Två år och en månad. Så lång tid tog det från att vi gravsatte urnan till att gravstenen kom på plats. Innan någon nu börjar svära över stenhuggaren eller kyrkogårdsförvaltningen så kan jag med en gång dementera att dröjsmålen skulle ha ett dugg med dessa att göra. Det är helt och hållet ett anhörigproblem. Det är nämligen så, för den som inte vet, att kommunen beviljar bidrag till begravningskostnader på upp till ett halvt basbelopp. 2012, då allt hände, blev det ett bidrag på max 20600 kronor. Begravningen och dödsannonsens kostnader uppgick till 19.700. (Då betalade vi inget för solist eller minnesstund eftersom min syster sjöng och mina föräldrar bjöd på minnesstunden)
Det är inte heller en rättighet att ha en grav, alltså får man inga extra pengar för gravsten.
Vi hade ju kunnat använda oss av asklunden istället, men eftersom både barn, mor och syster ville ha en "riktig grav" så blev det så.
En gravsten är ju inte heller gratis. Den på bilden kostar 14000 kronor, vilket är ett "normalpris" för dylika tingestar. Så tillsammans valde vi en form och en design hos stenhuggaren. Stenen görs inte färdig förrän den är betald och det var där vi körde fast.
Förutom att jag inte har den minsta lilla juridiska ansvar att stå för några som helst kostnader så är jag också en ensamstående tonårsmamma som lever på studielån. För den som inte vet, så kan jag tala om att 9700 kr/mån INTE tillåter en utgift på 14000.
Minderåriga barn varken ska eller får betala föräldrars begravningskostnader, även om de har resurser till det på banken (vilket hans barn inte har)
Då återstod de andra "intressenterna", dvs de andra som ville att det absolut skulle vara en gravsten.
Det är bara det att de inte tyckte att de skulle betala allt. Det tyckte jag.
Till slut ringde kyrkogårdsförvaltningen och ville ta bort det provisoriska korset. Då blev det bråttom. För även om jag klarar mig utan en gravsten att gå till, så betyder det mycket för de där två jag har ansvar för och som har sin pappas namn på stenen. Så jag ringde de övriga intressenterna. De ville fortfarande inte stå för hela kostnaden. De tyckte att jag skulle stå för en tredjedel. Jag tyckte att jag kunde säga upp gravplatsen (eftersom jag, som förmyndare för hans barn, är gravrättsinnehavare). De satte in 10000 på mitt konto. Jag gav upp. När mitt studielån kom satte jag in 14000 på stenhuggarens konto och veckan efter ringde de från kyrkogårdsförvaltningen och berättade att de tinat marken på morgonen så att stenhuggaren kunde sätta stenen på plats.
På kvällen åkte jag och barnen dit med granris, ljus och andra prydnader som vi haft hemma i väntan på en "riktig" grav.
När jag såg glädjen i dotterns ögon den kvällen så var det värt allt. Vi lever på smulor och bensinångor denna vecka men det är det banne mig värt. Det är en lättnad som är helt obeskrivlig att NU, ÄNTLIGEN är det över. Åtminstone känns det som om det är detta vi väntat på, detta som var det som behövdes för att kunna ta nya steg framåt i barnens sorgearbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar