffemugg nr tre. Spelade lite Pioneer, höll lite koll på Twitter. Då tweetar någon ut en livestreamlänk till Balenciagas modeshow i Paris kl 10.00.
Nu är det ju så att jag är TOTALT ointresserad av mode. Jag har alltid tyckt att modeshower är konstiga spektakel med uppspacklade bengetter som visar kläder en normal människa aldrig skulle sätta på sej.
Men, efter min avslappnade morgon tänkte jag att jag kunde ju bara kolla liiiiite......och döm om min förvåning när jag inte kunde slita blicken från skärmen!
Jag kom på mej själv att tänka "Oj, om jag vore ett ton lättare, då är det där precis vad jag skulle vilja ha på mej". Det var inga uppspacklade bengetter (även om jag tycker att en hel del av modellerna såg ut som min systerdotter när de gick, när min systerdotter är ruggigt kissnödig men inte tycker att hon har riktigt tid att gå på toalettan)
Men det var helt vanliga kläder, med lite udda detaljer så de blev intressanta. Showen var bara ca 20 minuter lång, men jag blev inspirerad.
Vi har ju en liten tillställning i kyrkan snart tänkte jag. Där kommer jag att träffa folk som jag inte har träffat på väldigt länge (eller inte träffat alls).
Dessutom köper jag nästan aldrig kläder till mej själv, så vad katten.....NU ÄR DET DAGS!
Sonen ville också handla lite. I och för sej hade vi inte riktigt siktet inställd på samma sorts affärer eftersom han betalar sina kläder själv och skulle aldrig lägga mycket pengar på en tröja. Men vi kunde ju göra sällskap in till Bollnäs i allafall.
Och jag shoppade. Usch, vad jag shoppade. Men oj, vad det känns bra. Det blev kofta, klänning, leggings, skor, behå och en scarf. Dyrt blev det, men jag är banne mej värd det efter den senaste månaden! Så det så!
Nästa stop på vår shoppingtur blev Max. Där träffade vi även dottern och hennes kompis. Gott var det och mätta blev vi.
Sen var det sonens tur att shoppa. Två tröjor för 14 kr styck på Röda Korset. Skitsnygga tröjor, skitnöjd son. (Jag investerade 16 kronor på 13 sliskromaner jag också)
Alla barnen (nu hade dotterns umgänge vuxit) ville även in på Dollarstore en sväng, fast vid det laget hade maten (f.ö det första jag ätit sedan de fyra mackkanterna till frukost) chockat min mage så otroligt så jag hade magknip vilket gjorde att jag satt kvar i bilen och började läsa en av de nya sliskromanerna...Ungarna shoppade friskt, eller nja.....dottern hade redan gjort av med sina pengar inne i stan och sonen är för snål för att köpa så mycket, men de verkade ha roligt i alla fall.
Hem kom vi i allafall till slut. Hann med en titt på vad som hänt runt om i världen under dagen innan det var dags att åka och vara barnvakt.
Vara barnvakt är något jag med glädje är varje torsdagkväll eftersom både min syster och svåger sjunger i Hanebo Segerstas förnämliga kyrkokör. Det ger dem en chans att göra nåt de gillar och det ger mej en chans att hålla en nära kontakt med de fyra syskonbarnen. (Även om det bara var tre jag hann träffa ikväll eftersom jag hittade det yngsta redan nerkrupet under täcket i sin säng sovande som en stock....(Helt på eget bevåg)
Alltså, en helt vanlig lugn torsdag. Eftersom tankarna inte funnits i varken socialtjänstlagar eller begravningar tycker jag att jag hunnit massor, fast jag egentligen inte gjort så mycket alls.
Fascinerande....
Men när man inte grubblar och känner sej stressad hela tiden blir ju allt så mycket enklare att göra.
Så jag har : tvättat och hängt flera maskiner tvätt, betalat träningsavgiften till innebandyn, betalat medlemsavgiften till bandyn, ringt och beställt klipptid (Fick en redan i morgon.....lycka!) Shoppat en massa, ätit tillsammans med mina barn, sms:at en massa med min storjänta.
Kort sagt; tagit det lugnt, mått bra och gjort saker jag inte kommit mej för att göra för att livet rusat på.
Jag vill ha fler torsdagar som den här.....Snälla.....!
Inte bara allt kring dödsfallet, utan resten av världen har ju också snurrat på.
Jag är ju inne på tredje terminen av socionomprogrammet också och jag kan faktiskt inte påminna mej att vi i någon kurs tidigare haft så otroligt mycket seminarier och inlämningar som de här veckorna. Alltså har det varit mycket skola också. En hel del föreläsningar, men mest en massa förberedelser tillsammans med vår studiegrupp. Vi har visserligen roligt och ämnet vi håller på med är intressant, men allt annat har tagit så mycket energi så....
Men så idag....har det inte varit någonting. Vi gjorde färdigt det vi skulle inför måndagens seminarier redan igår. Ungarna och jag träffade prästen för att prata begravning i går eftermiddag. Vi kan inte göra nåt mera förrän nästa vecka då vi ska "finslipa" själva begravningsgudstjänsten.
Så idag har jag varit ledig.
Dagen började precis som vanligt med att klockan ringde kl 06.15. Eftersom jag slocknat väldigt tidigt igår så kändes det för en gångs skull som om jag kunde kliva upp och möta torsdagen utan att kroppen skrek efter mera sömn.
Yngstingen vaknade själv av sitt alarm så jag kunde i lugn och ro dricka mitt kaffe och läsa mina nättidningar.
Precis när jag tänker att jag måste gå och ropa på sonen så får jag höra däruppifrån att mina två yngsta barn redan konverserar och några minuter senare kom de båda ner för trappan och tänkte äta frukost. De var sams. Båda sa "Godmorgon mamma".
Det var då jag kände att det här kommer att bli en torsdag som jag kommer att minnas....länge...
Ungarna knatade iväg mot bussen och jag hällde upp kaffemugg nr tre. Spelade lite Pioneer, höll lite koll på Twitter. Då tweetar någon ut en livestreamlänk till Balenciagas modeshow i Paris kl 10.00.
Nu är det ju så att jag är TOTALT ointresserad av mode. Jag har alltid tyckt att modeshower är konstiga spektakel med uppspacklade bengetter som visar kläder en normal människa aldrig skulle sätta på sej.
Men, efter min avslappnade morgon tänkte jag att jag kunde ju bara kolla liiiiite......och döm om min förvåning när jag inte kunde slita blicken från skärmen!
Jag kom på mej själv att tänka "Oj, om jag vore ett ton lättare, då är det där precis vad jag skulle vilja ha på mej". Det var inga uppspacklade bengetter (även om jag tycker att en hel del av modellerna såg ut som min systerdotter när de gick, när min systerdotter är ruggigt kissnödig men inte tycker att hon har riktigt tid att gå på toalettan)
Men det var helt vanliga kläder, med lite udda detaljer så de blev intressanta. Showen var bara ca 20 minuter lång, men jag blev inspirerad.
Vi har ju en liten tillställning i kyrkan snart tänkte jag. Där kommer jag att träffa folk som jag inte har träffat på väldigt länge (eller inte träffat alls).
Dessutom köper jag nästan aldrig kläder till mej själv, så vad katten.....NU ÄR DET DAGS!
Sonen ville också handla lite. I och för sej hade vi inte riktigt siktet inställd på samma sorts affärer eftersom han betalar sina kläder själv och skulle aldrig lägga mycket pengar på en tröja. Men vi kunde ju göra sällskap in till Bollnäs i allafall.
Och jag shoppade. Usch, vad jag shoppade. Men oj, vad det känns bra. Det blev kofta, klänning, leggings, skor, behå och en scarf. Dyrt blev det, men jag är banne mej värd det efter den senaste månaden! Så det så!
Nästa stop på vår shoppingtur blev Max. Där träffade vi även dottern och hennes kompis. Gott var det och mätta blev vi.
Sen var det sonens tur att shoppa. Två tröjor för 14 kr styck på Röda Korset. Skitsnygga tröjor, skitnöjd son. (Jag investerade 16 kronor på 13 sliskromaner jag också)
Alla barnen (nu hade dotterns umgänge vuxit) ville även in på Dollarstore en sväng, fast vid det laget hade maten (f.ö det första jag ätit sedan de fyra mackkanterna till frukost) chockat min mage så otroligt så jag hade magknip vilket gjorde att jag satt kvar i bilen och började läsa en av de nya sliskromanerna...Ungarna shoppade friskt, eller nja.....dottern hade redan gjort av med sina pengar inne i stan och sonen är för snål för att köpa så mycket, men de verkade ha roligt i alla fall.
Hem kom vi i allafall till slut. Hann med en titt på vad som hänt runt om i världen under dagen innan det var dags att åka och vara barnvakt.
Vara barnvakt är något jag med glädje är varje torsdagkväll eftersom både min syster och svåger sjunger i Hanebo Segerstas förnämliga kyrkokör. Det ger dem en chans att göra nåt de gillar och det ger mej en chans att hålla en nära kontakt med de fyra syskonbarnen. (Även om det bara var tre jag hann träffa ikväll eftersom jag hittade det yngsta redan nerkrupet under täcket i sin säng sovande som en stock....(Helt på eget bevåg)
Alltså, en helt vanlig lugn torsdag. Eftersom tankarna inte funnits i varken socialtjänstlagar eller begravningar tycker jag att jag hunnit massor, fast jag egentligen inte gjort så mycket alls.
Fascinerande....
Men när man inte grubblar och känner sej stressad hela tiden blir ju allt så mycket enklare att göra.
Så jag har : tvättat och hängt flera maskiner tvätt, betalat träningsavgiften till innebandyn, betalat medlemsavgiften till bandyn, ringt och beställt klipptid (Fick en redan i morgon.....lycka!) Shoppat en massa, ätit tillsammans med mina barn, sms:at en massa med min storjänta.
Kort sagt; tagit det lugnt, mått bra och gjort saker jag inte kommit mej för att göra för att livet rusat på.
Jag vill ha fler torsdagar som den här.....Snälla.....!
tisdag 25 september 2012
Det dök upp ett brev hos begravningsbyrån förra veckan.
I slutet på brevet uppmanas jag till att informera via min "öppenhjärtiga" blogg. Så det gör jag nu.
Detta är det anonyma brevet:
Då jag inte har någon person jag kan ge svaren till så väljer jag att möta punkt för punkt i detta brev.
Ni, kära vänner till mina barns far, talar om att han inte TILLÄTS träffa sina barn hur mycket han än skärpte sej.
Jo, han tilläts. Jag har åkt många mil runt om i landet för att han skulle få tillfälle att träffa dem de perioder han mådde bra. Jag hämtade honom många gånger vid buss/tåg eller tillfällig lägenhet för att han skulle få umgås med dem. När han hade sina nyktra perioder kom han och tittade på handbollsträningar, innebandyträningar och hockeymatcher, därför att jag talade om för honom när och var de höll till. När han satt i fängelse eller fanns på behandlingshem ringde och skrev de ofta till varandra, barnen och han. Men.....de perioder han mådde bra så umgicks han heller inte med sina "vänner" i Bollnäs. När han var tillbaka i Bollnäs och föll tillbaka i missbruket så glömde han nog lätt bort detta.
Och ja, jag har många gånger nekat honom att prata/träffa barnen. Men det har varit när han varit berusad och en berusad, aggressiv person får inte träffa mina barn. Vare sej han är deras pappa eller inte. Jag ville inte heller att de skulle prata med honom i telefon vid de tillfällena, helt enkelt därför att de blev så otroligt ledsna och mådde så dåligt av att göra det.
Ni påstår också att ingen anhörig brydde sej om att han levde "som en råtta" i en kloak och att han inte fick någon hjälp förrän i vintras.
I vintras fick han ett LVM och tillbringade ett halvår på ett behandlingshem en bit härifrån. Under det halvåret hade barnen/han och jag regelbunden kontakt. Han hade även tät kontakt med sin mamma under den perioden. Men direkt han kom hem till sin nya lägenhet drack han igen.
Det var inte hans första LVM. Hade han inte dött hade det inte varit hans sista heller eftersom det fanns ett sådant beslut som inte hann verkställas.
Han har varit på många behandlingshem under åren, både inom LP-verksamheten, Erik Edin Stifelsen och Minnesotamodeller. Under en längre period bodde han på ett halvägshus i Värmland. Det ville inte soc. betala, men eftersom han hade anhöriga som brydde sej om honom och älskade honom så betalade hans mor den vistelsen. Därför att hon ville att han skulle få chansen att räta upp sitt liv. (Detta var för 2-3 år sedan)
Samtalen under åren har varit många för hans mamma och för mej i försök att hjälpa honom. Men alla som sysslar med den här "branchen" vet att det mesta hänger på att man själv VILL ta emot hjälpen och alla vet dessutom att det inte är någon enkel resa.
Man orkar inte hur länge som helst som anhörig heller. Man orkar inte, och ska inte heller, ta emot någon som är berusad/påtänd och våldsam så fort de vill. Man kan inte heller hur länge som helst vara rädd för att bli bestulen, misshandlad och lurad. Inte av personen, men av den person han var i missbruket.
MEN, han visste att han var mycket omtyckt, och rent av älskad. Av sin mamma och av sina syskon. Sina kusiner och sina mostrar och morbröder. Av sina barn och sina exfruar. De/vi brydde oss väldigt mycket om personen, men inte missbrukaren. Han visste att han var välkommen till sina anhöriga när han var drogfri. Han visste varför han inte fick komma annars. Vi pratade om det bara några månader innan hans död, han och jag. Att han förstod varför de anhöriga inte kämpade mer för honom. Inte för att han var värdelös, utanför att det hängde på honom.
Han hade också, vid sitt frånfälle en sambo. Ja, vi vet det. Vi har hennes telefonnummer. Hon har pratat med hans mamma flera gånger. Hon har pratat med mej flera gånger. Vi ska till och med träffas på fredag, hon och jag, för att prata om begravning och bohag.
MEN, hon är INTE närmast anhörig. Barnen är närmast anhöriga. Barnen är dock omyndiga och företräds då av sina vårdnadshavare, dvs oss mammor.
Så juridiskt har sambon inte något att säga till om. Det går att kontrollera i lagtexten. Däremot är hon en kvinna som förlorat en älskad så naturligtvis ska hon få möjlighet till avsked. Hon har även fått möjlighet att uttrycka sej om vad hon tycker ska finnas med vid avskedet. Däremot är hon vuxen och själv mamma och kan förstå varför det är viktig att barnen ska ha mycket att säga till om.
Att hon skulle vara utslängd från lägenheten är ren och skär lögn. Hyran var betald för hela september och enligt hyresvärden är det fritt för henne att stanna där under den perioden. Vad som gäller efter det är väl ändå en sak mellan henne och hyresvärden.
Vi har inte heller någon som helst önskan att "plundra" lägenheten. Varken jag eller yngsta dotterns mamma har ens funderat på att inte låta sambon behålla orubbat bohag. Möjligen att vi skulle vilja ha någon litet minne till barnen, men det är en sak vi diskuterar med sambon, inte någon anonym brevskrivare.
Ni nämner också hans tredje (senaste) exfru och JA, vi har försökt kontakta henne. Vi förstår att hon är ledsen. Men hon väljer att inte vara kontaktbar.
Hon är inte heller anhörig och kan göra några anspråk vad gäller detta. Det kan inte heller jag eller yngsta barnets mamma. VI är inte anhöriga alls. Men, vi står ändå för det juridiska, då vi är barnens vårdnadshavare. Men utan barnen hade vi varit i samma situation som exfru nr 3.
Sen var det då den stora frågan : Begravning i avskildhet. För det första ; Det står inte något, någonstans om avskildhet. Däremot står det i annonsen att begravningen kommer att äga rum i enskildhet. Detta är, enligt begravningsbyrån och kyrkan att likställa med "I kretsen av de närmaste" eller "i stillhet" Det är en önskan som de anhöriga kan ha, det är speciellt vanligt i fall där det är barn inblandade eller då det gäller självmord.
Läser ni en tidning med dödsannonser förekommer det i ca var 4:e dödsannons.
Och, ni har helt rätt i att kyrkan är ett offentligt rum. Vi kan inte förbjuda människor att bevista en gudstjänst och en begravning är en gudstjänst.
Vi har inte heller någonstans förbjudit någon att komma till kyrkan på begravningen. Däremot har vi låtit bli att tala om vilken dag, vilken tid och vilken kyrka. Det har vi vår fulla rätt att göra.
Vi har också vår fulla rätt att tala om att barnen tycker att det känns jättejobbigt om kyrkan skulle fyllas av en massa människor som de inte har en aning om vilka de är. Men nej, vi kan inte förbjuda någon och har heller inte gjort det.
Däremot står vi för att vi inte vill ha någon där som är påverkad av alkohol eller andra droger.
Men vi har baske mej ingen skyldighet att upplysa alla om när begravningen äger rum.
Ni säger att "alla känner till hur han ville ha det". Gjorde ni?
Visste ni att han ville ha en begravning i kyrkan? Visste ni i så fall att han inte ens var medlem i Sv Kyrkan?
Visste ni vilka han ville ha där? Visste ni om han ville kremeras? Visste ni vad han ville ha för kista? Visste ni vilken kyrkogård han ville ligga på?
Ärligt talat. Det tror jag inte ni gjorde. Vi visste en del, men inte allt. Många saker har vi fått lista ut utifrån den person han var. Många saker har vi fått låta barnen avgöra. Tyvärr har också en del saker fått stryka på foten pga ekonomin. Han hade inga pengar, inga försäkringar. Hans barns mammor har inga pengar. Då blir det en del saker som vi måste utelämna. Tyvärr.
Jag tror att ni tycker att ni kände honom. Men jag tror inte ni kände personen bättre än oss som funnits i hans närhet i bra många fler år än er.
Jag tror att ni kände missbrukaren. Men känner ni till missbrukare borde ni också veta att när missbruket talar är det inte alltid med sanningen samverkande.
Ni som känner mej personligen vet också att jag ALDRIG sett ner på en person med missbruksproblem. Ni vet att jag under många år jobbat med det "klientelet". Ni som känner mej vet också att jag gått igenom en hel del med barnens pappa, både när det gäller misshandel, stölder, otrohet och svek. Men jag har ALDRIG NÅGONSIN pratat illa om honom inför hans barn. Jag har ALDRIG tagit avstånd från honom som pappa. Men missbrukaren var jag tvungen att ta avstånd från för att skydda både mej och mina barn.
Jag tror inte ens ni kan föreställa er vad ett sådant här brev som vi har mottagit gör med hur jag känner just nu. Jag är sårad, ledsen, arg, förolämpad. Ni anklagar de anhöriga för saker som är rent falska och ni hotar med att gå ut i pressen och prata regelbrott. (Vilket det bevisligen inte är) Och ni gör det dessutom ANONYMT!
Ni pratar om barnens känslor. Vad tror ni det skulle göra med barnens känslor att få se en sån här debatt omkring deras önskan i massmedia?
Så nej. Jag, eller någon annan av de anhöriga kommer INTE att gå ut offentligt med vare sej tid, plats eller datum. Vill ni ta reda på det (vilket jag tror ni redan gjort) så är det ingen som hindrar er. Ni är inte heller förbjudna att bevista begravningen, men jag hoppas ni kan visa respekt för hans, juridiskt sett, närmaste anhöriga : BARNEN.
torsdag 20 september 2012
En pappa.....
Jag har ju tidigare skrivit om hur jag tycker att det känns viktigt att barnen får höra även glada minnen om deras pappa och inte bara "missbrukaren" Thomas.
Det får jag sannerligen hjälp med just nu. I går kväll satt jag här och läste mail och kommentarer med tårarna rinnande. Tack snälla människor som vill dela med er av era minnen.
Så inatt när jag inte kunde sova (för att vi skulle skicka iväg en häst som vi haft i tre år och kommer att sakna nåt alldeles fruktansvärt men vet att han ändå har det bättre i hästhimlen) så låg jag och tänkte på alla minnen som snälla människor delat med sej av.
Jag tänkte på att jag kanske kan dela med mej lite av den "fina" pappan till mina barn. Den människan som hamnade så snett i livet och till slut kände sån hopplöshet att han valde att själv avsluta sitt liv.
Barnens pappa föddes i Stockholm, men familjen flyttade till Järbo när han började i skolan. Så Järbo och Sandviken blev hans tillhåll under skoltiden. Han beskrivs så här av sin bästa (som han själv sa) kompis Jhonas : "Han var som vi andra som var uppväxta i pingstkyrkan präglade av den uppväxten. Han skulle på "byn" vara den tuffe Tomme som aldrig bangade men hemma skulle han leva upp till att vara mönster sonen"
Jag tolkar det som att han inte hade så stor självkänsla och av dålig självkänsla mår man sällan bra.
När han pratade om hur karriären som missbrukare startade sa han "Jag var full första gången på skolavslutningen i 7:an, det var första gången jag mådde riktigt bra."
Han ägnade resten av sitt liv att försöka återuppliva den känslan av lycka, men lyckades aldrig.
När han var 16 blev situationen ohållbar i hemmet och Thomas fosterhemsplacerades vid två tillfällen. En period i Sundsvall hos släktingar och en period i ett hem i Värmland. Värmlandshemmet blev introduktionen till andra droger.....
En annan skolkompis beskriver så här : "Jag minns att dom skickade iväg honom, men minns inte om det var till en fosterfamilj eller vad det var!!
Han ringde till mig en gång då och var ledsen :o(
Tror att han stack därifrån efter en stund och skulle få bo hemma om han skötte sig.
Sen hände det nått, minns inte vad det var, men dom skulle skicka iväg honom igen!
Det var då vi rymde, han och jag....."
Efter fosterhemmen blommade missbruket ut i full styrka och han pendlade mellan behandlingshemmen. Däremellan bodde han hemma hos andra, äldre missbrukare eller charmade in sej hos kvinnor. Han var otroligt charmig, romantisk och kärleksfull när han var nykter. Jag är övertygad om att han sökte kärleken hela tiden och det ställde till det på många sätt. Istället för att arbeta med sin egen självkänsla och kärleken till sej själv så hittade han alltid en ny "kärlek". Men eftersom han inte arbetade med sej själv utan på henne så klarade han ändå inte av att stå emot sin längtan efter glömska när demonerna kom. Så han drack.
När Thomas blev full så försvann oftast den trevlige Thomas. Han blev lätt våldsam och resultatet blev några fängelsestraff blandat med en massa villkorliga domar.
Han och jag träffades sommaren 1997 och fick två barn i tät följd. Jag har själv sett hans otroliga lycka när hans barn fötts (Även det yngsta barnet som jag inte är mamma till). Jag har aldrig nånsin tvivlat på att han verkligen älskat dem. Det är bara det att det inte räckte. Hans känsloliv var redan så skadat och för varje gång han "tog" ett återfall så minskade hans tro på sej själv som pappa. Till slut var det för sent, han kunde inte träffa barnen ofta på grund av sitt missbruk och det var en av hans stora sorger. Men han orkade ändå inte göra något åt det. Jag kan inte räkna gångerna har ringt på fyllan och gråtit och längtat efter dem. Jag kan inte heller räkna gångerna som andra "snälla" människor ringt och nästan skällt på mej som inte "låtit" honom träffa dem. De har velat väl, men de har inte förstått. Thomas förstod. Han förstod att när han var full eller drogad KUNDE han inte träffa dem, för det skulle de inte må bra av. (Han bara glömde det när han var full). När han var nykter mådde han så dåligt över att han inte var en bra pappa, så då vågade han inte ringa så ofta.
Men de träffades ibland ändå. När han mådde bra en längre period. Barnen och jag har varit till behandlingshem och besökt honom. Vi har hämtat honom och tagit honom hit när han haft "permissioner". Han har skrivit långa fina brev till barnen när han suttit inne. Han har sms:at dem och talat om att han älskar dem.
Så barnen kan ändå plocka fram en hel massa fint som deras pappa gjort trots att han inte kunnat vara en "riktig" pappa.
Jag har förresten en bild från en av de senaste gångerna de träffades :
Han var inte en nykter pappa, han var inte en pappa som tog hand om sina barn. Men han var ändå en pappa som älskade sina barn. Vi har behandlat hans missbruk som en sjukdom. För jag tror inte att det gagnar barnen att vara vara arga på honom. Han gjorde så gott han kunde utifrån de förutsättningar han hade. Han mådde så dåligt så han kunde inte bättre.
Men jag tackar alla "gamla" vänner för att jag kan skicka med barnen så fina ord om deras pappa som de aldrig hann lära känna ordentligt.
