Jag får ofta höra att "Men du är ju så tuff, du klarar ju allt och är inte rädd för att ta itu med nya saker"
Det kan jag upplysa om redan nu att det är stor fet lögn.
Visst, jag kan bygga en kaninbur, byta däck på bilen, laga en punktering på cykeln och sådana saker. Jag klarar även sånt jag "måste". Tala med myndigheter, kräva en massa i skolan, åka på cuper i okända städer mm...Men det är ju sånt jag måste göra, för det finns ju ingen annan som gör det.
Men ofta är jag bara en liten feg skit. Alla nya situationer är skrämmande. Det var skrämmande att börja en ny utbildning på högskolan. Magen pirrade på väg in i föreläsningssalen första dagen och tankarna svärmade i huvudet i stil med "Hur katten ska jag klara av detta?"
Senaste dygnet har jag fått en massa insikter om hur feg jag egentligen är. Jag ska försöka beskriva:
Vi hade grupphandledning igår. Grupphandledning innebär att vår "mentor" kommer upp till Bollnäs och träffar oss i Bollnäs grupp 1 för att prata om det pågående grupparbetet i allmänhet och oss som studenter i synnerhet.
Vi har ju avverkat nästan två terminer på socionomprogrammet nu och det är bara ett år kvar till vi ska ut på vår fyramånderspraktik, så naturligtvis kom det upp i samtalet. Vår handledare säger då att: Världen är stor, passa på att praktisera utomlands. Vi har studenter i Indien, Nya Zeeland och USA (bland annat).
Min omedelbara respons blev då: Jaja, jag har ju barn i yngre tonåren, det är ju bara att glömma. Då tittade "mentorn" på mej och sa: Vi har flera som tagit med sej familjen utomlands. Det är du själv som sätter dina gränser.
Sedan dess har mina tankar snurrat kring detta. Oj, vad rätt hon har. Det är ju så det är. Jag, i min fega hjärna, sätter upp massor av gränser för mej själv.
Så här:
Jag har en "dröm" om att åka till New York på nyår. Ok, jag tjatar om det, men underförstått har min hjärna alltid sagt att "Det är en dröm, jag kommer aldrig ha råd, jag är för feg för att åka själv, det är en utopi, kommer aldrig att inträffa.
En annan vision som jag har är att via DNA Foundation få komma i kontakt med ett projekt som arbetar med att fånga upp fattiga ungdomar i riskzonen för sexuellt utnyttjande, men hjälp av idrott. Detta projekt finns inte i Sverige, mest pga att vi inte har så stora problem med fattigdom och hemlöshet (än så länge). Men just kombinationen problemungdom/idrott intresserar mej. Erfarenheten av arbetet med detta går dock inte att få här hemma.
Om ett år har jag chansen att förverkliga mina drömmar,så hur gör min hjärna med det?
1. Jag kan ju inte åka bort i ett halvår! Jo, men det kan jag ju. Jag har en tjugoåring med körkort vid det laget, nog fixar hon djuren därhemma, även om hon har jobb. Hunden kan bo hos mormor och morfar.
2. Jag kan ju inte lämna de yngre ungarna hemma! Nähä...det kan jag ju inte. Men jag kan ju ta dem med. Antingen går de i skolan där en termin, eller så försöker jag åka på sommarlovet och undervisar dem själv nån månad med hjälp av skolan här hemma.
3. Jag kan ju inte lämna dem ensam på dagarna i USA medan jag praktiserar! Nähä...och vad gör andra 14 och 15 åringar då. Dagis? Mina barn talar engelska och ingen av dem är dum i skallen. Vi kommer på en lösning.
4. Jag har inte råd! Högskolan har fonder där man får 20000 kr för omkostnader, CSN utgår som vanligt och Sverige är fulla av fonder som man kan söka olika stipendier ifrån. Bostaden kostar lika mycket om vi är tre som om jag är ensam.
5. Jag har aldrig ens flygit utomlands, vet ju knappt hur en flygplats fungerar! Nähä...men mina barn har gjort det. Flera gånger dessutom. De vet hur det fungerar på flygplatserna i England, på Cypern och på Teneriffa. De är inte oroliga, så det löser sej.
6. Oj, så besvärligt att få kontakt med praktikvärdar! Det är ju därför vi har internet. Finns massor av kontaktuppgifter där. Är man bara lite envis, så nog sjutton ska det fixa sej. Högskolan hjälper faktiskt också till en hel del. Förmodligen skulle den potentielle praktikvärden tycka det var jätteroligt med en svensk socialarbetarstudent också, så de skulle hjälpa till med många praktiska detaljer.
Så här funderar jag alltså fram och tillbaka. Jag har pratat med ungarna, de är lyriska. De tycker det skulle vara urhäftigt med ett halvår (minst) i USA. Tänk, vi kanske blir kvar där. Får fast arbete. Största jäntan kommer över och hälsar på, hittar sin drömranch och blir kvar. Jag hittar en karl (Gärna en av grundarna till DNA Foundation) och blir kvar och arbetar som socialarbetare i LA. Ungarna studerar till läkare och blir mycket berömda hjärkirurger.
Och....jag kommer att flyga över till New York på nyårsafton för att stå på Times Square och se kulan falla....
Om....kanske....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar