Jag har ljugit....

Okej, jag har ljugit. Eller ljugit och ljugit. Jag har farit lite ovarsamt fram med sanningen.
Jag vet att jag ofta berättar om hur bra jag trivs med att vara singel och det är sant. Det stämmer 50 veckor per år. Två veckor per år ljuger jag.
De två veckor jag ljuger är en vecka på sommaren och en vecka på vintern. Vilka? Jo, julveckan är en. Då kryper jag helst ihop framför datorn eller sjunker ner i sängen med en bok och tycker synd om mej själv. Samma sak med sista veckan i juli.
Eftersom det nu är sista veckan i juli så handlar mitt liv mest på att förtränga att jag känner mej ensam. Varför sista veckan i juli? Jo, jag vet varför. Jag fyller år. 


Jag tror att det kan vara så här:
Jag är ju för det mesta nöjd med mitt eget sällskap. Jag har ju dessutom den uppfattningen att man behöver inte vara lyckligast i tvåsamhet.
Jag behöver ingen karl som skämmer bort mej. Jag behöver inte sällskap till de tillställningar jag går på och jag behöver ingen pappa till mina barn. 
Inget av det BEHÖVER jag. Men när födelsedagen nalkas, tja....då VILL jag. Har man barn som är 13, 14 och 19 så kan jag lova en sak: De är inte speciellt intresserade av det här med födelsedagar. Speciellt inte mammas födelsedagar. Den yngsta säger grattis om sonen påminner henne. Sonen är jättegullig och jag kan ge mej katten på att han passar på att köpa present nu när han är i Stockholm. Men dagen kommer säkerligen att sluta med att de båda yngsta barnen är jätteosams (som vanligt)
Den äldsta fröken jag är mor åt brukar sällan komma ihåg min födelsedag om inte någon påminner henne. Eftersom min födelsedag oftast äger rum i samband med Volasdagen så är hon dessutom oftast hos sin pappa och jag förstår ju att det inte är högprioriterat hos honom att påminna vår dotter om att hennes mamma fyller år. (Jag brukar alltid påminna henne om pappans födelsedag om hon är hos mej den 29/1, men det är skillnad på olika)
Mina föräldrar och syskon brukar alltid komma ihåg mej. I år ryktas till och med om att föräldrarna tänker göra sej omaket att åka hit på rätta dagen till och med.
Jag har vänner som gratulerar mej, slår på stort med en kärringmiddag under helgen.
Det är jätteroligt och jag uppskattar det till tusen.

Men.........
Det spelar ingen roll hur bra jag har det. När jag fyller år skulle jag vilja ha den där barnsliga, romantiska förväntan : Undrar hur många rosor han köper åt mej. Får jag de där jättevackra örhängen jag önskat mej så länge?
Jag vill vakna till kaffe på säng. Jag vill bli utbjuden på middag. Jag vill bli bortskämd hela dagen av någon som älskar att skämma bort mej.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit med om detta. (Jo, när jag fyllde 25 blev jag otroligt uppvaktad och uppmärksammad. Fast då var jag höggravid med första barnet och allt var fortfarande nykärt och romantiskt.)
Visst är det lite fånigt och egoistiskt, det inser jag. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha allt det där.

Nu vet jag att det inte är en realistisk önskan. Dessutom vet jag att nästa helg, när födelsedagen kommit och gått så är allt som vanligt igen. Men just nu, den här veckan.......då är jag inte så kul.


Julen då?
Jag tror jag kan tala för många när det gäller julen. Många singlar alltså. Julen är inte det minsta roligt när man är själv. Jag tror inte någon annan än just den som är singel förstår det. Jag vet att några i min släkt tycker att jag är konstig (Att jag vet det är för att några sagt det)
Ja, jag vet. Jag är inte "själv". Jag har tre barn, massor av syskon och föräldrar. Men på julaftonsmorgonen är jag själv med barn som inte ens har förväntansblicken kvar i ögonen längre. Nu vet jag inte om det beror på att jag "förstört" den genom mitt deppande. Jag tror snarare det är så att de är mitt i de där åren då de själva upptäcker att de varken är barn eller vuxna och då blir man lätt lite besviken på att man inte känner samma glada känslor som man gjorde när man var mindre. Allt detta går jag och deppar över hela veckan före jul.
På kvällen när vi kommer hem från julfirandet med släkten är jag också själv. Det är då jag ville ha den där romantiske mannen i mitt liv. Han som sitter där med oss i soffan, framför granen. Dricker glögg, pratar om dagen och spelar spel tillsammans med oss. 
Har man tonåringar då blir det en hel del sms:ande, tv-spelande och datorsurfande istället. För barnen alltså. Inte för mamman. Hon sitter framför teven och deppar.
Eftersom jag vet att allt det där händer så skulle jag hellre stanna hemma hela dagen och strunta i julfirandet, men eftersom jag har barn så biter jag ihop och försöker låtsas att allt är jättekul.
Sen vaknar jag på juldagsmorgonen och allt är frid och fröjd igen. Julen är över och jag är återigen nöjd över att leva som singel.


Missförstå mej inte. Det är inte synd mej, för jag har själv valt att leva som jag gör. Men jag tillåter mej också att deppa två veckor per år. Eller tillåter och tillåter....det bara ÄR så.

Men jag har funderat på en sak.......jag har ju märkt tidigare att många håller med i mycket av vad jag tycker och tänker. Så jag kan ju inte var så udda i mina uppfattningar.
Därför kan jag inte låta bli att tänka på att det säker är massor av människor "out there" som faktiskt har samma önskningar och förväntningar inför jular och födelsedagar även fast man är vuxen. Är det bara så att man inte får tala om att man har det?
Nåja, jag talar om det nu. När det är jul och när jag fyller år blir jag som en romantiktörstande barnunge!