I natt har jag haft hosta. När man har hosta kan det vara lite svårt att sova. Lägger man dessutom till lite nästäppa och värk i kroppen så blir natten som gjord för att ligga vaken och reta upp sej på saker.
Så det har jag gjort i natt. Och jag kom fram till följande: JAG ÄR SÅ FÖRBENAT LESS PÅ GRAVIDA KVINNOR
För att förtydliga mej så är det inte ALLA gravida kvinnor jag är less på. Det finns massor av gravida och nyförlösta som jag tycker jättemycket om och jag är jätteglad över att de ska få/har fått tillökning i familjen.
Jag bara funderar över när graviditet blev en sjukdom och/eller ett stort funktionshinder?
Jag menar inte att det kvinnan ska jobba till värkarna börjar och sen sätta barnet på ryggen och fortsätta jobba, absolut inte. Men när blev det kutym att kvinnor i tjugoårsåldern som väntar första barnet är sjukskriven för allehanda graviditetskrämpor?
När blev det naturligt för unga människor att ständigt klaga över alla dessa krämpor? Nuförtiden verkar det som om alla har ständigt illamående, överaktiva barn, ryggvärk och foglossningar från dag ett.
Naturligtvis kan man må illa. Jag har träffat på gravida som blivit undernärda för de inte fått behålla någon som helst mat och därför blivit inlagda på sjukhus. Sånt kan tyvärr inträffa. Men att höra gravida ideligen beklaga sej över att de inte klarar att dricka kaffe för då mår de illa, det gör mej ärligt talat spysjuk själv.
Okej om man inte kan dricka kaffe (jag kunde inte heller det under en stor del av min första graviditet), men låt bli att dricka kaffe då!! Tjata inte om hur förbenat illa du mår. Det är naturligt, inget omgivningen vill höra om hela tiden.
Foglossningar då? Jo, det finns kvinnor som får fruktansvärda foglossningar, men väldigt sällan vid första graviditeten. När någon vid fjärde graviditeten inte kan gå utan kryckor, och de sista månaderna inte klarar av att gå i trappor och köra bil. DÅ snackar vi foglossning.
När man är gravid så förbereder sej bäckenet för förlossningen, det är naturligt. Det gör också att höfterna och bäckenet ömmar, alltså kan man uppleva det ganska jobbigt. Men foglossning, det är något helt annat.
Min syster hade foglossningar. Rejäla såna. Hörde man henne klaga ofta? Inte speciellt. Hon behövde ofta hjälp och hon var ofta ledsen för att hon inte klarade sej själv, men klagade gjorde hon inte ofta. Däremot längtade hon efter att barnet skulle komma ut för då visste hon att det onda skulle gå över.
Så, när en kvinna kommer till mej och klagar när hon är i sjunde månaden med första barnet över att det är SÅ FRUKTANSVÄRT JOBBIGT att vara gravid för hon har så otroligt ont (dvs, naturligt ömmande höfter och ömmande rygg framkallat av att man står mycket) då får man ingen empati av mej.
Ont i ryggen? Klart som tusan att man kan få ont i ryggen. Oftast går man upp mellan 10 och 25 kg i vikt, det är klart att det känns i ryggen. Man får tänka sej för helt enkelt. Det är kanske dumt att stå stilla länge eller att sitta i samma ställning hela tiden. Men rör man sej ofta och försöker avlasta ryggen så mycket som möjligt så är det hanterbart. (För de flesta alltså, naturligtvis finns det undantagsfall)
Det är i normala fall absolut inte en anledning till att (jo, jag har träffat sådana gravida) från vecka 8 i graviditeten, inte kunna bära en matkasse upp för en trapp för "jag är ju gravid"
Hade jag uttryckt dessa åsikter utan att jag själv varit gravid så kan jag mer än väl förstå om folk skulle reta upp sej till vansinne på mej, men nu är det ju faktiskt så att jag genomgått/lidit tre graviditeter själv.
Första gången (1993) var jag konstant trött i 8 veckor, det blev inte heller bättre av att jag fick matförgiftning alldeles i början. Jag hade ömmande höfter och trött rygg de sista månaderna och jag hade svårt att dricka kaffe. Jag hade även väldigt mycket förvärkar från 7:e månaden, men då barnmorskan sa att det var kroppen som tränade inför förlossningen så kändes det ganska okej. Det kändes förresten så pass okej att jag på väg in i åttonde månaden jobbade. Det gick jättebra att mjölka kor med stor mage. Det gick sämre att klyva stora ensilagebalar, men det fick jag hjälp med.
Jag gick också 14 dagar "över tiden". Helt okej två veckor. Jag var otymplig och var trött i ryggen, men....den som väntar på något gott.....
Andra graviditeten var 1997/98. Då mådde jag illa. Usch vad jag mådde illa. Men eftersom vi inte ville att folk skulle veta att jag var gravid så mådde jag illa i tysthet. Det går, jag lovar. (om man inte mår så illa att man inte får behålla någon näring alltså) Och när man vet att illamåendet går över och vad det beror på så känns det lite lättare att uthärda. Illamåendet gick över och under den graviditeten flyttade jag två gånger till och med. Jag lät bli att bära de allra tyngsta sakerna, jag blev trött i ryggen och höfterna ömmade (Ingen foglossning alltså)
Denna gång gick jag bara 12 dagar över tiden.
Tredje graviditeten (1998/99) mådde jag ännu mer illa. Inte blev det bättre av att jag hade en liten bäbis under halvåret heller. Men eftersom vi inte heller denna gång ville berätta så mådde jag illa ganska tyst. Gröna oliver blev min ständiga följeslagare eftersom det var det enda som dämpade illamåendet. Vi flyttade en gång under den här graviditeten också (men inte förrän illamåendet gett med sej)
Dagen för beräknat förlossningsdatum tog jag barnvagnen och gick en halvmil. Ryggen gjorde ont och höfterna ömmade, men eftersom jag inte suttit stilla under graviditeten tidigare, varför göra det nu? Denna gång gick jag bara sex dagar över tiden, så jag anser att yngsta barnet närapå är ett prematurbarn.
Så, kära gravida människor omkring mej: Har ni foglossningar som gör er handikappade (då menar jag riktiga foglossningar), ryggvärk som gör att ni inte kan röra er, kräkningar som gör att ni blir riktigt sjuka, livmoderhalsar som inte håller eller moderkakor som lossnar så kom gärna till mej och beklaga er, jag hjälper gärna till så mycket jag kan, för det måste vara otroligt jobbigt.
Ni andra, ni som är unga och friska i era första graviditeter, kom inte till mej och tala om hur jobbigt allt är. Stå inte framför mej och ändra fastsättningen på foglossningsbandet fyrtio gånger under en kväll och gnäll inte över hur jobbigt det ska bli att gå så i två månader till. Tala inte om för mej och beklaga er över hur ont ryggen gör, hur jobbigt det är att inte kunna dricka kaffe.
Gläd er istället över hur kroppen förändras och gör sej beredd för att ta emot detta mirakel som ett barn faktiskt är. Jag vet, efter tre barn, att det även är jobbigt att kroppen förändras och att den får bära på extra vikt, men jag lovar: Det går över och ni får en jättefin belöning. Under tiden så kan de flesta gravida kvinnor bära sina egna matkassar, köra sin bil, gå sina promenader och faktiskt njuta av sin kropp i förändring.
Sluta för allt i världen gnälla. Du är inte sjuk, du är gravid....något du själv önskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar