Underbara ord....

Jag har tre underbara barn. Det finns nog inget jag är så stolt över som dessa tre 13, 14 och 19-åriga underverk.
Jag är inte alltid så stolt över allt de gör. De glömmer saker, slarvar med saker, bråkar ibland i skolan, struntar allt som oftast i att hjälpa till hemma, blir sur när jag inte gör som de vill eller de inte får saker de vill ha.
Men överlag är jag stolt över dem.
De är totalt olika personligheter och har helt skilda intressen:

Nittonåringen har ett magiskt handlag med djur, framför allt hästar. Hon rider de mest besvärliga hästarna och ett mammahjärta blir stolt när andra ringer till henne när de behöver hjälp med någon häst. 
Hon är otroligt stark och väldigt teknisk, löser det mesta hon behöver lösa (även om hon är smart och låtsas att hon inte kan saker bara för att slippa göra dem)
Hon är dessutom otroligt självständig och har skött sin tvätt och städning själv sedan hon var tolv år. Hon är sportig, spontan och har många kompisar. Tack vare sitt goda omdöme har hon väldigt trevliga och fina kompisar. Hon är stark och jag vet att hon kommer att klara sej bra i livet.

Fjortonåringen är totalt oteknisk, men har närapå ett fotografiskt minne. Det han läser fastnar direkt och han har inga problem med något ämne i skolan bara han har lust att göra det (vilket han inte alltid har)
Han är enormt sportintresserad och en väldigt skicklig innebandyspelare. Han är jätteduktig på att baka så det är han som sköter det mesta på den fronten här hemma. Han har en otroligt underfundig humor och är anledning till många goda skratt här hemma. Han är hjälpsam och snäll och försöker alltid göra saker rätt när han betett sej illa (vilket händer ibland då han har har lite problem med impulskontrollen, speciellt efter intag av snabba kolhydrater)

Trettonåringen är spontan och gladlynt. Hon är den som oftast lagar maten här hemma och har en fantastisk förmåga att kunna komma på hur hon ska krydda maträtter. Hon är väldigt social och har många kompisar (även om den biten krånglat lite efter deras pappas död)
Hon är dessutom välsignad med den stora gåvan av en fantastisk sångröst och vill hon hålla fast vid det och arbeta med den så har hon alla möjligheter att komma långt.

Så ja, bland alla saker hos dem som jag INTE är så stolt över så finns det ändå flera som jag är jättestolt över.

Men en sak har de gemensamt. En sak som i min värld är jätteviktig och som jag är så otroligt glad över att de alla har är förmågan att använda orden.
Mina barn har gått i skolan sedan år 2000. Jag har varit på utvecklingssamtal två gånger varje läsår med varje barn och varje gång har jag fått höra samma sak:
De har en bra läsförståelse!
Alla tre kan berätta saker genom pennan.
Och så är det. När de var mindre skrev de berättelser och berättade egna sagor för sina yngre kusiner (Den äldsta för sina småsyskon). 
Ingen av mina barn har problem med att kunna stava. Alla mina tre barn kunde läsa utan problem tidigt i livet. Alla tre kan skriva berättelser och uppsatser och alla tre har en fantasi som jag avundas dem ibland.

För mej är ord så viktiga. Det ger en möjlighet att kunna förklara vad man menar, det ger en möjlighet att uttrycka sej. Det ger en möjlighet att utveckla sej.
Vi har alltid läst mycket i vår familj. Själv är jag uppvuxen med föräldrar som alltid läste böcker för barnen vid läggdags och jag har gjort lika för alla mina barn.
Jag själv älskar att läsa. Det spelar ingen roll om det är enkla pocketböcker eller tunga romaner (jag läste sagan om ringen triologin när jag var tio år). Böcker är viktiga. De kan ge så mycket. De kan ge kunskap, de kan ge flykt från verkligheten en stund om man behöver det, de kan egga ens fantasi. 
För mej är orden terapi. När jag mår dåligt så kan det hjälpa bara att skriva ner allt man tänker och känner för att sortera ut alla känslor och hitta balans någonstans i röran.

Därför är jag så glad att mina barn har fått ORDEN. Jag önskar att de ska hitta vad de vill göra av sina liv och jag vill verkligen inte att de ska göra som jag tycker bara för att jag tycker det, men om jag verkligen fick ha en önskan så skulle jag önska att de alla tre blev författare. De behövde inte skriva tunga romaner utan det duger gott med att utveckla manus för en högsäljande teveserie. Men tänk att få ge andra människor upplevelser utöver det vanliga bara genom att ha förmågan att kunna dela med sej skriftligt av sin egen fantasi....hur häftigt vore inte det???

Så...även om jag inte alltid varit en fantastisk mamma så hoppas jag ändå att jag varit delaktig i  att de fått gåvan av att kunna använda ord......och så länge de använder sej av den gåvan tror jag att de har stora chanser att klara sej bra här i livet.