Är jag stigmatiserad?

Termen "stigma" skapades av de gamla grekerna och betecknar

"kroppsliga tecken avsedda att påvisa någonting ovanligt eller nedsättande i en persons moraliska status. Tecknen skars in eller brändes in i kroppen och gav tydligt vid handen att bäraren var slav, brottsling eller förrädare, en utstött person, en rituellt pestsmittad, en som man måste undvika, speciellt på offentliga platser." (Goffman. E. Stigma)

I dagens samhälle använder vi kanske inte begreppet så drastiskt. Vi brukar mer använda det för att beskriva människor som "upplevs som oförenliga med vårt mönster för hur en viss typ av individ bör vara"

Jag har alltid tänkt, då jag hört uttrycket "stigmatiserad", att det handlar om t.ex funktionshindrade. Hörsel eller synskadade är solklara exempel på stigmatiserade grupper i min tidigare mer outvecklade hjärna. Dock har jag vidgat vyerna lite då jag läst mera. Häromdagen slog det mej: Stigmatiserad, det är ju exakt som jag känner mej ibland.

Jag tillhör den exklusiva skara vars stigma är : Singel och nöjd. Visst, det finns massor av singlar. Massor av ensamstående föräldrar. (En del kallar till och med ensamstående mammor ett växande socialt problem, där jag inte överrens, men det är ämne för ett eget inlägg). Det finns hur många "matchmakingsighter" på nätet, kontaktannonserna finns överallt. Men, den lilla grupp singlar som är nöjda med att vara singel är inte alls stor. Det är liksom inte det "normala" i samhället. Det är inte mönstret för hur en viss individ (människan) bör vara.

Min stigmatisering märks ofta, mycket oftare än man kan tro. Den första, solklara situationen är festerna. De blir man bara bjuden på om det är mest singlar. Är det för många par med på festen blir man utanför. En del försöker dölja det med ursäkter som : Men det är ju synd om singeln då, för då kommer ju den att känna sej så utanför. Nej, kära vänner, så är det inte. Är man singel och nöjd har man inga problem med andra kära och lyckliga par, för jag kan glädjas åt deras lycka och ha roligt ändå (utan att vara avundsjuk). Jag är inte heller på festen för att ragga upp någon man, speciellt inte någon annans man, vilket många kvinnor också tycks tro. Men som sagt var, såna fester blir inte vi singlar bjudna på.

En annan, mycket mera irriterande situation, är när omgivningen tror att bara för att man levt ensam i tre år så behöver man en ny man. Jag har träffat massor av människor som jag pratat om min sociala situation med och jag har verkligen känt att de förstått hur jag menat med vad jag tycker om att leva själv. Veckan efter ringer de och säger: "Du Anna, jag har hittat en perfekt karl till dej!"

Skulle jag nämna någon ny trevlig bekantskap som jag gjort och det skulle råka vara en fascinerande man så kan man sätta en slant på att det direkt kommer : "Men vad roligt, honom kan du väl slå för". 

Nu menar jag inte att dessa välmenande människor som "letar" ny karl till mej är korkade på något sätt, eller att de vill mej illa. Däremot menar jag att det är ett klart bevis på stigmatisering. Det är ju inte normalt för en människa att vilja vara ensam, alltså måste situationen rättas till. Det är jobbigt att ha någon i gruppen som inte är som resten av gruppen. En helt normal psykosocial betingelse.

Inom socialpsykologin talar man också om olika rollteorier. De kan vara både tillskrivna (t.ex kön) och förvärvade.(t.ex yrke)

Rollerna förändras under livet. Ta mina tillskrivna t.ex: Jag är född till kvinna. Jag är mamma, storasyster, dotter, faster, moster osv....jag har inte gjort något alls för att förvärva dem, de har bara "blivit"

Det är upp till mej hur jag vill vara i rollerna. Personligen vill jag vara en trevlig kvinna, bra mamma, suverän syster, ansvarsfull dotter, världens bästa faster/moster. De rollerna förvärvar jag.

Jag har haft en massa andra roller under åren också. En massa förvärvade roller: Jag har varit flickvän, sambo, fru, bonusmamma, karlraggare, söndagsskolelärare. Många av de rollerna har även gett mej rollen som deprimerade Anna, Ledsna Anna, Arga Anna, MagkatarrAnna, Anna med värk i kroppen, sönderstressade Anna. De rollerna är inge bra. För de rollerna gör att jag inte blir en bra flickvän, sambo, fru, bonusmamma, karlraggare eller söndagsskolelärare.

Så jag har kommit fram till att för att vara en bra Anna så måste jag vara bekväm i en roll som jag förvärvat mej själv. Jag tror jag har format den rollen rätt bra åt mej. Den innebär i stora drag att jag försöker vara en människa jag trivs med. Och den människan trivs bäst att bo själv med sina barn. Den människan älskar att gå på fester, att möta nya människor utan att leta nån ny man. Den människan trivs hemma framför datorn, med böckerna, i stallet, på gräsmattan, på styrelsemötet, på högskolan. Hon älskar bra filmer, romantiska böcker, böcker i socialpsykologi, bra musik i lurarna.

Den människan är egoistisk ibland, osocial ibland, skriker åt ungarna ibland, skiter i att städa ibland, skjuter upp alldeles för mycket till sista sekunden ibland. 

Men den människan mår alldeles förträffligt bra. Magkatarren finns inte längre, värken i kroppen kommer nästan aldrig, deprimerad är bara ett ord numera.

När man tänker närmare på det så trivs jag väldigt bra med att vara stigmatiserad.