Jag har ju som bekant (vid det här laget) fyra syskon. Vi är väldigt olika varandra, men ändå på något sätt väldigt lika.
Vi har ganska liknande sätt att tackla livet tror jag. Vi tar motgångar med relativt jämnmod och är ganska hyfsade (emellanåt) på diplomati. Allt detta tror jag är för att vi lärt oss det med modersmjölken. Eller åtminstone med mjölkersättningen.
Våra föräldrar är såna och vi blir kanske gärna lik dem. Min mamma t.ex, säger ofta att jag är väldigt lik min far och jag säger ofta att min syster är väldigt lik min mor (förlåt Eva)
Min mamma har ofta berättat hur hon som yngre trodde att bara barn har samma föräldrar och blir uppfostrade på samma sätt så blir de väldigt lika. Hon har också berättat om att hon även upptäckt att hon trodde fel. För alla barn ÄR olika. Vissa saker, t.ex etik och moral kan vara likt, så även utseendet. Men annars, oavsett uppfostran och gener, så är syskon helt olika personligheter.
Detta har jag alltså varit förberedd på när jag fått mina tre barn. Jag har alltså haft klart för mej att jag har tre helt olika personligheter här hemma.
Men SÅÅÅÅ olika??
Ibland misstänker jag att de inte alls är släkt med varandra. Jag skulle nog kunna sträcka mej så långt som att säga att ibland misstänker jag att de inte ens är släkt med mej!
Ta tjejerna mina t.ex. I och för sig har de olika fäder, men de har ju ändå samma mamma. Den äldsta tösen var 14 år innan hon ens upptäckte att det fanns andra sociala varelser än hästar. Den lilla tösen ansåg redan vid 11 års ålder att ett dygn utan kompisar är som en hel livstid och närapå dödligt.
Båda tjejernas telefoner laddas med 200 kr varje månad (för att få gratis sms i 30 dagar). Efter två veckor är lilla tösens telefon helt utan pengar och de 3000 gratis sms:en börjar sina en vecka senare.
Storjäntan har 150 kr och 1000 sms kvar när det gått 30 dagar.....
När den stora jäntan var 12 år fick man lägga fram kläder som var rena och något så när färgmatchande, hon tog det som låg närmast. Man fick tjata för att hon skulle ta sej till duschen och sen skicka tillbaka henne dit efteråt för att tvätta håret. (Hon är 18 nu, det HAR förändrats)
När den lilla jäntan var 12 år bytte hon kläder minst fyra gånger om dagen och kunde ställa till ett fruktansvärt uppträde om balsamet var slut EN dag.
En annan väldigt stor skillnad mellan tjejerna är att den stora har nästan aldrig ens höjt rösten, varken till kompisar, syskon eller föräldrar, medan den lilla skulle kunna väcka upp de döda så fort någon säger emot.
Så har vi då sonen. Han är en kameleont. Han skriker när han blir arg, (lik lillasyster). Han går undan när andra skriker (lik storasyster) Han kastar grejer när han blir rasande (lik mamma)
Medan både tjejerna har svårt att vara stilla, de joggar, promenerar, rider.....så är sonen helt nöjd med att sitta framför datorn, teven eller x-boxen hela dagen.(Förutom när det är innebandysäsong)
Det jag är mest fascinerad över i deras likheter/olikheter är dock hur de agerar när man ber om hjälp och de inte, just då, är så arbetsvilliga.
Ett av barnen säger : "Ja mamma" och skiter sen i det. Ett av barnen säger för det allra mesta "Nej, det tänker jag inte", men gör det i allafall. Ett tredje barn skriker "Nej" redan vid första Kan du...? Det blir i det fallet inte heller gjort.
Idag har jag fått alla de tre svaren och jag började fundera på vilket av barnen som var hjälpsammast och ärligast. Alla tre alternativen är otroligt irriterande, men det finns ändå saker med dem som jag uppskattar.
Det barn som säger Ja och sen inte gör det, har man lust att skaka om ibland, men samtidigt så tror jag det i resultatet ligger lite av att sysslan är så totalt ointressant att den faktiskt blir bortglömd. Det är ju dessutom ett artigt svar.
Svaret Nej är ju alltid frustrerande. Att det sen ändå utförs är ju i och för sej bra, men det kan ju även medföra att det barnet inte tas på allvar senare, för jag kommer ju alltid att tro att när jag får höra Nej därifrån så menas det ändå Okej.
Så har vi då det sista alternativet. Att skrika NEJ. Visserligen är det inte ett trevlig svar och jag blir dessutom väldigt frustrerad över bristen på hjälpsamhet. Men ska jag vara ärlig så tycker jag ändå att det är det rakaste och ärligaste svaret. Och eftersom det är en egenskap jag vill lära mina barn så måste jag ju ändå på något sätt uppskatta det.
Jag kan även tala om att ovanstående bara visar på den första reaktionen. Det är inte alltid deras elaka mamma accepterar deras svar och handlingar.
Nu ska jag, i ärlighetens namn, säga att det är inte alltid jag får dessa svar/reaktioner när jag ber om hjälp. Alla tre hjälper till väldigt mycket här hemma och får ta mycket ansvar.
Det jag är så fascinerad över är just att de är så olika i sina sätt att bemöta livet och just nu försöker jag bringa klarhet i huruvida jag tycker att det är bra att de är så olika eller om jag skulle vilja ha det annorlunda.
En sak är i alla fall säker. Jag skulle inte vilja byta ut dem och jag ser fram emot den dag då alla tre är vuxna och jag får uppleva resultatet av denna fascinerande tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar