40 miljoner saker man måste ha koll på när ens barns far dör....

Senaste veckan har jag lärt mej mer än jag trodde va möjligt om fler saker jag trodde att man nånsin skulle behöva.
Viktigaste lärdomen är att man får ta reda på det mesta själv, för när en förälder dör är det helt och hållet upp till den andre föräldern att jaga information. För INGET går per automatik.
Skatteverket skickar inte ut någon information om att de registrerat en avliden.
Försäkringskassan skickar inte ut någon information om att underhållet upphör.

Hur i all världen orkar de som samtidigt är en sörjande make/maka?

Vi fick alltså information av polisen förra måndagen att barnens pappa var identifierad som den som omkommit i tågkollisionen i Arbrå 13 dagar tidigare. Tack och lov för polisen. (undrar förresten hur lång tid det tagit innan vi fått veta nåt om inte polisen varit inblandad?)
Torsdag åkte jag till Skatteverket och begärde ut ett intyg för att kunna sätta igång med allt. Det var förresten först då som vi fick ett dödsdatum. 
Jag ringde till begravningsbyrån och vi författade annons och bokade kyrka. Tack och lov för att det finns begravningsbyråer. De är fantastiska. De tar hand om det mesta som gäller begravning och "arv". På våran alldeles egna begravningsbyrå i Kilafors är de nog alldeles extra underbara. Så känns det nu. Speciellt som jag kunnat specialbeställa vem jag vill ha som hjälper till i kontakten med barnen och som kommer att vara i kyrkan under begravningen. Egentligen hade ju chefen inte någon anledning att ta in henne för extra arbete, men jag är så egoistisk så jag bara tackar och tar emot.
Så i söndags samlades vi : Två mammor, tre barn och en representant från begravningsbyrån. Vi valde kista, bårtäcke, blomsterarrangemang, urna, texter på kort. Pratade ordningar i kyrkan, beställde handbuketter. Tänk att få sitta hemma i köket i lugn och ro en söndag och göra det? Det kändes så fint och så bra.
Chefen på begravningsbyrån sköter det som inte barnen behöver var med i : Kollar om det finns några försäkringar, om han tillhörde någon församling och allt annat som jag inte ens vill veta att han måste ha koll på.
Han upptäckte förresten att han inte tillhörde någon församling så begravningen blir lite dyrare än vi trodde för då måste vi ju betala för kyrka, präst och kantor. Irriterande, men sånt är livet.
Som sagt, begravningsbyrån sköter mycket åt oss, men en del saker måste jag dock göra själv.
Säga upp lägenheten han hade till exempel. Fast där gjorde jag de enkelt för mej. Jag ringde helt enkelt upp hans handläggare på socialkontoret och lät henne sköta den biten. (Mycket trevlig handläggare förresten, det blev ett långt och trevligt samtal.)
Ekonomiskt bistånd hos kommunen för begravningskostnader är också en sak som jag måste ta itu med själv. (Något för morgondagen)
Alla de här sakerna var ju saker som jag ändå var lite beredd på, även om jag inte vetat exakt hur det skulle gå till.

En sak jag däremot inte hunnit tänka på i allt som poppat upp de senaste veckorna var min egen ekonomi.
Att vi (jag och lillasysterns mamma) av en slump fick reda på att vi måste själva söka barnpension och efterlevandeskydd för barnen. Detta ska göras inom tre månader för att inte gå miste om pengar. Detta söker man hos pensionsmyndigheten och det ska man alltså ta reda på helt själv. För de informerar inte och försäkringskassan informerar inte heller om att deras uppdrag som bidragsförskottsutbetalare upphör i samband med dödsfallet.
Nu vet vi. Vi fick dessutom reda på det i tid så vi har en chans att "hinna med". 
Däremot kan jag tänka mej att det finns en hel del ensamstående föräldrar som helt plötsligt går miste om pengar någon månad då den andre föräldern avlider.

En annan sak som jag tydligen också ska ha koll på är alla andra människor runt omkring. Barnens lillasyster och hennes mamma t.ex. Av någon anledning har hennes handläggare på socialkontoret fått för sej att hon (mamman) inte behöver få reda på någonting alls. Handläggaren har dessutom pratat med polisen och klargjort att all info ska gå via henne. Problemet blir ju då att när lillasysterns mamma inte får veta nåt så ringer hon mej. Och eftersom det gäller samma avlidne barnafader så måste vi ju prata med varandra ibland, eftersom barnen ska vara med och ordna en och samma begravning.
Det gör ju att det blir ju inte den "ömme och omtänksamme" handläggare på soc. som kan möta mammans oro, ilska och frågor. Det blir ju jag. Vilket i och för sig inte är så jobbigt för min del, men själva förfaringssättet känns så fel.

Den gode barnafadern har ju även satt som system att dela med sej av sitt ganska ovanliga efternamn. Det betyder ju att det även finns en exfru TILL. De hade inga barn så det borde ju inte påverka något, men........en exfru som pratade med honom samma kväll som "det" hände och har skuldkänslor för att hon inte stoppade honom mår ju förståeligt nog inte så bra. Är den exfrun dessutom själv missbrukare så är det ju lätt att välja den drogade vägen bort från oron.
Men, trots drogerna är hon ju ledsen och vill prata. En människa man gärna vill prata med då är tydligen den allra första exfrun. Hon som sköter begravningen och inte är missbrukare. En människa som drogar har dessutom inte så bra koll på fingrar och minne.
Detta leder då fram till nattliga telefonsamtal på min telefon. Visserligen svarar jag inte, men som jag tidigare berättat är jag mycket lättväckt. Så nattsömnen blir inte så där alldeles förträffligt bra för tillfället.

En annan dum sak med att vi har detta lite ovanliga efternamn är också att det är ganska säkert att söka på namnet och vara ganska säker på att om man ringer så är chansen mycket stor att man hamnar hos någon anhörig som vet vad som verkligen hände den 28/8.
Det som blir lite knasigt i den kråksången är de andra två exfruarna, till skillnad från mej, inte har registrerade telefonnummer. Gissa vem alla ringer??? 
Visserligen är inte alla nyfikna, någon vill bara beklaga sorgen och fråga när begravningen är, men ABBANS så energikrävande det blir. Just nu sitter jag och förfasar mej för morgondagen då dödsannonsen kommer ut i lokala tidningen. Kan tänka mej att det blir fart på Playtones då. (Min ringsignal på mobilen är Playtones)
Det känns lockande att bara stänga av telefonen några dygn just nu, men å andra sidan förstår jag att folk undrar, att folk är ledsna, att folk är fulla av medkänsla. Så nej, telefonen får vara påslagen. Och jag kommer att svara på samtalen. För igår, när jag talade om för barnen att XX hade ringt för att beklaga sorgen, då såg jag att de blev glada. För det betyder mycket för dem att höra att det fanns människor som tyckte om deras pappa och som är sorgsna över att han är borta.
Nu ska jag vila hjärnan några timmar. Nya tag i morgon.