Fick ett deppanfall i går morse när jag var på väg till sommarjobbet. Deppanfallet i detta fall var det faktum att jag måste jobba. Det som utlöste deppanfallet var förmodligen att det nästan inte var någon trafik ute på vägarna strax efter sju på morgonen.
Att det inte var någon trafik ute en fredagmorgon kan jag tänka mig har sitt ursprung i de statusar som pyntat facebook den senaste veckan: "Semester".
Naturligtvis är alla människor som arbetar värda sin sommarsemester. Man betalar under hela året för att få den och man sliter under hela året och behöver vilan. Självklart ska man njuta av sin rätt till semester.
Men jag var alltså på väg till jobbet, precis som jag kommer att vara varenda vardag fram till tentaveckan börjar i Gävle, för då ska jag åka tåg till Gävle istället.
Jo, jag tycker det känns orättvist ibland, att inte kunna ha semester alltså. Fast egentligen är det inte så orättvist om jag tänker efter. Det är bara det att jag VILL ha semester och vara ledig. Men, om jag tänker efter, så förstår min hjärna att det är självförvållat att jag måste jobba hela sommaren, för jag har ju valt att studera. Jag har valt mina vägar själv ända sedan 1986 och det har inte alltid varit så kloka val, men jag har klarat mig. Hyfsat i alla fall.
Jag har varit ensam med mina barn och jag har jobbat. Eftersom jag inte haft någon speciell utbildning har jag haft lite trassel MELLAN de olika jobben, men jag har banne mig gett allt under de perioder jag jobbat. För jag har haft barn. Att ha barn kostar pengar och eftersom jag alltid velat att mina barn skulle få mer än basföda och baskläder så har jag varit tvungen att jobba och tjäna pengar. Under långa perioder har mina barn anlänt till dagis/fritids först av alla och jag har hämtat dem sist. Mina barn har tillhört dem som flyttat runt mellan olika dagis fritids under sommaren eftersom man haft stängt på de olika ställena då personalen fått sin efterlängtade semesterperiod. Men jo, det har varit mitt val, eftersom jag velat försörja mina barn, därför att jag velat att vi skulle ha något mer än existensminimum. Därför att jag inte ville lära mina barn att "Det är bara att ringa till soc"
Så här har det varit (och är) för otroligt många ensamlevande föräldrar. Så här är det även för många familjer där föräldrarna lever ihop men där någon (eller båda) är arbetslösa eller lågutbildade. Där man inte har något annat val än att ta de arbeten som finns, vilket huvudsakligen är under sommaren. Där man är tvungen att "ge allt" när man har chansen till extrajobb eller praktik, eftersom man inser att det är väldigt viktigt att ge ett hängivet och gott intryck till presumtiva arbetsgivare om man vill ha ett "riktigt" jobb. För man vill ge sin familj något mer än att bara "hanka sig fram".
Så här är/var livet för oss. Inget att göra åt.
Men ibland blir man nerklubbad. Det är när man möter den där människan som fortfarande har ett val. Den där människan som säger :Nej, jag vill bara jobba deltid för jag vill ta hand om mina barn. Eller den där människan som konstaterar att "Vi vill inte att våra barn ska tillbringa för mycket tid på dagis, det mår de inte bra av, så vi valde att vara hemma med våra barn" Värst av allt är de fina människor som säger : "Föräldrar nuförtiden är så egoistiska, de väljer jobbet framför barnen när de inte ens låter barnen få några veckor ledigt från fritids under sommaren"
Dessa kommentarer talar om för mig att jag är en dålig förälder. Jaja, det är oförståelse, men ändå. För allvarligt talat: Väldigt många människor har inte valt att leva ensam med sina barn. Väldigt många människor vill ha ett arbete de trivs med, de vill kunna jobba deltid och de vill kunna låta sina barn uppleva semesterresor och ledigheter. Men, de människor som inte har allt det här måste ju ta de tillfällen som finns till jobb. Alltså, extrajobb när alla "goda" föräldrar har semester och är hemma med sina barn.
Alltså, kära goda föräldrar, åker jag till jobbet varenda dag nu när ni har semester och lämnar mina barn hemma. Förhoppningen är att vi ska kunna göra en liten kryssning tillsammans i slutet av sommaren eftersom det är något barnen faktiskt önskar sig. Att vi ska göra något tillsammans alltså. Men en kryssning tillsammans med två tonåringar kostar en hel del, så varenda timme jag gör är ett bidrag till denna kryssning. Så jag jobbar så många timmar jag kan fram till skolorna börjar. Då är det inte bara jag som börjar skolan, även barnen gör det. Blir lite knepigt att hitta tiden till den där kryssningen vi alla vill göra. Tillsammans. Som familj. Dessutom, när man tagit valet att plugga i flera år, så kan jag ju tala om att studielånen inte är skyhöga så mycket i ekonomin släpar efter. Sånt vill man komma ikapp med när man får lön under sommaren. Har man dessutom glasögon och desperat behöver nya då synen försämrats rejält, så kanske man även vill hämta ut dem för hälften av en värdefull månadslön under sommaren.
Det är när man börjar tänka på allt det här som man blir deppig en fredagsmorgon på väg till jobbet. Det är när man tänker på det här som man blir så trött och känner en enorm negativ stress.
När man kommer till detta stadium och talar om hur man känner sig, då kommer den riktiga käftsmällen från välmenande medmänniskor :"Men, du jobbar för mycket, du måste tänka på dig själv också"
Okej, jag är gnällig nu. Jag inser också vilken tur jag har. Jag har ett fantastiskt bra sommarjobb. Det är varierat och självständigt, jag får vara ute mycket och det är inte hårt fysiskt arbete. Jag har en hyfsad lön och jag har barn som är så pass stora att de kan tycka det är skönt att mamma är borta hela dagarna och inte stör deras umgänge och sömn. Jag har dessutom möjlighet att jobba mer än heltid vilket faktiskt även betyder att jag får lön för ganska många fler timmar än vad många andra får på sina sommarjobb.
Jag lever också med att det är sista sommaren jag behöver sommarjobba. I Januari är jag framme vid mitt mål. De dryga tre åren av hårt pluggande och sommarjobbande är över. Arbetsmarknaden för socionomer är stor och nästa sommar kommer jag (förhoppningsvis) att ha hunnit jobba ett halvår med helt okay lön och jag kan ta ut några veckors betald semester under sommaren. Jag kommer att vara en mamma med en inkomst som även kommer att gagna mina stackars försummade barn som tillbringat alltför mycket tid på dagis/fritids när de var mindre. Kort sagt. Jag ser ett stort ljus i en mycket lång tunnel.
Många har inte det ljuset i sina tunnlar. Många har inte möjligheten att studera. Ibland klarar inte ekonomin det, ibland går det inte för barnen är för små. En del har helt enkelt inte hjärnan för det. Jag kom in på min drömutbildning för att jag hade bra resultat på högskoleprovet. Alla har inte det. Alla har inte bra betyg. Jag har klarat studierna för jag har ett fantastiskt skyddsnät omkring mig bestående av vänner och familj. Alla har inte det.
Jag är storligen bekymrad över de ekonomiska klasskillnaderna i samhället. Jag är storligen bekymrad över det enorma gap som gör det nästan omöjligt för en lågutbildad låginkomsttagare att ta "ett kliv upp". Jag är storligen bekymrad över att betygen har så stor betydelse, att det blir nästan omöjligt att skaffa sig ett jobb om man inte har höga betyg eller högskoleexamina.
Men framför allt är jag storligen bekymrad över att så många människor mår så dåligt över att känna att de är dåliga föräldrar om de inte har semester med sina barn, att de är dåliga människor om de inte är friska, att de är dåliga människor om de inte jobbar, att de är dåliga människor om de jobbar för mycket, att de är dåliga människor om de inte har bra betyg.
De enda människor (förutom de rent kriminella) som ska behöva känna sig dåliga är de som verkligen inte VILL förändra en dålig situation, de som lutar sig tillbaka och anser att det är bekvämare att leva på socialbidrag än att söka jobb. Men jag tror inte att dessa människor är så många som många tror.
