När jag var åtta år och gick i andra klass förlorade min klasskamrat Helena sin mormor i en tragisk olycka.
Det var en lite skrämmande upplevelse för alla oss åttaåringar i Vallsta. Mest för Helena förstås. Helena var borta från skolan i flera dagar och jag kommer aldrig att glömma när hon kom tillbaka.
Fröken Ulla samlade klassen dagen före och sa: "Nu kommer Helena tillbaka till skolan i morgon, hon är naturligtvis väldigt ledsen och ni får absolut inte prata om hennes mormor eller döden med henne"
Jag menar verkligen när jag säger att jag aldrig glömmer det. För det var så FEL!
Nu är detta i och för sig 36 år sedan och jag tror inte att det är så man hanterar dödsfall i skolorna längre (tack och lov). Men jag kan fortfarande känna känslan jag hade den dagen, känslan av att det var hemskt och man fick inte prata om det.
Naturligtvis var det hemskt, det är hemskt att förlora sin mormor.
Jag förlorade min mormor för två år sedan, då var jag 42, hon var nästan 101 och det var mycket väntat. Men jag var ändå ledsen och ville prata om det för att må bättre. Hur ska det då inte vara när man är åtta år (och dessutom ens kamrater har blivit tillsagda att de inte FÅR prata om det med en)
Vi har ju pratat väldigt mycket om döden här hemma senaste dagarna av naturliga skäl. Barnen har pratat med varandra, med sina kompisar, med mej. JAG har pratat om den med barnen, mina kompisar osv. Väldigt många människor har sms:at, skickat PM, kommenterat bloggen, skrivit på barnens statusar. Så jättefint. Det betyder jättemycket, både för mej och framför allt för barnen.
För det har jag märkt denna vecka. Det är jätteviktigt att få höra att även andra tycker att det är tråkigt, att andra är ledsna. Speciellt för barn/ungdomar. För om man hör och ser att andra också tyckte om, då blir man ju inte så ensam i sin egen sorg. Om man får berätta om sin pappa blir han ju liksom lite mera "levande"
Men det är några som inte törs närma sej oss, som är lite rädda. Jag menar inte att kritisera de som är rädda, för det är en fullt förståelig känsla. Man är nog ännu mera rädd när det är barn som är "närmast sörjande"
Men jag funderar ändå lite på varför man är så rädd?
Är det att de anhöriga är ledsna? Tror man att man stör i "sorgearbetet"? Vet man inte vad man ska säga? Är man rädd att göra fel?
Vi pratar ju också väldigt mycket begravning här hemma just nu. När jag har pratat med andra vuxna har jag förstått att för en del är det fasansfulla och skrämmande saker. Själva begravningen alltså. Jag tycker inte begravningar är ett dugg skrämmande, de fyller en viktig funktion och kan rent av vara riktigt trevliga. Så vill jag att barnen ska få känna också. Så vi planerar en "trevlig" begravning.
Själv är jag uppvuxen i en kristen familj. Jag har lärt mej att tro på att man kommer till paradiset. (Jag kan inte säga säkert att det är så, men jag vill tro det, så då gör jag det)
Jag har har arbetat nära missbrukare där livslängden är tämligen kort, så när jag satt och tittade på gamla foton härom veckan kunde jag konstatera att jag har känt väldigt många människor. Och varit på väldigt många begravningar. Många fler än jag skulle önska.
Jag minns min första. Det var 1976(?) i Hille kyrka. Min gammelfarmor hade avlidit, 96 år gammal. Jag hade jätteroligt. Jag vet att någon (ungefär lika gammal som mej) tyckte att det var hemskt att folk inte var så ledsna på minnesstunden efteråt, men jag kommer ihåg det som jätteskoj. Det var lite ledsamt i kyrkan, men sen fick man gott fika (tror jag) och alla pratade om gammelfarmor och berättade anekdoder ur hennes liv, så man liksom fick lära känna henne.
Det är begravningar för mej. Sorgsna, men skojiga.
Jag har några begravningar som jag varit på som sticker ut alldeles extra i min minnesbank.
Min farfars (1991) Högbo kyrka. Vacker begravningsgudstjänst, mycket tårar, farfar var ganska ung när han gick bort, han hade många vänner och stor familj. Han är fortfarande mycket saknad. Det var en vanlig minnesstund med kaffe nere på Högbo Bruk, lite tal och lite stelt. Såsom det kan vara.
Men sen......Min farfar hade många barnbarn (åtta i alla fall) och en förståndig fru. Så efteråt samlades vi hemma hos min faster där de ställt upp allehanda roliga stockar och bollar mm....."de behöver rasa av sej när de varit så stilla i kyrkan" sa min farmor.....Inne i "salen" satt vi lite äldre (vuxna) och tokskrattade och storgrät om vartannat, när alla berättelser om allt roligt man haft med farfar kom fram.
Min mosters begravning (1996). Hon var bara 46 när hon dog, otroligt omtyckt. Kistan bars av ungdomar i församlingen. Vacker begravning, otroligt sorgligt, massor av tårar. Fullpackad kyrka. Minnesstunden efteråt: Massor av glada minnen.....massor av skratt.....massor av kärlek.
Lennarts begravning (1998). Pingstkyrkan i Västerås. Lennart var ganska ung när han dog av en överdos. En medveten överdos för Lennart ville inte vara med längre. En fantastisk fin begravningsgudstjänst officianten pratade om hur desperat hopplöst Lennart måste ha tyckt att livet var när han valde en sån utväg. Han sa att nu, äntligen, har Lennart ro. Så vackert, inte ett öga torrt.
Minnesstund i källarvåningen. På tok för lite smörgåstårta beställt. Roliga tal, roliga minnen, många skratt.
Visst finns det några "stolpskott" till begravningar jag bevistat också, men de är få. Jag vill hellre minnas de här fina, sorgsna, glada dagarna.
Jag vill framför allt lära mina barn att det är inte farligt. Det är inte farligt att skratta på en begravning.
Och man behöver inte gruva sej sjuk för begravningen, behöver inte döva sej med piller. För det är då man får chansen att vara riktigt, riktigt ledsen. Det är då man har chansen att gråta riktigt, riktigt ordentligt. (För ofta är det just den stunden, i kyrkan, som det känns riktigt verkligt). Men det är också då man får minnas......minnas allt det roliga och fina. Och man får dela med sej av sina minnen av allt det roliga och fina.
Det är inte ens "farligt" att skratta och vara glad samma dag som man fått veta att ens pappa dött. För man blir inte helt plötsligt en annan människa för att ens pappa/farfar/vän dör. Man är precis densamma, bara ledsnare ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar