Jag vet också, att ikväll, om man åker förbi en kyrkogård, kommer det att lysa så otroligt vackert från alla ljus som anhöriga tänt på sina nära och käras gravar. Det är vackert.
Jag har varit ensam hemma sedan igår kväll och haft mycket tid till eftertanke. Speciellt sedan yngsta dottern ringde hem sent i gårkväll och skulle säga godnatt.
Jag frågade vart hon var (hon skulle sova hos en kompis i Kilafors) eftersom hon lät lite andfådd. Hon svarade att hon var på väg hem från kyrkogården, för hon och kompisen hade varit dit och hälsat på sina pappor. (kompisens pappa dog i cancer för två år sedan) Och hon frågade om jag visste vem som hade varit dit och tänt ett ljus på hennes pappas grav.
Jag svarade att det var väl Tuijas ljus (pappas sambo) som hon tänt vid gravsättningen i torsdags.
"Nej mamma, det är två ljus där nu"
Vem det än är som varit dit och "hälsat på" : Tack.
Det betydde mycket för henne. Att någon mer brytt sej om honom.
För mej har inte gravar betytt så mycket, eftersom jag är vuxen och förstår att det är inte där människorna man förlorat finns. För i min värld finns de i hjärtat.
Men de senaste tio veckorna har jag fått lära mej en hel del.
Jag har framför allt fått lära mej hur olika man tänker som barn och som vuxen. Som vuxen är allt så självklart. Någon dör, många blir ledsna och man sörjer på olika sätt. Enkelt.
Som barn behöver man "mäta" saker på ett annat sätt för att förstå.
Man behöver veta "hur många vet". Man behöver veta "är de ledsna, grät de" Man behöver veta "vilka kommer på begravningen". Man behöver praktiskt SE att andra också är ledsna.
Jag menar, jag vet att många sörjer barnens pappa, att många är ledsna för att han är borta. Men barn behöver SE att andra är ledsna. De behövde SE människorna i kyrkan. de behövde SE att någon besökt hans grav.
Som vuxen så vet jag också att den vi förlorat inte ligger på Hanebo kyrkogård, och jag kan känna mej nära den personen ändå.
Men för barnen är det annorlunda. Just nu är det viktigt att veta vart han är. Det har varit många frågor under de senaste tio veckorna om just det. Vart är han nu?
Nu vet de. De vet att han finns på plats nr XX på kyrkogården. De vet att det finns ett vitt träkors där det står hans namn, där de kan lägga en blomma och prata en stund. Där de praktiskt kan SE att någon annan brydde sej om deras pappa och tände ett ljus för honom.
För i torsdags fick han komma dit. Exakt tio veckor efter att polisen kom och lämnade beskedet om att det förmodligen var han som sprungit framför tåget så fick han en sista vila på kyrkogården.
Det var en jättefin stund. I torsdags alltså. Vi var inte många, det var bara vi mammor, barnen, hans sambo och prästen som hade hand om begravningen.
Väntan bakom kyrkan
Prästen hade gjort så fint inne i sakristian, där han placerat urnan på ett bord och tänt ljus omkring. Vi fick gå in själva och hämta urnan, så yngsta dottern tog den i sin famn och vi promenerade ner till graven som flickorna valt ut några dagar tidigare.
Dottern fick även sänka ner den i graven.
Prästen Peråke pratade om vart man kunde minnas deras pappa och han pratade om att deras pappa mådde bra och att han har frid nu. Han påminde oss om det han pratade om på begravningen och det kändes bra.
När kistan var nedsänkt stod vi där alla sju, alldeles tysta. Tid till eftertanke. Några tårar föll. Barnen lade ner varsina rosor. Sambon lade ner en blomma och tände ett ljus.
Det kändes bra. Jag tror vi alla kände oss nöjda och tillfreds. Nu vet barnen vart han är.
Jag tror även deras pappa är nöjd. För vi tror (vi mammor och sambo) att det var det han ville göra för oss/barnen. Han ville att vi skulle veta vart han var. Att vi inte skulle behöva bekymra oss om honom. Vi tror att han gjorde det han gjorde för de han älskade mest.
Nu får han vila här. Bakom kyrkan i Hanebo, dit barnen kan gå och "hälsa på " så länge de känner att de behöver det.
Det är inte så långt från busshållplatsen, så sambon kan ta sej hit och hälsa på också. Och jag tror han hade gillat den här platsen med utsikt över vattnet.
Till våren kommer han också att få en sten med sitt namn på. En sten i form av ett hjärta som hans döttrar valt ut.
På kvällen fick jag ett sms från lillasysterns mamma. Hon skrev : "Vad fint det var idag. Han har det bra nu. Vilka fina barn vi har"
Så rätt hon har......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar