Så har det då gått drygt nio dagar sedan poliserna kom och berättade vad som hänt.
Raseriet har mildrats en aning för barnen, inte heller kommer tårarna lika ofta. Det har gått ett helt dygn utan ett enda "DU BEGRIPER INGENTING, MAMMA"
Så nu helt plötsligt får JAG tid att reagera. Det är inte så bara det inte. Det talar min mage om för mej nu, för den vill inte ha mat. Den skriker efter mat, men så fort det kommer ner nåt så säger den "Nej tack".
Kroppen skriker efter sömn, men när natten kommer vill den ändå inte koppla av och sova.
Sista tiden har ju inte enbart inneburit tankar på barnens sorg. Vardagen finns ju också där hela tiden.
Det är fotbollsmatcher, samtal flera gånger om dagen med lärare på skolan, egna studier, matlagning, städning, djur som ska skötas, halta hästar, innebandyträningar och dessutom en stor dotter som håller på att packa och ska flytta till ny ort och nytt jobb.
Och mitt i allt det här kommer mina egna funderingar över att barnens pappa är död och över allt som ska ordnas.
Så här fungerar det ju tydligen : Hans närmaste anhöriga är hans tre barn. Alla tre barnen är minderåriga. Det betyder att som barnens förmyndare är det jag och lillasysterns mamma som ska hålla koll på saker och ting för barnens räkning.
Det innefattar t.ex begravningsakten. Vi måste inte göra det, men faktum är att jag vill!. För jag tror att begravningen är viktig för barnen. Det är deras tillfälle att få säga "Hejdå pappa" och det ska bli en fin dag för dem. Och jag tror att en mamma är bäst lämpad för det.
Tack och lov har deras lillasysters mamma äntligen fått reda på vad som hänt och det var en stor befrielse att få äta lunch med henne häromdagen för att "resonera ihop oss". Det var skönt att upptäcka att hon har exakt samma inställning till hur begravningen ska vara. Det var framför allt skönt att känna att "jag är inte ensam". Vi är två som är i samma situation, vi har barn som har förlorat sin pappa. Visserligen är lillasyster flera år yngre, men ändå.....vi kan planera ihop.
För planeringen finns där hela tiden. I allting. Hela tiden.
Det kommer ett sms från fastern : "Vad tror ni om den här dikten i annonsen?"
Det kommer ett sångförslag från solisten. Lillasysterns mamma har en sång hon vill ska sjungas.
Man bläddrar i psalmboken och hittar en psalm som bara "måste" vara med.
Man ser helt plötsligt den "perfekta" symbolen.
Och alla andra funderingar som bara poppar upp i skallen:
I går satt jag på en föreläsning om förvaltningsdomstolar och föreläsaren nämner ett undantag i något fall (kommer inte alls ihåg varför). Undantaget var iallafall bouppteckninger. Då kommer jag helt plötsligt på: Tillhörigheter! Hade han något kvar som vi ska ta reda på till barnen?
Eller idag när jag såg ett brev från Nordea och helt plötsligt kommer på : Ojdå, det där kontot på Swedbank som vi öppnade för en herrans massa år sedan som jag inte kunnat avsluta för att han var "medinnehavare" på det, vilket betyder att han måste avsluta sitt medinnehavarskap på innan jag kan avsluta själva kontot. Och eftersom han oftast inte varit "tillräknelig" de perioder han varit i Bollnästrakten har det liksom inte hänt. Vad händer med det nu?
Musik....vad ska vi har för musik under avskedet i kyrkan? Det kan man mycket väl börja tänka på när man dricker kaffe.....
Pengar....hur mycket kan vi räkna med att soc ställer upp med? För minderåriga ska inte betala för sina föräldrars begravningar. Jag och den "andra mamman" är inte ens anhöriga. Han mamma är varken juridiskt eller biologisk anhörig (om än känslomässigt), sambon är själv missbrukare och själv hade han inga tillgångar. Alltså får kommunen vara oss behjälplig.
Minnesstunden....Oj, vart ska vi ha den. Vad ska vi servera. Jag önskar att jag kunde hålla mej till sonens bekymmer : Vi måste ha minst tre prinsesstårtor med ros på.....så vi barn får en varsin marsipanros. Nej, förresten, ta fyra. För du ska också ha en mamma.
Medan han funderar på rosor så funderar jag på lokaler....och pengar.....och vem som ska göra tårtorna.
För minnesstund ska vi ha. Det ska vi. För det behöver barnen. De behöver ha en minnesstund där de som kände och tyckte om deras pappa får möjlighet att dela med sej av roliga minnen till barnen. För de fick inte möjlighet att lära känna honom.
Det jobbiga nu är att vi kan bara fundera. Jag tror det är det som är så stressande och frustrerande. Vi vet inte när vi kan ha begravningen. Vi kan inte prata med handläggaren på socialtjänsten. Vi kan inte fixa dödsannonsen. Vi kan inte prata med prästen. För officiellt sett är han ännu inte död.
Och så länge han bara "förmodligen" är avliden, så går vi här och väntar. Väntar på ett provsvar som ingen vet när det kommer. Det kan ta två veckor.....det kan lika gärna ta fyra veckor.
Det är inte bara det att det är en väntan på att kunna ordna detaljerna med begravning. Så länge han inte är dödförklarad finns ju hoppet.
Så länge vi inte riktigt vet, så finns känslan när man går över Brotorget i Bollnäs att "tänk om han helt plötsligt står här" Tänk om det ändå inte var han som var framför det där tåget i Arbrå den där natten......
Så nu lever vi i någon form av vacuum. Vi planerar utan att planera. Vi sörjer utan att kunna sörja fullt ut, för vi är ju inte 100% säkra. Vi lovar inte att göra en massa de närmaste veckorna, för vi vet inte när polisen kommer med dödsbudet. Vi vet inte vilken dag vi kan träffa begravningsbyrån. Vi vet inte vilken dag eller vecka, eller ens månad vi kan ha begravningen.
Vi väntar. Vi väntar på att säkert få veta det vi redan är ganska säkra på men ändå inte säkert vet.
Just nu tycker jag att resten av världen också kunde stanna upp lite grann, bara så jag får "fixa" det här först. För jag får inte plats med styrelsemöten och fotbollsmatcher just nu. Kulturhelger i oktober är också helt utanför mitt vacuum. Det är bara så att det är inte så det fungerar.....
Men jag är ändå tacksam. För jag har inte förlorat en älskad livskamrat. Jag behöver inte brottas med en egen sorg att förlora den jag älskar samtidigt som jag måste vara ett stöd för barnen och planera begravningen. För det måste vara i det närmaste outhärdligt.
Och jag har turen att ha fantastisk personal kring barnen i skolan. De har lärare, fritidsledare, kuratorer, rektor som verkligen bryr sej om och tycker om.
Jag har syskon, föräldrar och vänner som hjälper till, inte bara praktiskt utan även hjälper till att sortera lite i funderingarna.
Så...jag har det bra. Vad gör det att det är lite svårt att få i sej mat en kort period i mitt liv. Jag har många kilon att ta av.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar