Vilka konstiga 54 timmar det varit. Och vad mycket man får fundera på som man aldrig trott att man skulle behöva fundera på.
Vi har vandrat genom hela registret av känslor här hemma. Ena sekunden totalt raseri. Om man är tretton år och är arg, ledsen besviken, känner sej lurad då blir man arg. Men man har ju ingen att vara arg på. Så då blir man arg på mamma. För man litar på mamma och vet att hur man än beter sej och vad man än säger så älskar mamma en lika mycket ändå. Så då är man arg på mamma. Man är arg på mamma vad hon än gör. När mamma säger "Godnatt" så skriker man "TYYYYST, JAG VILL INTE LYSSNA PÅ DEJ" När mamma frågar "är du hungrig?" så skriker man "MÅSTE DU TJATA HELA TIDEN, VAR BARA TYST" När mamma säger "Godnatt" så skriker man "ÅHHH, DU FATTAR JU INGENTING"
Som mamma som faktiskt läst en del psykologi så förstår jag varför ilskan finns där, men som mamma som vill hjälpa sina barn känns det bara ledsamt och gör ont.
Jag resonerade som så i min mammahjärna att okej, de måste få klura ut det här själva ett tag. Jag har berättat allt så ärligt som möjligt, jag har förklarat att vad de än undrar över så ska jag försöka svara och jag har talat om att vad man än känner så är det okej att känna så.
Så jag har låtit ilskan vara där, brisera....förklarat för syskon att vi får bita ihop när det briserar för det är bara sorg och sorg hanterar alla olika. En del skriker, en del gråter och en del är tysta. Nästa timme är det någon annan som skriker och den förste gråter.
Så här hade vi det det första dygnet.
I går kväll kom tårarna....och frågorna:
"Var det för att han inte fick träffa oss så ofta?"
"Visste någon om att han tänkte göra det?"
"Varför stannade inte lokföraren tåget?"
"Tänk om han bara var full och inte alls ville egentligen?"
"Varför stoppade inte hans kompisarna honom?"
"Är det säkert att det verkligen är han?"
"När får vi veta säkert?"
"Varför väntade de två dagar innan de berättade för oss?"
"Vilka vet att han är död?"
"Är de ledsna?"
Och så vidare....
Där sitter man som mamma med tårarna rinnande och ska försöka svara så gott man kan.
Jag tog ju beslutet tidigt att jag hela tiden skulle vara ärlig mot dem och inte ljuga så...."Nej, det var inte för att han inte fick träffa er så ofta" "Jag vet inte om någon visste" "Lokföraren kom i full fart, det var kolsvart ute, han HANN inte stanna tåget". Vi vet inte hur full han var eller varför han gjorde det, vissa frågor kan vi inte få svar på" "Kompisarna var inte där" "Polisen är så säker de kan bli utan DNA-analys" "Vi vet inte när provsvaren kommer, de har mycket att göra på det labbet" "De väntade tills de var så säkra de kunde vara" "Väldigt många vet" "Väldigt många är ledsna"
Det blir väldigt många "Jag vet inte", men det är i alla fall ärliga "jag vet inte".
När de frågorna är besvarade så gott det går kommer nästa omgång funderingar...
"När blir begravningen?"
"Vart blir begravningen?"
"Vart ska graven vara?"
"Vilka kommer på begravningen?"
"Kommer det att stå i tidningen att våran pappa är död?"
"Vad blir det för gravsten?"
"Hur blir begravningen?"
Så....vi pratar begravningar. För det är sånt som de vill veta och jag tror att de behöver få prata om det, även om det är tidigt. Så jag försöker svara.....
"Vi vet inte när den kan bli, vi måste få svar på DNA-analysen först" Vi måste bestämma tillsammans vart den ska vara, vi kommer att prata om det med begravningsbyrån senare och då ska vi även bestämma vart pappa kommer att ligga" "Ni ska få bestämma vilka som får komma på begravningen. Ni och eran lillasyster" "Om ni vill tala om att eran pappa är död i tidningen så kommer vi att ordna det" "Vi kommer tillsammans att bestämma vilken sten det ska vara" "Begravningen kommer att bli som ni vill så långt det går. Vi bestämmer tillsammans vem som ska sjunga och vilka sånger det ska vara, vilka blommor det ska vara...."
Det har alltså gått "bara" 54 timmar och vi är redan där....Vi tittar på dikter, sånger, symboler, stenar, kyrkor, präster. Inte för att jag vill, utanför att barnen vill. För att jag tror att eftersom de frågar så behöver de få de svar de kan, i den takt de vill ha dem. De frågar, jag försöker svara. De frågor jag vill ha svar på tar jag på annat håll, med vuxna. För jag vill inte prata med barnen om det de inte är beredda att hantera ännu.
Jag vet inte om jag gör rätt, det känns som om jag famlar i mörker ibland. Men jag försöker vara så ärlig jag kan och jag hoppas att det i slutändan blir "rätt"
Jag upptäckte i alla fall en sak häromkvällen: Jag har personligen aldrig förstått riktigt meningen med att folk lägger en massa blommor på platsen där någon dött. Jag har inte tyckt att det är fel, men jag har ändå inte riktigt förstått.....Det gör jag nu. Vi fick en bild häromdagen från en underbar vän som varit ner till stationen i Arbrå tillsammans med sin son och tänt ett ljus och lagt en blomma. När jag märkte hur mycket det betydde för barnen att få "bekräftelse" på att någon annan brydde sej så mycket om att deras pappa var borta förstod jag varför. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar