Trodde inte det skulle vara så hemskt som det var.

Jag är uppvuxen på ett jordbruk med massor av djur. När jag var liten var jag otroligt förtjust i en ko som hette 1 Ina. Tyvärr blev hon gammal, ofruktsam och lågmjölkande. (Kor har inte så lång livslängd faktiskt). När hon dog blev jag oerhört ledsen. Sedan dess har jag aldrig fäst mig vid en ko.
När min största lillebror föddes hade vi en beagle som hette Pedro. Han var inte riktigt kompatibel med barn, så mina föräldrar tog bort honom innan mamma och lillebror kom hem från BB. Den gången var jag också oerhört ledsen. 

Sedan dess har jag haft massor av katter och en hel del hundar. Djur har ju tyvärr mycket kortar livslängd än vi människor och jag har tagit beslut om avlivning själv, fått katter överkörda av bilar. Tja, det är en del av livets gång liksom.

Men idag.....

Vår nioåriga vovve, som bott hos oss de senaste fem åren, som varit till stor glädje, en hel del ilska och ibland även till stort besvär, skadades i morse.
Till slut kunde han inte gå och låg mest och flämtade så vi fick ringa akut till veterinären.
Det är faktiskt första gången jag ringt till en veterinär för honom, så man kan ju lugnt konstatera att han varit en mycket frisk vovve.

Nåväl, denna gång var vi tvungna att ringa. Vi fick komma till veterinär Björkroth (ÄLSKAR det namnet) en timme senare. När jag pratade med honom i telefonen om hur vår vovve betedde sig, varnade han redan då för att det verkade allvarligt så jag samlade ihop min barnaskara så alla var med till veterinärstationen.  Tänkte att om det var så illa att vi måste ta bort honom så skulle alla få chansen att säga hejdå.

En hund som inte kan gå och som väger 40 kg är inte så lätthanterlig kan jag tala om. Tack och lov har jag en svåger inte så långt härifrån, så han kom hit och lyfte in honom i bilen. (Tack Lasse)
Framme hos veterinären fick vi bekräftat att det var så illa. Om vi skulle behandla honom (om det ens gick) så skulle det innebära en hel massa smärtor för honom och han skulle aldrig mer klara sig utan smärtlindrande mediciner och han skulle aldrig mera kunna röra sig fritt utan smärtor. Så vi var ganska överrens, jag och mina barn. Vi ville inte plåga honom mer. Han hade ju redan så svåra plågor där han låg på golvet på veterinärstationen i Bollnäs.

Stor eloge till veterinär Björkroth. Han var saklig och noga med att beskriva vad det skulle innebära för Biffen om han skulle behandlas, både fysiskt och psykiskt. Han beskrev exakt vad han skulle göra hela tiden, han till och med förklarade för barnen varför han sprutade koksalt i kanylen han satte i benet på Biffen. Han lämnade oss ensamma en lång stund efter att vovve fått lugnande medicin så vi skulle få ta avsked. Han pratade igenom exakt vad som skulle hända så att barnen skulle förstå allt.
När han väl fick det starka narkosmedlet satt min största dotter bredvid och kliade honom på halsen och sonen  satt framför så att Biffen skulle kunna se honom. Det var så lugnt och tryggt. (Jag och yngstingen stod utanför rummet och såg på, vi klarade inte riktigt att vara nära).
När allt var över tog veterinären det väldigt lugnt, talade om att han lyssnade på hjärta och lungor för att vara säker på att hunden verkligen var död så vi inte skulle behöva fundera på det efteråt.

När allt var klart tyckte Björkroth att jag skulle åka därifrån med de yngsta barnen medan storjäntan stannade och hjälpte honom bära undan vår vovve. (Det var ju lördag, han hade jouren ensam) Tack och lov för storjäntan, hon är en klippa när det gäller sånt här....

Men oj, vad vi har gråtit. Jag har inte tagit så hårt att ett djur har "försvunnit" sedan jag var liten. Sonen sa så här nu ikväll : " Man blir ju ledsen när det är någon man levt med länge och som man känner som dör, när pappa dog blev jag inte lika ledsen, för honom kände jag ju inte"
Jo, det kan nog vara så.
Nu är det tomt, Det är jättetomt!. Vi har försökt fira sonens 16-årsdag, vi har ätit tårta och skrattat och pratat. Vi har pratat och skämtat om saker som Biffen gjort. Som den gången när han tog en hel julskinka och åt upp, sen pinkade konstant i flera dygn. Eller den gången då han käkade upp tre plåtar med ogräddade bullar. Eller den gången då han tog två Pollypåsar och vräkte i sig.
Och vi har pratat om hur mycket han älskade att bada. Det är så vi kommer att minnas honom. Glad och badande. Men vi är säkra på, alla fyra, att vi gjorde rätt. Vi ville inte att han skulle lida. Vi ville att han skulle vara glad och leka i sitt älskade vatten. Det kanske han gör nu....

Hejdå Biffen!