Arg, Argare, Argast...

En vecka har gått och FY vilken vecka. 
En del av det som händer kunde jag föreställa mej skulle hända redan när jag fick beskedet förra torsdagmorgonen.
Att det skulle komma massor av frågor från barnen om hur och varför. Att vi skulle prata begravningar, dikter, blommor, symboler, tårtor, lokaler, präster osv...
Jag kunde även föreställa mej att det skulle komma mycket tårar och funderingar. För det är saker som vi vuxna förstår Det är känslor som vi känner oss någotsånär bekväma med, eftersom vi tillåts känna så. Det är fullt "normalt" att gråta när man förlorar någon nära anhörig. Det är även fullt tillåtet att ha mycket funderingar om vad som ska hända sen.

Men det jag inte var förberedd på var all ILSKA. Det är så mycket ilska här hemma just nu så det känns som om vi håller på att drunkna i den.
Alla är inte arga. Det är EN som är arg. Men den ilskan tär hårt på oss alla.

Okej, jag har läst en del psykologi. Jag vet att man går igenom vissa faser i sorgearbetet. 
Jag vet också att alla människor hanterar sorgen olika.
Jag har pratat med människor omkring mej som har erfarenhet av sådant här (tonåringar och sorg). Jag vet, i hjärnan, att ilskan i det långa loppet är bra. Men attans vad vidrigt det är just nu.

Ilskan genomsyrar ALLT. Hunden kan dra åt helvete. Katterna är fullständigt vidriga. Syskonen är egoistiska skitstövlar och kan dra åt helvete de med. Lärarna är vedervärdiga häxor, klasskompisarna är idioter. Mamma, framförallt mamma begriper absolut ingenting.....
Att stanna hemma från skolan går absolut inte. Att vara i skolan är hemskt. Att åka skolbussen är fruktansvärt, att få skjuts av mamma är ännu värre. Lektionerna är hemska.

Jag väcker barnen strax före sju. Säger "Godmorgon, har du sovit gott?" Får svaret "Vad har du med det att göra, var bara tyst" 
Ska själv åka iväg till mina föreläsningar och erbjuder barnen skjuts. Den ena säger JAAAA, den andre säger "Aldrig"
Skolbussen går kl 08.00 från Segersta, framme i Kilafors en kvart senare. 8.25 kommer första telefonsamtalet "Mamma, jag tänker inte vara kvar här". Nähä, säger jag. Ska jag komma och hämta dej då? Svaret blir "Nej, aldrig"
Nästa samtal kommer en knapp timme senare. Jag svarar och möts av en förtvivlad röst som gråter och hulkar "Mammaaa" Vi pratar en liten stund och lägger på. 
En timme senare ringer telefonen "Mamma, slöjdläraren är HELT körd i huvudet, jag tänker inte stanna här"
Och så här fortsätter dagen.......Ena gången gråtande, andra gången helt "som vanligt" och tredje gången rasande.

Mamma pratar med skolan, skolan pratar med tonåringen, tonåringen skriker åt mamman.
Skolan är suverän. De erbjuder möjligheter med anpassad skolgång, att kunna gå ifrån lektionerna om det känns för jobbigt. Det finns alltid vuxna tillgängliga att prata med. De är helt klart helt fantastiska. Men just nu känns det som om INGENTING hjälper.

Och vi förstår. Vi vuxna kring denna rasande tonåring. Vi förstår att det är svårt att sätta ord på känslorna. Vi förstår att allt gör ont. Vi förstår känslan av att "ingen förstår". 
En av lärarna ringde i eftermiddags och berättade om skoldagen idag....om utbrotten mot kompisarna, om frånvaron på lektionerna, om oron och ilskan. Hon sa nåt så lindrande : Vi låter det bara vara så här just nu....jag ville bara att du skulle veta.
Jag vet att lärarna pratar med kompisarna, förklarar vad som händer. Det är fina tonåringar, de förstår. 
Jag pratar med syskonen, vi försöker stödja varandra i att det är sorg det handlar om, inte elakhet mot oss andra. Det hjälper inte att vi blir jättearga tillbaka, för syskonet förstår inte själv varför det finns så mycket ilska i kroppen och vill inte alls vara arg och elak. För mellan raseriutbrotten kommer tårarna. Så vi försöker hålla igen, vilket är lättare för syskonen som kan hålla sej undan mera. Som mamma är det lite kämpigare. 
Som mamma låter man inte bli att svara i telefonen, därför att sunda förnuftet säger att låter jag bli att lyssna så blir känslan av övergivenhet ännu större. Det räcker med att pappa är borta.
Ilska tillbaka är inte heller ett alternativ. Så när man får höra "Du begriper ingenting" så svarar man: "Nej, men jag begriper att du inte är ensam, att du har en familj som bryr sej om dej" Som mamma säger man "Godmorgon, har du sovit gott" och blir INTE arg över det fräsande man får tillbaka. Som mamma säger man "Godnatt, hoppas du får sova gott inatt" och försöker att inte låtsas om att man bara får ett surt grymtande tillbaka.
För det KOMMER att gå över. Snart. Hoppas jag. För annars kommer vi att bryta ihop allihopa. 
Det finns ljusa stunder också. Ska jag vara ärlig så blir de fler och fler. Och längre och längre. Idag har vi faktiskt skämtat med varandra utan ett raseriutbrott. Så jo, visst blir det bättre. På måndag är det ett möte bokat med skolans kurator Britta. Hon verkar jättebra, så kanske, kanske.....
För ilska tär på kroppen. Det påverkar hjärtat, matlusten, matsmältningen, musklerna...ja hela kroppen.

Jag är också arg. Jag är arg på pappan, som gjorde det han gjorde. Jag är arg på de som pratat en massa om sånt de inte haft en aning om. Jag är arg på polisen/soc, som inte informerat mamman till det yngsta barnet utan hon får ringa till mej efter att hon hört rykten på stan. 
Men jag kan sätta ord på min ilska, jag vet vad den beror på. Jag kan skriva av mej, jag kan prata av mej. Jag kan förstå den och acceptera den och därmed lindra den.
För jag är inte tonåring med hormoner sprutande runt i hela kroppen ändå, utan att ha en död pappa.
Så på den punkten har barnen rätt. Jag begriper INGENTING. Jag är vuxen, jag har orden och framför allt har jag en pappa som nyss fyllt 65 år, är ganska frisk och pigg, nykterist, ställer alltid upp och är lyckligt gift med min mamma sen 46 år tillbaka. 

Men jag begriper att mina barn behöver mej....och ärligt talat, jag behöver dem också!