Jag har ljugit....

Okej, jag har ljugit. Eller ljugit och ljugit. Jag har farit lite ovarsamt fram med sanningen.
Jag vet att jag ofta berättar om hur bra jag trivs med att vara singel och det är sant. Det stämmer 50 veckor per år. Två veckor per år ljuger jag.
De två veckor jag ljuger är en vecka på sommaren och en vecka på vintern. Vilka? Jo, julveckan är en. Då kryper jag helst ihop framför datorn eller sjunker ner i sängen med en bok och tycker synd om mej själv. Samma sak med sista veckan i juli.
Eftersom det nu är sista veckan i juli så handlar mitt liv mest på att förtränga att jag känner mej ensam. Varför sista veckan i juli? Jo, jag vet varför. Jag fyller år. 


Jag tror att det kan vara så här:
Jag är ju för det mesta nöjd med mitt eget sällskap. Jag har ju dessutom den uppfattningen att man behöver inte vara lyckligast i tvåsamhet.
Jag behöver ingen karl som skämmer bort mej. Jag behöver inte sällskap till de tillställningar jag går på och jag behöver ingen pappa till mina barn. 
Inget av det BEHÖVER jag. Men när födelsedagen nalkas, tja....då VILL jag. Har man barn som är 13, 14 och 19 så kan jag lova en sak: De är inte speciellt intresserade av det här med födelsedagar. Speciellt inte mammas födelsedagar. Den yngsta säger grattis om sonen påminner henne. Sonen är jättegullig och jag kan ge mej katten på att han passar på att köpa present nu när han är i Stockholm. Men dagen kommer säkerligen att sluta med att de båda yngsta barnen är jätteosams (som vanligt)
Den äldsta fröken jag är mor åt brukar sällan komma ihåg min födelsedag om inte någon påminner henne. Eftersom min födelsedag oftast äger rum i samband med Volasdagen så är hon dessutom oftast hos sin pappa och jag förstår ju att det inte är högprioriterat hos honom att påminna vår dotter om att hennes mamma fyller år. (Jag brukar alltid påminna henne om pappans födelsedag om hon är hos mej den 29/1, men det är skillnad på olika)
Mina föräldrar och syskon brukar alltid komma ihåg mej. I år ryktas till och med om att föräldrarna tänker göra sej omaket att åka hit på rätta dagen till och med.
Jag har vänner som gratulerar mej, slår på stort med en kärringmiddag under helgen.
Det är jätteroligt och jag uppskattar det till tusen.

Men.........
Det spelar ingen roll hur bra jag har det. När jag fyller år skulle jag vilja ha den där barnsliga, romantiska förväntan : Undrar hur många rosor han köper åt mej. Får jag de där jättevackra örhängen jag önskat mej så länge?
Jag vill vakna till kaffe på säng. Jag vill bli utbjuden på middag. Jag vill bli bortskämd hela dagen av någon som älskar att skämma bort mej.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit med om detta. (Jo, när jag fyllde 25 blev jag otroligt uppvaktad och uppmärksammad. Fast då var jag höggravid med första barnet och allt var fortfarande nykärt och romantiskt.)
Visst är det lite fånigt och egoistiskt, det inser jag. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha allt det där.

Nu vet jag att det inte är en realistisk önskan. Dessutom vet jag att nästa helg, när födelsedagen kommit och gått så är allt som vanligt igen. Men just nu, den här veckan.......då är jag inte så kul.


Julen då?
Jag tror jag kan tala för många när det gäller julen. Många singlar alltså. Julen är inte det minsta roligt när man är själv. Jag tror inte någon annan än just den som är singel förstår det. Jag vet att några i min släkt tycker att jag är konstig (Att jag vet det är för att några sagt det)
Ja, jag vet. Jag är inte "själv". Jag har tre barn, massor av syskon och föräldrar. Men på julaftonsmorgonen är jag själv med barn som inte ens har förväntansblicken kvar i ögonen längre. Nu vet jag inte om det beror på att jag "förstört" den genom mitt deppande. Jag tror snarare det är så att de är mitt i de där åren då de själva upptäcker att de varken är barn eller vuxna och då blir man lätt lite besviken på att man inte känner samma glada känslor som man gjorde när man var mindre. Allt detta går jag och deppar över hela veckan före jul.
På kvällen när vi kommer hem från julfirandet med släkten är jag också själv. Det är då jag ville ha den där romantiske mannen i mitt liv. Han som sitter där med oss i soffan, framför granen. Dricker glögg, pratar om dagen och spelar spel tillsammans med oss. 
Har man tonåringar då blir det en hel del sms:ande, tv-spelande och datorsurfande istället. För barnen alltså. Inte för mamman. Hon sitter framför teven och deppar.
Eftersom jag vet att allt det där händer så skulle jag hellre stanna hemma hela dagen och strunta i julfirandet, men eftersom jag har barn så biter jag ihop och försöker låtsas att allt är jättekul.
Sen vaknar jag på juldagsmorgonen och allt är frid och fröjd igen. Julen är över och jag är återigen nöjd över att leva som singel.


Missförstå mej inte. Det är inte synd mej, för jag har själv valt att leva som jag gör. Men jag tillåter mej också att deppa två veckor per år. Eller tillåter och tillåter....det bara ÄR så.

Men jag har funderat på en sak.......jag har ju märkt tidigare att många håller med i mycket av vad jag tycker och tänker. Så jag kan ju inte var så udda i mina uppfattningar.
Därför kan jag inte låta bli att tänka på att det säker är massor av människor "out there" som faktiskt har samma önskningar och förväntningar inför jular och födelsedagar även fast man är vuxen. Är det bara så att man inte får tala om att man har det?
Nåja, jag talar om det nu. När det är jul och när jag fyller år blir jag som en romantiktörstande barnunge!

Jag har inget att säga.....

En människa som jag beundrar väldigt mycket är Niklas Strömstedt. Inte bara skriver han vacker musik och är väldigt samhällsintresserad och intelligent. Han har dessutom mycket kloka saker att säga, eller kloka och kloka, han säger sakerna bra i alla fall. 
Människor som jag tycker verkar vara kloka och har roliga saker att säga brukar jag roa mej med att följa på Twitter. Så även herr Strömstedt. I morse myntade han det kloka uttrycket "Tandvärk kommer sällan som ett brev på posten"
Ja, jag vet. Det säger absolut ingenting. Men jag började fundera på sånt som faktiskt säger nånting.
Nästa uttryck jag kom att tänka på var "Om du inte har nåt snällt att säga, så säg ingenting alls". Det låter ju bra och förståndigt, men jag håller ändå inte riktigt med. Visserligen stämmer det väl in i de få sammanhang man ska tala om hur någon har framfört något. Sjungit, talat eller så. Framför allt kan man tänka på det om det är människor med dålig självkänsla och/eller barn.
Men allvarligt talat: Om jag är jättearg på en människa som sårat mej eller mina barn, då har jag saker att säga till den människan. Och de sakerna är inte snälla. Och det finns inte på kartan att jag skulle låta bli att säga något! Så nej, jag köper inte det ordspråket.


Spånade vidare på det här med att inte säga något och kom att tänka på en filmreplik (Yippie!) De är i Twiligthfilmen Eclipse. Bella träffar Jacob och säger argt till honom (Nu blir det fri översättning till svenska eftersom jag inte orkar tänka på hur jag ska stava på engelska) ; "Hörrudu, jag har ringt till dej, varför har du inte ringt tillbaka?" Jacob tittar på Bella och svarar : "Jag hade inget att säga"
DET är en tanke jag gillar.
Jag menar, varför ska vi hela tiden säga en massa saker över huvudtaget? Nu pratar jag alltså inte om den stora massan "alla andra", utan jag pratar även om mej själv.

Ta facebook till exempel. Visst, ibland har man saker man vill säga, och ibland kanske man till och med BEHÖVER säga saker (säga på FB = skriva) för att få ur sej något för att själv må bättre.
Och visst är det, som flitig skribent på det forumet, även roligt att få kommentarer på det man skrivit. Men ibland känns det som om vi kommenterar bara för kommenterandets skull. Vi "gillar" bara för att man ska och vi lägger dit dessa förbaskade hjärtan bara för att alla andra gör det.
OK, hjärtarna är jag helt oskyldig till. Jag har aldrig gjort ett hjärta på Facebook. Det är inte för att jag motståndare till hjärtan på facebook utan för att jag har fått för mej att jag aldrig ska göra det. Jag vet, det är en korkad princip. Lika korkad faktiskt, som att vägra titta på en enda sekund på melodifestivalen bara för att sen kunna säga att " jag har inte sett en sekund av melodifestivalen". Men vaddå....jag är över 40, jag har rätt att vara hur korkad jag vill så länge ingen annan drabbas.
Åter till hjärtarna på facebook. Ibland kan det till och med vara trevligt med hjärtan om man vet att den som skickat dem verkligen menar det, men ska vi vara ärliga? Hur många gånger är det inte enklare att göra ett hjärta som kommentar bara för att man tänker : Jag måste väl säga något, men jag har ju inget säga...Äh, jag slänger dit ett hjärta!
Samma sak med "gilla". Någon har skrivit som status "39 grader i feber, taggtråd i halsen, men det blir väl kanske bättre". Den statusen har 14 personer "gillat"
Vad gillar man då? Gillar man att någon annan har feber? Gillar man att någon annan har ont i halsen? Eller är det att någon kanske blir bättre som man gillar? 
Eller är det rent av så att man tycker att man kanske borde bry sej i att den stackaren som skrivit statusen är sjuk, men man har inget att säga så då är det enklare att trycka på "gilla". 
Det är då jag kan tycka att det är bättre att säga ingenting alls.
Sen ska vi bara inte tala om det här med "gilla om du....". Det är de "gillningarna" som man måste göra om man: Älskar sina barn, älskar sin mamma, älskar sin pappa, är smartare än sina syskon (Det behöver inte jag göra, det är självklart), är emot cancer, är emot pedofiler, är emot våld. Jag älskar de flesta och är emot det mesta som är dumt. Nu vet ni det. Jag behöver inte "gilla"
Och dessa delningar: Om du håller med om detta så dela på din tidslinje. Jag håller med om en hel massa, men inte inte katten behöver jag tala om det hela tiden. Jag behöver definitivt inte dela alla kloka, självklara saker alla säger och tycker, därför att jag tycker och känner själv en hel massa och inte ens DET har jag lust att dela.
Vi har också själva statusarna. Visserligen är jag en statussprutare utan dess like, bara för att jag vill. Händer nåt kul vill jag säga det, händer nåt dumt vill jag ibland säga det också. Eller så vill jag bara tala om för någon hur jag känner mej. Men ibland undrar jag varför man skriver åtta gånger på en dag : Dricker kaffe. Jag dricker massor av kaffe. Skulle jag skriva om alla gånger jag dricker kaffe så skulle inte en människa orka läsa.....och ärligt talat så tror inte en käft bryr sej om hur ofta jag dricker kaffe, så då kan jag lika gärna vara tyst. Åtminstone om den saken.


Missförstå mej inte, jag är väldigt förtjust i våra sociala medier, jag ser det som en stor tillgång i det sociala livet, man sprider information snabbt och det är ett smart sätt att hålla kontakt med gamla och nya vänner. Men det är också ett medie där man väldigt enkelt ser hur lätt det är att säga saker helt i onödan.


Tro det eller ej, men här hemma är vi faktiskt väldigt mycket tysta. Inte tysta så att vi inte pratar med varandra alls för det gör vi, mycket till och med. Dessutom skriker vi en hel del. Både argt och när vi har kul. Men vi är väldigt bra på att vara tysta också. Det är inget fel i att sitta tyst i samma rum i tre timmar, var och en upptagen med sina tankar. Det händer ofta. Jag har försökt lära mina barn att ibland vill man bara inte prata och det måste de andra respektera. 

Jag försöker också lära dem att det är ingen skyldighet att svara i telefonen. Åtminstone inte när det är kompisar som bara vill "prata bort en stund". Det händer ofta att jag inte vill prata med någon och är det så att någon ifrågasätter det efteråt så säger jag som Jacob Black : "Jag hade inget att säga"

Överhettade hjärnor och vackra vampyrer....

Någon har tydligen undrat idag om jag varit utan karl för länge och börjar bli desperat. Någon annan har antytt att jag är "gubbsjuk", dvs har bara karlar i huvudet och det är därför jag är så otroligt förtjust i t.ex RPatz.


Nu ska jag berätta vad jag har i huvudet: 
För det första ägnar jag mycket tankekraft åt massmördaren i Aurora, Denver. Hur är man funtad om man går in i en biosalong, full med både barn och vuxna, och mejar ner 71 personer? 
Detta ägnar jag många "lästimmar" åt. Jag läser svenska artiklar, amerikanska bloggar och Denver Post. 
Dels är jag naturligtvis intresserad av själva dådet, men sen, eftersom jag är så fruktansvärt nyfiken av mej, så börjar jag grotta ner mej : Hur beskrivs förövaren? Vad säger andra om dådet?. Eftersom jag studerar det jag studerar (sociologi, psykologi, samhällsvetenskap, politik) så är det intressant ur det perspektivet att titta på hur Auroras ledning hanterar tragedin. Det är väldigt intressant, eftersom USA arbetar på ett helt annat sätt än vad vi försiktiga svenskar gör. De har ideella organisationer som direkt träder in. Dessutom har sjukhuset egna kuratorer som omedelbart sätts in i telefonjour för de som drabbats av tragedin på något sätt. Såg dessutom att minst två kyrkor öppnat portarna och har gudstjänster flera gånger om dagen. Deras pastorer finns även tillgängliga dygnet runt, både för besök och telefonsamtal. Det systemet vi har i Sverige att kommunen och möjligen svenska kyrkan ska träda in med en krisgrupp har man inte "over there". Man har inte heller problemet att tidningarna fylls av kritik över att "samhället" inte hjälpt till.


Det har även uppkommit en debatt där borta över om det skulle vara de liberala vapenlagarna som gör att sånt här är möjligt. 
Personligen tror jag inte att det skulle ha gjort någon skillnad. Norge har strängare vapenlagar och ändå kunde en människa ta sej ut till Utöya och meja ner en massa ungdomar.


Vem tror att jag skulle kunna skriva om det här som status på Facebook och någon skulle tycka det var intressant?


En annan sak jag funderar mycket på just nu är sociala fällor och socialt kapital. Jag håller på att läsa en bok om det och den inleds med en berättelse om ett föredrag om social välfärd gjord av en svensk. Han höll föredraget för ryssar. Där uppkom en diskussion om varför Sverige får in 98.7% av begärda skatteintäkter medan Ryssland är glada om de får in 20%. Det handlar om tillit och den som läser min blogg vet att jag funderar en del på just tilliten.
Som tidigare sagts: Vem är intresserad av sånt här på Facebook?


Idag var jag ute och åkte en sväng. Jag åkte förbi en havreåker som nyligen sprutats med bekämpningsmedel. Det ser man för att det är stora traktorspår med långa mellanrum på åkern. För massor av år sedan, när jag jobbade som avbytare i Alftatrakten och själv bodde i Älvkarhed, åkte jag ofta förbi en åker där det alltid fanns många rådjur. Morgon som kväll. En morgon när jag åkte förbi fanns dessa "traktorspår". Det tog tre år innan jag såg ett rådjur på den åkern igen. Personligen tror jag att det beror på att djur inte är intresserade av att beta där det finns gift i jorden. Så jag får rysningar av dessa "spår". Jag är dessutom helt övertygad om att det inte behöver besprutas utan det går att bekämpa ogräs på andra, mycket bättre långsiktiga sätt, även om det tar tid. 
Någon som är intresserad att följa en debatt om detta på Facebook?


Så har vi det här med politiken. Jag läser om det. Dagligen. Jag funderar på det. Dagligen. Jag funderar på allianser och koalitioner. Kan man räkna med full sysselsättning? Blir det en ny regering nästa val? Kommer KD och C att åka ur riksdagen? 
Eftersom jag dessutom studerar sånt här så har jag ju böcker hemma i ämnet och eftersom jag är en sån som är nyfiken på det mesta så måste jag ju läsa. Om jag läser om Webers byråkrati kan jag inte heller låta bli att läsa om hur samhällets byråkrati idag egentligen fungerar.
Nån som är intresserad av att läsa sånt på Facebook?


Faktum är att jag känner ingen som är intresserad över huvud taget.
Känner jag mej ensam? Ja, faktiskt. 
Fast inte kärlekstörstande ensam, utan ventilerande ensam. Jag skulle vilja ha någon i min närhet som tänker lika mycket och som är lika nyfiken. Som är kapabel att snurra tankarna i samma takt som mej. Men då pratar jag inte män...då pratar jag intresserade personer.
Nu har jag inte det och jag tror det är därför det blir "överhettat" ibland. Det blir helt enkelt fullt i skallen. När det blir fullt i skallen är det svårt att fokusera på annat. Det är då jag behöver "tömma hjärnan".  En god hjälp för detta är bloggen. Det är skönt att få skriva av sej.


Att göra saker som inte triggar hjärnan är också väldigt effektivt. Titta på film är en sån sak. Om jag gått och klurat på något riktigt tungt en hel dag så fortsätter jag göra det även när jag lagt mej, vilket inte främjar insomnandet. Då tittar jag på t.ex Twilight. 
För jag har hellre romantiska vampyrer på näthinnan och hjärnan när jag ska sova än jag har Stefan Löfven där.


Så, om någon har problem med att jag tycker att Robert Pattinson är trevlig att titta på så var glad nästa gång att jag inte säger något om vad jag verkligen går och funderar på, för det vill inte en jäkel höra om! 
Det betyder inte att jag "jagar karlar". För ärligt talat så tror jag inte att en 26-årig vacker skådespelare är ett dugg intresserad av de psykologiska orsakerna till ett massmord. Är han däremot skicklig på att spela sin roll som vampyr i Twilight eller som hårdför förförare i Cosmopolis så får han mej att tänka på "roligare" saker än Putnams teorier i statsvetenskap.

DET är han värd min beundran för.

Syskonkärlek

Jag har tre barn. Ibland känns det som om det är några för mycket. Ibland känns det som om jag har tagit mej vatten över huvudet. Jag får funderingar som : Hur kan de vara så elaka mot varandra, har jag misslyckats kapitalt med min uppfostran?
I går kväll var ett sådant tillfälle. Lillasyster skulle åka bort för en vecka och väskan stod färdigpackad innanför ytterdörren. Då fick storebror för sej att lillasyster packad med sej hans shorts vilket lillasyster nekade till. Efter det var det bara att hålla för öronen och hoppas att de inte skulle slå ihjäl varandra....
Så är det ofta här hemma känns det som. En trettonårig tjej och en fjortonårig kille som är väldigt olika till sättet ska försöka hålla sams samtidigt som pubertetshormoner rasar. Inte kul att vara varken storasyster eller mamma i det hushållet.
Kvällen slutade tack och lov i vapenvila. Lillasyster åkte iväg och storebror tillbringade kvällen i lugn och ro i tevesoffan. 
Jag försökte läsa om sociala fällor och lät (som vanligt) tankarna rulla iväg....

Jag tänkte på de kvällar som JAG blir arg på de yngsta barnen för att de aldrig blir tysta och sover någon gång. Anledningen vid de tillfällena är inte att de bråkar med varandra utan för att de har alldeles för roligt med varandra. De berättar roliga historier och fnittrar och gapskrattar om vartannat.
Jag tänkte på de gånger då någon av dem kommer inrusande och ropar : Mamma.....vi åker iväg med Ida (storasyster) och badar!
Jag tänkte på de gånger vi sitter vid köksbordet alla fyra (Mamma+tre barn) och bara fjantar oss, de gånger det tar två timmar att få i oss maten, helt enkelt för att vi har så roligt.
Jag tänkte på den gången någon varit elak mot lillasyster i skolan och storebror blir rasande på hennes skolkamrater.
Jag tänkte på den gången då storasyster blänger elakt på lillasysters vänner, helt enkelt för att de behandlat lillasyster orättvist.
Sedan tänkte jag på vad som hänt under kvällen, då storebror gått in för att mucka gräl med lillasyster när hon skulle åka bort. Jag tänkte att : Men det kanske är just för att hon ska vara borta en vecka. Han blir ensam hemma och kommer faktiskt att SAKNA lillasyster. Jag tror faktiskt att det beror på det.
När jag konstaterat detta kändes det mycket bättre. Okej, ungarna bråkar en hel massa, men de står varandra nära och framför allt betyder de en hel massa för varandra.


Och jag är så glad för deras skull att de faktiskt HAR varandra. De kommer att ha varandra länge. Förhoppningsvis kommer de att betyda en hel massa för varandra långt efter att deras mamma är borta.


För det här med syskonrelationen tror jag är jätteviktig. Jag har (tyvärr) fått se på nära håll när det INTE fungerar. När några syskon inte accepterar ett annat syskons levnadsval, eller när pengar och avundsjuka tillåts förstöra relationerna. När barn tillåts växa upp utan att lära känna sina fastrar helt enkelt för att fastrarna inte är intresserade av sin brors familj. Sånt är hemskt. 


