Det dök upp ett brev hos begravningsbyrån förra veckan.

I slutet på brevet uppmanas jag till att informera via min "öppenhjärtiga" blogg. Så det gör jag nu.

Detta är det anonyma brevet:

Då jag inte har någon person jag kan ge svaren till så väljer jag att möta punkt för punkt i detta brev.

Ni, kära vänner till mina barns far, talar om att han inte TILLÄTS träffa sina barn hur mycket han än skärpte sej. 

Jo, han tilläts. Jag har åkt många mil runt om i landet för att han skulle få tillfälle att träffa dem de perioder han mådde bra. Jag hämtade honom många gånger vid buss/tåg eller tillfällig lägenhet för att han skulle få umgås med dem. När han hade sina nyktra perioder kom han och tittade på handbollsträningar, innebandyträningar och hockeymatcher, därför att jag talade om för honom när och var de höll till. När han satt i fängelse eller fanns på behandlingshem ringde och skrev de ofta till varandra, barnen och han. Men.....de perioder han mådde bra så umgicks han heller inte med sina "vänner" i Bollnäs. När han var tillbaka i Bollnäs och föll tillbaka i missbruket så glömde han nog lätt bort detta.

Och ja, jag har många gånger nekat honom att prata/träffa barnen. Men det har varit när han varit berusad och en berusad, aggressiv person får inte träffa mina barn. Vare sej han är deras pappa eller inte. Jag ville inte heller att de skulle prata med honom i telefon vid de tillfällena, helt enkelt därför att de blev så otroligt ledsna och mådde så dåligt av att göra det.

Ni påstår också att ingen anhörig brydde sej om att han levde "som en råtta" i en kloak och att han inte fick någon hjälp förrän i vintras.

I vintras fick han ett LVM och tillbringade ett halvår på ett behandlingshem en bit härifrån. Under det  halvåret hade barnen/han och jag regelbunden kontakt. Han hade även tät kontakt med sin mamma under den perioden. Men direkt han kom hem till sin nya lägenhet drack han igen.

Det var inte hans första LVM. Hade han inte dött hade det inte varit hans sista heller eftersom det fanns ett sådant beslut som inte hann verkställas.

Han har varit på många behandlingshem under åren, både inom LP-verksamheten, Erik Edin Stifelsen och Minnesotamodeller. Under en längre period bodde han på ett halvägshus i Värmland. Det ville inte soc. betala, men eftersom han hade anhöriga som brydde sej om honom och älskade honom så betalade hans mor den vistelsen. Därför att hon ville att han skulle få chansen att räta upp sitt liv. (Detta var för 2-3 år sedan)

Samtalen under åren har varit många för hans mamma och för mej i försök att hjälpa honom. Men alla som sysslar med den här "branchen" vet att det mesta hänger på att man själv VILL ta emot hjälpen och alla vet dessutom att det inte är någon enkel resa.

Man orkar inte hur länge som helst som anhörig heller. Man orkar inte, och ska inte heller, ta emot någon som är berusad/påtänd och våldsam så fort de vill. Man kan inte heller hur länge som helst vara rädd för att bli bestulen, misshandlad och lurad. Inte av personen, men av den person han var i missbruket. 

MEN, han visste att han var mycket omtyckt, och rent av älskad. Av sin mamma och av sina syskon. Sina kusiner och sina mostrar och morbröder. Av sina barn och sina exfruar. De/vi brydde oss väldigt mycket om personen, men inte missbrukaren. Han visste att han var välkommen till sina anhöriga när han var drogfri. Han visste varför han inte fick komma annars. Vi pratade om det bara några månader innan hans död, han och jag. Att han förstod varför de anhöriga inte kämpade mer för honom. Inte för att han var värdelös, utanför att det hängde på honom.

Han hade också, vid sitt frånfälle en sambo. Ja, vi vet det. Vi har hennes telefonnummer. Hon har pratat med hans mamma flera gånger. Hon har pratat med mej flera gånger. Vi ska till och med träffas på fredag, hon och jag, för att prata om begravning och bohag. 

MEN, hon är INTE närmast anhörig. Barnen är närmast anhöriga. Barnen är dock omyndiga och företräds då av sina vårdnadshavare, dvs oss mammor.

Så juridiskt har sambon inte något att säga till om. Det går att kontrollera i lagtexten. Däremot är hon en kvinna som förlorat en älskad så naturligtvis ska hon få möjlighet till avsked. Hon har även fått möjlighet att uttrycka sej om vad hon tycker ska finnas med vid avskedet. Däremot är hon vuxen och själv mamma och kan förstå varför det är viktig att barnen ska ha mycket att säga till om.

Att hon skulle vara utslängd från lägenheten är ren och skär lögn. Hyran var betald för hela september och enligt hyresvärden är det fritt för henne att stanna där under den perioden. Vad som gäller efter det är väl ändå en sak mellan henne och hyresvärden.

