En pappa.....

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag tycker att det känns viktigt att barnen får höra även glada minnen om deras pappa och inte bara "missbrukaren" Thomas. 
Det får jag sannerligen hjälp med just nu. I går kväll satt jag här och läste mail och kommentarer med tårarna rinnande. Tack snälla människor som vill dela med er av era minnen.
Så inatt när jag inte kunde sova (för att vi skulle skicka iväg en häst som vi haft i tre år och kommer att sakna nåt alldeles fruktansvärt men vet att han ändå har det bättre i hästhimlen) så låg jag och tänkte på alla minnen som snälla människor delat med sej av.
Jag tänkte på att jag kanske kan dela med mej lite av den "fina" pappan till mina barn. Den människan som hamnade så snett i livet och till slut kände sån hopplöshet att han valde att själv avsluta sitt liv.

Barnens pappa föddes i Stockholm, men familjen flyttade till Järbo när han började i skolan. Så Järbo och Sandviken blev hans tillhåll under skoltiden. Han beskrivs så här av sin bästa (som han själv sa) kompis Jhonas : "Han var som vi andra som var uppväxta i pingstkyrkan präglade av den uppväxten. Han skulle på "byn" vara den tuffe Tomme som aldrig bangade men hemma skulle han leva upp till att vara mönster sonen"
Jag tolkar det som att han inte hade så stor självkänsla och av dålig självkänsla mår man sällan bra.
När han pratade om hur karriären som missbrukare startade sa han "Jag var full första gången på skolavslutningen i 7:an, det var första gången jag mådde riktigt bra." 
Han ägnade resten av sitt liv att försöka återuppliva den känslan av lycka, men lyckades aldrig.

När han var 16 blev situationen ohållbar i hemmet och Thomas fosterhemsplacerades vid två tillfällen. En period i Sundsvall hos släktingar och en period i ett hem i Värmland. Värmlandshemmet blev introduktionen till andra droger.....
En annan skolkompis beskriver så här : "Jag minns att dom skickade iväg honom, men minns inte om det var till en fosterfamilj eller vad det var!!
Han ringde till mig en gång då och var ledsen :o( 
Tror att han stack därifrån efter en stund och skulle få bo hemma om han skötte sig. 
Sen hände det nått, minns inte vad det var, men dom skulle skicka iväg honom igen! 
Det var då vi rymde, han och jag....."

Efter fosterhemmen blommade missbruket ut i full styrka och han pendlade mellan behandlingshemmen. Däremellan bodde han hemma hos andra, äldre missbrukare eller charmade in sej hos kvinnor. Han var otroligt charmig, romantisk och kärleksfull när han var nykter. Jag är övertygad om att han sökte kärleken hela tiden och det ställde till det på många sätt. Istället för att arbeta med sin egen självkänsla och kärleken till sej själv så hittade han alltid en ny "kärlek". Men eftersom han inte arbetade med sej själv utan på henne så klarade han ändå inte av att stå emot sin längtan efter glömska när demonerna kom. Så han drack. 

När Thomas blev full så försvann oftast den trevlige Thomas. Han blev lätt våldsam och resultatet blev några fängelsestraff blandat med en massa villkorliga domar.

Han och jag träffades sommaren 1997 och fick två barn i tät följd. Jag har själv sett hans otroliga lycka när hans barn fötts (Även det yngsta barnet som jag inte är mamma till). Jag har aldrig nånsin tvivlat på att han verkligen älskat dem. Det är bara det att det inte räckte. Hans känsloliv var redan så skadat och för varje gång han "tog" ett återfall så minskade hans tro på sej själv som pappa. Till slut var det för sent, han kunde inte träffa barnen ofta på grund av sitt missbruk och det var en av hans stora sorger. Men han orkade ändå inte göra något åt det. Jag kan inte räkna gångerna har ringt på fyllan och gråtit och längtat efter dem. Jag kan inte heller räkna gångerna som andra "snälla" människor ringt och nästan skällt på mej som inte "låtit" honom träffa dem. De har velat väl, men de har inte förstått. Thomas förstod. Han förstod att när han var full eller drogad KUNDE han inte träffa dem, för det skulle de inte må bra av. (Han bara glömde det när han var full). När han var nykter mådde han så dåligt över att han inte var en bra pappa, så då vågade han inte ringa så ofta. 