Själv är jag jätteglad över mina syskon. Jag har fyra av dem och jag är jättestolt över dem allihopa. Jag är jätteglad över deras respektiven och framför allt deras barn.
Jag har inte alltid varit glad över dem. Jag har också varit tonåring som velat leva sitt eget liv. Det var inte alltid roligt att vara stora storasyster, alltid vara barnvakt. Det var inte alls roligt den gången då min mellanbror var på dåligt humör och dunkade en kastrull i huvudet på mej med all kraft. Det var inte heller roligt den gången mina två äldsta bröder kom med en inslagen present till mej. Eller inslagen och inslagen. En död storråtta inrullad i en tidning är inte helt inslagen, svansen hänger utanför. Den gången låste jag in mej i badrummet och kom inte ut igen förrän mina föräldrar kom hem. (Jag gillar INTE döda storråttor, jag gillade inte mina bröder speciellt mycket då heller)
Den gången lillasyster kastade matkassar efter mej var väl inte heller en höjdpunkt i livet. Och då var hon inte ens liten längre....
Men att vara utan mina syskon? Aldrig i livet!
Vilka andra känner en utan och innan och finns där för en vad än som händer? Syskonen är de som alltid ställer upp, aldrig dömer. 
För mej är ett syskon en person som ringer och säger : Jag hörde att du var utan pengar, du får låna av mej. För mej är ett syskon den som direkt erbjuder sej att komma med svetsen när något gått sönder, eller som ser det som en självklarhet att låna ut bilen om min är trasig. Jag har syskon som är bönder, skogsägare, snickare, svetsare, lastbilschaufförer, musiker, it-konsulter, tjurfarmare, trädgårdsintresserade......dessutom har de berikad släkten med sjuksköterskor, djurspecialister och mattegenier. Sicken värdebank jag har bara i min närmaste familj. 
Inte nog med detta. De har gjort mej till moster och faster flera gånger om. Jag hoppas att de känner att även de kan komma till mej om de behöver hjälp med något som jag är kapabel till. Fast när jag tänker efter gör de nog det. Jag får ju vara barnvakt ibland faktiskt. Jag har ju även fått åka och mjölka lite kor nån gång. Och bakat tårtor till diverse kalas. ...Tack syskon, för att även jag får hjälpa er!


Så här är vi lärda genom vår barndom att det bör vara. Min pappa har också två syskon. De finns där för varandra om det behövs. De har kanske inte så tät kontakt som jag och mina syskon har, men de kan lita på varandra och de är rädda om varandra.
Min mamma och hennes bror stod också varandra väldigt nära och han stod nära oss.

Jag tycker mej se att mina kusiner har det på samma sätt. Såg två av dem på stan häromdagen. Två bröder som skrattade sej fram på gågatan....
Eller på Facebook häromdagen, då två andra kusiner (också bröder) syntes på ett foto, kramandes och skrattandes.


Vet ni förresten vart min yngsta dotter är nu? Jo, hon behövde komma ifrån Segersta några dagar, så vi ringde till min bror. Han kom och hämtade henne igår så hon skulle få leka bondpiga några dagar.


Som sagt var, för mej är syskon viktiga och jag hoppas att vi tillsammans kan få lära våra barn åtminstone det: Var rädda om varandra, för ni kommer att vara glada över det när ni är vuxna!

Värdelöst hat

Ibland känns det som om jag inte har någon kontroll alls på mina tre tonåringar. Det kanske jag inte ska ha heller. Eller så är det mitt eget fel att jag inte har det, men i såfall är det för sent nu.
Men jag kan ärligt säga att lite vett har jag försökt trycka i dem på vägen. Lite regler och moraliska värderingar som jag tycker att man bör ha med sej in i vuxenlivet.
Jag anser att bästa sättet att lära barn saker är att själv leva som man lär. Vill jag t.ex inte att barnen ska svära så kan jag inte svära som en borstbindare själv och sen säga åt barnen att låta bli.
Det kanske inte alltid fungerar så där jättebra. Det där med svordomar alltså. För jag svär inte (möjligen vid ett tillstånd av svart raseri då). Men jag har en vuxen (?) dotter som faktiskt svär så det ryker och ärligt talat så är en storasyster mycket mera föredöme för en trettonåring och en fjortonåring så de använder gärna hennes version av språk också. Fördelen för mej är ju att eftersom jag själv inte svär och tycker att det är ett språk man inte behöver och som låter väldigt illa så kan jag skälla på dem med gott samvete.
För visst är det konstigt hur vi använder vår mun? Hur ovarsam vi är med våra ord....


Ta ordet HAT till exempel. Det är ett ord som används titt som tätt av människor i alla åldrar. Varför? 
Enligt wikipedia betyder ordet hat : "en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta."
Så....när jag tillåter min trettonåring att säga att hon "hatar" sin bror, då accepterar jag att hon har ett permanent begär att skada min son?
Nej tack.
Jag vill inte att mina barn använder ordet "hat". Jag vill inte använda ordet "hat" själv, för att ordet "hat" är ett allvarligt ord.
Visst kan människor känna hat. Det är förmodligen naturligt av vissa anledningar. Jag menar, om någon skadar mina barn allvarligt så skulle jag förmodligen känna väldigt stort hat till den förövaren. Det finns säkert anledning för många att verkligen, från djupet i sitt hjärta, verkligen hata Idi Amin, Stalin och Hitler.
Men att vara sur på sin bror är inte anledning till hat så där möter mina barn protester om de råkar uttrycka sej så. Jag tror det funkar också, för det är långt mellan gångerna jag hör det. Och om ni frågar dem vad ordet "hat" betyder så kommer de att kunna tala om det för er, eftersom det har deras envisa mamma präntat i dem.


Ett annat ord som man hör ofta (och tyvärr väldigt ofta ur "vuxnas" munnar) är ordet "värdelös". Enligt ordboken betyder ordet värdelös : "av noll och intet värde" "kass" "usel" "defekt"

Så, om min son säger till sin lillasyster att "du är värdelös" då tillåter jag att han säger till min dotter att hon är "av noll och intet värde". Nej Tack.

Vi använder inte ordet värdelös här hemma. Men tyvärr använder alltför många människor det allt för ofta.

"Han kan ju inte ens koka pastan rätt, han är ju helt värdelös"

"Nu har hon missat att beställa igen, hon är ju helt värdelös"

Jag vill i allafall inte använda det ordet. En människa kan faktiskt vara väldigt dålig på att koka pasta, men vara väldigt bra på andra saker. Då är det ju väldigt fult att säga att den människan är "av noll och intet värde"

Eller ta föräldern som står bredvid fotbollsplanen och säger att den tolvårige spelaren som är på fel ställe varenda gång är "värdelös". Är det vad vi vill tala om för våra ungar? Ni är "av noll och intet värde"

Eller säga att hela matchen är värdelös. Då talar jag om för ungarna att den här matchen ni längtat efter att spela och har kämpat hårt för att genomföra, den är egentligen "av noll och intet värde" 

Det är underbart att så många vill proklamera kärlek, stödja goda saker, demonstrera för fred och frihet, stå på barrikaderna och kämpa för frihet. Men glöm inte den närmaste omgivningen. 

Låt det inte vara okej att vi säger att vi har ett "permanent behov att skada" de vi har omkring oss. Låt det inte var okej att tala om får våra arbetskamrater och grannar att de är av "noll och intet värde"

Sen kan jag även tycka att man i min närhet kan låta bli att använda ord som "klockrent" men det är mest för att det är ett totalt onödigt ord som dessutom används alltför ofta i total onödan.....

Betraktelse....

Jag betraktar mej själv gärna som en betraktare. Jag är för den sakens skull ingen ensamvarg......eller jo, det kanske jag är på sätt och vis.
Jag älskar att träffa andra människor, att lära känna nya människor och att sitta och diskutera livets allvarligheter med andra människor.
Jag tycker väldigt mycket om att vara ensam, men jag tycker också om att vara på platser där det finns många andra människor. Då behöver jag inte vara med andra människor fast det finns massor av dem runt omkring mej. Det är då jag kan betrakta.
Jag går gärna på bio själv, eller nej, inte helt själv. Det kan vara roligt att ha någon med som sällskap. Men sällskapet behöver inte prata hela tiden. Sällskapet kan vara som mej och vara där för att titta på filmen, inte prata om den under tiden. Prata kan man göra i massor på vägen dit och därifrån.
Att gå på konserter är något jag helst gör själv. Om någon såg mej vid halvelva tiden i lördagskväll, ensam, lutad mot en bardisk eller stående på gräsmattan, ensam, med ett avskärmat ansiktsuttryck, så var jag i precis den situation jag ville vara. Lyssnande. Inte stående i en skrikande hög vid scenen, utan njutande, i min egen värld, av Kung Uggla.
När man som jag ofta är ensam i stora folkmassor får man, som sagt var, tid och möjlighet att betrakta andra och det är det jag suttit och funderat en del över nu. 


Jag har den sista tiden fascinerats mest av en två saker:
1: Varför vill så många män tråna efter så smala, vackra, välsminkade och sprudlande kvinnor?
2: Varför är så många smala, vackra, välsminkade och sprudlande kvinnor så nonchalanta mot de trånande männen?


Alltså
Jag har två manliga vänner (Okej, jag har flera, men de tänker jag inte skriva om). De är i åldern 30-50, ser bra ut, barnkära, trevliga, har bra inkomster och har varit singlar ett tag. Den ena har barn, den andra har haft förhållande tidigare med "bonusbarn" 
I sommar har jag sett dem ute en del och sett hur de gör.


De är båda förälskade. Båda är förälskade i varsin smal, vacker, välsminkad sprudlande blondin. 
De följer dem i hasorna vart de än går, de håller sej nära, de kramar, de köper drinkar, de är uppmärksamma. De följer sina smala, vackra, välsminkade sprudlande blondiner med blicken HELA tiden. När föremålen för deras intresse går på toaletten står de utanför, desperat väntande med blicken riktad åt det håll där kvinnan ifråga försvunnit.
Det är ju faktiskt jätteroligt att de har hittat någon, att de törs bli förälskade igen. (Till skillnad från mej då) Men varför inte försöka hitta någon som har lika stort intresse för mannen ifråga.


För det här är vad jag, som betraktare, ser:
När mannen håller om så tittar ofta kvinnan efter något intressantare under tiden. När mannen glatt närmar sej kvinnan när hon kommer ut från toaletten, får han vackert stanna till och vänta på att hon ska hinna rusa iväg och överlyckligt krama någon annan "killkompis"
När mannen vill stå och hålla om under konserten vill hon dansa med sina väninnor. 
Jag hör när de pratar med varandra. Det jag hör är att den smala, vackra, välsminkade, sprudlande blondinen bestämmer vad som händer och min vän är så lycklig över den smula uppmärksamhet han faktiskt får att han går med på vad som helst, lycklig bara över det faktum att hon ser honom ibland. Och kanske även hoppet om att han får sällskap med henne hem.


Vad beror detta på undrar jag?


Är mannen så desperat rädd för att vara ensam? Jag är inte helt säker på det, för då skulle han ju ta "vad som helst"
Är mannen så otroligt mån om att ha någon "vackert" vid sin sida? Ja, kanske. Men det är ändå  lite deprimerande att se att de går med på att behandlas så förnedrande.


Hur är den smala, vackra, välsminkade och sprudlande blondinen funtad? 
Alltså, jag känner massor av såna tjejer som är jättetrevliga. Jag känner till och med några som är lika förälskade i sina alldagliga pojkvänner som de är i dem.
Men så verkar inte fallet vara med föremålet för mina manliga vänners förälskelse och det får mej att bli lite arg.
Tycker dessa vackra kvinnor att det är en självklarhet att ha dessa män trånande efter sej? Är de så säkra på sin egen dragningskraft att de "har råd" att behandla sina beundrare som luft när de känner för det.
Eller är det så att de själva har så dålig självkänsla att de behöver ha trånande beundrare efter sej bara för att må bättre själva?