Här är lite av vad jag kan skicka med dem :
"Han var alltid snäll och omtänksam som jag kommer ihåg honom och han var väldigt omtyckt av oss i "gänget" och det hoppas jag barnen nån gång kan ta till sig en dag när tiden är mogen,att det fanns en tomas bakom drogerna och alla bekymmer kring det" (Angelica)
" Enligt mig var Thomas en vänlig men lite vilsen själ,han ville väl, men ofta blev det fel!! Han har alltid funnits i mina tankar trots att det var över 20 år sedan vi umgicks med varandra!" (Anna-Carin)
"Vi är väldigt många som är otroligt ledsna över denna nyhet... Jag hoppas att dina barn förlåter sin pappa och att dom växer upp till trygga och lyckliga individer!" (Anna-Carin)
"Vi har bara roliga minnen av Thomas. Det är bara han som lyckats lura upp mej i Fritt fall. Vi hade en heldag på Grönan och den dagen visade han sej från sin kul-busiga sida och gav oss mycket glädje" (Anna och Andreas)
Så här skrev vår yngsta dotter för några dagar sen på Facebook:
"Min pappa tog valet SJÄLV att inte finnas, stå INTE och säg att det var nåns fel. Påstå INTE att ni vet vem han var, för ni kände inte min pappa. Ingen kände min pappa egentligen, men ni tror att ni gör det, inte ens hans barn visste vem han var! Pappa tog livet av sig för att han inte klarade av det livet han levde, vi kommer ALDRIG få veta varför han gjorde det, så sluta stå och säg att ni vet!
Det är inte många som har förlorat sin pappa på det sättet JAG gjorde, så sluta tro att ni förstår mig!! Ni behöver inte stå och prata om honom, ni vet INGENTING om honom, det som har hänt har hänt. Folk som inte fattar bättre fattar verkligen INGENTING. Jag mår dåligt över att min pappa inte finns längre, men det SKITER ni i. Ni snackar som allt skulle vara hur bra som hellst, va TYST om min pappa, han var min pappa, inte eran. Han tog valet själv, och vi vet inte varför, respektera det!!"
Jag är så glad att de kan vara öppna över vad som hänt. Jag är så glad över att de kan uttrycka vad de känner. Jag är så glad över att de inte skäms över sin pappas liv.
Jag är så glad att de finns.....och utan sin pappa hade de inte gjort det.
måndag 17 september 2012
40 miljoner saker man måste ha koll på när ens barns far dör....
Senaste veckan har jag lärt mej mer än jag trodde va möjligt om fler saker jag trodde att man nånsin skulle behöva.
Viktigaste lärdomen är att man får ta reda på det mesta själv, för när en förälder dör är det helt och hållet upp till den andre föräldern att jaga information. För INGET går per automatik.
Skatteverket skickar inte ut någon information om att de registrerat en avliden.
Försäkringskassan skickar inte ut någon information om att underhållet upphör.
Hur i all världen orkar de som samtidigt är en sörjande make/maka?
Vi fick alltså information av polisen förra måndagen att barnens pappa var identifierad som den som omkommit i tågkollisionen i Arbrå 13 dagar tidigare. Tack och lov för polisen. (undrar förresten hur lång tid det tagit innan vi fått veta nåt om inte polisen varit inblandad?)
Torsdag åkte jag till Skatteverket och begärde ut ett intyg för att kunna sätta igång med allt. Det var förresten först då som vi fick ett dödsdatum.
Jag ringde till begravningsbyrån och vi författade annons och bokade kyrka. Tack och lov för att det finns begravningsbyråer. De är fantastiska. De tar hand om det mesta som gäller begravning och "arv". På våran alldeles egna begravningsbyrå i Kilafors är de nog alldeles extra underbara. Så känns det nu. Speciellt som jag kunnat specialbeställa vem jag vill ha som hjälper till i kontakten med barnen och som kommer att vara i kyrkan under begravningen. Egentligen hade ju chefen inte någon anledning att ta in henne för extra arbete, men jag är så egoistisk så jag bara tackar och tar emot.
Så i söndags samlades vi : Två mammor, tre barn och en representant från begravningsbyrån. Vi valde kista, bårtäcke, blomsterarrangemang, urna, texter på kort. Pratade ordningar i kyrkan, beställde handbuketter. Tänk att få sitta hemma i köket i lugn och ro en söndag och göra det? Det kändes så fint och så bra.
Chefen på begravningsbyrån sköter det som inte barnen behöver var med i : Kollar om det finns några försäkringar, om han tillhörde någon församling och allt annat som jag inte ens vill veta att han måste ha koll på.
Han upptäckte förresten att han inte tillhörde någon församling så begravningen blir lite dyrare än vi trodde för då måste vi ju betala för kyrka, präst och kantor. Irriterande, men sånt är livet.
Som sagt, begravningsbyrån sköter mycket åt oss, men en del saker måste jag dock göra själv.
Säga upp lägenheten han hade till exempel. Fast där gjorde jag de enkelt för mej. Jag ringde helt enkelt upp hans handläggare på socialkontoret och lät henne sköta den biten. (Mycket trevlig handläggare förresten, det blev ett långt och trevligt samtal.)
Ekonomiskt bistånd hos kommunen för begravningskostnader är också en sak som jag måste ta itu med själv. (Något för morgondagen)
Alla de här sakerna var ju saker som jag ändå var lite beredd på, även om jag inte vetat exakt hur det skulle gå till.
En sak jag däremot inte hunnit tänka på i allt som poppat upp de senaste veckorna var min egen ekonomi.
Att vi (jag och lillasysterns mamma) av en slump fick reda på att vi måste själva söka barnpension och efterlevandeskydd för barnen. Detta ska göras inom tre månader för att inte gå miste om pengar. Detta söker man hos pensionsmyndigheten och det ska man alltså ta reda på helt själv. För de informerar inte och försäkringskassan informerar inte heller om att deras uppdrag som bidragsförskottsutbetalare upphör i samband med dödsfallet.
Nu vet vi. Vi fick dessutom reda på det i tid så vi har en chans att "hinna med".
Däremot kan jag tänka mej att det finns en hel del ensamstående föräldrar som helt plötsligt går miste om pengar någon månad då den andre föräldern avlider.
En annan sak som jag tydligen också ska ha koll på är alla andra människor runt omkring. Barnens lillasyster och hennes mamma t.ex. Av någon anledning har hennes handläggare på socialkontoret fått för sej att hon (mamman) inte behöver få reda på någonting alls. Handläggaren har dessutom pratat med polisen och klargjort att all info ska gå via henne. Problemet blir ju då att när lillasysterns mamma inte får veta nåt så ringer hon mej. Och eftersom det gäller samma avlidne barnafader så måste vi ju prata med varandra ibland, eftersom barnen ska vara med och ordna en och samma begravning.
Det gör ju att det blir ju inte den "ömme och omtänksamme" handläggare på soc. som kan möta mammans oro, ilska och frågor. Det blir ju jag. Vilket i och för sig inte är så jobbigt för min del, men själva förfaringssättet känns så fel.
Den gode barnafadern har ju även satt som system att dela med sej av sitt ganska ovanliga efternamn. Det betyder ju att det även finns en exfru TILL. De hade inga barn så det borde ju inte påverka något, men........en exfru som pratade med honom samma kväll som "det" hände och har skuldkänslor för att hon inte stoppade honom mår ju förståeligt nog inte så bra. Är den exfrun dessutom själv missbrukare så är det ju lätt att välja den drogade vägen bort från oron.
Men, trots drogerna är hon ju ledsen och vill prata. En människa man gärna vill prata med då är tydligen den allra första exfrun. Hon som sköter begravningen och inte är missbrukare. En människa som drogar har dessutom inte så bra koll på fingrar och minne.
Detta leder då fram till nattliga telefonsamtal på min telefon. Visserligen svarar jag inte, men som jag tidigare berättat är jag mycket lättväckt. Så nattsömnen blir inte så där alldeles förträffligt bra för tillfället.
En annan dum sak med att vi har detta lite ovanliga efternamn är också att det är ganska säkert att söka på namnet och vara ganska säker på att om man ringer så är chansen mycket stor att man hamnar hos någon anhörig som vet vad som verkligen hände den 28/8.
Det som blir lite knasigt i den kråksången är de andra två exfruarna, till skillnad från mej, inte har registrerade telefonnummer. Gissa vem alla ringer???
Visserligen är inte alla nyfikna, någon vill bara beklaga sorgen och fråga när begravningen är, men ABBANS så energikrävande det blir. Just nu sitter jag och förfasar mej för morgondagen då dödsannonsen kommer ut i lokala tidningen. Kan tänka mej att det blir fart på Playtones då. (Min ringsignal på mobilen är Playtones)
Det känns lockande att bara stänga av telefonen några dygn just nu, men å andra sidan förstår jag att folk undrar, att folk är ledsna, att folk är fulla av medkänsla. Så nej, telefonen får vara påslagen. Och jag kommer att svara på samtalen. För igår, när jag talade om för barnen att XX hade ringt för att beklaga sorgen, då såg jag att de blev glada. För det betyder mycket för dem att höra att det fanns människor som tyckte om deras pappa och som är sorgsna över att han är borta.
Nu ska jag vila hjärnan några timmar. Nya tag i morgon.
Viktigaste lärdomen är att man får ta reda på det mesta själv, för när en förälder dör är det helt och hållet upp till den andre föräldern att jaga information. För INGET går per automatik.
Skatteverket skickar inte ut någon information om att de registrerat en avliden.
Försäkringskassan skickar inte ut någon information om att underhållet upphör.
Hur i all världen orkar de som samtidigt är en sörjande make/maka?
Vi fick alltså information av polisen förra måndagen att barnens pappa var identifierad som den som omkommit i tågkollisionen i Arbrå 13 dagar tidigare. Tack och lov för polisen. (undrar förresten hur lång tid det tagit innan vi fått veta nåt om inte polisen varit inblandad?)
Torsdag åkte jag till Skatteverket och begärde ut ett intyg för att kunna sätta igång med allt. Det var förresten först då som vi fick ett dödsdatum.
Jag ringde till begravningsbyrån och vi författade annons och bokade kyrka. Tack och lov för att det finns begravningsbyråer. De är fantastiska. De tar hand om det mesta som gäller begravning och "arv". På våran alldeles egna begravningsbyrå i Kilafors är de nog alldeles extra underbara. Så känns det nu. Speciellt som jag kunnat specialbeställa vem jag vill ha som hjälper till i kontakten med barnen och som kommer att vara i kyrkan under begravningen. Egentligen hade ju chefen inte någon anledning att ta in henne för extra arbete, men jag är så egoistisk så jag bara tackar och tar emot.
Så i söndags samlades vi : Två mammor, tre barn och en representant från begravningsbyrån. Vi valde kista, bårtäcke, blomsterarrangemang, urna, texter på kort. Pratade ordningar i kyrkan, beställde handbuketter. Tänk att få sitta hemma i köket i lugn och ro en söndag och göra det? Det kändes så fint och så bra.
Chefen på begravningsbyrån sköter det som inte barnen behöver var med i : Kollar om det finns några försäkringar, om han tillhörde någon församling och allt annat som jag inte ens vill veta att han måste ha koll på.
Han upptäckte förresten att han inte tillhörde någon församling så begravningen blir lite dyrare än vi trodde för då måste vi ju betala för kyrka, präst och kantor. Irriterande, men sånt är livet.
Som sagt, begravningsbyrån sköter mycket åt oss, men en del saker måste jag dock göra själv.
Säga upp lägenheten han hade till exempel. Fast där gjorde jag de enkelt för mej. Jag ringde helt enkelt upp hans handläggare på socialkontoret och lät henne sköta den biten. (Mycket trevlig handläggare förresten, det blev ett långt och trevligt samtal.)
Ekonomiskt bistånd hos kommunen för begravningskostnader är också en sak som jag måste ta itu med själv. (Något för morgondagen)
Alla de här sakerna var ju saker som jag ändå var lite beredd på, även om jag inte vetat exakt hur det skulle gå till.
En sak jag däremot inte hunnit tänka på i allt som poppat upp de senaste veckorna var min egen ekonomi.
Att vi (jag och lillasysterns mamma) av en slump fick reda på att vi måste själva söka barnpension och efterlevandeskydd för barnen. Detta ska göras inom tre månader för att inte gå miste om pengar. Detta söker man hos pensionsmyndigheten och det ska man alltså ta reda på helt själv. För de informerar inte och försäkringskassan informerar inte heller om att deras uppdrag som bidragsförskottsutbetalare upphör i samband med dödsfallet.
Nu vet vi. Vi fick dessutom reda på det i tid så vi har en chans att "hinna med".
Däremot kan jag tänka mej att det finns en hel del ensamstående föräldrar som helt plötsligt går miste om pengar någon månad då den andre föräldern avlider.
