Nästa katt var Pysen. Han fick kattpest så då blev jag utan katter några år, eftersom smittan tydligen finns kvar ett tag.
Men sen har det liksom rullat på. Att vara utan katt är liksom inte tänkbart tycker jag. Det är ett sällskap som inte kräver så mycket, inte behöver så mycket mera än mat, men finns där hela tiden. Man kan skylla alla konstiga ljud på katten om man är ensam hemma, man kan öppna luckan till sopskåpet så kan man vara säker på att katten tar hand om eventuella råttproblem.
De är avkopplande att sitta och smeka och har man ont i nacken är det perfekt att lägga katten runt halsen så får man lite värme också.
Katter är suveräna djur.
Så jag har haft katter jämt. Jag har haft honor som fått ungar, jag har fått katter från folk som flyttat och inte kan ha dem kvar, jag har skaffat katter för ungarna velat haft dem osv.
Jag har även "förlorat" katter. Några har blivit sjuka och fått avlivas, några har blivit överkörda. Ibland har jag flyttat och bedömt att katterna mått bättre av att få bo kvar hos den nya ägaren. Kattungar av egen uppfödning har jag i många fall låtit flytta till nya ägare. Jag har till och med haft en katt som blivit tagen av rovfågel.
En del katter har jag fått som vuxna, en del är från egen uppfödning. Ibland är det så att man bara råkat stöta på en söt kattunge och ungarna har tjatat.....
Så katter har jag haft så många att jag inte riktigt kommer ihåg allihopa, än mindre deras namn.
Senaste åren har vi haft ett stadigt antal av fyra katter: Murre, Homer, Lina och Svarten. Men nu blev det ju lite knöligt härhemma i höstas när barnen förlorade sin pappa och hästen blev halt. Yngsta dottern förlorade alltså både pappa och häst inom en månad, så det var mycket sorg här hemma.
Men vi kom gemensamt fram till den (tyckte vi då) briljanta idén att "en kattunge kan ju alltid liva upp". Just i den vevan var situationen så otroligt lämplig att min syster hade ett gäng leveransklara kattungar, så......vi hämtade Sotis. Det är han som ligger här överst och ser så söt och oskyldig ut.
Men det är mycket falsk uppsyn kan jag tala om!
Jag har aldrig i hela mitt 44-åriga liv haft en så otroligt krävande katt!!!!!!
Han är överallt, jämt. Och för det mesta otroligt ivägen.
Jag har inte heller varit med om en dyrare katt. Antalet telefonladdare och headset han bitit sönder börjar bli oräknerliga. Alldeles nyss hittade jag ett headset som han (förmodligen) gömt bakom en låda i vardagsrummet. Sönderbitet till kopparglimmande slamsor.
Så här har vi det:
När jag sitter vid datorn och pluggar (vilket oftast är enda anledningen till att jag sitter vid datorn.....typ.....)så händer det ofta att jag måste skriva ut något. Så jag trycker på "skriv ut". Det som händer då är att datorn rasslar till och låter. Då brukar det ta ca 8 sekunder innan det svarta lilla spektaklet, vart han än befinner sej innan, sitter ovanpå skrivaren. Han tittar fascinerat på när papperen försvinner in i skrivaren, stoppar ner tassen och försöker få tillbaka papperen, inser att han inte lyckas. Slänger sej istället ner på mage och försöker fånga upp papperen som kommer ut ur skrivaren istället. Det lyckas bättre.
Nu är det ju dock så att papper som dras ut från skrivaren när man fortfarande håller på att skriva ut blir suddiga i texten, eftersom den inte är helt klar med själva utskriften liksom. Alltså får jag skriva ut massor av dokument IGEN. Det blir dyrt.
När då skrivaren är klar med utskrifterna tycker tydligen Sotis att det blev lite för kort lek och vid det här laget har han lärt sej vilken knapp han ska trycka på (ovanpå skrivaren) för att knäppa av den......för att sedan knäppa på igen. Bredvid av/på knappen sitter dessutom knappen för kopiering. Han kan trampa på där jättelänge och det låter och papperen rör sej. En högtidsstund i Sotis liv.....tydligen. Till slut tröttnar jag på honom, slänger ut honom från kontoret och stänger av skrivaren.
Nästa gång jag ska skriva ut något kommer den fantastiska skrivaren med det enorma minnet ihåg att någon tryckt på en massa knappar om kopiering som han inte kunde fullfölja för jag knäppte av den, så då börjar utskriften med att skrivaren spottar ut en hel hög med papper.....och låter jättemycket till Sotis stora glädje.
Jag tillhör även dem som tycker om att duscha. I vårt hus står lådan med kattsand i samma badrum som duschen är belägen. Eftersom vi har fem katter, det är ca 70 cm snö ute och katterna inte har någonstans att uträtta sina behov utomhus så använder de sej oftast av kattlådan. Irriterande, men förståeligt. När fem katter uträttar sina behov i en låda så behövs den rensas (helst flera gånger om dagen). Så regeln just nu är att när man duschar passar man också på att rensa kattlådan. (vilket i allafall jag följer, och möjligen min äldsta dotter, de yngre barnen är antingen väldigt glömska eller så duschar de aldrig)
Nåväl, att rensa kattlådan tycker Sotis är otroligt roligt. Då sitter han bredvid och ser glad ut. När man rör runt i kattsanden försöker han hjälpa till genom att styra kattlådespaden. Han tycker det är jättekul. Jag tycker inte det är lika roligt.
När man är färdig med kattlåderensandet så är duschvattnet varmt, så man kliver in i duschen. I nio fall av tio så kliver Sotis ner i kattlådan och SKITER precis lagom till man fått i schampot i håret. Så i nio fall av tio får man duscha till doften av fruktschampo blandat med kattskit. Otroligt.....uppfräschande??
När han är färdig med sina behov kommer han då på att han ska in i duschen. Eller åtminsone leka med duschdraperiet. Vår dusch är ganska liten och att ha ett duschdraperi som flyger och far för att det hänger en katt i det är liksom inte enbart mysigt. När han leker med duschdraperiet ser han också att det rinner vatten på duschgolvet, så då bara MÅSTE han ju leka med det också. Det rör ju sej.
Så i nio fall av tio får jag alltså duscha tillsammans med en liten svart kattunge.
Jag tycker inte alltid att det är helt okej.
Han är ju som sagt var väldigt nyfiken våran Sotis. Om man står nere i toalettrummet och fixar med håret (Det absolut värsta med att ha kort hår, det måste ju "fixas till" varje dag), ja då får man räkna med att det sitter en liten svart fyrbening på toalettlocket och stirrar. Det är irriterande med själva stirrandet men jag är i alla fall glad att han inte når upp till mitt hår.
Som sagt var, det brukar ju inte vara något större problem. Men den gången jag inte hann fälla ner toalocket blev det minsann lite tokigt.
I toalett hände den nämligen ett doftblock i en sån där hållare av transparent plast. Så när Sotis då föll ner i toalettstolen och förtvivlat försökte ta sej upp igen, så fick han lös den däringa nästan tomma behållaren så den föll ner i toalettstolen. Eftersom det var lite svårt för honom att ta sej upp så försökte han ju även skjuta på med bakbenen, som då alltså var nere i själva vattnet i toaletten. Då lyckades han även trampa ner den däringa plastbehållaren så att den inte syntes.
Så när jag då hällde ut skurvattenshinken efter jag skurat köksgolvet strax därefter i toaletten så blev det en hejdundrande skjuts på vattnet och den nästan tomma plastbehållaren fick en rejäl skjuts förbi kröken och fastnade någonstans i avloppsröret på väg ner till källaren. Då blev det tvärstopp. Och VÄLDIGT mycket vatten i toaletten. Det var då jag upptäckte att den halvtomma plastbehållaren var borta och kunde koppla sammanhanget.
Det var första och enda gången jag varit tvungen att ringa en rörmokare på grund av en katt!
Sotis lyckades också på kort tid bita av tre stycken mobilladdare. Som tur var hade vi reserver till två av dem så jag behövde bara köpa EN ny (fattar inte varför alla olika märken absolut måste ha olika laddare)
Det är bara det att två veckor senare lyckades han hitta även en av reserverna, så i slutändan var jag även tvungen att köpa en ny, svindyr, Nokialaddare. Men....den var i alla fall billigare än en ny smartphone så jag får väl vara tacksam ändå.
Jag tror han även är uppe i tre headset vid det här laget. Som tur är använder vi dem sällan och i åtminstone ett av fallen var det redan trasigt. Men tunna sladdar är en av favoriterna i Sotis högintressanta värld.
Idag hjälpte han även till att städa min stora tyggarderob. Åtminstone är det vad jag tror att han försökte med. Jag har lite svårt att förstå hur en så liten katt kan få ut så mycket saker från en hylla i en stor garderob, men jag börjar inse att när det gäller Sotis är inget normalt.
Han brukar också hjälpa mej med tvätten. Jaga de saker jag håller på att stoppa in i tvättmaskinen, hoppa efter lakanen när jag försöker hänga upp dem på torklinan, prova så tvättmedlet är okej (genom att försöka hoppa ner i hinken)
Jag är lite rädd för att han ska vilja undersöka vad som verkligen händer med tvätten inne i tvättmaskinen, så numera är jag noga med att aldrig knäppa i gång den om jag inte ser katten. Man vet aldrig....
Nu ska jag gå och titta vad Sotis gör......
Några av mina katter genom åren:
Beata, henne höll vi på glömma hämta hos veterinären då hon steriliserades
Murre, Torsten och Torres (Torres är tyvärr borta numera)
Oscar och Emil, Emil blev överkörd, Oscar avlivades med punkterad lunga efter ett grävlingsslagsmål
Gottfrid. Han ramlade ner i svembrunnen på min bröllopsdag. En katt som badat i flytande gödsel luktar fotogen i flera dagar, bara så ni vet.
Gösta. Han blev inte så gammal. En liten vit kattunge är tydligen mycket ormvråksbegärlig.
Stinas kompis Homer. Han kommer från Lilltjära och är en av Sotis bästa kompisar
Kattunge av egen produktion som fick flytta till någon annan
Nackdelen med egenproduktion av kattungar när man bor på landet. Mamman kommer in med levande små möss som hon vill lära ungarna jaga.
Gammelkattan Lina. Hon följde med sambon när han flyttade hit, men inte när han flyttade härifrån
Mulle, han bodde med oss ett kort tag i Långhed.
Oscar pysslar om Sölve och Trasan. Oscar räddade livet på Trasan när jag råkat knäppa på diskmaskinen utan att notera att det var en grå kattunge därinne. Oscar stod då på diskbänken och skrek som en tok medan han slog med tassen på diskmaskinen neranför ända till jag kom och slet upp luckan och plockade ut honom. (Trasan levde flera år till i högsta välmåga)
Trulsan med sina avkommor, åtminstone en av dem lever fortfarande i högsta välmåga hos min bror i Uppsala
Torsten. Den absolut fetaste katt jag haft. Fick tyvärr njurfel och finns inte längre kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar