Påsken hos Björkstens...

Långfredagsförmiddag. Lugn och ro. Jag har funderat lite de senaste dagarna. Över påsken alltså.

Den som ser min facebooksida (och tänker på det) kanske märker att jag inte har önskat någon "Glad Påsk", jag har inte pratat om att jag ska till Blåkulla, jag har inte köpt godis, jag lagar inte en massa påskmat. Den som varit hem till mig har nog sett att jag har inte städat och pyntat. Det finns inga kycklingar, ägg eller påskris i huset. 

Jag firar inte påsk helt enkelt.

Inte för att jag är "motståndare", absolut inte. Mina barn har gått påskkärringar under åren, då de var mindre målade vi alltid ägg på påskaftonen och de har till och med fått påskägg med godis i några gånger.

Jag stör mig inte heller nämnvärt på alla påsktraditioner som dryftas och genomförs. Alla har sina olika funderingar om det.

Det är bara det att jag, sedan jag blev vuxen, tagit mig en rejäl funderare över vad påsken är för MIG:

Jag är ju uppvuxen i ett kristen hem, så visst är påsken viktig för mig ur det perspektivet. Alla påskens dagar är viktiga (utom möjligen annandagen.

Skärtorsdagen gick man halvdag i skolan och på eftermiddagen klädde man ut sig och gick runt i gårdarna i Vallsta och önskade glad påsk. I handen hade man en korg och i den korgen kunde folk stoppa ett "tack". Några slog på väldigt stort och man fick en HEL tablettask. Annars var det några enstaka godisbitar, någon gav en kaka, någon en clementin. Ibland fick man även pengar.(Jag kommer ihåg att vi satt och räknade tioöringar när vi kom hem igen). Idag, när barnen går runt och önskar glad påsk känns det som om bara de allra snålaste ger en tablettask. Det verkar vara stora chokladbitar och hela godispåsar som är kutym. Eller möjligen en tjuga.

När jag var yngre var långfredagen den mest helgiga dagen av alla helger under året. Allt var stängt. Det gick inte att få tag i en öppen butik nånstans, åtminstone inte på landsbygden. Jag är (tack och lov) för ung för att varit med och upplevt att man bara fick ha sorgekläder och inte fick göra någonting, ens skratta, på långfredagen, men den har ändå varit en dag fylld av vördnad och eftertanke. Sånt sitter kvar. Jag har inte mörka kläder på mig idag, men jag skulle ändå gärna ha gått till kyrkan (fast det är en vördnadsfull upplevelse att få vara barnvakt så syster och svåger kan fylla kyrkan med vacker sång också). Det skulle aldrig falla mig in att önska någon GLAD påsk idag. Det liksom är en psykisk spärr där på något sätt. Jag lider dock inte alls av den spärren, den ger mig en chans att varva ner.

Påskafton var dagen med pyssel. Det var då vi fick påskäggen och det var då vi målade ägg. Däremellan var det en vanlig lördag, fast med godare middag. 

Påskdagen var liksom själva finalen av påsken. Då gick man i kyrkan igen, fast då var alla klädda i ljusa kläder och allt var glädje. Det är fortfarande för mig en dag med glädje och kärlek. Som kristen firar man då Jesu uppståndelse och eftersom bibeln säger att han uppstod som ett tecken på Guds kärlek till människan så var det (och är det) en glädjefull dag. Det är dagen man firar med en massa god mat.

Annandag påsk är för mig en återställardag. Det kanske det inte är egentligen, men i mitt föräldrahem sa vi alltid att den dagen var till för att alla som festat på påskdagen inte skulle behöva sjukskriva sig för sin bakfylla på måndagen. Vete katten om det är så, men det är ändå skönt att vara ledig en dag till.

Så, det är vad påsken är för mig. Den är inte påskris med fjädrar i. Den är inte kycklingar och höns och den är inte påskharar (Vad sjutton kommer den traditionen från förresten?). Den är lite häxor, men bara på skärtorsdagen, den har inget att göra med påskens akt och mening.

Nuförtiden är inte heller påsken godis faktiskt. Vill mina tonåringar ha godis får de köpa det själva, för egna pengar.

Något påsken däremot är för mig är glädje. För 1998 tillbringade jag den på BB i Bollnäs, med en nyfödd liten son. Så de senaste 16 åren har påsken inneburit fest och glädje för det. Eftersom mina föräldrar och syskon ofta varit lediga då har det varit en anledning att kunna träffas och äta middag ihop samtidigt som vi firat min son. Påsken för fem år sedan, var också den påsken då min yngsta bror deklarerade att min brorson Teodor var på väg. Ytterligare en anledning till glädje.

Men, nu fyller jag 46 år i sommar. Jag tror nog aldrig att jag kommer att bli tillräckligt "nytänkande" för att kunna säga Glad Påsk på långfredagen. Jag kommer nog aldrig att lära mina barnbarn (som jag ABSOLUT inte vill ha ännu) om påskharar. Jag kommer nog förresten inte heller att ge dem något godis, men det är en helt annan sak.

Jag kommer kanske att måla ägg med dem och jag kommer att ge dem något i korgen när de kommer och är utklädda till påskkärringar.

Jag kommer nog aldrig att säga att jag har kvasten vässad och är på väg till Blåkulla och jag kommer nog aldrig att fylla påskris med små plastägg och färgade fjädrar.

Men jag hoppas att jag kommer att kunna samla min familj och äta god mat. Jag hoppas att jag kommer att kunna påminna dem om anledningen till påskens uppkomst.

Men, som sagt var, det är hur JAG upplever påsken. Det är inte hur alla andra måste uppleva den. Jag hoppas bara att alla vet varför de väljer att fira påsken på det sätt de gör.