Dåliga barn?

I går skrev Jenny Strömstedt en krönika i Expressen om betygen i skolan 
( http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/det-rader-betygshets-i-skolan-och-vara-barn-grater-av-utmattning/ ).Om hur barnen blir stressade, hur betygen är svåra att uppnå. Aj, vad jag håller med. 

Nu har ju inte jag barn som blir stressade för att de strävar efter bra betyg, nej, jag har barn som strävar efter att få godkänt i tillräckligt många ämnen för att komma in på gymnasiet. 

I betygsskalan är det numera bokstäver, där A är skitbra, E är godkänt med minsta möjliga marginal och F är underkänt. När jag gick i skolan, för en sisådär hundra år sedan, kunde man också låta bli att få godkänt i alla ämnen. Jag hade t.ex inte betyg i matte när jag gick ut nian. Men det var ganska ovanligt utan man fick betyg som var antingen bra eller dåligt. Maxbetyget var 5,0 och jag hade 1,6. Inte helt okej, men det var ett betyg.
Numera är det så att du måste, när du slutar nian, ha minst E i ett visst antal ämnen för att komma in på en mer praktisk gymnasieutbildning (som barn och fritid eller bygg eller nåt). För att komma in på en mer teoretisk utbildning måste du ha minst E i flera ämnen. Av de ämnen du måste ha E i, är matte, engelska och svenska "måsten". Spelar ingen roll om du har A i alla ämnen utöver matten, har du F i matte är du inte behörig att söka till gymnasiet. För varje årskurs är det vissa moment du måste uppnå för att få betyg, vilket i praktiken innebär att om du missar mycket i sjuan är du i det närmaste chanslös att få ett bra betyg i nian.

Detta informerar man både elever och föräldrar om redan i sexan, för att alla verkligen ska förstå att det är allvar när de kommer till högstadiet.

Stressigt? Jo, oerhört för de som är mogna och förstår. De har en press på sig att högprestera varje termin för att ha en chans att få riktigt bra betyg i nian. De som är så mogna tror inte jag är så många, men jag tycker synd om dem som får slita och förstår stressen.

Jag har faktiskt en gnutta kritik mot hela systemen. Eller nja, jag är jättekritiskt till hela systemet.

Man ska alltså förstå hur allvarligt läget är när man går vårterminen i sexan. Då är flertalet elever 12 år. Om jag jämför med familjeenheten på socialtjänsten så kan jag säga att vi räknar de som är mellan 13-17 som "ungdom", de som är yngre är barn. De allra flesta som är 12 år är alltså fortfarande barn. De förstår inte konsekvenser på ett vuxet sätt ännu. De är inte mogna att forma hela sin framtid ännu, för de är fortfarande barn som leker barns lekar. 
Mogenheten har inte bara med de fysiska åren att göra heller. En niondeklass kan innehålla elever i olika mognadsgrad i spannet 12-17 år. Många mognar mycket under de tre åren då betygen är som mest betydelsefulla. En del "fattar" redan i sjuan. En del når inte den mognaden förrän vårterminen i nian och utefter den ovanstående betygsbeskrivning är det redan kört då. Det finns inte en chans att höja ett tveksamt E till ens ett D. Det finns väldigt små chanser att höja ett F till ett E. Detta tror man att man ska lösa med högre löner, fler betyg, högre utbildade lärare. Jag är tveksam.

Jag hade klassträff för ett tag sedan, vi firade att det var 30 år sedan vi slutade nian. Nu var vi inte så många där, men jag tycker ändå att de flesta av oss artat oss riktigt bra. I vår utgångsklass -84 hittar vi poliser, socionomer, HVB-föreståndare, sjuksköterskor, teletekniker, resemäklare, hårfrisörskor, företagsledare osv. Skulle vi räkna ihop så har vi nog ganska många högskolepoäng tillsammans. Detta UTAN att alla lärare var behöriga (eller ens pedagogiska alltid), utan krångliga betygssystem, utan fullständiga högstadiebetyg i alla ämnen. Jag är ganska säker på att vi istället fick känna att vi hade ett värde. Vi hade människor omkring oss som trodde på oss, vi hade möjlighet att få vänta tills vi blev äldre med att ta alla stora beslut som vi inte klarade av att ta i sjuan...........vi fick fortfarande vara barn.

Idag tycker jag nästan att man ställer högre krav på barn i högstadiet än vad man gör på vuxna.

Mina barn har ju haft lite "otur" i högstadiet. Framför allt den yngsta som förlorade sin far första veckan i högstadiet. Hennes lärare sa till mig för ett tag sedan: "När en vuxen förlorar en nära anhörig är det självklart att de blir sjukskrivna, det borde vara så för barn också"
För så är det INTE.

När en vuxen är sjukskriven från sitt jobb så får de som är kvar på arbetsplatsen lösa de uppgifter som den sjuke inte kan göra.
För ett barn i sjuan finns det ingen som gör det. Ett barn i sjuan som inte fungerar när de förlorar en förälder måste ta igen allt de missat. INNAN de slutar nian (och de kan glömma allt som heter höga betyg, hur de än kämpar). För har de inte gjort det är de misslyckade. De får gå IM på gymnasiet och blir genast stämplade som "misslyckade". För livet!

Vi ställer alltså högre krav på våra tonåringar än vi gör på vuxna. Vi kräver att barn ska prestera mera än vuxna, på kortare tid.

Sen undrar vi varför våra barn och ungdomar mår så dåligt?