Åsså var det här med sömnen......

Jag läser ju som bekant en del undersökningar. Det finns en hel del undersökningar om sömn. De säger att kroppen behöver en viss del sömn för att må bra. Beroende på undersökning så borde min kropp med min ålder behöva 7-9 timmars sömn per dygn.
Undrar när jag ska börja fatta det?
När man som jag, sover för lite, så börjar folk komma med goda råd : Gå och lägg dej tidigare. Stäng av telefonen. Ha svalt i sovrummet. Ha ingen elektronik i sovrummet (dator, teve).
Det är jättebra råd, allihopa. Men....jag har inte svårt att somna.
Det hade jag för några år sedan, men när någon introducerade mp3 spelare och lurar så försvann det problemet. En bok i öronen så somnade jag på ett litet kick. Den metoden fungerade så bra så nu behöver jag inte ens mp3 spelaren längre.
För tillfället läser jag böcker istället. Ett kapitel så följer inte ögonen med i raderna längre. Då är det bara att släcka och jag sover inom en halv minut.
Så några insomningsproblem har jag inte.
Problemet är att jag nästan aldrig är sömnig. Trött på livet och trött i hjärnan visserligen, men väldigt sällan sömnig.
Och DET blir ett problem. 
Det känns som om det inte finns någon anledning att gå och lägga sej när man absolut inte känner sej sömnig.
Någon gång har jag försökt gå och lägga mej ändå, men då kommer insomningsproblemen krypande istället.
Då kryper det i benen, tankarna börjar snurra, hjärtat börjar bulta och det går absolut inte att somna.
Alltså, för att somna brukar jag vänta med att gå och lägga mej tills jag känner mej sömnig.
Vilket kan betyda en hel massa tider, men tyvärr bara någon enstaka gång före midnatt. Oftast någon timme efter midnatt.
Det är helt okej att gå och lägga sej efter midnatt anser en del forskning. För människor är olika. En del är kvällströtta och en del är morgontrötta. Att då gå och lägga sej vid ett varje natt och sen sova till 8-9 på morgonen är ganska okej, för då har man ju ändå fått 7-8 timmars sömn......
Problemet är att min klocka ringer klockan 06.00 varenda sketen vardagsmorgon. Visserligen gör den inte det på helgmornarna (för det mesta), men då är kroppen så inställd på att vakna till liv kl 06.00 att den liksom gör det ändå. Möjligen nån gång att jag sover till 7, men det är sällan.
Alltså så sover jag inte mer än max 5 timmar per natt. (ofta färre)
Och ja, forskningen har rätt. Det ÄR för lite.
Jag tänker ofta att jag "får ju sova några timmar på dagen" och det får jag om jag vill, åtminstone ganska ofta eftersom jag har turen att få styra mina dygn ganska mycket som jag vill själv.
Problemet är bara att jag är ju INTE SÖMNIG. Så....när ungarna gått till skolan kan jag låsa ytterdörren, knäppa av ljudet på telefonen, dra för persiennerna och lägga mej i sängen för att sova. Och det händer ibland att jag gör det också. Ibland ända upp mot 2 timmar.
Men för det allra mesta fungerar det så att jag lägger mej, tar en skittråkigt bok, helst en som jag redan läst en gång, börjar läsa.......och läsa......och läsa. Tills boken är slut. (Vilket aldrig händer när jag lägger mej på kvällen/natten, för då somnar jag efter ett kapitel).
Så då ger jag upp och går och diskar eller nåt.
Då har jag gått igenom två goda råd som inte funkar så bra.
Det tredje rådet är "ha svalt i sovrummet"
Jag HAR svalt i sovrummet. Jag har två element i mitt sovrum som aldrig är på. Vår/sommar/höst är oftast fönstret öppet också......totalt verkningslöst.
Tredje rådet : "Ingen elektronik i sovrummet"
Nej, jag har inte det i mitt sovrum. Mitt sovrum är ganska stort, har två fönster, två element, en byrå, en skön säng och en strykbräda (?) Ingen teve, ingen dator, inte ens en radio....

Men som sagt var, insomningsproblem har jag inte. Däremot uppvakningsproblem.
Att ha uppvakningsproblem innebär att när något låter så vaknar jag. Så länge jag vaknar före kl 04.00 är det inga problem, för då somnar jag bara om igen. Men när katten piper kl 04.15 är det oftast kört (Ja, en av våra katter piper, han är tre år och har aldrig lärt sej jama)
För efter klockan fyra är det tydligen inte meningen att jag ska somna om. 
Jag är alltså lättväckt. Nåt så INFERNALISKT lättväckt!
Ett kattpip, en mobiltelefon som börjar få slut på batteri, ett sms, ett hundgnäll, ett rävyl, en åsksmäll, en unge som ramlar ur sängen (JA, det har hänt) och jag är klarvaken. Jag inte bara vaknar utan jag vaknar med ett ryck och det första jag tänker på är att gå och sätta i sladden på perkulatorn.....

Jag tillhör alltså kategorin kvällspigga. Men jag tillhör även kategorin morgonpigga. Jag är defenitivt inte kategorilös. Bara trött.

För kroppen är trött. Den är supertrött. Det visar sej på aptiten, i musklerna och på humöret. 
Ofta är jag så trött att jag inte orkar ta mej för någonting alls. Att diska känns övermäktigt, att åka på ett styrelsemöte kvällstid är avskyvärt för jag orkar knappt gå ut till bilen. Men sömnig? Närå.......

Så, jag börjar vid 44 års ålder acceptera faktum: Jag sover sällan!
Många saker är bra med mitt "förlitesovandeliv" också: 
* Jag försover mej sällan (Tror jag gjort det tre gånger i hela mitt liv)
* Jag behöver inga droger. Behöver sannerligen inte något uppåttjack i allafall. Och om jag haft en natt med bara tre timmars sömn innan ett seminarium i skolan så får jag en otrolig svada också. Tankarna vandrar lite hursomhelst som jag har hört det beskrivas när folk rökt hasch.
* Jag är sällan sur på mornarna. Eftersom jag är klarvaken direkt jag slagit upp mina ögon, så är det snarare så att jag retar upp andra i hushållet som inte alls är lika pigg på mornarna.

Så, jag får väl fortsätta med mitt haltande av antal sovtimmar per dygn. Någongång ibland talar kroppen om att jag bara MÅSTE sova, så då slocknar jag före åtta någon kväll och sover till åtta morgonen efter. Efter ett sånt dygn är kroppen "fit for fight" igen och det är bara att köra på....

Nu ska jag gå och sova......snart.......kanske........