Betraktelse....

Jag betraktar mej själv gärna som en betraktare. Jag är för den sakens skull ingen ensamvarg......eller jo, det kanske jag är på sätt och vis.
Jag älskar att träffa andra människor, att lära känna nya människor och att sitta och diskutera livets allvarligheter med andra människor.
Jag tycker väldigt mycket om att vara ensam, men jag tycker också om att vara på platser där det finns många andra människor. Då behöver jag inte vara med andra människor fast det finns massor av dem runt omkring mej. Det är då jag kan betrakta.
Jag går gärna på bio själv, eller nej, inte helt själv. Det kan vara roligt att ha någon med som sällskap. Men sällskapet behöver inte prata hela tiden. Sällskapet kan vara som mej och vara där för att titta på filmen, inte prata om den under tiden. Prata kan man göra i massor på vägen dit och därifrån.
Att gå på konserter är något jag helst gör själv. Om någon såg mej vid halvelva tiden i lördagskväll, ensam, lutad mot en bardisk eller stående på gräsmattan, ensam, med ett avskärmat ansiktsuttryck, så var jag i precis den situation jag ville vara. Lyssnande. Inte stående i en skrikande hög vid scenen, utan njutande, i min egen värld, av Kung Uggla.
När man som jag ofta är ensam i stora folkmassor får man, som sagt var, tid och möjlighet att betrakta andra och det är det jag suttit och funderat en del över nu. 


Jag har den sista tiden fascinerats mest av en två saker:
1: Varför vill så många män tråna efter så smala, vackra, välsminkade och sprudlande kvinnor?
2: Varför är så många smala, vackra, välsminkade och sprudlande kvinnor så nonchalanta mot de trånande männen?


Alltså
Jag har två manliga vänner (Okej, jag har flera, men de tänker jag inte skriva om). De är i åldern 30-50, ser bra ut, barnkära, trevliga, har bra inkomster och har varit singlar ett tag. Den ena har barn, den andra har haft förhållande tidigare med "bonusbarn" 
I sommar har jag sett dem ute en del och sett hur de gör.


De är båda förälskade. Båda är förälskade i varsin smal, vacker, välsminkad sprudlande blondin. 
De följer dem i hasorna vart de än går, de håller sej nära, de kramar, de köper drinkar, de är uppmärksamma. De följer sina smala, vackra, välsminkade sprudlande blondiner med blicken HELA tiden. När föremålen för deras intresse går på toaletten står de utanför, desperat väntande med blicken riktad åt det håll där kvinnan ifråga försvunnit.
Det är ju faktiskt jätteroligt att de har hittat någon, att de törs bli förälskade igen. (Till skillnad från mej då) Men varför inte försöka hitta någon som har lika stort intresse för mannen ifråga.


För det här är vad jag, som betraktare, ser:
När mannen håller om så tittar ofta kvinnan efter något intressantare under tiden. När mannen glatt närmar sej kvinnan när hon kommer ut från toaletten, får han vackert stanna till och vänta på att hon ska hinna rusa iväg och överlyckligt krama någon annan "killkompis"
När mannen vill stå och hålla om under konserten vill hon dansa med sina väninnor. 
Jag hör när de pratar med varandra. Det jag hör är att den smala, vackra, välsminkade, sprudlande blondinen bestämmer vad som händer och min vän är så lycklig över den smula uppmärksamhet han faktiskt får att han går med på vad som helst, lycklig bara över det faktum att hon ser honom ibland. Och kanske även hoppet om att han får sällskap med henne hem.


Vad beror detta på undrar jag?


Är mannen så desperat rädd för att vara ensam? Jag är inte helt säker på det, för då skulle han ju ta "vad som helst"
Är mannen så otroligt mån om att ha någon "vackert" vid sin sida? Ja, kanske. Men det är ändå  lite deprimerande att se att de går med på att behandlas så förnedrande.


Hur är den smala, vackra, välsminkade och sprudlande blondinen funtad? 
Alltså, jag känner massor av såna tjejer som är jättetrevliga. Jag känner till och med några som är lika förälskade i sina alldagliga pojkvänner som de är i dem.
Men så verkar inte fallet vara med föremålet för mina manliga vänners förälskelse och det får mej att bli lite arg.
Tycker dessa vackra kvinnor att det är en självklarhet att ha dessa män trånande efter sej? Är de så säkra på sin egen dragningskraft att de "har råd" att behandla sina beundrare som luft när de känner för det.
Eller är det så att de själva har så dålig självkänsla att de behöver ha trånande beundrare efter sej bara för att må bättre själva?


Hur det än är skulle jag vilja skaka om mina manliga vänner och fråga "Vad håller ni på med?? Varför går ni med på detta? Ni är värda så mycket, mycket mera, så mycket bättre."


Till de smala, vackra, välsminkade, sprudlande blondinerna skulle jag vilja säga: Låt bli mina vänner om ni inte är lika förälskade i dem som de är i er och ge oss andra en chans!