En annan sak som jag tydligen också ska ha koll på är alla andra människor runt omkring. Barnens lillasyster och hennes mamma t.ex. Av någon anledning har hennes handläggare på socialkontoret fått för sej att hon (mamman) inte behöver få reda på någonting alls. Handläggaren har dessutom pratat med polisen och klargjort att all info ska gå via henne. Problemet blir ju då att när lillasysterns mamma inte får veta nåt så ringer hon mej. Och eftersom det gäller samma avlidne barnafader så måste vi ju prata med varandra ibland, eftersom barnen ska vara med och ordna en och samma begravning.
Det gör ju att det blir ju inte den "ömme och omtänksamme" handläggare på soc. som kan möta mammans oro, ilska och frågor. Det blir ju jag. Vilket i och för sig inte är så jobbigt för min del, men själva förfaringssättet känns så fel.
Den gode barnafadern har ju även satt som system att dela med sej av sitt ganska ovanliga efternamn. Det betyder ju att det även finns en exfru TILL. De hade inga barn så det borde ju inte påverka något, men........en exfru som pratade med honom samma kväll som "det" hände och har skuldkänslor för att hon inte stoppade honom mår ju förståeligt nog inte så bra. Är den exfrun dessutom själv missbrukare så är det ju lätt att välja den drogade vägen bort från oron.
Men, trots drogerna är hon ju ledsen och vill prata. En människa man gärna vill prata med då är tydligen den allra första exfrun. Hon som sköter begravningen och inte är missbrukare. En människa som drogar har dessutom inte så bra koll på fingrar och minne.
Detta leder då fram till nattliga telefonsamtal på min telefon. Visserligen svarar jag inte, men som jag tidigare berättat är jag mycket lättväckt. Så nattsömnen blir inte så där alldeles förträffligt bra för tillfället.
En annan dum sak med att vi har detta lite ovanliga efternamn är också att det är ganska säkert att söka på namnet och vara ganska säker på att om man ringer så är chansen mycket stor att man hamnar hos någon anhörig som vet vad som verkligen hände den 28/8.
Det som blir lite knasigt i den kråksången är de andra två exfruarna, till skillnad från mej, inte har registrerade telefonnummer. Gissa vem alla ringer???
Visserligen är inte alla nyfikna, någon vill bara beklaga sorgen och fråga när begravningen är, men ABBANS så energikrävande det blir. Just nu sitter jag och förfasar mej för morgondagen då dödsannonsen kommer ut i lokala tidningen. Kan tänka mej att det blir fart på Playtones då. (Min ringsignal på mobilen är Playtones)
Det känns lockande att bara stänga av telefonen några dygn just nu, men å andra sidan förstår jag att folk undrar, att folk är ledsna, att folk är fulla av medkänsla. Så nej, telefonen får vara påslagen. Och jag kommer att svara på samtalen. För igår, när jag talade om för barnen att XX hade ringt för att beklaga sorgen, då såg jag att de blev glada. För det betyder mycket för dem att höra att det fanns människor som tyckte om deras pappa och som är sorgsna över att han är borta.
Nu ska jag vila hjärnan några timmar. Nya tag i morgon.
fredag 14 september 2012
Nu börjar det ordna till sej...
Jag träffade mina studiekompisar igår i Bollnäs. Det jag lärde mej av det är att jag kanske inte gör så mycket nytta när jag har en massa annat i huvudet. Vi gav oss efter nån timme och jag åkte hem. Posten kom. Eftersom polisen sagt att det skulle komma lite papper till barnen från skatteverket angående deras fars frånfälle och vi behöver lite "bevis" för att gå vidare med det praktiska så har jag ju väntat sedan i tisdags (Identifieringen var klar i måndags)
Brevlådan var tom. (Nja, ett brev från kyrkan till sonen fanns där, där de undrade om han tänkte konfirmera sej, men det räknas liksom inte i det här sammanhanget)
Då var måttet liksom rågat för den här käringa Björksten. Problem känns bättre om man satsar på en lösning tänkte jag, för jag vägrar gå en hel helg till utan att ens ha ett säkert dödsdatum och inte kunna sätta ut en dödsannons.
Jag kom på att vi har ju faktiskt ett skattekontor även i lilla Bollnäs och de har öppet till kl 16 varje dag. Klockan vara bara 14.30. Jag har bil.
Skattekontoret i Bollnäs blev det. En mycket trevlig dam mötte mej och undrade hur hon kunde hjälpa mej. Jag sa som det var: Jag har några pyttesmå enkla frågor som du kanske kan hjälpa mej med. Okej, sa damen, jag ska försöka.
Jo, jag undrar: ÄR mina barns far registrerad som avliden? Vilket datum räknas i så fall som dödsdatum? Är de tre barnen jag vet om de närmast anhöriga eller finns det fler? Kan jag planera begravningen i egenskap av förmyndare till barnen?
Damen vid disken bleknade lite, men log tappert och undrade om jag hade den ev. avlidnes personnummer. Jag förklarade att jag inte mindes det, men det borde du ju kunna ta fram via barnen. Okej, sa damen och tog sonens personnummer i stället.
Hon läste lite och sa, Ja, hans far är avliden. Okej, sa jag, hur gör vi nu?
Damen i kassan log lite och pillade på en knapp på datorn. Ut ur skrivaren kom tre blad som talade om allt jag ville veta och damen intygade när hon läst igenom att jag och den lillasysterns mamma var i vår fulla rätt att ta hand om processen i fortsättningen och dessa papper intygade detta.
Tack så mycket sa jag, kan du ta fram telefonnumret till Kilafors begravningsbyrå åt mej? (Jag har ju inte såna moderniteter som snabbt internet i mobilen)
Nåt som gör mej lite illa till mods när det gäller detta, är att i skatteverkets system fanns ingen som helst information att något skulle skickas per automatik till barnen. Så jag kan inte låta bli att undra: Om inte polisen varit inblandad i dödsfallet, NÄR hade då barnen fått vetskap om att deras far var död? Och hur? Och vem skulle i så fall tagit hand om "efteråt" Ska nog inte fundera så mycket mer på det känns det som...
Jag fick numret till Kjell på begravningsbyrån och på vägen ut från Skattekontoret ringde jag honom. Han satt ensam på kontoret och sa "Kom nu du". Tack sa jag, är där om en kvart....
Eftersom vi haft någon vecka på oss att prata om hur barnen, mamma och syster vill ha det kring begravning och sådant så hade vi ju till och med annonsen klar och för mej känns det viktigt att den ska komma ut så fort som möjligt, för det blir på något sätt "verkligare" när man ser den i tidningen. Så när jag kom ner till begravningsbyrån tog det 5 minuter att göra den. (Den kommer för övrigt ut i Ljusnan på tisdag)
Vi kunde även boka kyrkan, plats för minnesstund och jag kunde lämna över en del annat praktiskt när det gäller bouppteckning till honom.
Detaljerna kring själva avskedet ska vi ta tillsammans med Gunilla senare. Henne känner redan barnen och för mej känns det viktigt att inte blanda in en massa nya människor i deras liv just nu. Det är kämpigt nog som det är för dem.
Så nu känner jag faktisk ett helt annat lugn. Vi kan meddela omvärlden att den 28/8 förlorade tre barn sin pappa. Vi kan tala om för våra närmaste vilket datum vi ska ta farväl av honom och hjälpas åt att minnas hans ljusa sidor.
Jag vill gärna tro att även barnen tycker att det känns bra även om jag misstänker att det var mycket mitt eget nya lugn som smittade av sej på barnen och gjorde att redan gårdagskvällen blev så mycket trevligare här hemma.
Vi har ju (som jag skrivit förr) beslutat att vi vi vill ha en enskild begravning. Barnen är ju "bara" 8, 13 och 14 så det känns för oss väldigt viktigt att de får vara med och bestämma vilka som ska vara där den dagen.
Det är också tryggt att veta att vi alla redan känner prästen, kantorn, solisten och begravningsbyråpersonen. Till och med tjänstgörande vaktmästare den dagen är en vän till oss. Så just nu är det mycket som känns bra trots allt.
Dock har vi fått frågan från några om det är någonstans vi vill att man ska skicka en gåva om om man känner att man vill hedra Thomas minne och då har vi (hans barns mammor, hans egen mamma och hans syster) resonerat så här:
Eftersom Thomas många gånger var ledsen över att hur illa han gjorde sina barn när han inte fungerade som en bra pappa har vi tillsammans en önskan om att vill man hedra honom genom en pengagåva ser vi gärna att det går till föreningen Maskrosbarn (http://www.maskrosbarn.org/)
Bankgironummer: 299-5850
Nu tänker jag ha en lugn och skön helg och släppa de tre senaste veckornas funderingar och frustrationer. Jag tänker bara skriva ett PM som ska lämnas in till högskolan i natt, laga lunch åt ett gäng hembygdsföreningsstyrelsemedlemmar i morgon, tvätta ca 18 tvättar med smutsiga kläder och städa ett hus. Men annars är det lugnt....
Brevlådan var tom. (Nja, ett brev från kyrkan till sonen fanns där, där de undrade om han tänkte konfirmera sej, men det räknas liksom inte i det här sammanhanget)
Då var måttet liksom rågat för den här käringa Björksten. Problem känns bättre om man satsar på en lösning tänkte jag, för jag vägrar gå en hel helg till utan att ens ha ett säkert dödsdatum och inte kunna sätta ut en dödsannons.
Jag kom på att vi har ju faktiskt ett skattekontor även i lilla Bollnäs och de har öppet till kl 16 varje dag. Klockan vara bara 14.30. Jag har bil.
Skattekontoret i Bollnäs blev det. En mycket trevlig dam mötte mej och undrade hur hon kunde hjälpa mej. Jag sa som det var: Jag har några pyttesmå enkla frågor som du kanske kan hjälpa mej med. Okej, sa damen, jag ska försöka.
Jo, jag undrar: ÄR mina barns far registrerad som avliden? Vilket datum räknas i så fall som dödsdatum? Är de tre barnen jag vet om de närmast anhöriga eller finns det fler? Kan jag planera begravningen i egenskap av förmyndare till barnen?
Damen vid disken bleknade lite, men log tappert och undrade om jag hade den ev. avlidnes personnummer. Jag förklarade att jag inte mindes det, men det borde du ju kunna ta fram via barnen. Okej, sa damen och tog sonens personnummer i stället.
Hon läste lite och sa, Ja, hans far är avliden. Okej, sa jag, hur gör vi nu?
Damen i kassan log lite och pillade på en knapp på datorn. Ut ur skrivaren kom tre blad som talade om allt jag ville veta och damen intygade när hon läst igenom att jag och den lillasysterns mamma var i vår fulla rätt att ta hand om processen i fortsättningen och dessa papper intygade detta.
Tack så mycket sa jag, kan du ta fram telefonnumret till Kilafors begravningsbyrå åt mej? (Jag har ju inte såna moderniteter som snabbt internet i mobilen)
Nåt som gör mej lite illa till mods när det gäller detta, är att i skatteverkets system fanns ingen som helst information att något skulle skickas per automatik till barnen. Så jag kan inte låta bli att undra: Om inte polisen varit inblandad i dödsfallet, NÄR hade då barnen fått vetskap om att deras far var död? Och hur? Och vem skulle i så fall tagit hand om "efteråt" Ska nog inte fundera så mycket mer på det känns det som...
Jag fick numret till Kjell på begravningsbyrån och på vägen ut från Skattekontoret ringde jag honom. Han satt ensam på kontoret och sa "Kom nu du". Tack sa jag, är där om en kvart....
Eftersom vi haft någon vecka på oss att prata om hur barnen, mamma och syster vill ha det kring begravning och sådant så hade vi ju till och med annonsen klar och för mej känns det viktigt att den ska komma ut så fort som möjligt, för det blir på något sätt "verkligare" när man ser den i tidningen. Så när jag kom ner till begravningsbyrån tog det 5 minuter att göra den. (Den kommer för övrigt ut i Ljusnan på tisdag)
Vi kunde även boka kyrkan, plats för minnesstund och jag kunde lämna över en del annat praktiskt när det gäller bouppteckning till honom.
Detaljerna kring själva avskedet ska vi ta tillsammans med Gunilla senare. Henne känner redan barnen och för mej känns det viktigt att inte blanda in en massa nya människor i deras liv just nu. Det är kämpigt nog som det är för dem.
Så nu känner jag faktisk ett helt annat lugn. Vi kan meddela omvärlden att den 28/8 förlorade tre barn sin pappa. Vi kan tala om för våra närmaste vilket datum vi ska ta farväl av honom och hjälpas åt att minnas hans ljusa sidor.
Jag vill gärna tro att även barnen tycker att det känns bra även om jag misstänker att det var mycket mitt eget nya lugn som smittade av sej på barnen och gjorde att redan gårdagskvällen blev så mycket trevligare här hemma.
Vi har ju (som jag skrivit förr) beslutat att vi vi vill ha en enskild begravning. Barnen är ju "bara" 8, 13 och 14 så det känns för oss väldigt viktigt att de får vara med och bestämma vilka som ska vara där den dagen.
Det är också tryggt att veta att vi alla redan känner prästen, kantorn, solisten och begravningsbyråpersonen. Till och med tjänstgörande vaktmästare den dagen är en vän till oss. Så just nu är det mycket som känns bra trots allt.
Dock har vi fått frågan från några om det är någonstans vi vill att man ska skicka en gåva om om man känner att man vill hedra Thomas minne och då har vi (hans barns mammor, hans egen mamma och hans syster) resonerat så här:
Eftersom Thomas många gånger var ledsen över att hur illa han gjorde sina barn när han inte fungerade som en bra pappa har vi tillsammans en önskan om att vill man hedra honom genom en pengagåva ser vi gärna att det går till föreningen Maskrosbarn (http://www.maskrosbarn.org/)
Bankgironummer: 299-5850
Nu tänker jag ha en lugn och skön helg och släppa de tre senaste veckornas funderingar och frustrationer. Jag tänker bara skriva ett PM som ska lämnas in till högskolan i natt, laga lunch åt ett gäng hembygdsföreningsstyrelsemedlemmar i morgon, tvätta ca 18 tvättar med smutsiga kläder och städa ett hus. Men annars är det lugnt....
onsdag 12 september 2012
En helt vanlig tisdag i en kaosfamilj...
Vårt familjeliv är, för att uttrycka mej milt, lite uppochnervänt. För att ge en liten beskrivning om hur det fungerar just nu så tänkte jag göra ett litet dagboksinlägg och beskriva min tisdag:
06.15. Alarmet sätter i gång. Vaknar som vanligt direkt, men är glad att jag är så pass medveten om hur jag fungerar att jag lagt telefonen på strykbrädan som står tre meter ifrån sängen. Kliver upp, går och trycker in snoozeknappen, går och lägger mej igen. Efter två snooz tycker jag det börjar bli jobbigt, så jag kliver upp och tar på mej morgonrocken. Är dock för trött för att knäppa av alarmet så jag lägger telefonen i morgonrocksfickan för att enkelt kunna sticka ner handen och trycka på snoozeknappen var femte minut fyra gånger till. (Den snoozar var femte minut i en halvtimme, sen ger den upp)
Stapplar ut i köket och stoppar i kontakten på perkulatorn. Finns kaffe att värma för en mugg. Står och stirrar och väntar på att kaffet ska bli varmt. Häller upp en mugg och går och sätter mej vid datorn för att kolla vad som hänt under natten.
Hör steg på övervåningen. Bra, dottern är vaken redan! Eftersom klockan bara är halvsju är det ingen idé att väcka sonen än....
Läser morgonens nättidningar tills kaffet är slut. Går ut i köket och gör i ordning nytt kaffe i perkulatorn. Hunden gnäller och vill ut. Går till trappan och ropar till sonen att det är dags att börja vakna. Hör ett trött "jaaaaaa". Går ut med hunden, Petra är i stallet och släpper ut hästar. Passar på att prata en stund. Vi har ju en häst med en förmodad senskada, vill ju kolla hur det är med honom.
Går in igen, kaffet är klart. Häller upp en ny mugg och ropar på sonen igen. Får ett mer irriterat "jaaaaa" till svar.
Dottern är nere och klädd på väg till bussen. Sätter mej vid datorn igen och konstaterar att jag är på tok för trött för att klara dagen. Får ett sms, det är från dottern "ring" (Hon lyckades göra av med sina pengar på kontantkortet på en vecka denna gång så hon kan inte ringa). Jag ringer upp, dottern är orolig för hästen. Jag svarar på hennes fråga, hon blir arg och slänger på luren.
Jag ropar på sonen.....igen. Irriterat denna gång. Får svaret "JAAA, JAG ÄR PÅ VÄG"
Sonen släntrar iväg ut till cykeln (han skulle visst cykla till skolan idag) , jag spelar Pioneer på datorn. Inser att jag är för trött så jag tänker att jag ska lägga mej och sova en stund. Lägger mej, läser lite ur en bok, ögonen vill inte vara öppna. Lägger ifrån mej boken, slumrar till. Dörrklockan ringer.
När någon ringer på dörren här så går det liksom inte att nonchalera, för hunden tror att det är det största som kan hända i ett liv så han skäller. Han skäller och springer fram och tillbaka tills man öppnar dörren liksom. Kliver upp och öppnar. Där står min "snickarbodhyresgäst" och vill bara tala om att han bytt bank.
Går och lägger mej igen. Slumrar. Får ett sms: "RING". Jag ringer upp dottern som nu är rasande på några i klassen. Jag lyssnar och råkar tydligen säga fel sak för dottern skriker och slänger på luren.
Ger upp tanken på att sova och kliver upp och klär på mej. Kommer på att jag inte vet melodin på två av de psalmer vi tänkte ha på begravningen så jag går till pianot och spelar igenom dem en gång. Tårarna börjar rinna för det är så vackra psalmer.
Kommer på att jag glömt att hänga en maskin tvätt, går ner i tvättstugan. Tvätten luktar illa. Startar om tvättmaskinen.
Ser att vattnet är slut åt hästarna så jag passar på att hämta vattenslangen, drar ner den till badkaret i hästhagen och skruvar på vattnet.
Ingen idé att gå in medan vattnet rinner så jag går upp på höskullen och byter en glödlampa som varit trasig hela sommaren. Det börjar bli lite jobbigt att packa höpåsar i mörker hela tiden.
Skruvar av vattnet till hästarna
Eftersom jag ändå kommit in på spåret "byta glödlampor" så är det lika bra att fortsätta. Så jag byter en trasig på verandan, en trasig i farstun och tre trasiga fönsterlampor. Slut på hela glödlampor nu.
Telefonen ringer, det är han som äger "vår" häst. Funderar på att slakta hästen om skadan är för svår att få bukt med, men först vill han att Tommy (hästkotknackaren) ska komma och kolla. Han ska komma under dagen säger han. Jadå, det går bra för min del. Jag tänker vara hemma hela dagen. Lägger på luren.
Telefonen ringer. Det är sonen. "Mamma, kan du sätta in 100 kronor på mitt konto, jag ska köpa lunch (Det är knöttasdagen, så han är inte på skolan) Lägger på.
Telefonen ringer. Det är exsambon som vill höra hur läget är. Om vi fått identifieringen och sånt. Vi småpratar lite medan jag sätter över pengar till sonen. Lägger på.
Telefonen ringer. Det är storjäntan. Hon undrar om jag hört nåt om hästen. Jag berättar vad hästägaren sagt, frågar hur hon har det. (Hon flyttade till Sigtuna i fredags för att arbeta åt ett travstall.) Hon säger att hon har det bra och och verkar vara jättenöjd. Lägger på.
Får ett sms "RING" Ringer upp dottern. Hon undrar om jag hört nåt om hästen. Jag berättar vad hästägaren sagt. Hon blir jättearg för att jag inte ringde med en gång. Jag förklarar att jag inte hunnit för telefonen bara ringt en massa. Hon blir rasande, skriker och slänger på luren.
Nu är jag trött och less. Borde diska, borde hänga tvätt, borde klippa gräset, borde plugga. Orkar inte......
Går och sätter mej i fåtöljen och läser en bok.
Läser ett tag, får ett sms "RING". Jag ringer upp (gissa vem?) "Mamma, ska vi slakta hästen?" Jag svarar att jag inte vet, det är hästägaren som avgör, men det är ju inte så roligt för hästen att ha ont och bara gå i en liten,liten sjukhage heller. Är det en senskada måste han ha det så i minst tre månader. Dottern är ledsen, reagerar med ilska, skriker och slänger på luren.
Jag tar en mugg kaffe till. Mjölken är slut (och glödlamporna) Borde handla, men vill inte åka iväg nånstans utifall att hästkotknackaren kommer. Väntar till barnen kommer hem från skolan.
Hunden vill ut en sväng. Tar med honom och går och hämtar posten. Jättemycket post, inget av värde alls, förutom ett varsitt vykort till barnen från deras farmor.
Nu är klockan fyra, barnen borde komma hem, jag vill åka och handla. Behöver dessutom till systern och hämta kornkross till hästarna. Inga barn kommer hem.
Telefonen ringer. Det är dottern som ringer från kompisens telefon. Meddelar att de är nere på byn.
Ingen son ännu.
Telefonen ringer. Det är sonen. Han talar om att han stannar i Kilafors ett tag. Cyklar hem senare.
Ringer till dottern och förklarar att jag behöver ha henne hemma för jag måste åka och handla och hämta kornkross. Dessutom behöver vi mocka och ta in hästen eftersom hästkotknackaren ska komma. Dottern vill inte alls komma hem, jag säger att hon måste. Hon blir rasande, skriker och slänger på luren.
Telefonen ringer. Det är barnens lillasysters mamma. Jag antar att hon fått reda på att lillasysterns pappa äntligen är identifierad, så jag säger nåt i stil med "Har de ringt dej nu?" Hon säger "VA?". Jag blir tvungen att tala om för henne att svaret på analyserna kommit och det är bekräftat att han är död. Hon gråter. Jag är arg. Det är 25 timmar sedan de meddelade mej, varför inte henne? Det är inte min sak att göra det. Hon undrar vad som händer nu. Hon är förtvivlad, jag säger att jag tar hand om det praktiska för hon orkar inte.
Dottern kommer hem, arg som ett bi. Skriker,svär och gormar. Jag orkar inte med henne heller. Tar bilen och åker till affären. Min "lisa för själen" har semester så jag pratar med Robert istället eftersom han ändå frågade hur jag mådde för jag såg så slut ut tyckte han. Robert är också en trevlig expedit. Köper mjölk och tuggummi, glömmer köpa glödlampor.
Åker till syrran och hämtar kornkross. Får ett sms "RING" Ringer upp dottern, hon har lugnat sej lite och undrar när hästkotknackaren ska komma. Jag svarar att jag inte vet, hon blir sur och slänger på luren.
Telefonen ringer. Det är syrran. Hon undrar vart jag är. Jag svarar att jag står utanför hennes ytterdörr. Jag går in och dricker kaffe med henne. Att prata med systrar och gosa med syskonbarn är också en form av lisa för själen.
Åker hem. Dottern har mockat och tagit in hästen. Sivan kommer och tar hunden med på en långpromenad. Sonen och hans kompis kommer hemcyklande.
Vi har en trevlig stund. Dottern och kompisen sticker iväg ner på byn igen. Sonen steker potatisbullar till mej och kompisen.
Dottern ringer från kompisens mobil. "Mamma, hästkotknackaren kommer inte idag" Hon har hört det från en annan kompis som brukar hålla till i hästägarens stall. Nähä, säger jag. Då hör väl hästägaren av sej. Det svaret duger inte åt dottern som blir rasande och slänger på luren.
Telefonen ringer. Det är storjäntan som undrar om jag hört nåt om hästen. Jag berättar att hästkotknackaren inte kommer. Hon vill att jag ska ringa upp hästägaren och fråga hur de tänker göra. Mitt humör briserar.
Jag orkar inte mer och halvskriker att det tänker jag banne mej inte göra för nu skiter jag i det här. Storjäntan blir sur och slänger på luren.
Jag sms:ar henne och ber om om ursäkt för att hon fått ta emot det jag byggt upp under hela dagen som inte alls är hennes fel.
Får ett sms. Det är från lillasysterns mamma. "Kan vi träffas i morgon, jag mår jättedåligt". Jag svarar att visst kan vi göra det. Krokanen kl 10?
Jag tänker egentligen att "varför ska jag vara stöd åt alla?" Men samtidigt måste vi ju träffas och prata lite. Det är hon och jag som ska se till att begravningen blir fin för barnens skull.
Alla barnen kommer hem, deras kompisar åker hem till sej.
Sonen tittar på fotboll, dottern går upp på sitt rum. Hon har fått ut datorn från skolan så hon är inte så social med oss andra.
Jag sitter vid datorn. Småpratar lite via nätet med båda mina döttrar. Är så glad att jag har dem. Ringer till min mamma och berättar vad som hänt under dagen. Mammor är bra att prata med ibland. Försöker titta på ett avsnitt av True Blood, men är för trött.
Säger godnatt åt alla barnen, går ut och kissar hunden. Går och lägger mej och sover. Orkar läsa ett halvt kapitel i boken innan ögonen faller igen.