Men de träffades ibland ändå. När han mådde bra en längre period. Barnen och jag har varit till behandlingshem och besökt honom. Vi har hämtat honom och tagit honom hit när han haft "permissioner". Han har skrivit långa fina brev till barnen när han suttit inne. Han har sms:at dem och talat om att han älskar dem.

Så barnen kan ändå plocka fram en hel massa fint som deras pappa gjort trots att han inte kunnat vara en "riktig" pappa.

Jag har förresten en bild från en av de senaste gångerna de träffades :

Han var inte en nykter pappa, han var inte en pappa som tog hand om sina barn. Men han var ändå en pappa som älskade sina barn. Vi har behandlat hans missbruk som en sjukdom. För jag tror inte att det gagnar barnen att vara vara arga på honom. Han gjorde så gott han kunde utifrån de förutsättningar han hade. Han mådde så dåligt så han kunde inte bättre. 

Men jag tackar alla "gamla" vänner för att jag kan skicka med barnen så fina ord om deras pappa som de aldrig hann lära känna ordentligt.

Här är lite av vad jag kan skicka med dem : 

"Han var alltid snäll och omtänksam som jag kommer ihåg honom och han var väldigt omtyckt av oss i "gänget" och det hoppas jag barnen nån gång kan ta till sig en dag när tiden är mogen,att det fanns en tomas bakom drogerna och alla bekymmer kring det" (Angelica)

" Enligt mig var Thomas en vänlig men lite vilsen själ,han ville väl, men ofta blev det fel!! Han har alltid funnits i mina tankar trots att det var över 20 år sedan vi umgicks med varandra!" (Anna-Carin)

"Vi är väldigt många som är otroligt ledsna över denna nyhet... Jag hoppas att dina barn förlåter sin pappa och att dom växer upp till trygga och lyckliga individer!" (Anna-Carin)

"Vi har bara roliga minnen av Thomas. Det är bara han som lyckats lura upp mej i Fritt fall. Vi hade en heldag på Grönan och den dagen visade han sej från sin kul-busiga sida och gav oss mycket glädje" (Anna och Andreas)

Så här skrev vår yngsta dotter för några dagar sen på Facebook: 

"Min pappa tog valet SJÄLV att inte finnas, stå INTE och säg att det var nåns fel. Påstå INTE att ni vet vem han var, för ni kände inte min pappa. Ingen kände min pappa egentligen, men ni tror att ni gör det, inte ens hans barn visste vem han var! Pappa tog livet av sig för att han inte klarade av det livet han levde, vi kommer ALDRIG få veta varför han gjorde det, så sluta stå och säg att ni vet! 

Det är inte många som har förlorat sin pappa på det sättet JAG gjorde, så sluta tro att ni förstår mig!! Ni behöver inte stå och prata om honom, ni vet INGENTING om honom, det som har hänt har hänt. Folk som inte fattar bättre fattar verkligen INGENTING. Jag mår dåligt över att min pappa inte finns längre, men det SKITER ni i. Ni snackar som allt skulle vara hur bra som hellst, va TYST om min pappa, han var min pappa, inte eran. Han tog valet själv, och vi vet inte varför, respektera det!!"

Jag är så glad att de kan vara öppna över vad som hänt. Jag är så glad över att de kan uttrycka vad de känner. Jag är så glad över att de inte skäms över sin pappas liv.

Jag är så glad att de finns.....och utan sin pappa hade de inte gjort det.