Jag och mej själv.

Innan någon läser första raderna i detta blogginlägg och blir ilsken och slutar läsa så vill jag klargöra några saker: 

 

Jag tror på äktenskapet, jag tror att man ska kämpa för sitt förhållande och jag är övertygad om att det är alldeles för lätt att bara ge upp. Det är inte dessa relationer jag skriver om. 

Jag är också en romantiker som tror på kärleken. Jag är jätteglad över de människor som hittar varandra i en öm livslång kärlek med givande och tagande. Bara för att jag inte haft en sådan relation personligen betyder det inte att jag inte tror att de finns. 

 

I går kväll satt jag och en väninna och pratade karlar. Det är inte första gången hon och jag avhandlar det ämnet. Det är heller inte första gången hon är upprörd över "sin karslok" heller. Det är inte ens första gången som hon ringer under dagen och ber att få sova över eftersom hon behöver komma ifrån. Och jag tar gärna emot henne, för man behöver få en fristad ibland. Varför jag vet det? Jo, för jag har behövt det också, tidigare alltså. Före för tre år sedan. Fristaden jag hade ofta då var ovannämnda väninna. Jag har suttit hos henne många gånger och öst ur mej över "karlslokar" och hon har fått vara mitt stora stöd. 

Eftersom en av de två "karlslokar" jag bor med numera, var sjuk inatt, så har jag sovit lite dåligt. Man gör lätt det när en hund mår dåligt och springer fram och tillbaka och gnäller. När jag är trött börjar jag fundera en hel massa och för en gångs skull har nattens funderingar fått mej att må bra och känna mej lugn, glad och harmonisk. 

För jag har funderat på det där med "karlslokar" 

Jag har träffat så många kvinnor de senaste tre åren som har såna. (Nu menar jag inte de stora antalet väldigt trevliga män alltså. För såna finns också. De männen som älskar sina kvinnor, är ett stort stöd för den, tar hand om barnen, köper blommor, ger dem sovmornar.) 

De männen menar jag inte. Utan jag menar dem som vi "andra" blir förälskade i.  

Jag har som sagt träffat många såna kvinnor. Som lever i ett urtaskigt förhållande. Som kämpar och kämpar och tror att det ska bli bättre. Kvinnor som har levt på det viset i 30 år! Med en man som inte vill, som inte försöker.... 

Och kvinnan stannar kvar. Hon mår inte bra, men hon stannar för : "Barnen behöver ju en pappa" eller "Jag klarar mej inte ekonomiskt utan honom" eller bara för att hon inte "orkar" bryta upp.  

Min fråga är, Vem vinner på det? 

Barnen? Nej! Jag tror att barnen är de största förlorarna av alla. De har en pappa som inte respekterar deras mamma. De har en mamma som för det mesta mår dåligt. En mamma som mår dåligt är ingen större trygghet alls. Är det dessutom droger och våld inblandat kan de känna ständig rädsla och oro. 

Kvinnorna? Nej! Jag har träffat bittra kvinnor som skyller allt på "den andre". Det är hans fel att det är så här. Jag har träffat sjuka kvinnor som antingen har ständig magkatarr eller värk i kroppen. "Lyckopiller" är den ständiga följeslagaren, annars fungerar man inte för man mår ju så dåligt. Det finns ju också kvinnorna som bara är arga och olyckliga. De skyller ofta på jobbet och blir sjukskriven, för jobbet är det enda man kan sjukskrivas ifrån. Inte en jobbig hemsituation. 

Männen? Nej! De kan bara inte vinna på det, för alla är ju förlorare redan. 

Till er kvinnor vill jag säga: TA KONTROLL! 

 

Jag har varit de här kvinnorna. Det vill jag aldrig mera bli. Och jag behöver inte bli det. 

Argumenten för att stanna då? 

 

"Barnen behöver en pappa" Ja, det är klart att de behöver en pappa, men på bekostnad av vad som helst? De behöver inte en pappa som inte finns där. De behöver inte en pappa som behandlar deras mamma illa. Risken tror jag är stor att barnen också behandlar sina mammor illa, eftersom de har du ju lärt sej hemma. Barnen kan ju faktiskt ha en relation med sin pappa utan att han lever med deras mamma. 

 

"Jag klarar mej inte ekonomiskt utan honom" Nähä, säger vem? Vet du att som ensamstående förälder kan du få underhåll, bidragsförskott, bostadsbidrag. Som småbarnsförälder finns det ett stort skyddsnät från samhället (än så länge i allafall). Det finns massor av saker man tror att man behöver som är helt onödiga. Gott mående måste, i min värld, vara bättre än att äga en massa prylar. 

 

"Jag orkar inte bryta upp" Nähä, men gör inte det då. Men sluta må dåligt då. Gnäll inte, utnyttja inte sjukvården. Skyll inte på andra. Du har valt det själv. 

 

Nästa månad är det tre år sedan min senaste relation avslutades. Jag tror jag ärligt kan säga att det varit de bästa tre åren i mitt liv. Inte de lättaste, men de bästa. 

Ekonomin är skral, speciellt efter att ha levt fyra höstmånader utan studielån. Men jag har bestämt mej för att inte må så dåligt över att jag har världens bästa föräldrar och syskon som hjälper mej, för jag kommer att kunna ge igen med råge sedan när jag är klar med min utbildning. Dessutom är jag skitbra som barnvakt. 

Jag har varit ensam när det varit jobbigt med barnen, men å andra sidan har det inte varit jobbigt för barnen för att jag har haft den jobbigt med en "karlslok" och eftersom barnen är mitt största ansvar här i livet så känner jag mej ändå som en vinnare. För det är vad jag är, en vinnare. 

Jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Jag behöver inte vänta med en knut i magen på att en man ska komma hem och vara på dåligt humör. Vill jag gå omkring i morgonrock hela dagen så gör jag det. Vill jag gå och sova klockan åtta på kvällen så gör jag det, för jag behöver inte vara social mot någon. Jo, ungarna förstås,  med de är 13 och 14 år. Hur social tror ni de vill vara med en töntig mamma? Och de vet ju var jag finns. Jag är "väckningsbar"  

 

Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan familj än min och eftersom jag har en fantastisk familj, med föräldrar och syskon som har lärt sej att acceptera att jag inte alltid "är med" så fungerar det utmärkt. Jag behöver inte klä mej vettigt för att åka på svärmors 70-års kalas och bli nedlåtande behandlad av hela den släkten (inte bara av min man) 

 

Ja ja, jag vet, jag är en vidrigt egoistisk kärring ibland. Men det får jag vara. Det har jag rätt att vara. För jag har valt att må bra. Och jag mår bra av att leva själv med mina barn. 

Visserligen är det trixigt ibland och jag behöver ofta hjälp (inte bara ekonomiskt alltså) utan praktiskt. Men jag börjar lära mej att det inte är farligt att be om hjälp. Det känns skönt. Och det jag inte klara av och inte vill ha hjälp till, eller det jag bara inte hinner med. Det blir ogjort. Men det spelar ingen större roll alls, för det finns ingen "karlslok" som kommer och gnäller över det. 

 

Men jag vet att i mångas ögon är jag "konstig" För man kan ju inte vilja leva själv. Nog finns det väl nån karl därute nånstans till mej också. Jo, det finns det säkert, men varför leta? Dyker det upp nån så kan man fundera på det då. Ska jag vara ärlig så tänker jag lite som Rosalie i Twiligt (japp, jag blir inte lycklig utan att få citera en film) "Jag vill sitta med min gråhårige Emmett på verandan och titta på barnbarnen som leker på gräsmattan"  

 

Men det är många år dit än. Under tiden nöjer jag mej med ögongodis. Jag har ett stort hjärta, (och stort hus) så det finns plats för sällskap till ögongodiset....kanske det finns fler kvinnor som vill vara lite "konstiga"