Repeat after me.....

Såg den här på nätet idag. Vet inte riktigt varför den sa mej så otroligt mycket just idag, men jag har några teorier.

I förrgår hade vi en föreläsning om livsloppet. Vår föreläsare Peter hade en powerpoint presentation med bland annat en "relationsbiografi"

Det var olika relationskarriärer för människor i olika åldrar grundat på hur många gånger de gift sej, skilt sej, varit sambos, särbos, änklingar osv.....

Jag gjorde min egen också:

Kvinna 44 år:

Gift - Skild - Sambo - Separerad - Gift - Skild - Särbo - Sambo - Separerad.

Ja, jag vet. Det ser illa ut. Alldeles för snabb karriär.....och tämligen misslyckad.

Denna karriär har dessutom kantats av depressioner och rena idiotgrejer som påverkat hela livssituationen negativt.

Lägg till detta barn med två olika fäder och usel ekonomi. Japp, detta livslopp har kanske inte startat så bra.

Men jag tror inte att situationen är så unik. Tyvärr är det så det ser ut för ganska många.

Nu skulle jag kunna veckla in mej i en utläggning om huruvida dagens depraverade samhälle kommer sej av att vi tappat våra värderingar om kärnfamiljen och att man inte satsar mera på att hålla ihop etc....Förvisso kan det vara så, att man inte kämpar mera för att hålla ihop i hundra år, att man "ger upp", men allvarligt talat; Det var inte så himla bra för femtio år sedan heller, då skilsmässa var otänkbar och man MÅSTE fortsätta i destruktiva förhållanden, vare sej karln slog, var otrogen eller söp upp alla pengar.

Men.....nu tänker jag inte veckla in mej i en sådan utläggning eftersom det inte har ett jota med att göra om hur jag tänker utifrån bilden.

Vart var jag? Jo.....min situation är inte så unik.

Det finns massor av "misslyckade livskarriärer" i vårt samhälle. Eftersom jag är en trogen anhängare av sociala nätverk så är det lätt att se dem. För många ensamma, ledsna, skadade människor skriver om det i sina statusar. Jag ser dem dagligen. 

Man behöver bara läsa tidningarna så ser man dem. Dessa människor som farit så illa....

Jag läser också. Och jag tycker synd om. Jag tycker till och med synd om mej själv ibland.

Men jag retar mej också på det.

För visst kan det vara så att en livssituation kan braka ihop p.g.a myndighetsmissbruk och/eller en annan människas dysfunktionalitet, men jag tror inte att det alltid är så faktiskt.

Jag tror man att väldigt ofta har eget ansvar och tar egna beslut.

Jag hörde om en kvinna för några år sedan, lika gammal som mej (knappt 40 då), bodde ensam, hade inga barn, ingen man och hennes gamla föräldrar tyckte så synd om henne och ville att alla andra skulle ta hänsyn till henne och hjälpa henne ekonomiskt, för hon hade ju aldrig haft någon fast anställning för arbetslösheten var ju så hög inom hennes yrkesområde.

Min åsikt : Hade jag varit nästan 40 år, utan karl, utan barn så hade jag då absolut inte varit utan jobb. Jag hade kanske inte bott i närheten av mina föräldrar heller. Jag hade kanske bott där jobben fanns. Jag hade kanske inte heller jobbat med det jag utbildat mej för, jag hade kanske jobbat på MAX, men jag hade baske mej varit självförsörjande och inte varit en människa man skulle "tycka synd om".

Man läser även om dessa stackars människor som levt med missbrukare, haft missbrukande föräldrar, blivit lämnade, misshandlade.....och JA, jag tycker det är fruktansvärt vad vissa människor måste gå igenom och jag menar inte att de på något sätt är skyldiga till vad de drabbas av.

Men det jag stör mej på är när man "fastnar" i det.

När man, trots att man kommit ur den direkta fasen, fortfarande lever i den. När man läser "Titta på mej, titta på vad jag varit med om, det är inte konstigt att jag mår dåligt. HJÄLP MEJ!

Jag har bara drabbats av olycka, det är så synd om mej.....

Det är där jag menar att man har eget ansvar och tar egna beslut.

För jag tror (och vet av egen erfarenhet) att det finns hjälp till självhjälp. Det finns massor av bra självhjälpsgrupper, kuratorer, medmänniskor som man kan ta hjälp av.

Men man kanske måste vara beredd att tänka om helt. Man kanske inte kan bo på den ort man alltid velat, man kanske inte kan arbeta med det man tänkt sej. Man kanske inte kan ha det hus man drömt om. Man kanske aldrig kommer att ha en "kärnfamilj". Men man kan må bra ändå.

Det är någon som en gång sagt "Om du faller, res dej upp. Om du faller en gång till, res dej upp igen"

Min livskarriär visar på massor av fall, för jag lovar : Varje skilsmässa är ett jätteras, men det gäller att komma på fötter igen. Och jag väljer själv om jag ska tillbringa resten av livet med att må tokdåligt över att jag blivit lämnad av en otrogen skitstövel, eller om jag bara ska konstatera att han var en skitstövel, borsta av mej och komma igen. 

Jag väljer själv om jag ska tänka ; Jag duger inte för han ville inte ha mej, han var otrogen, alltså är jag värdelös.....eller om jag ska tänka ; Okej, hade vårt förhållande varit bra hade han aldrig tittat åt någon annan, men det beror banne mej inte bara på mej! Jag duger. Kanske inte åt skitstöveln, men jag duger ändå.

Jag skulle kunna komma med massor av exempel, både bra och dåliga, men jag tror jag förklarat vad jag menar.

Jag tror det är därför den här bilden talar till mej så mycket. För den skyller inte på någon.....den säger att "Visst, jag bröt ihop, men jag kom igen och jag tar nya tag, för jag är en vacker och värdefull människa ändå"

Så nu tänker jag ta min skitiga överviktiga kropp, gå och duscha, klä mej hyfsat, hämta mina barn och åka på bandy.......för att jag vill, för att jag kan, för att jag har valt att göra det jag vill bara för att jag får.....