Vi har inte heller någon som helst önskan att "plundra" lägenheten. Varken jag eller yngsta dotterns mamma har ens funderat på att inte låta sambon behålla orubbat bohag. Möjligen att vi skulle vilja ha någon litet minne till barnen, men det är en sak vi diskuterar med sambon, inte någon anonym brevskrivare.

Ni nämner också hans tredje (senaste) exfru och JA, vi har försökt kontakta henne. Vi förstår att hon är ledsen. Men hon väljer att inte vara kontaktbar.

Hon är inte heller anhörig och kan göra några anspråk vad gäller detta. Det kan inte heller jag eller yngsta barnets mamma. VI är inte anhöriga alls. Men, vi står ändå för det juridiska, då vi är barnens vårdnadshavare. Men utan barnen hade vi varit i samma situation som exfru nr 3.

Sen var det då den stora frågan : Begravning i avskildhet. För det första ; Det står inte något, någonstans om avskildhet. Däremot står det i annonsen att begravningen kommer att äga rum i enskildhet. Detta är, enligt begravningsbyrån och kyrkan att likställa med "I kretsen av de närmaste" eller "i stillhet" Det är en önskan som de anhöriga kan ha, det är speciellt vanligt i fall där det är barn inblandade eller då det gäller självmord.

Läser ni en tidning med dödsannonser förekommer det i ca var 4:e dödsannons.

Och, ni har helt rätt i att kyrkan är ett offentligt rum. Vi kan inte förbjuda människor att bevista en gudstjänst och en begravning är en gudstjänst.

Vi har inte heller någonstans förbjudit någon att komma till kyrkan på begravningen. Däremot har vi låtit bli att tala om vilken dag, vilken tid och vilken kyrka. Det har vi vår fulla rätt att göra.

Vi har också vår fulla rätt att tala om att barnen tycker att det känns jättejobbigt om kyrkan skulle fyllas av en massa människor som de inte har en aning om vilka de är. Men nej, vi kan inte förbjuda någon och har heller inte gjort det.

Däremot står vi för att vi inte vill ha någon där som är påverkad av alkohol eller andra droger.

Men vi har baske mej ingen skyldighet att upplysa alla om när begravningen äger rum.

Ni säger att "alla känner till hur han ville ha det". Gjorde ni?

Visste ni att han ville ha en begravning i kyrkan? Visste ni i så fall att han inte ens var medlem i Sv Kyrkan?

Visste ni vilka han ville ha där? Visste ni om han ville kremeras? Visste ni vad han ville ha för kista? Visste ni vilken kyrkogård han ville ligga på?

Ärligt talat. Det tror jag inte ni gjorde. Vi visste en del, men inte allt. Många saker har vi fått lista ut utifrån den person han var. Många saker har vi fått låta barnen avgöra. Tyvärr har också en del saker fått stryka på foten pga ekonomin. Han hade inga pengar, inga försäkringar. Hans barns mammor har inga pengar. Då blir det en del saker som vi måste utelämna. Tyvärr. 

Jag tror att ni tycker att ni kände honom. Men jag tror inte ni kände personen bättre än oss som funnits i hans närhet i bra många fler år än er. 

Jag tror att ni kände missbrukaren. Men känner ni till missbrukare borde ni också veta att när missbruket talar är det inte alltid med sanningen samverkande.

Ni som känner mej personligen vet också att jag ALDRIG sett ner på en person med missbruksproblem. Ni vet att jag under många år jobbat med det "klientelet". Ni som känner mej vet också att jag gått igenom en hel del med barnens pappa, både när det gäller misshandel, stölder, otrohet och svek. Men jag har ALDRIG NÅGONSIN pratat illa om honom inför hans barn. Jag har ALDRIG tagit avstånd från honom som pappa. Men missbrukaren var jag tvungen att ta avstånd från för att skydda både mej och mina barn.

Jag tror inte ens ni kan föreställa er vad ett sådant här brev som vi har mottagit gör med hur jag känner just nu. Jag är sårad, ledsen, arg, förolämpad. Ni anklagar de anhöriga för saker som är rent falska och ni hotar med att gå ut i pressen och prata regelbrott. (Vilket det bevisligen inte är) Och ni gör det dessutom ANONYMT!

Ni pratar om barnens känslor. Vad tror ni det skulle göra med barnens känslor att få se en sån här debatt omkring deras önskan i massmedia?

Så nej. Jag, eller någon annan av de anhöriga kommer INTE att gå ut offentligt med vare sej tid, plats eller datum. Vill ni ta reda på det (vilket jag tror ni redan gjort) så är det ingen som hindrar er. Ni är inte heller förbjudna att bevista begravningen, men jag hoppas ni kan visa respekt för hans, juridiskt sett, närmaste anhöriga : BARNEN.