Jag har inget att säga.....

En människa som jag beundrar väldigt mycket är Niklas Strömstedt. Inte bara skriver han vacker musik och är väldigt samhällsintresserad och intelligent. Han har dessutom mycket kloka saker att säga, eller kloka och kloka, han säger sakerna bra i alla fall. 
Människor som jag tycker verkar vara kloka och har roliga saker att säga brukar jag roa mej med att följa på Twitter. Så även herr Strömstedt. I morse myntade han det kloka uttrycket "Tandvärk kommer sällan som ett brev på posten"
Ja, jag vet. Det säger absolut ingenting. Men jag började fundera på sånt som faktiskt säger nånting.
Nästa uttryck jag kom att tänka på var "Om du inte har nåt snällt att säga, så säg ingenting alls". Det låter ju bra och förståndigt, men jag håller ändå inte riktigt med. Visserligen stämmer det väl in i de få sammanhang man ska tala om hur någon har framfört något. Sjungit, talat eller så. Framför allt kan man tänka på det om det är människor med dålig självkänsla och/eller barn.
Men allvarligt talat: Om jag är jättearg på en människa som sårat mej eller mina barn, då har jag saker att säga till den människan. Och de sakerna är inte snälla. Och det finns inte på kartan att jag skulle låta bli att säga något! Så nej, jag köper inte det ordspråket.


Spånade vidare på det här med att inte säga något och kom att tänka på en filmreplik (Yippie!) De är i Twiligthfilmen Eclipse. Bella träffar Jacob och säger argt till honom (Nu blir det fri översättning till svenska eftersom jag inte orkar tänka på hur jag ska stava på engelska) ; "Hörrudu, jag har ringt till dej, varför har du inte ringt tillbaka?" Jacob tittar på Bella och svarar : "Jag hade inget att säga"
DET är en tanke jag gillar.
Jag menar, varför ska vi hela tiden säga en massa saker över huvudtaget? Nu pratar jag alltså inte om den stora massan "alla andra", utan jag pratar även om mej själv.

Ta facebook till exempel. Visst, ibland har man saker man vill säga, och ibland kanske man till och med BEHÖVER säga saker (säga på FB = skriva) för att få ur sej något för att själv må bättre.
Och visst är det, som flitig skribent på det forumet, även roligt att få kommentarer på det man skrivit. Men ibland känns det som om vi kommenterar bara för kommenterandets skull. Vi "gillar" bara för att man ska och vi lägger dit dessa förbaskade hjärtan bara för att alla andra gör det.
OK, hjärtarna är jag helt oskyldig till. Jag har aldrig gjort ett hjärta på Facebook. Det är inte för att jag motståndare till hjärtan på facebook utan för att jag har fått för mej att jag aldrig ska göra det. Jag vet, det är en korkad princip. Lika korkad faktiskt, som att vägra titta på en enda sekund på melodifestivalen bara för att sen kunna säga att " jag har inte sett en sekund av melodifestivalen". Men vaddå....jag är över 40, jag har rätt att vara hur korkad jag vill så länge ingen annan drabbas.
Åter till hjärtarna på facebook. Ibland kan det till och med vara trevligt med hjärtan om man vet att den som skickat dem verkligen menar det, men ska vi vara ärliga? Hur många gånger är det inte enklare att göra ett hjärta som kommentar bara för att man tänker : Jag måste väl säga något, men jag har ju inget säga...Äh, jag slänger dit ett hjärta!
Samma sak med "gilla". Någon har skrivit som status "39 grader i feber, taggtråd i halsen, men det blir väl kanske bättre". Den statusen har 14 personer "gillat"
Vad gillar man då? Gillar man att någon annan har feber? Gillar man att någon annan har ont i halsen? Eller är det att någon kanske blir bättre som man gillar? 
Eller är det rent av så att man tycker att man kanske borde bry sej i att den stackaren som skrivit statusen är sjuk, men man har inget att säga så då är det enklare att trycka på "gilla". 
Det är då jag kan tycka att det är bättre att säga ingenting alls.
Sen ska vi bara inte tala om det här med "gilla om du....". Det är de "gillningarna" som man måste göra om man: Älskar sina barn, älskar sin mamma, älskar sin pappa, är smartare än sina syskon (Det behöver inte jag göra, det är självklart), är emot cancer, är emot pedofiler, är emot våld. Jag älskar de flesta och är emot det mesta som är dumt. Nu vet ni det. Jag behöver inte "gilla"
Och dessa delningar: Om du håller med om detta så dela på din tidslinje. Jag håller med om en hel massa, men inte inte katten behöver jag tala om det hela tiden. Jag behöver definitivt inte dela alla kloka, självklara saker alla säger och tycker, därför att jag tycker och känner själv en hel massa och inte ens DET har jag lust att dela.
Vi har också själva statusarna. Visserligen är jag en statussprutare utan dess like, bara för att jag vill. Händer nåt kul vill jag säga det, händer nåt dumt vill jag ibland säga det också. Eller så vill jag bara tala om för någon hur jag känner mej. Men ibland undrar jag varför man skriver åtta gånger på en dag : Dricker kaffe. Jag dricker massor av kaffe. Skulle jag skriva om alla gånger jag dricker kaffe så skulle inte en människa orka läsa.....och ärligt talat så tror inte en käft bryr sej om hur ofta jag dricker kaffe, så då kan jag lika gärna vara tyst. Åtminstone om den saken.


Missförstå mej inte, jag är väldigt förtjust i våra sociala medier, jag ser det som en stor tillgång i det sociala livet, man sprider information snabbt och det är ett smart sätt att hålla kontakt med gamla och nya vänner. Men det är också ett medie där man väldigt enkelt ser hur lätt det är att säga saker helt i onödan.


Tro det eller ej, men här hemma är vi faktiskt väldigt mycket tysta. Inte tysta så att vi inte pratar med varandra alls för det gör vi, mycket till och med. Dessutom skriker vi en hel del. Både argt och när vi har kul. Men vi är väldigt bra på att vara tysta också. Det är inget fel i att sitta tyst i samma rum i tre timmar, var och en upptagen med sina tankar. Det händer ofta. Jag har försökt lära mina barn att ibland vill man bara inte prata och det måste de andra respektera. 

Jag försöker också lära dem att det är ingen skyldighet att svara i telefonen. Åtminstone inte när det är kompisar som bara vill "prata bort en stund". Det händer ofta att jag inte vill prata med någon och är det så att någon ifrågasätter det efteråt så säger jag som Jacob Black : "Jag hade inget att säga"