Hoppas att allt lugnar ner sej när begravningen är över......
06.15. Alarmet sätter i gång. Vaknar som vanligt direkt, men är glad att jag är så pass medveten om hur jag fungerar att jag lagt telefonen på strykbrädan som står tre meter ifrån sängen. Kliver upp, går och trycker in snoozeknappen, går och lägger mej igen. Efter två snooz tycker jag det börjar bli jobbigt, så jag kliver upp och tar på mej morgonrocken. Är dock för trött för att knäppa av alarmet så jag lägger telefonen i morgonrocksfickan för att enkelt kunna sticka ner handen och trycka på snoozeknappen var femte minut fyra gånger till. (Den snoozar var femte minut i en halvtimme, sen ger den upp)
Stapplar ut i köket och stoppar i kontakten på perkulatorn. Finns kaffe att värma för en mugg. Står och stirrar och väntar på att kaffet ska bli varmt. Häller upp en mugg och går och sätter mej vid datorn för att kolla vad som hänt under natten.
Hör steg på övervåningen. Bra, dottern är vaken redan! Eftersom klockan bara är halvsju är det ingen idé att väcka sonen än....
Läser morgonens nättidningar tills kaffet är slut. Går ut i köket och gör i ordning nytt kaffe i perkulatorn. Hunden gnäller och vill ut. Går till trappan och ropar till sonen att det är dags att börja vakna. Hör ett trött "jaaaaaa". Går ut med hunden, Petra är i stallet och släpper ut hästar. Passar på att prata en stund. Vi har ju en häst med en förmodad senskada, vill ju kolla hur det är med honom.
Går in igen, kaffet är klart. Häller upp en ny mugg och ropar på sonen igen. Får ett mer irriterat "jaaaaa" till svar.
Dottern är nere och klädd på väg till bussen. Sätter mej vid datorn igen och konstaterar att jag är på tok för trött för att klara dagen. Får ett sms, det är från dottern "ring" (Hon lyckades göra av med sina pengar på kontantkortet på en vecka denna gång så hon kan inte ringa). Jag ringer upp, dottern är orolig för hästen. Jag svarar på hennes fråga, hon blir arg och slänger på luren.
Jag ropar på sonen.....igen. Irriterat denna gång. Får svaret "JAAA, JAG ÄR PÅ VÄG"
Sonen släntrar iväg ut till cykeln (han skulle visst cykla till skolan idag) , jag spelar Pioneer på datorn. Inser att jag är för trött så jag tänker att jag ska lägga mej och sova en stund. Lägger mej, läser lite ur en bok, ögonen vill inte vara öppna. Lägger ifrån mej boken, slumrar till. Dörrklockan ringer.
När någon ringer på dörren här så går det liksom inte att nonchalera, för hunden tror att det är det största som kan hända i ett liv så han skäller. Han skäller och springer fram och tillbaka tills man öppnar dörren liksom. Kliver upp och öppnar. Där står min "snickarbodhyresgäst" och vill bara tala om att han bytt bank.
Går och lägger mej igen. Slumrar. Får ett sms: "RING". Jag ringer upp dottern som nu är rasande på några i klassen. Jag lyssnar och råkar tydligen säga fel sak för dottern skriker och slänger på luren.
Ger upp tanken på att sova och kliver upp och klär på mej. Kommer på att jag inte vet melodin på två av de psalmer vi tänkte ha på begravningen så jag går till pianot och spelar igenom dem en gång. Tårarna börjar rinna för det är så vackra psalmer.
Kommer på att jag glömt att hänga en maskin tvätt, går ner i tvättstugan. Tvätten luktar illa. Startar om tvättmaskinen.
Ser att vattnet är slut åt hästarna så jag passar på att hämta vattenslangen, drar ner den till badkaret i hästhagen och skruvar på vattnet.
Ingen idé att gå in medan vattnet rinner så jag går upp på höskullen och byter en glödlampa som varit trasig hela sommaren. Det börjar bli lite jobbigt att packa höpåsar i mörker hela tiden.
Skruvar av vattnet till hästarna
Eftersom jag ändå kommit in på spåret "byta glödlampor" så är det lika bra att fortsätta. Så jag byter en trasig på verandan, en trasig i farstun och tre trasiga fönsterlampor. Slut på hela glödlampor nu.
Telefonen ringer, det är han som äger "vår" häst. Funderar på att slakta hästen om skadan är för svår att få bukt med, men först vill han att Tommy (hästkotknackaren) ska komma och kolla. Han ska komma under dagen säger han. Jadå, det går bra för min del. Jag tänker vara hemma hela dagen. Lägger på luren.
Telefonen ringer. Det är sonen. "Mamma, kan du sätta in 100 kronor på mitt konto, jag ska köpa lunch (Det är knöttasdagen, så han är inte på skolan) Lägger på.
Telefonen ringer. Det är exsambon som vill höra hur läget är. Om vi fått identifieringen och sånt. Vi småpratar lite medan jag sätter över pengar till sonen. Lägger på.
Telefonen ringer. Det är storjäntan. Hon undrar om jag hört nåt om hästen. Jag berättar vad hästägaren sagt, frågar hur hon har det. (Hon flyttade till Sigtuna i fredags för att arbeta åt ett travstall.) Hon säger att hon har det bra och och verkar vara jättenöjd. Lägger på.
Får ett sms "RING" Ringer upp dottern. Hon undrar om jag hört nåt om hästen. Jag berättar vad hästägaren sagt. Hon blir jättearg för att jag inte ringde med en gång. Jag förklarar att jag inte hunnit för telefonen bara ringt en massa. Hon blir rasande, skriker och slänger på luren.
Nu är jag trött och less. Borde diska, borde hänga tvätt, borde klippa gräset, borde plugga. Orkar inte......
Går och sätter mej i fåtöljen och läser en bok.
Läser ett tag, får ett sms "RING". Jag ringer upp (gissa vem?) "Mamma, ska vi slakta hästen?" Jag svarar att jag inte vet, det är hästägaren som avgör, men det är ju inte så roligt för hästen att ha ont och bara gå i en liten,liten sjukhage heller. Är det en senskada måste han ha det så i minst tre månader. Dottern är ledsen, reagerar med ilska, skriker och slänger på luren.
Jag tar en mugg kaffe till. Mjölken är slut (och glödlamporna) Borde handla, men vill inte åka iväg nånstans utifall att hästkotknackaren kommer. Väntar till barnen kommer hem från skolan.
Hunden vill ut en sväng. Tar med honom och går och hämtar posten. Jättemycket post, inget av värde alls, förutom ett varsitt vykort till barnen från deras farmor.
Nu är klockan fyra, barnen borde komma hem, jag vill åka och handla. Behöver dessutom till systern och hämta kornkross till hästarna. Inga barn kommer hem.
Telefonen ringer. Det är dottern som ringer från kompisens telefon. Meddelar att de är nere på byn.
Ingen son ännu.
Telefonen ringer. Det är sonen. Han talar om att han stannar i Kilafors ett tag. Cyklar hem senare.
Ringer till dottern och förklarar att jag behöver ha henne hemma för jag måste åka och handla och hämta kornkross. Dessutom behöver vi mocka och ta in hästen eftersom hästkotknackaren ska komma. Dottern vill inte alls komma hem, jag säger att hon måste. Hon blir rasande, skriker och slänger på luren.
Telefonen ringer. Det är barnens lillasysters mamma. Jag antar att hon fått reda på att lillasysterns pappa äntligen är identifierad, så jag säger nåt i stil med "Har de ringt dej nu?" Hon säger "VA?". Jag blir tvungen att tala om för henne att svaret på analyserna kommit och det är bekräftat att han är död. Hon gråter. Jag är arg. Det är 25 timmar sedan de meddelade mej, varför inte henne? Det är inte min sak att göra det. Hon undrar vad som händer nu. Hon är förtvivlad, jag säger att jag tar hand om det praktiska för hon orkar inte.
Dottern kommer hem, arg som ett bi. Skriker,svär och gormar. Jag orkar inte med henne heller. Tar bilen och åker till affären. Min "lisa för själen" har semester så jag pratar med Robert istället eftersom han ändå frågade hur jag mådde för jag såg så slut ut tyckte han. Robert är också en trevlig expedit. Köper mjölk och tuggummi, glömmer köpa glödlampor.
Åker till syrran och hämtar kornkross. Får ett sms "RING" Ringer upp dottern, hon har lugnat sej lite och undrar när hästkotknackaren ska komma. Jag svarar att jag inte vet, hon blir sur och slänger på luren.
Telefonen ringer. Det är syrran. Hon undrar vart jag är. Jag svarar att jag står utanför hennes ytterdörr. Jag går in och dricker kaffe med henne. Att prata med systrar och gosa med syskonbarn är också en form av lisa för själen.
Åker hem. Dottern har mockat och tagit in hästen. Sivan kommer och tar hunden med på en långpromenad. Sonen och hans kompis kommer hemcyklande.
Vi har en trevlig stund. Dottern och kompisen sticker iväg ner på byn igen. Sonen steker potatisbullar till mej och kompisen.
Dottern ringer från kompisens mobil. "Mamma, hästkotknackaren kommer inte idag" Hon har hört det från en annan kompis som brukar hålla till i hästägarens stall. Nähä, säger jag. Då hör väl hästägaren av sej. Det svaret duger inte åt dottern som blir rasande och slänger på luren.
Telefonen ringer. Det är storjäntan som undrar om jag hört nåt om hästen. Jag berättar att hästkotknackaren inte kommer. Hon vill att jag ska ringa upp hästägaren och fråga hur de tänker göra. Mitt humör briserar.
Jag orkar inte mer och halvskriker att det tänker jag banne mej inte göra för nu skiter jag i det här. Storjäntan blir sur och slänger på luren.
Jag sms:ar henne och ber om om ursäkt för att hon fått ta emot det jag byggt upp under hela dagen som inte alls är hennes fel.
Får ett sms. Det är från lillasysterns mamma. "Kan vi träffas i morgon, jag mår jättedåligt". Jag svarar att visst kan vi göra det. Krokanen kl 10?
Jag tänker egentligen att "varför ska jag vara stöd åt alla?" Men samtidigt måste vi ju träffas och prata lite. Det är hon och jag som ska se till att begravningen blir fin för barnens skull.
Alla barnen kommer hem, deras kompisar åker hem till sej.
Sonen tittar på fotboll, dottern går upp på sitt rum. Hon har fått ut datorn från skolan så hon är inte så social med oss andra.
Jag sitter vid datorn. Småpratar lite via nätet med båda mina döttrar. Är så glad att jag har dem. Ringer till min mamma och berättar vad som hänt under dagen. Mammor är bra att prata med ibland. Försöker titta på ett avsnitt av True Blood, men är för trött.
Säger godnatt åt alla barnen, går ut och kissar hunden. Går och lägger mej och sover. Orkar läsa ett halvt kapitel i boken innan ögonen faller igen.
Hoppas att allt lugnar ner sej när begravningen är över......
lördag 8 september 2012
Att leva i ett vacuum
Så har det då gått drygt nio dagar sedan poliserna kom och berättade vad som hänt.
Raseriet har mildrats en aning för barnen, inte heller kommer tårarna lika ofta. Det har gått ett helt dygn utan ett enda "DU BEGRIPER INGENTING, MAMMA"
Så nu helt plötsligt får JAG tid att reagera. Det är inte så bara det inte. Det talar min mage om för mej nu, för den vill inte ha mat. Den skriker efter mat, men så fort det kommer ner nåt så säger den "Nej tack".
Kroppen skriker efter sömn, men när natten kommer vill den ändå inte koppla av och sova.
Sista tiden har ju inte enbart inneburit tankar på barnens sorg. Vardagen finns ju också där hela tiden.
Det är fotbollsmatcher, samtal flera gånger om dagen med lärare på skolan, egna studier, matlagning, städning, djur som ska skötas, halta hästar, innebandyträningar och dessutom en stor dotter som håller på att packa och ska flytta till ny ort och nytt jobb.
Och mitt i allt det här kommer mina egna funderingar över att barnens pappa är död och över allt som ska ordnas.
Så här fungerar det ju tydligen : Hans närmaste anhöriga är hans tre barn. Alla tre barnen är minderåriga. Det betyder att som barnens förmyndare är det jag och lillasysterns mamma som ska hålla koll på saker och ting för barnens räkning.
Det innefattar t.ex begravningsakten. Vi måste inte göra det, men faktum är att jag vill!. För jag tror att begravningen är viktig för barnen. Det är deras tillfälle att få säga "Hejdå pappa" och det ska bli en fin dag för dem. Och jag tror att en mamma är bäst lämpad för det.
