Kriget mellan logik och emetofobi

Så är den då här. Den där tiden som innebär en ofantlig stress och konstanta tankar på mat och dryck. Den där tiden där hela mitt väsen fokuserat på mitt mående. Den där tiden som innebär att alla löften om att göra saker innehåller ett "om inte"....
Förra året klarade vi oss helt utan den här jobbiga tiden så vi får väl igen det med råge den här gången
Jag pratar inte om julen, för den kommer ändå och eftersom vi inte har något främmande de dagarna utan passar på att äta oss mätta hos andra, har vi inte ens någon julmat hemma. Jag pratar inte heller om jullovet, även om det innebär mycken psykisk påfrestning när barnen är lediga från skolan i tre veckor och får otroligt långtråkigt.

Nej, jag pratar MAGSJUKETIDEN!

Det såg så lugnt ut först. Stora dottern var hos sin pappa, hade varit där i flera dagar och skulle komma hem i måndags. På söndag får jag dock ett sms som sa "kommer nog inte i morgon, de har magsjuka här."
Så långt allt lugnt......dottern kom hem på onsdagen istället, ingen hade haft magsjuka på flera dagar hos far hennes, hon själv hade klarat sej helt, så allt kändes okej, även om jag naturligtvis tillbringat några dagar illamående, men det är jag van vid för så blir det alltid när jag hör att någon är magsjuk, vare sej det är i granngården eller i Skåne.
Dagarna snurrade på och jag hann glömma allt vad magsjuka hette eftersom vi alla var friska (förutom den störste då som såg ut som en nittioåttaårig gammelmormor pga sin onda rygg)

Men så.......lördagmorgon. Jag sitter här vid datorn i lugn och ro när jag hör sonen komma nerspringande för trappen och direkt till toaletten. Det är inte ovanligt att han rusar direkt till toaletten i och för sig, men det är ganska ovanligt att han är upp den tiden en lördagmorgon.
Efter några minuter kommer han instapplande och lägger sej i min säng i rummet intill och stönar "mamma, jag mår JÄTTEILLA och är JÄTTEDÅLIG i magen.
Jippie!
Sen mådde han JÄTTEILLA nästan hela dagen, åt inget, drack inget.....och det gjorde inte jag heller, för jag mådde ju naturligtvis också illa.
Jaja, de andra var ju hungriga så framåt kvällskvisten lagade vi ändå lite riktig mat (döttrarna hade ätit både frukost och lunch)
Då kom sonen också upp, klagade att han var lite öm i magen, men åt en portion pastagratäng och mådde bra igen.
Okej, tänkte jag. Han hade nog bara fått i sej nåt. Han spydde ju inte heller, mådde bara illa, så det var nog inget.

Det blev söndag, alla mådde bra. Vi hade en slöförmiddag där ingen hade lust att göra någonting, men framåt eftermiddan stack tjejerna i alla fall ut och lekte med hästarna medan sonen och jag skottade snö på både backe och tak. Vädret var ljuvligt och vi hade en kanoneftermiddag.
Efter hårt arbete blir man hungrig, så vi lagade till lite köttfärsbiffar och åt Quinoa till. Jättegott!
Efter maten försvann alla ungar (naturligtvis INNAN disken) på sina rum.
Jag sitter och virkar en liten mössa i godan ro när yngsta dottern kommer ner "Mamma, jag mår JÄTTEILLA!"

Jahapp!

Nu är det så att min yngsta dotter är inte den som tiger och lider när hon inte mår bra. Hon lider, men tiger gör hon absolut inte. Hon är en sån som får panik i kubik vid minsta smärta eller obehag. Dessutom är hon väldigt lik sin mamma i det avseendet att det är en fruktantsvärt, vedervärdig, näradödenupplevelse att spy.
Men det gjorde hon till slut.....MÅNGA gånger. Fram till klockan sju i morse. Högt. Nere. (I vårt hus är det nämligen så att alla tre barnen sover uppe medan jag har mitt sovrum nere) 
Jag förstår att hon ville vara nere, för är man tretton år och mår jättedåligt vill man vara nära sin mamma, jag förstår det och jag accepterar det. Jag tycker också jättesynd om henne och försöker att inte visa hur otroligt rädd jag är själv för att bli smittad.
Men abbans vad jag är rädd för att bli smittad. Och usch vad jag lider av att hon är nere när hon är sjuk.
För den emetofobiske egoisten i mej tycker att det vore väl ruggigt behändigt om hon bara höll sej på övervåningen, på övervåningens toalett och inte på "min" för då minskar ju risken i alla fall lite grann att jag ska bli sjuk.
Men den ömmande mamman begriper att det är inte så det fungerar för en trettonåring. Hon vill vara nära. Det ville jag också när jag var tretton år.
Den logiske och förståndige Anna begriper också att jag är redan smittad i så fall, så det har inte så stor betydelse om hon är i närheten eller inte. Smittan har redan satt sej.
Den logiske och förståndige Anna begriper också att det är jättesällan jag får magsjuka. Jag har haft båda mina yngsta barn i min säng när de haft magsjuka då de var mindre. Jag har hållit deras huvuden då de spytt.....samtidigt. Men jag har nästan aldrig blivit smittad ändå.
Fast den emetofobiske Anna glömmer all logik.
Den emetofobiske Anna tänker: Nu har Stina varit i badrummet nere, jag måste tvätta händer och byta handdukar. Jahapp, nu kommer jag också att bli sjuk...
Den emetofobiske Anna mår illa...hela tiden. Kan inte äta, känner efter, spekulerar, får ont i magen av oro, mår ännu mer illa....

Så just nu jobbar jag hårt med min hjärna. Äldsta dottern (som är roten till allt ont eftersom hon kom med smittan) har åkt och jobbat frisk och glad.
Sonen har åkt till skolan. Han mådde visserligen illa sa han, men jag övertygade både honom och mej om att han hade sin magsjuka i lördags och skulle inte bli sjuk nu (vilket jag faktiskt tror är helt sant)
Nu är det bara jag kvar. Jag har tvingat i mej lite kaffe. Jag är jättehungrig, vilket logiskt sett är ett tecken på att jag inte har magsjuka, men å andra sidan säger min hjärna att jag kan FÅ magsjuka just idag, så därför mår jag nog ändå lite illa. Ja, jag vet att jag mår illa för att jag är hungrig, men ändå.....
Så nu måste den sunda och logiska Anna tala om för min hjärna att "blir du sjuk så blir du, det är inget du kan göra åt det. Du blir sjuk vare sej du äter eller inte, så det är lika bra att leva som vanligt"
Men den emetofobiske Anna protesterar vilt.

Lagom till jul mår jag nog bra igen.