Hur det än är skulle jag vilja skaka om mina manliga vänner och fråga "Vad håller ni på med?? Varför går ni med på detta? Ni är värda så mycket, mycket mera, så mycket bättre."


Till de smala, vackra, välsminkade, sprudlande blondinerna skulle jag vilja säga: Låt bli mina vänner om ni inte är lika förälskade i dem som de är i er och ge oss andra en chans!

Är mina barn ens släkt?

Jag har ju som bekant (vid det här laget) fyra syskon. Vi är väldigt olika varandra, men ändå på något sätt väldigt lika.
Vi har ganska liknande sätt att tackla livet tror jag. Vi tar motgångar med relativt jämnmod och är ganska hyfsade (emellanåt) på diplomati. Allt detta tror jag är för att vi lärt oss det med modersmjölken. Eller åtminstone med mjölkersättningen.
Våra föräldrar är såna och vi blir kanske gärna lik dem. Min mamma t.ex, säger ofta att jag är väldigt lik min far och jag säger ofta att min syster är väldigt lik min mor (förlåt Eva)
Min mamma har ofta berättat hur hon som yngre trodde att bara barn har samma föräldrar och blir uppfostrade på samma sätt så blir de väldigt lika. Hon har också berättat om att hon även upptäckt att hon trodde fel. För alla barn ÄR olika. Vissa saker, t.ex etik och moral kan vara likt, så även utseendet. Men annars, oavsett uppfostran och gener, så är syskon helt olika personligheter.
Detta har jag alltså varit förberedd på när jag fått mina tre barn. Jag har alltså haft klart för mej att jag har tre helt olika personligheter här hemma.


Men SÅÅÅÅ olika??


Ibland misstänker jag att de inte alls är släkt med varandra. Jag skulle nog kunna sträcka mej så långt som att säga att ibland misstänker jag att de inte ens är släkt med mej!


Ta tjejerna mina t.ex. I och för sig har de olika fäder, men de har ju ändå samma mamma. Den äldsta tösen var 14 år innan hon ens upptäckte att det fanns andra sociala varelser än hästar. Den lilla tösen ansåg redan vid 11 års ålder att ett dygn utan kompisar är som en hel livstid och närapå dödligt.
Båda tjejernas telefoner laddas med 200 kr varje månad (för att få gratis sms i 30 dagar). Efter två veckor är lilla tösens telefon helt utan pengar och de 3000 gratis sms:en börjar sina en vecka senare.
Storjäntan har 150 kr och 1000 sms kvar när det gått 30 dagar.....
När den stora jäntan var 12 år fick man lägga fram kläder som var rena och något så när färgmatchande, hon tog det som låg närmast. Man fick tjata för att hon skulle ta sej till duschen och sen skicka tillbaka henne dit efteråt för att tvätta håret. (Hon är 18 nu, det HAR förändrats)
När den lilla jäntan var 12 år bytte hon kläder minst fyra gånger om dagen och kunde ställa till ett fruktansvärt uppträde om balsamet var slut EN dag.


En annan väldigt stor skillnad mellan tjejerna är att den stora har nästan aldrig ens höjt rösten, varken till kompisar, syskon eller föräldrar, medan den lilla skulle kunna väcka upp de döda så fort någon säger emot.


Så har vi då sonen. Han är en kameleont. Han skriker när han blir arg, (lik lillasyster). Han går undan när andra skriker (lik storasyster) Han kastar grejer när han blir rasande (lik mamma)
Medan både tjejerna har svårt att vara stilla, de joggar, promenerar, rider.....så är sonen helt nöjd med att sitta framför datorn, teven eller x-boxen hela dagen.(Förutom när det är innebandysäsong)

Det jag är mest fascinerad över i deras likheter/olikheter är dock hur de agerar när man ber om hjälp och de inte, just då, är så arbetsvilliga.
Ett av barnen säger : "Ja mamma" och skiter sen i det. Ett av barnen säger för det allra mesta "Nej, det tänker jag inte", men gör det i allafall. Ett tredje barn skriker "Nej" redan vid första Kan du...? Det blir i det fallet inte heller gjort.


Idag har jag fått alla de tre svaren och jag började fundera på vilket av barnen som var hjälpsammast och ärligast. Alla tre alternativen är otroligt irriterande, men det finns ändå saker med dem som jag uppskattar. 
Det barn som säger Ja och sen inte gör det, har man lust att skaka om ibland, men samtidigt så tror jag det i resultatet ligger lite av att sysslan är så totalt ointressant att den faktiskt blir bortglömd. Det är ju dessutom ett artigt svar.
Svaret Nej är ju alltid frustrerande. Att det sen ändå utförs är ju i och för sej bra, men det kan ju även medföra att det barnet inte tas på allvar senare, för jag kommer ju alltid att tro att när jag får höra Nej därifrån så menas det ändå Okej.
Så har vi då det sista alternativet. Att skrika NEJ. Visserligen är det inte ett trevlig svar och jag blir dessutom väldigt frustrerad över bristen på hjälpsamhet. Men ska jag vara ärlig så tycker jag ändå att det är det rakaste och ärligaste svaret. Och eftersom det är en egenskap jag vill lära mina barn så måste jag ju ändå på något sätt uppskatta det. 


Jag kan även tala om att ovanstående bara visar på den första reaktionen. Det är inte alltid deras elaka mamma accepterar deras svar och handlingar.


Nu ska jag, i ärlighetens namn, säga att det är inte alltid jag får dessa svar/reaktioner när jag ber om hjälp. Alla tre hjälper till väldigt mycket här hemma och får ta mycket ansvar.
Det jag är så fascinerad över är just att de är så olika i sina sätt att bemöta livet och just nu försöker jag bringa klarhet i huruvida jag tycker att det är bra att de är så olika eller om jag skulle vilja ha det annorlunda.


En sak är i alla fall säker. Jag skulle inte vilja byta ut dem och jag ser fram emot den dag då alla tre är vuxna och jag får uppleva resultatet av denna fascinerande tid.

Mina eller min mammas barn

Varje morgon när jag vaknar så går jag och knäpper på kaffebryggaren och går och sätter mej vid datorn. Uppdaterar mej på Facebook till kaffet är klart. Sedan går jag och häller upp en redig mugg med den livgivande drycken, sätter mej vid datorn igen och tar itu med den viktiga surfrutinen: Att läsa tidningar på nätet. 
Eftersom jag oftast är uppe väldigt tidigt, innan de svenska morgontidningarna hunnit uppdatera så brukar jag börja med de amerikanska sighterna. Lagom till den tredje muggen kaffe är jag färdig "over there" och tar itu med de svenska. Det är de vanliga; Hela Hälsingland, Arbetarbladet, Svenskan, DN, Aftonbladet och Expressen. Alla nyheter som hänt under natten skummas igenom först, sedan kommer det riktigt roliga: Insändarna. 
Alltså, jag kanske är konstig, men jag finner ett mycket stort nöje i att läsa insändare och ledare. Ofta är det mycket bra saker som skrivs, mycket onödiga också förvisso. Men jag tycker det är roligt att läsa om vad folk tycker och tänker om olika frågor.
Ibland sätter jag kaffet i vrångstrupen. Som i morse i Arbetarbladet:

"Till alla far- och morföräldrar som inte har tid med sina barnbarn!

Vi föräldrar kämpar 365 dagar om året med att uppfostra, trösta leka och ge våra barn en bra framtid. Varför är det så många släktingar som inte vill ta del av den? Trots far- och mor- föräldrarnas semester eller kanske till och med pension får barnen gå på fritids och förskola vecka efter vecka sedan skolan slutat. Varför vill ni inte hjälpa till? Varför frågar ni inte om barnen vill vara hos er på dagarna i stället för på fritids?

Nu för tiden drar föräldrarna ett större lass än på er tid och vi föräldrar kanske skulle behöva lite egen tid med varandra.

Vem ska hälsa på er på hemmet när ni blir gamla?

Ja inte är det era barnbarn för de får ingen relation med någon de bara träffar några dagar per år. Är man pensionär borde man ju ha åtta timmar per dag som kan användas till roliga sysslor med barnbarnen och sedan ändå ha tid att vila? Varför vill ni inte?"

Så här tänker jag: 

Mina föräldrar är 65 och 66 år gamla och har precis gått i pension (Eller nja?, borde ha gjort iallafall). De har jobbat sedan de var i femtonårsåldern, bl.a som hårt arbetande jordbrukare. De fick barn 1968, 1975, 1976, 1981 och 1983, vilket betyder att de var småbarnsföräldrar i ungefär 30 år. De fick sitt första barnbarn 1993 (då deras yngsta barn var 10), de får sitt 13:e barnbarn nu i oktober.

Har inte de gjort sitt då? 

Har inte de rätt till att äntligen få leva sitt liv utan småbarn nu?

Jag tycker i allafall det!

Jag har, som bekant, tre barn. Två av dem har ingen relation till pappan. Alltså har de alltid bott hos mej. Visst har mina föräldrar hjälpt mej ibland med att vara barnvakt och det är jag hjärtinnerligen tacksam för. Men att jag, som vuxen människa, skulle KRÄVA av dem att de skulle ta hand om mina barn för att jag har ett så "ansträngande" liv, det är en helt främmande och skrämmande tanke.

Jag har själv valt mina barn. De är alltså mitt ansvar. Skulle jag ha ett så krävande liv, utanför familjelivet, att jag inte skulle klara av mina barn så skulle jag skämmas!

Och vad är det som säger att "nu för tiden drar föräldrarna ett större lass än på er tid". När jag och mina syskon var små fanns knappt dagis och fritids, mina föräldrar hade då baske mej oss jämt. Är inte det att dra ett stort lass så säg?

När jag (eventuellt) blir mormor eller farmor så hoppas jag att jag kommer att få umgås med mina barnbarn, jag kommer att vara stolt och njuta av min tid med dem. Jag kanske till och med låter dem sova över ibland så att mina barn kan få göra något "eget". Men det kommer att ske när JAG vill. 

Precis så hoppas jag att mina föräldrar också känner, för jag tycker de har gjort sej förtjänt av långa sovmornar, spontana resor, ostört nattsömn och att slippa passa tider. De har gjort allt för oss, sina djur och sina arbeten i så många år, så nu är det deras tur att vara ledig.

Och tänka sej: Mina föräldrar verkar vilja träffa sina barnbarn ofta ändå och visserligen är mina egna barn stora tonåringar med upptagna liv numera, men när de var mindre, liksom för mina syskonbarn, så är mormor och morfar bland det bästa som finns och varje stund med dem är fest.

Så mormor och morfar: När ni är på hemmet, nog katten kommer ni att få besök av era barnbarn, för även om mina barn varit på dagis och fritids när jag jobbat, så är ni de bästa mormor och morfar man kan tänka sej!