Tack och lov har deras lillasysters mamma äntligen fått reda på vad som hänt och det var en stor befrielse att få äta lunch med henne häromdagen för att "resonera ihop oss". Det var skönt att upptäcka att hon har exakt samma inställning till hur begravningen ska vara. Det var framför allt skönt att känna att "jag är inte ensam". Vi är två som är i samma situation, vi har barn som har förlorat sin pappa. Visserligen är lillasyster flera år yngre, men ändå.....vi kan planera ihop.
För planeringen finns där hela tiden. I allting. Hela tiden.
Det kommer ett sms från fastern : "Vad tror ni om den här dikten i annonsen?"
Det kommer ett sångförslag från solisten. Lillasysterns mamma har en sång hon vill ska sjungas.
Man bläddrar i psalmboken och hittar en psalm som bara "måste" vara med.
Man ser helt plötsligt den "perfekta" symbolen.
Och alla andra funderingar som bara poppar upp i skallen:
I går satt jag på en föreläsning om förvaltningsdomstolar och föreläsaren nämner ett undantag i något fall (kommer inte alls ihåg varför). Undantaget var iallafall bouppteckninger. Då kommer jag helt plötsligt på: Tillhörigheter! Hade han något kvar som vi ska ta reda på till barnen?
Eller idag när jag såg ett brev från Nordea och helt plötsligt kommer på : Ojdå, det där kontot på Swedbank som vi öppnade för en herrans massa år sedan som jag inte kunnat avsluta för att han var "medinnehavare" på det, vilket betyder att han måste avsluta sitt medinnehavarskap på innan jag kan avsluta själva kontot. Och eftersom han oftast inte varit "tillräknelig" de perioder han varit i Bollnästrakten har det liksom inte hänt. Vad händer med det nu?
Musik....vad ska vi har för musik under avskedet i kyrkan? Det kan man mycket väl börja tänka på när man dricker kaffe.....
Pengar....hur mycket kan vi räkna med att soc ställer upp med? För minderåriga ska inte betala för sina föräldrars begravningar. Jag och den "andra mamman" är inte ens anhöriga. Han mamma är varken juridiskt eller biologisk anhörig (om än känslomässigt), sambon är själv missbrukare och själv hade han inga tillgångar. Alltså får kommunen vara oss behjälplig.
Minnesstunden....Oj, vart ska vi ha den. Vad ska vi servera. Jag önskar att jag kunde hålla mej till sonens bekymmer : Vi måste ha minst tre prinsesstårtor med ros på.....så vi barn får en varsin marsipanros. Nej, förresten, ta fyra. För du ska också ha en mamma.
Medan han funderar på rosor så funderar jag på lokaler....och pengar.....och vem som ska göra tårtorna.
För minnesstund ska vi ha. Det ska vi. För det behöver barnen. De behöver ha en minnesstund där de som kände och tyckte om deras pappa får möjlighet att dela med sej av roliga minnen till barnen. För de fick inte möjlighet att lära känna honom.
Det jobbiga nu är att vi kan bara fundera. Jag tror det är det som är så stressande och frustrerande. Vi vet inte när vi kan ha begravningen. Vi kan inte prata med handläggaren på socialtjänsten. Vi kan inte fixa dödsannonsen. Vi kan inte prata med prästen. För officiellt sett är han ännu inte död.
Och så länge han bara "förmodligen" är avliden, så går vi här och väntar. Väntar på ett provsvar som ingen vet när det kommer. Det kan ta två veckor.....det kan lika gärna ta fyra veckor.
Det är inte bara det att det är en väntan på att kunna ordna detaljerna med begravning. Så länge han inte är dödförklarad finns ju hoppet.
Så länge vi inte riktigt vet, så finns känslan när man går över Brotorget i Bollnäs att "tänk om han helt plötsligt står här" Tänk om det ändå inte var han som var framför det där tåget i Arbrå den där natten......
Så nu lever vi i någon form av vacuum. Vi planerar utan att planera. Vi sörjer utan att kunna sörja fullt ut, för vi är ju inte 100% säkra. Vi lovar inte att göra en massa de närmaste veckorna, för vi vet inte när polisen kommer med dödsbudet. Vi vet inte vilken dag vi kan träffa begravningsbyrån. Vi vet inte vilken dag eller vecka, eller ens månad vi kan ha begravningen.
Vi väntar. Vi väntar på att säkert få veta det vi redan är ganska säkra på men ändå inte säkert vet.
Just nu tycker jag att resten av världen också kunde stanna upp lite grann, bara så jag får "fixa" det här först. För jag får inte plats med styrelsemöten och fotbollsmatcher just nu. Kulturhelger i oktober är också helt utanför mitt vacuum. Det är bara så att det är inte så det fungerar.....
Men jag är ändå tacksam. För jag har inte förlorat en älskad livskamrat. Jag behöver inte brottas med en egen sorg att förlora den jag älskar samtidigt som jag måste vara ett stöd för barnen och planera begravningen. För det måste vara i det närmaste outhärdligt.
Och jag har turen att ha fantastisk personal kring barnen i skolan. De har lärare, fritidsledare, kuratorer, rektor som verkligen bryr sej om och tycker om.
Jag har syskon, föräldrar och vänner som hjälper till, inte bara praktiskt utan även hjälper till att sortera lite i funderingarna.
Så...jag har det bra. Vad gör det att det är lite svårt att få i sej mat en kort period i mitt liv. Jag har många kilon att ta av.....
Raseriet har mildrats en aning för barnen, inte heller kommer tårarna lika ofta. Det har gått ett helt dygn utan ett enda "DU BEGRIPER INGENTING, MAMMA"
Så nu helt plötsligt får JAG tid att reagera. Det är inte så bara det inte. Det talar min mage om för mej nu, för den vill inte ha mat. Den skriker efter mat, men så fort det kommer ner nåt så säger den "Nej tack".
Kroppen skriker efter sömn, men när natten kommer vill den ändå inte koppla av och sova.
Sista tiden har ju inte enbart inneburit tankar på barnens sorg. Vardagen finns ju också där hela tiden.
Det är fotbollsmatcher, samtal flera gånger om dagen med lärare på skolan, egna studier, matlagning, städning, djur som ska skötas, halta hästar, innebandyträningar och dessutom en stor dotter som håller på att packa och ska flytta till ny ort och nytt jobb.
Och mitt i allt det här kommer mina egna funderingar över att barnens pappa är död och över allt som ska ordnas.
Så här fungerar det ju tydligen : Hans närmaste anhöriga är hans tre barn. Alla tre barnen är minderåriga. Det betyder att som barnens förmyndare är det jag och lillasysterns mamma som ska hålla koll på saker och ting för barnens räkning.
Det innefattar t.ex begravningsakten. Vi måste inte göra det, men faktum är att jag vill!. För jag tror att begravningen är viktig för barnen. Det är deras tillfälle att få säga "Hejdå pappa" och det ska bli en fin dag för dem. Och jag tror att en mamma är bäst lämpad för det.
Tack och lov har deras lillasysters mamma äntligen fått reda på vad som hänt och det var en stor befrielse att få äta lunch med henne häromdagen för att "resonera ihop oss". Det var skönt att upptäcka att hon har exakt samma inställning till hur begravningen ska vara. Det var framför allt skönt att känna att "jag är inte ensam". Vi är två som är i samma situation, vi har barn som har förlorat sin pappa. Visserligen är lillasyster flera år yngre, men ändå.....vi kan planera ihop.
För planeringen finns där hela tiden. I allting. Hela tiden.
Det kommer ett sms från fastern : "Vad tror ni om den här dikten i annonsen?"
Det kommer ett sångförslag från solisten. Lillasysterns mamma har en sång hon vill ska sjungas.
Man bläddrar i psalmboken och hittar en psalm som bara "måste" vara med.
Man ser helt plötsligt den "perfekta" symbolen.
Och alla andra funderingar som bara poppar upp i skallen:
I går satt jag på en föreläsning om förvaltningsdomstolar och föreläsaren nämner ett undantag i något fall (kommer inte alls ihåg varför). Undantaget var iallafall bouppteckninger. Då kommer jag helt plötsligt på: Tillhörigheter! Hade han något kvar som vi ska ta reda på till barnen?
Eller idag när jag såg ett brev från Nordea och helt plötsligt kommer på : Ojdå, det där kontot på Swedbank som vi öppnade för en herrans massa år sedan som jag inte kunnat avsluta för att han var "medinnehavare" på det, vilket betyder att han måste avsluta sitt medinnehavarskap på innan jag kan avsluta själva kontot. Och eftersom han oftast inte varit "tillräknelig" de perioder han varit i Bollnästrakten har det liksom inte hänt. Vad händer med det nu?
Musik....vad ska vi har för musik under avskedet i kyrkan? Det kan man mycket väl börja tänka på när man dricker kaffe.....
Pengar....hur mycket kan vi räkna med att soc ställer upp med? För minderåriga ska inte betala för sina föräldrars begravningar. Jag och den "andra mamman" är inte ens anhöriga. Han mamma är varken juridiskt eller biologisk anhörig (om än känslomässigt), sambon är själv missbrukare och själv hade han inga tillgångar. Alltså får kommunen vara oss behjälplig.
Minnesstunden....Oj, vart ska vi ha den. Vad ska vi servera. Jag önskar att jag kunde hålla mej till sonens bekymmer : Vi måste ha minst tre prinsesstårtor med ros på.....så vi barn får en varsin marsipanros. Nej, förresten, ta fyra. För du ska också ha en mamma.
Medan han funderar på rosor så funderar jag på lokaler....och pengar.....och vem som ska göra tårtorna.
För minnesstund ska vi ha. Det ska vi. För det behöver barnen. De behöver ha en minnesstund där de som kände och tyckte om deras pappa får möjlighet att dela med sej av roliga minnen till barnen. För de fick inte möjlighet att lära känna honom.
Det jobbiga nu är att vi kan bara fundera. Jag tror det är det som är så stressande och frustrerande. Vi vet inte när vi kan ha begravningen. Vi kan inte prata med handläggaren på socialtjänsten. Vi kan inte fixa dödsannonsen. Vi kan inte prata med prästen. För officiellt sett är han ännu inte död.
Och så länge han bara "förmodligen" är avliden, så går vi här och väntar. Väntar på ett provsvar som ingen vet när det kommer. Det kan ta två veckor.....det kan lika gärna ta fyra veckor.
Det är inte bara det att det är en väntan på att kunna ordna detaljerna med begravning. Så länge han inte är dödförklarad finns ju hoppet.
Så länge vi inte riktigt vet, så finns känslan när man går över Brotorget i Bollnäs att "tänk om han helt plötsligt står här" Tänk om det ändå inte var han som var framför det där tåget i Arbrå den där natten......
Så nu lever vi i någon form av vacuum. Vi planerar utan att planera. Vi sörjer utan att kunna sörja fullt ut, för vi är ju inte 100% säkra. Vi lovar inte att göra en massa de närmaste veckorna, för vi vet inte när polisen kommer med dödsbudet. Vi vet inte vilken dag vi kan träffa begravningsbyrån. Vi vet inte vilken dag eller vecka, eller ens månad vi kan ha begravningen.
Vi väntar. Vi väntar på att säkert få veta det vi redan är ganska säkra på men ändå inte säkert vet.
Just nu tycker jag att resten av världen också kunde stanna upp lite grann, bara så jag får "fixa" det här först. För jag får inte plats med styrelsemöten och fotbollsmatcher just nu. Kulturhelger i oktober är också helt utanför mitt vacuum. Det är bara så att det är inte så det fungerar.....
Men jag är ändå tacksam. För jag har inte förlorat en älskad livskamrat. Jag behöver inte brottas med en egen sorg att förlora den jag älskar samtidigt som jag måste vara ett stöd för barnen och planera begravningen. För det måste vara i det närmaste outhärdligt.
Och jag har turen att ha fantastisk personal kring barnen i skolan. De har lärare, fritidsledare, kuratorer, rektor som verkligen bryr sej om och tycker om.
Jag har syskon, föräldrar och vänner som hjälper till, inte bara praktiskt utan även hjälper till att sortera lite i funderingarna.
Så...jag har det bra. Vad gör det att det är lite svårt att få i sej mat en kort period i mitt liv. Jag har många kilon att ta av.....
torsdag 6 september 2012
Arg, Argare, Argast...
En vecka har gått och FY vilken vecka.
En del av det som händer kunde jag föreställa mej skulle hända redan när jag fick beskedet förra torsdagmorgonen.
Att det skulle komma massor av frågor från barnen om hur och varför. Att vi skulle prata begravningar, dikter, blommor, symboler, tårtor, lokaler, präster osv...
Jag kunde även föreställa mej att det skulle komma mycket tårar och funderingar. För det är saker som vi vuxna förstår Det är känslor som vi känner oss någotsånär bekväma med, eftersom vi tillåts känna så. Det är fullt "normalt" att gråta när man förlorar någon nära anhörig. Det är även fullt tillåtet att ha mycket funderingar om vad som ska hända sen.
Men det jag inte var förberedd på var all ILSKA. Det är så mycket ilska här hemma just nu så det känns som om vi håller på att drunkna i den.
Alla är inte arga. Det är EN som är arg. Men den ilskan tär hårt på oss alla.
Okej, jag har läst en del psykologi. Jag vet att man går igenom vissa faser i sorgearbetet.
Jag vet också att alla människor hanterar sorgen olika.
Jag har pratat med människor omkring mej som har erfarenhet av sådant här (tonåringar och sorg). Jag vet, i hjärnan, att ilskan i det långa loppet är bra. Men attans vad vidrigt det är just nu.
Ilskan genomsyrar ALLT. Hunden kan dra åt helvete. Katterna är fullständigt vidriga. Syskonen är egoistiska skitstövlar och kan dra åt helvete de med. Lärarna är vedervärdiga häxor, klasskompisarna är idioter. Mamma, framförallt mamma begriper absolut ingenting.....
Att stanna hemma från skolan går absolut inte. Att vara i skolan är hemskt. Att åka skolbussen är fruktansvärt, att få skjuts av mamma är ännu värre. Lektionerna är hemska.
Jag väcker barnen strax före sju. Säger "Godmorgon, har du sovit gott?" Får svaret "Vad har du med det att göra, var bara tyst"
Ska själv åka iväg till mina föreläsningar och erbjuder barnen skjuts. Den ena säger JAAAA, den andre säger "Aldrig"
Skolbussen går kl 08.00 från Segersta, framme i Kilafors en kvart senare. 8.25 kommer första telefonsamtalet "Mamma, jag tänker inte vara kvar här". Nähä, säger jag. Ska jag komma och hämta dej då? Svaret blir "Nej, aldrig"
Nästa samtal kommer en knapp timme senare. Jag svarar och möts av en förtvivlad röst som gråter och hulkar "Mammaaa" Vi pratar en liten stund och lägger på.
En timme senare ringer telefonen "Mamma, slöjdläraren är HELT körd i huvudet, jag tänker inte stanna här"
Och så här fortsätter dagen.......Ena gången gråtande, andra gången helt "som vanligt" och tredje gången rasande.
Mamma pratar med skolan, skolan pratar med tonåringen, tonåringen skriker åt mamman.
Skolan är suverän. De erbjuder möjligheter med anpassad skolgång, att kunna gå ifrån lektionerna om det känns för jobbigt. Det finns alltid vuxna tillgängliga att prata med. De är helt klart helt fantastiska. Men just nu känns det som om INGENTING hjälper.
Och vi förstår. Vi vuxna kring denna rasande tonåring. Vi förstår att det är svårt att sätta ord på känslorna. Vi förstår att allt gör ont. Vi förstår känslan av att "ingen förstår".
En av lärarna ringde i eftermiddags och berättade om skoldagen idag....om utbrotten mot kompisarna, om frånvaron på lektionerna, om oron och ilskan. Hon sa nåt så lindrande : Vi låter det bara vara så här just nu....jag ville bara att du skulle veta.
Jag vet att lärarna pratar med kompisarna, förklarar vad som händer. Det är fina tonåringar, de förstår.
Jag pratar med syskonen, vi försöker stödja varandra i att det är sorg det handlar om, inte elakhet mot oss andra. Det hjälper inte att vi blir jättearga tillbaka, för syskonet förstår inte själv varför det finns så mycket ilska i kroppen och vill inte alls vara arg och elak. För mellan raseriutbrotten kommer tårarna. Så vi försöker hålla igen, vilket är lättare för syskonen som kan hålla sej undan mera. Som mamma är det lite kämpigare.
Som mamma låter man inte bli att svara i telefonen, därför att sunda förnuftet säger att låter jag bli att lyssna så blir känslan av övergivenhet ännu större. Det räcker med att pappa är borta.
Ilska tillbaka är inte heller ett alternativ. Så när man får höra "Du begriper ingenting" så svarar man: "Nej, men jag begriper att du inte är ensam, att du har en familj som bryr sej om dej" Som mamma säger man "Godmorgon, har du sovit gott" och blir INTE arg över det fräsande man får tillbaka. Som mamma säger man "Godnatt, hoppas du får sova gott inatt" och försöker att inte låtsas om att man bara får ett surt grymtande tillbaka.
För det KOMMER att gå över. Snart. Hoppas jag. För annars kommer vi att bryta ihop allihopa.
Det finns ljusa stunder också. Ska jag vara ärlig så blir de fler och fler. Och längre och längre. Idag har vi faktiskt skämtat med varandra utan ett raseriutbrott. Så jo, visst blir det bättre. På måndag är det ett möte bokat med skolans kurator Britta. Hon verkar jättebra, så kanske, kanske.....
För ilska tär på kroppen. Det påverkar hjärtat, matlusten, matsmältningen, musklerna...ja hela kroppen.
Jag är också arg. Jag är arg på pappan, som gjorde det han gjorde. Jag är arg på de som pratat en massa om sånt de inte haft en aning om. Jag är arg på polisen/soc, som inte informerat mamman till det yngsta barnet utan hon får ringa till mej efter att hon hört rykten på stan.
Men jag kan sätta ord på min ilska, jag vet vad den beror på. Jag kan skriva av mej, jag kan prata av mej. Jag kan förstå den och acceptera den och därmed lindra den.
För jag är inte tonåring med hormoner sprutande runt i hela kroppen ändå, utan att ha en död pappa.
Så på den punkten har barnen rätt. Jag begriper INGENTING. Jag är vuxen, jag har orden och framför allt har jag en pappa som nyss fyllt 65 år, är ganska frisk och pigg, nykterist, ställer alltid upp och är lyckligt gift med min mamma sen 46 år tillbaka.
Men jag begriper att mina barn behöver mej....och ärligt talat, jag behöver dem också!
En del av det som händer kunde jag föreställa mej skulle hända redan när jag fick beskedet förra torsdagmorgonen.
Att det skulle komma massor av frågor från barnen om hur och varför. Att vi skulle prata begravningar, dikter, blommor, symboler, tårtor, lokaler, präster osv...
Jag kunde även föreställa mej att det skulle komma mycket tårar och funderingar. För det är saker som vi vuxna förstår Det är känslor som vi känner oss någotsånär bekväma med, eftersom vi tillåts känna så. Det är fullt "normalt" att gråta när man förlorar någon nära anhörig. Det är även fullt tillåtet att ha mycket funderingar om vad som ska hända sen.
Men det jag inte var förberedd på var all ILSKA. Det är så mycket ilska här hemma just nu så det känns som om vi håller på att drunkna i den.
Alla är inte arga. Det är EN som är arg. Men den ilskan tär hårt på oss alla.
Okej, jag har läst en del psykologi. Jag vet att man går igenom vissa faser i sorgearbetet.
Jag vet också att alla människor hanterar sorgen olika.
Jag har pratat med människor omkring mej som har erfarenhet av sådant här (tonåringar och sorg). Jag vet, i hjärnan, att ilskan i det långa loppet är bra. Men attans vad vidrigt det är just nu.
Ilskan genomsyrar ALLT. Hunden kan dra åt helvete. Katterna är fullständigt vidriga. Syskonen är egoistiska skitstövlar och kan dra åt helvete de med. Lärarna är vedervärdiga häxor, klasskompisarna är idioter. Mamma, framförallt mamma begriper absolut ingenting.....
Att stanna hemma från skolan går absolut inte. Att vara i skolan är hemskt. Att åka skolbussen är fruktansvärt, att få skjuts av mamma är ännu värre. Lektionerna är hemska.
Jag väcker barnen strax före sju. Säger "Godmorgon, har du sovit gott?" Får svaret "Vad har du med det att göra, var bara tyst"
Ska själv åka iväg till mina föreläsningar och erbjuder barnen skjuts. Den ena säger JAAAA, den andre säger "Aldrig"
Skolbussen går kl 08.00 från Segersta, framme i Kilafors en kvart senare. 8.25 kommer första telefonsamtalet "Mamma, jag tänker inte vara kvar här". Nähä, säger jag. Ska jag komma och hämta dej då? Svaret blir "Nej, aldrig"
Nästa samtal kommer en knapp timme senare. Jag svarar och möts av en förtvivlad röst som gråter och hulkar "Mammaaa" Vi pratar en liten stund och lägger på.
En timme senare ringer telefonen "Mamma, slöjdläraren är HELT körd i huvudet, jag tänker inte stanna här"
Och så här fortsätter dagen.......Ena gången gråtande, andra gången helt "som vanligt" och tredje gången rasande.
Mamma pratar med skolan, skolan pratar med tonåringen, tonåringen skriker åt mamman.
Skolan är suverän. De erbjuder möjligheter med anpassad skolgång, att kunna gå ifrån lektionerna om det känns för jobbigt. Det finns alltid vuxna tillgängliga att prata med. De är helt klart helt fantastiska. Men just nu känns det som om INGENTING hjälper.
Och vi förstår. Vi vuxna kring denna rasande tonåring. Vi förstår att det är svårt att sätta ord på känslorna. Vi förstår att allt gör ont. Vi förstår känslan av att "ingen förstår".
En av lärarna ringde i eftermiddags och berättade om skoldagen idag....om utbrotten mot kompisarna, om frånvaron på lektionerna, om oron och ilskan. Hon sa nåt så lindrande : Vi låter det bara vara så här just nu....jag ville bara att du skulle veta.
Jag vet att lärarna pratar med kompisarna, förklarar vad som händer. Det är fina tonåringar, de förstår.
Jag pratar med syskonen, vi försöker stödja varandra i att det är sorg det handlar om, inte elakhet mot oss andra. Det hjälper inte att vi blir jättearga tillbaka, för syskonet förstår inte själv varför det finns så mycket ilska i kroppen och vill inte alls vara arg och elak. För mellan raseriutbrotten kommer tårarna. Så vi försöker hålla igen, vilket är lättare för syskonen som kan hålla sej undan mera. Som mamma är det lite kämpigare.
Som mamma låter man inte bli att svara i telefonen, därför att sunda förnuftet säger att låter jag bli att lyssna så blir känslan av övergivenhet ännu större. Det räcker med att pappa är borta.
Ilska tillbaka är inte heller ett alternativ. Så när man får höra "Du begriper ingenting" så svarar man: "Nej, men jag begriper att du inte är ensam, att du har en familj som bryr sej om dej" Som mamma säger man "Godmorgon, har du sovit gott" och blir INTE arg över det fräsande man får tillbaka. Som mamma säger man "Godnatt, hoppas du får sova gott inatt" och försöker att inte låtsas om att man bara får ett surt grymtande tillbaka.
För det KOMMER att gå över. Snart. Hoppas jag. För annars kommer vi att bryta ihop allihopa.
Det finns ljusa stunder också. Ska jag vara ärlig så blir de fler och fler. Och längre och längre. Idag har vi faktiskt skämtat med varandra utan ett raseriutbrott. Så jo, visst blir det bättre. På måndag är det ett möte bokat med skolans kurator Britta. Hon verkar jättebra, så kanske, kanske.....
För ilska tär på kroppen. Det påverkar hjärtat, matlusten, matsmältningen, musklerna...ja hela kroppen.
Jag är också arg. Jag är arg på pappan, som gjorde det han gjorde. Jag är arg på de som pratat en massa om sånt de inte haft en aning om. Jag är arg på polisen/soc, som inte informerat mamman till det yngsta barnet utan hon får ringa till mej efter att hon hört rykten på stan.
Men jag kan sätta ord på min ilska, jag vet vad den beror på. Jag kan skriva av mej, jag kan prata av mej. Jag kan förstå den och acceptera den och därmed lindra den.
För jag är inte tonåring med hormoner sprutande runt i hela kroppen ändå, utan att ha en död pappa.
Så på den punkten har barnen rätt. Jag begriper INGENTING. Jag är vuxen, jag har orden och framför allt har jag en pappa som nyss fyllt 65 år, är ganska frisk och pigg, nykterist, ställer alltid upp och är lyckligt gift med min mamma sen 46 år tillbaka.
Men jag begriper att mina barn behöver mej....och ärligt talat, jag behöver dem också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)