Syskonkärlek

Jag har tre barn. Ibland känns det som om det är några för mycket. Ibland känns det som om jag har tagit mej vatten över huvudet. Jag får funderingar som : Hur kan de vara så elaka mot varandra, har jag misslyckats kapitalt med min uppfostran?
I går kväll var ett sådant tillfälle. Lillasyster skulle åka bort för en vecka och väskan stod färdigpackad innanför ytterdörren. Då fick storebror för sej att lillasyster packad med sej hans shorts vilket lillasyster nekade till. Efter det var det bara att hålla för öronen och hoppas att de inte skulle slå ihjäl varandra....
Så är det ofta här hemma känns det som. En trettonårig tjej och en fjortonårig kille som är väldigt olika till sättet ska försöka hålla sams samtidigt som pubertetshormoner rasar. Inte kul att vara varken storasyster eller mamma i det hushållet.
Kvällen slutade tack och lov i vapenvila. Lillasyster åkte iväg och storebror tillbringade kvällen i lugn och ro i tevesoffan. 
Jag försökte läsa om sociala fällor och lät (som vanligt) tankarna rulla iväg....

Jag tänkte på de kvällar som JAG blir arg på de yngsta barnen för att de aldrig blir tysta och sover någon gång. Anledningen vid de tillfällena är inte att de bråkar med varandra utan för att de har alldeles för roligt med varandra. De berättar roliga historier och fnittrar och gapskrattar om vartannat.
Jag tänkte på de gånger då någon av dem kommer inrusande och ropar : Mamma.....vi åker iväg med Ida (storasyster) och badar!
Jag tänkte på de gånger vi sitter vid köksbordet alla fyra (Mamma+tre barn) och bara fjantar oss, de gånger det tar två timmar att få i oss maten, helt enkelt för att vi har så roligt.
Jag tänkte på den gången någon varit elak mot lillasyster i skolan och storebror blir rasande på hennes skolkamrater.
Jag tänkte på den gången då storasyster blänger elakt på lillasysters vänner, helt enkelt för att de behandlat lillasyster orättvist.
Sedan tänkte jag på vad som hänt under kvällen, då storebror gått in för att mucka gräl med lillasyster när hon skulle åka bort. Jag tänkte att : Men det kanske är just för att hon ska vara borta en vecka. Han blir ensam hemma och kommer faktiskt att SAKNA lillasyster. Jag tror faktiskt att det beror på det.
När jag konstaterat detta kändes det mycket bättre. Okej, ungarna bråkar en hel massa, men de står varandra nära och framför allt betyder de en hel massa för varandra.


Och jag är så glad för deras skull att de faktiskt HAR varandra. De kommer att ha varandra länge. Förhoppningsvis kommer de att betyda en hel massa för varandra långt efter att deras mamma är borta.


För det här med syskonrelationen tror jag är jätteviktig. Jag har (tyvärr) fått se på nära håll när det INTE fungerar. När några syskon inte accepterar ett annat syskons levnadsval, eller när pengar och avundsjuka tillåts förstöra relationerna. När barn tillåts växa upp utan att lära känna sina fastrar helt enkelt för att fastrarna inte är intresserade av sin brors familj. Sånt är hemskt. 


Själv är jag jätteglad över mina syskon. Jag har fyra av dem och jag är jättestolt över dem allihopa. Jag är jätteglad över deras respektiven och framför allt deras barn.
Jag har inte alltid varit glad över dem. Jag har också varit tonåring som velat leva sitt eget liv. Det var inte alltid roligt att vara stora storasyster, alltid vara barnvakt. Det var inte alls roligt den gången då min mellanbror var på dåligt humör och dunkade en kastrull i huvudet på mej med all kraft. Det var inte heller roligt den gången mina två äldsta bröder kom med en inslagen present till mej. Eller inslagen och inslagen. En död storråtta inrullad i en tidning är inte helt inslagen, svansen hänger utanför. Den gången låste jag in mej i badrummet och kom inte ut igen förrän mina föräldrar kom hem. (Jag gillar INTE döda storråttor, jag gillade inte mina bröder speciellt mycket då heller)
Den gången lillasyster kastade matkassar efter mej var väl inte heller en höjdpunkt i livet. Och då var hon inte ens liten längre....
Men att vara utan mina syskon? Aldrig i livet!
Vilka andra känner en utan och innan och finns där för en vad än som händer? Syskonen är de som alltid ställer upp, aldrig dömer. 
För mej är ett syskon en person som ringer och säger : Jag hörde att du var utan pengar, du får låna av mej. För mej är ett syskon den som direkt erbjuder sej att komma med svetsen när något gått sönder, eller som ser det som en självklarhet att låna ut bilen om min är trasig. Jag har syskon som är bönder, skogsägare, snickare, svetsare, lastbilschaufförer, musiker, it-konsulter, tjurfarmare, trädgårdsintresserade......dessutom har de berikad släkten med sjuksköterskor, djurspecialister och mattegenier. Sicken värdebank jag har bara i min närmaste familj. 
Inte nog med detta. De har gjort mej till moster och faster flera gånger om. Jag hoppas att de känner att även de kan komma till mej om de behöver hjälp med något som jag är kapabel till. Fast när jag tänker efter gör de nog det. Jag får ju vara barnvakt ibland faktiskt. Jag har ju även fått åka och mjölka lite kor nån gång. Och bakat tårtor till diverse kalas. ...Tack syskon, för att även jag får hjälpa er!


Så här är vi lärda genom vår barndom att det bör vara. Min pappa har också två syskon. De finns där för varandra om det behövs. De har kanske inte så tät kontakt som jag och mina syskon har, men de kan lita på varandra och de är rädda om varandra.
Min mamma och hennes bror stod också varandra väldigt nära och han stod nära oss.

Jag tycker mej se att mina kusiner har det på samma sätt. Såg två av dem på stan häromdagen. Två bröder som skrattade sej fram på gågatan....
Eller på Facebook häromdagen, då två andra kusiner (också bröder) syntes på ett foto, kramandes och skrattandes.


Vet ni förresten vart min yngsta dotter är nu? Jo, hon behövde komma ifrån Segersta några dagar, så vi ringde till min bror. Han kom och hämtade henne igår så hon skulle få leka bondpiga några dagar.


Som sagt var, för mej är syskon viktiga och jag hoppas att vi tillsammans kan få lära våra barn åtminstone det: Var rädda om varandra, för ni kommer att vara glada över det när ni är vuxna!